Om böcker för barn och ungdom

Korpgudinnan av Elisabeth Östnäs

Korpgudinnan

Den sista delen i trilogin Sagan om Turid heter Korpgudinnan och utkom 2016 (Berghs förlag). Jag har redan recenserat de föregående två här på Bokhemligheter, se länkar nedan, och imponeras även nu av Östnäs’ språk, som är kargt och precist, lite korthugget. Jag som oftast själv broderar ut och vräker på – väl mycket ibland kan tyckas – njuter av att läsa texter av någon som har förmågan att säga mycket med bara några få ord. Men det är handlingen, den spännande berättelsen om Turids inre och yttre resa, som fascinerar. ”Att resa är ingenting som tar slut. Allt är en resa, en övergång”, säger Turid (sidan 14). Det här är läsarens sista resa med Turid.

Mitt under Turids och Frodes bröllopsfest kommer bud att varjagerna närmar sig Ribe i Danmark, där de befinner sig, och det är dags att förbereda sig för krig igen. Då behöver Frodes far Harald sin kusin Torkels krigare för att kämpa mot varjagerna. Fadern säger sig kunna undvara Frode och Turid och han skickar iväg de båda nygifta mot Dyflin för att hämta förstärkning. Harald är en vidrig person som favoriserar vissa av sina barn och de som inte är gjorda för kraftmätningar och krig duger inte i hans ögon. Jag knyter handen av ilska när jag läser. Men brudparet är snarare glada att få ge sig av och reser snart med en ynklig skara män mot det som idag är Irland, handelsplatsen Dyflin (nuvarande Dublin). På den sjätte dagen siktar de Irland.

Turid utvecklas under resans gång och lär sig nya saker, både om sig själv och andra. Hon och Frode bor en tid i ett kloster, med nunnor som tillber Vite Krist. Men Turids gudinna Freja har ingen plats där. Detta är slutet på vikingatiden och kristendomen har börjat sitt intåg. Turid känner sig inte hemma här. Och hennes resa är heller inte slut ännu, utan hon måste resa vidare, och söka ett nytt liv i en ny tillvaro, ett annat land.

Givetvis kan man dra paralleller till dagens flyktingström här. Många tvingas fly från sina hemländer och försöka skapa sig ett nytt liv. Men det är inte lätt att anpassa sig till det nya landet. Det är nya förutsättningar: ett nytt språk, nya seder och bruk – kort sagt ett nytt liv. Detta får Turid och hennes make uppleva.

Det är spänning både genom den andliga vandring och utveckling som Turid gör och den fysiska resa som hon ger sig ut på, mot Världens ände. Och det blir både med- och motgångar. Berättelsen är gripande på flera ställen och alla lärorika fakta om den här tiden ger mig som läsare mycket stor behållning. Aldrig hade jag kunnat tro att jag skulle tycka att det var så här spännande med vikingatiden! Det finns även här en karta i inledningen och en ordlista i slutet, för den som vill ha extra koll.

Slutet är vemodigt och vackert och jag kan inte hejda tårarna. Trots att jag blir så gripen att jag gråter, är det ändå det bästa slut jag kan tänka mig och det är definitivt. Det finns inte någon öppning till en fjärde bok. Det ska därför bli roligt att se vad Elisabeth Östnäs hittar på i fortsättningen.

Här kan du läsa mina recensioner om de två föregående böckerna:

Sagan om Turid – Kungadottern

Sagan om Turid – Krigstid

Här kan du köpa Sagan om Turid – Korpgudinnan:

Adlibris

Bokus

Spännande lättlästa böcker från Bokförlaget Hegas

 

Mysteriet med smitarna

Den femte boken i Torsten Bengtssons serie SPLEJ heter Mysteriet med smitarna (Hegas, 2017).  Den är fint illustrerad av Katarina Strömgård, och har både stora och små bilder texten igenom. Praktiskt nog har Hegas ett system med markeringar för de olika svårighetsnivåer som de erbjuder, från 1-5 punkter. Här är Hegas-nivån tre punkter, berättelsen har 80 sidor och vänder sig till barn från 9 år.

Mysteriet med smitarna är den första boken som jag läser i serien om de fyra vännerna i SPLEJ. Men eftersom det är fristående mysterier, kommer jag in i den utan problem. Läsaren förstår också snart vad förkortningen i titeln står för. Berättaren Peo förklarar att hans gäng brukar hålla till i en liten kolonistuga, som tillhörde hans mormor som nu är död. Där har de en studio och spelar in egna program till sin tevekanal. Sedan lägger de ut programmen på nätet.

En kväll följer Peo med sin bästa kompis Jamal till moskén, där det är bön och mycket folk. När alla andra har gått hem känns det lite läskigt i den mörka byggnaden. Jamals pappa låser och larmar. Han berättar att de ändå redan har haft fyra inbrott i år. Larmet verkar inte hjälpa, för polisen hinner inte dit i alla fall. Peo tänker att det inte finns så mycket att stjäla i en moské men Jamals pappa förklarar att de inte stjäl, utan i första hand förstör inne i moskén, och kladdar på väggarna. När Peo och Jamal cyklar hemåt i mörkret, kommer en bil med släp emot dem med hög fart. Bilen bromsar men släpet får sladd och träffar Jamal, som flyger upp i luften och blir liggande på marken. Sedan smiter föraren med bilen! Rädd och orolig rusar Peo fram till Jamal. Hans panna är våt av blod. Är han död?

Det här blir ett fall för SPLEJ. Medan Jamal ligger på sjukhus nystar de andra tre i mysteriet. Peo börjar minnas detaljer från olyckan och snart har de kommit på något. Finns det ett samband mellan olyckan och inbrotten? De hjälps åt att leta information för att kunna lösa gåtan i studion allihop, Peo, Lollo, Ester och Jamal.

Handlingen i Mysteriet med smitarna är väldigt aktuell och tar upp viktiga frågor. Den kretsar kring främlingsfientlighet och rädslan för det annorlunda, som Jamals moské. Den är spännande och angelägen att läsa och diskutera i skolklasser. Torsten Bengtsson har skrivit drygt 75 böcker som getts ut på olika förlag, många av dem på Hegas, så han vet vad han gör. Han har skapat fina och trovärdiga karaktärer av olika kön och etnisk tillhörighet, vilket gör kompisgänget dynamiskt och läsningen spännande. Det är nervkittlande händelser som avlöser varandra, bra dialog och högt tempo.

Vem bryr sig

 

När det gäller Camilla Jönssons Vem bryr sig (Hegas 2017) lockas jag både av den kaxiga titeln och det fräcka omslaget, som är gjort av Leon Remstedt. Det finns inga bilder inuti texten. Det här är en bok med fyra punkter ifyllda, vilket innebär att den ställer högre krav på förkunskaper om ordförråd och grammatik. Läsaren beräknas också lära sig några svåra ord under läsningens gång. Hegas böcker är alltid relativt långa och Vem bryr sig  har 113 sidor. Den känns inte ”lättläst” i den vanliga bemärkelsen, som man skulle kunna tro, utan som en helt ”vanlig” bok – bara ovanligt bra! I inledningen finns en innehållsförteckning som underlättar för den som gillar att ha koll. Stort typsnitt i rubrikerna ser snyggt och tydligt ut. Den rekommenderade åldern är från 13 år.

Vem bryr sig handlar om femtonåriga Isak som flyttar till en ny lägenhet med sin pappa och måste börja i en ny skola. Där märker han snart att allt inte står rätt till. Ett gäng killar styr och ställer som de vill. De knuffas och slåss och sätter skräck i resten av eleverna på skolan utan att någon vågar säga ifrån. Ledaren Sigge, som alla är rädda för, mobbar framförallt en person, Tova i Isaks klass. Även Isaks nya kompis Ali verkar bara stillsamt acceptera hur Sigge får de andra i klassen att dansa efter sin pipa. Han säger: ”Ett tips bara. Jävlas inte med Sigge. Han tar det inte så bra” (sidan 35-36). Isak blir överrumplad av hur Sigge och de andra behandlar Tova, det skaver i honom när han bevittnar den makt som Sigge har. Han är riktigt obehaglig. Inte heller Isak gör något för att stå upp för henne och säga ifrån. Eller gör han det?

Isak hamnar i en svår sits när han som ny försöker ta itu med klassens gamla problem som ingen annan har vågat röra. Men det visar hur modig och stark han är, ett föredöme och någon att se upp till. Isak berättar i förstaperson vilket gör det hela personligt. Han känns som en trovärdig och bra huvudperson, som det är lätt att tycka om.

Även i den här boken är det alltså viktiga frågor tas upp. Vems ansvar är det att säga ifrån om mobbning och hur gör man det bäst? Samtidigt som det här är en berättelse om mobbning i första hand, smyger det sig in en liten pirrig kärlekskänsla i en tråd som löper parallellt med huvudhandlingen. Det är fint skrivet.

Här kan ni köpa lättlästa böcker från Bokförlaget Hegas:

Adlibris

Bokus

Bokförlaget Hegas AB

 

Hallahem – Staden under berget av Susanne Trydal och Daniel Åhlin

 

Hallahem staden under berget

 

Nu har jag äntligen läst ut Hallahem – staden under berget av Susanne Trydal och Daniel Åhlin (Hoi förlag, 2015). Jag hade tänkt recensera den för ungefär ett år sedan men jag tappade bort boken på en buss innan jag hann läsa ut den. Nu är det gjort! Det här är den första berättelsen i en trilogi. Det vackra omslaget känns läckert att hålla i, är tygliknande och har spännande illustrationer. Dessutom är boken tryckt i ett lite annorlunda, mer kvadratiskt format. Det finns en karta över Hallahem på pärmens insida som hjälper till att skapa förståelse för den här nya världen.

Tilda är tolv år gammal och bor i en vanlig svensk småstad i Norrland. Hon har aldrig känt sig riktigt hemma i den vanliga skolan utan hon trivs bäst ute i skogen där hon kan springa fort, sitta och dagdrömma och känna sig fri. Det verkar nästan som om hon har en speciell kontakt med djur också. Hennes bästa kompis Linnea, som hon var oskiljaktig ifrån tidigare, har börjat intressera sig för smink och killar och nu när de ska börja högstadiet är Linnea alltmer med Alma. Tilda känner att hon och Linnea inte har så mycket gemensamt längre, men det gör ingenting. De är fortfarande kompisar även om de inte länge är bästisar. Tilda har även sin fina katt Kyssen och hon älskar att sitta och måla. Hennes nya bildfröken verkar trevlig och intresserar sig för henne. Ganska snart får läsaren en känsla av att hon döljer något …

Torun är också tolv år gammal men bor i den hemliga staden under berget, Hallahem, inte långt ifrån Tildas samhälle ovan jord. Hon är liten och inte alls lika bra på att klättra i träd eller springa fort som de andra barnen. Inte heller hittar hon lika bra som dem och hon känner sig också annorlunda. Hennes mamma varnar henne till och med och säger att hon inte får gå ensam i skogen. Toruns bästa vän Auda är hennes motsats. Hon är en tuff och nyfiken tjej, som är riktigt äventyrslysten och gärna struntar i regler och gör saker som hon egentligen inte får. Hon klättrar jättebra, springer snabbt och har ett väl utvecklat mörkerseende. Torun hinner inte med henne ute i skogen.

En dag korsas Tildas och Toruns vägar. Torun och Auda i Hallahem får veta att en stor fara hotar hela deras värld och den enda som skulle kunna hjälpa dem är en okänd flicka i staden – Tilda. De ger sig av genom skogen för att söka rätt på flickan och be henne om hjälp. Nu börjar en kamp mot klockan och det är mycket som står på spel. Men hur ska de lyckas?

Det är en häftig värld som Trydal och Åhlin har skapat. Det är särskilt intressant med Hallahem, den gamla världen under berget. De barnen lever ett helt annat liv än det som Tilda och de andra barnen gör ovan jord. Helt avskilda från vårt moderna samhälle, utan den tekniska utvecklingen och alla bekvämligheter vi har i vår vardag, har de en till synes enkel tillvaro. Det känns som en riktig utmaning att skapa denna värld, och det är imponerande gjort.

Tonen är träffsäker och trovärdig, dialogen känns äkta och som helhet gillar jag berättelsen och berättarrösten. Båda flickorna är sympatiska och mysiga. Dessutom är övriga personer i handlingen också lätta att tycka om. Det enda jag i så fall saknar är en person som skulle göra livet surt för byborna och de båda flickorna. Det kunde gärna ha fått vara lite mer nervkittlande – det hade inte varit dumt med en Voldemort-liknande karaktär, en skurk, som smög omkring i bergsskrevorna och lurade. Det är aningen tillrättalagt. Dock är det en härlig värld som jag ser fram emot att läsa mer av så småningom, och böckerna står redan och väntar i hyllan. Jag rekommenderar den här fina serien till alla äventyrslystna barn i åldern 9-12 och där omkring.

Här kan du köpa Hallahem – Staden under berget:

Adlibris

Bokus

 

Trollkarlens arvinge av Ida Öhnell

trollkarlens arvinge

Trollkarlens arvinge av Ida Öhnell (Ida Öhnell förlag 2016) är den första egenutgivna bok jag har valt att recensera här på Bokhemligheter. Den är häftad och på omslaget finns två olika, väldigt läckra illustrationer gjorda av författaren själv, som inte bara skriver utan också illustrerar på uppdrag. Jag gillar framsidan, som är mycket snygg. Dessutom är titeln lockande.

Trollkarlens arvinge är en intrikat och välkomponerad historia som leder tankarna åt flera håll, bland annat åt Harry Potters. Det handlar om syskonen Stella och Jacob Zenithar, som har vuxit upp utan sin pappa hos en moster sedan modern dog. När fadern Joso skickar efter sina två barn förändras livet helt för syskonen. Då är Stella sjutton år och Jacob femton.

Öhnell tar med läsaren på en spännande resa som börjar i vår vanliga värld, för att strax flyttas över till en plats som kallas Aurgård och inte ligger längre bort än att man kan färdas dit med bil. Där finns en helt ny värld, för oss såväl som för Stella och Jacob. Det är lustigt att slottet de bor på och vissa andra detaljer, som rustningar och vapen, är gammaldags och verkar höra hemma i forna tiders riddarsagor, medan andra detaljer placerar Zenithars borg och Aurgård i nutiden, med konserter och rockklubbar.

Både Jacob och Stella tycker att det blir en häftig nystart på tillvaron när de kommer till sitt nya hem. Särskilt Jacob välkomnar förändringen eftersom han mobbas i skolan. De har från början varken någon aning om vilken värld de har hamnat i eller att deras far är en stor trollkarl. Men ganska snart efter ankomsten upptäcker de förstås detta liksom att allt inte står rätt till i den här världen. De inser också att det inte är så enkelt att vara arvingar till den störste trollkarlen. Det pågår strider mellan olika trollkarlssläkter och syskonen Zenithar vet inte vem de kan lita på. Hur är det med Joso Zenithar egentligen? Är han den pålitlige och snälle far som Stella hoppas på?

Stella är en klok ung dam som tar parti för de svagare – dem som de finare, rikare och bättre ansedda familjerna ser ner på. Hon går sin egen väg. Hon är sympatisk och lätt att tycka om och får genast nya vänner på skolan. När Villi kommer in i skolans matsal klädd i svart, med ett stort lockigt hårtrassel och sotade ögon, tittar Stella lite extra. Hon får höra att han arbetar på Draknästet, en rockbar i Torshem, som ägs av den mystiske Sabbana. Det är han som leder rebellerna mot Stellas far och den styrande makten. Kan det vara farligt för Stella att umgås med Villi och de andra som går till Draknästet?

Vissa magiska detaljer och företeelser får mig direkt att tänka på andra berättelser. Men helt unik är det kanske svårt att vara idag? Hur som helst fascineras jag av Öhnells fiffiga och lekfulla fantasi. Det är möjligen lite spretigt i inledningen när vi får vara med både i den vanliga skolan hemma, den nya världens skola och på slottet, men det tar sig. Det mer vardagliga livet med skolan och kompisar försvinner något i raden av andra händelser, men om detta är en serie kommer sådant kanske tillbaka i följande delar? Jag upplever det som att efter en något trevande första del, blir den andra hälften riktigt bra och jag rycks så småningom med i handlingen.

De korta rubrikerna sammanfattar fint respektive kapitels handling, som till exempel Zenithars borg, Draknästet och Bal på Hallsten. Hela miljön är fängslande och trovärdig, jag ser den framför mig när jag läser. Alla egennamn i berättelsen är vackra och fantasifulla, speciellt platserna. Vad sägs om Dimhölje slott? Eller Nordhall, Vangårda, Torshall – alla dessa gör mig barnsligt förtjust. Men även personers namn är fint uttänkta. Den enda som enligt mig inte riktigt passar in är Herr Brödlös, vars namn på ett märkligt sätt skiljer sig från övriga mer magiskt klingande namn. Eftersom jag inte är en van läsare av fantasy, är jag inte bekant med eventuella likheter med namnen i andra serier. För mig låter därför Öhnells skapelser mycket fantasieggande. I inledningen av berättelsen finns en karta av Aurgård avritad, vilket underlättar förståelsen för hur platserna ser ut. Det är både roligt och bra att kunna följa med i händelserna på kartan. Detta är en lovande debut, vars handling känns spännande, intressant och lockar till fortsatt läsning.

Här kan du köpa Trollkarlens arvinge:

Adlibris

Bokus

 

Gryningsstjärna av Charlotte Cederlund

gryningsstjarna

Nu har jag läst ut andra delen i den spännande och magiska Idijärvi-trilogin. Skånska Charlotte Cederlunds ungdomsbok Gryningsstjärna (Opal 2017) är en lysande uppföljare till Middagsmörker, som är både välskriven och vacker. Omslaget är så fräckt gjort att jag måste röra det. Och när jag låter fingrarna varsamt vika bort fodralet – ja, då väntar en överraskning! Själva kartonnaget har en annan bild, men jag avslöjar inte vad som skiljer. Så läckert. Och insidan är lika gul som Cederlunds kofta på författarporträttet på pärmen. Jag älskar dessutom titlarna i den här trilogin, som är fantastiska och fantasieggande. Den avslutande delen som kommer 2018 heter Midnattsljus.

Mörkret har sänkt sig ner över Idijärvi sameby. Solen kommer inte åter på flera veckor. Gammelmormor Raija finns inte längre och Áilis morfar har dessutom råkat ut för en olycka. Nu är hon ensam kvar i huset, nedstämd och håglös, vilket beskrivs så här: ”Saknaden får hjärtat att kränga i bröstkorgen, en skadad fågel i en bur av eld” (sidan 12). Nådernas råd har kommit till byn för att söka efter Urseiten, som är det mytomspunna föremål som kan förgöra dem alla, om det hamnar i fel händer. Men finns Urseiten verkligen i byn? Inte ens rådmedlemmarna är säkra på det. Áili, som inte litar på rådet, försöker lära sig mer om sina krafter. Hon måste söka svaren inom sig själv genom att resa till andevärlden. Hon gör allt hon kan för att skydda byn och dem som hon har kommit nära under sin korta tid i Lappland. Tillsammans med sin nya vän Olivia beger hon sig till Kiruna där spänningen trappas upp. Samtidigt fortsätter Àilis märkliga drömmar. Vad betyder de egentligen?

Cederlunds språk är inlevelsefullt och starkt samtidigt som det är avskalat och utan onödiga utsmyckningar. Kanske just därför? Jag gillar stilen och trivs med jagberättaren, den snart 18-åriga Áili. Hjärtat pickar lite extra i den här berättarformen. Det märks att Cederlund har utvecklats under skrivandets gång och skärpt till texten också språkmässigt. För en sann berättare är hon verkligen, det visade hon redan i första boken.

Trots snön och kylan sprakar det om Gryningsstjärna och den väcker nyfikenhet att lära sig mer om samerna. Den här berättelsen berör mig och den tar upp viktiga ämnen att fundera över i dagens Sverige. Jag frågar mig hur Cederlund kan skriva så trovärdigt om en miljö hon aldrig tidigare hade vistats i innan hon gav sig i kast med det här projektet? Mycket imponerande. Det är ett högre tempo och dessutom får vi vara med om fartfylld jakt med både hundspann och skoter, som i en riktig action. Och som väntat blir det en cliffhanger i slutet. Cederlund låter kraften flöda och den andra delen i Idijärvi-trilogin uppfyller med råge förväntningarna.

Här kan du köpa Gryningsstjärna:

Adlibris

Bokus

Hugo och kepskampen av Christina Lindström

hugo-och-kepskampen

Redan tidigare har jag förstått att Christina Lindström har en underbar humor. Här får jag ytterligare bevis på detta. Hugo och kepskampen (B. Wahlströms 2017) är en väldigt rolig och underhållande berättelse, även om den har ett underliggande stråk av allvar, precis som jag noterat i Lindströms andra böcker.

Hugo går i sexan. I skolan verkar han mest vara för sig själv även om han inte är direkt mobbad – nu för tiden: ”[…] ingen kastar sudd på mig eller doppar min mössa i toaletten längre. Sådant hände tidigare. Fatta vad blöt mössan blev” (sid. 10). Hugos berättarröst tillhör en klok, mogen och smart kille, som sprudlar av humor och självironi. Han skulle ju vara en toppenkompis för vem som helst, tänker jag. Varför skulle han vara utanför? Men sånt kan man förstås aldrig veta … Det är nog många gånger slumpen som avgör vem som blir mobbad. Och alla reagerar dessvärre inte på obehagliga och grymma händelser lika obekymrat som Hugo. Men jag tänker att hans självdistans och humor måste vara ett slags skydd mot och även ett resultat av hans tidigare upplevelser.

När klassens lärare Gun kräver att en i klassen anmäler sig som elevrådsrepresentant nappar Hugo, framåt som han är. Nu hamnar han i en position där han kan påverka elevernas situation och skolmiljö. Han får flera önskemål om förändringar från sina klasskamrater men den första frågan han ska ta upp är given – att eleverna ska få ha på sig keps inomhus. Därmed börjar kepskampen. Hugo hoppas mycket på det här med elevrådet, för han skulle inte ha något emot att bli lite populär som omväxling, och därmed få umgås med klassens coola killar, med Alexander i spetsen. Dessvärre är de riktiga mobbare som inte drar sig för att trycka ner den som inte passar in, som är lite udda. De skrattar gärna på andras bekostnad. Hugos granne Simon är också utsatt för de coola killarnas tuffa behandling. Han är oftast ensam i skolan och inte blir det bättre av att han gillar poesi. Och nu vill Simon att Hugo ska se till att skolan arrangerar en poesifestival. Men det verkar inte vara så populärt med dikter bland de andra eleverna. Hugo tvekar. Nu när han äntligen chansen att komma in i det coola gänget …

Vid flera tillfällen under berättelsens gång, tycker jag att Hugo uppför sig dumt och att han fegar ur, och jag vill skaka honom i axlarna och skrika ”Skärp dig!”. Bland annat när han väljer mobbarkillarna framför Simon. Ska han komma på andra tankar? Och vad tycker Klara, som han kallar ”mina drömmars tjej”? Kommer han att få dansa med henne på skoldiskot?

Hugo tänker mycket och han uttrycker sig roligt och begåvat. Därför räknar jag kallt med att han inte ska falla för frestelsen att försöka bli ”populär”, speciellt inte börja umgås med klassens mobbare. Trots detta gör han så, han vänder kappan efter vinden för att fortsätta hänga med de ”tuffa killarna”. Men då får han åtminstone dåligt samvete, vilket ändå är ett gott tecken.

Hugo och kepskampen är en ömsint berättelse om vänskap, utanförskap och om att våga gå sin egen väg. Hugos lite brådmogna språk och mysiga personlighet gör mig som läsare varm i hjärtat. Han är dessutom snabbtänkt och har en rejäl dos med humor. Vilken kille! Lindströms förmåga att hitta rätt ton för den här unga åldern är imponerande. Själva kepskampen handlar minst lika mycket om Hugos egen kamp om att få vara den han är, som om kampen för allas rätt att bära keps. Titelns innebörd blir med ens djupare än vad man kunde tro vid första anblicken. Det blir högt betyg för Lindström.

Här kan du köpa Hugo och kepskampen:

Adlibris

Bokus

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

mer fokus på Hugos personlighet.

Här kan du köpa Hugo och kepskampen:

adlibris

Bokus

Ordbrodösen av Anna Arvidsson

 

ordbrodosen

Anna Arvidssons debutroman Ordbrodösen (Rabén & Sjögren 2017) har varit upphaussad i sociala medier under ett par års tid. Många är vi som har väntat på att få läsa, inte minst sedan det läckra omslaget publicerades. Med det sepiatonade fotografiet av de vackra gamla husen på Mariaberget på söder i Stockholm i fonden, och en ung kvinna i förgrunden, är det uppseendeväckande vackert. Hela boken är galet snygg, med sina svarta fodersidor och bläckplumpar mellan avsnitten i kapitlen. Omsorgsfullt planerad och välgjord. Sånt gillar jag!

Ordbrodösen är en välskriven berättelse med en märklig historia, den liknar faktiskt inte något annat som jag har läst. Språket är stramt och vackert med ord som alla är betydelsebärande på ett stillsamt och exakt sätt. Berättelsen är finurlig och stundtals så invecklad att jag måste gå tillbaka och läsa om. Och även om huvudpersonerna inte är så många, egentligen, är det ett stort persongalleri i bakgrundshistorien.

I den lilla bruksorten Vintervila i västra Värmland, bor sedan flera hundra år tillbaka en sällsam släkt med ordbrodöser. Dessa är starka kvinnor som kan styra andra människors handlingar genom det skrivna ordet. Kraften ärvs från mor till dotter men dottern får den först på sin 18-årsdag. Nu är det dags för Alba att införlivas i detta hemliga, märkvärdiga, och hon ska göra sitt inträdesprov under en speciell ceremoni. Hon har aldrig längtat efter förmågan att styra andra människor, men har ställt in sig på det och accepterat att hennes framtid är utstakad. Att bli ordbrodös är hennes öde.

Döm om allas förvåning när det visar sig att Alba inte tycks ha förmågan när allt kommer omkring. Kraften ska komma automatiskt om alla villkor är uppfyllda. Men är de verkligen det? Är det något som blockerar hennes kraft? Misstankar börjar gro och det visar sig att det riktigt sjuder av lögner och lömska hemligheter i Albas släkt. Efter att hon har misslyckats med inträdesprovet skickas hon till en avlägsen släkting i Stockholm. Tillsammans börjar de nysta i härvan för att ta reda på vad som har gått snett och en spännande jakt på sanningen börjar. Men det är ont om tid, och vem kan de lita på?

Jag är imponerad av Anna Arvidssons debutroman. Den är både invecklad, intressant och väldigt annorlunda. Och hennes språk! Berättaren tar oss med både bakåt i tiden och till olika platser, det är händelserikt utan att vara överdrivet nervkittlande. Jag biter inte på naglarna, men det är spännande! Jag försöker läsa slutet som om det vore öppet och jag hoppas att det kommer en fortsättning. Men jag vet inte. Det skulle kunna vara slut där, på sidan 322. Det skulle det absolut. Men jag hoppas att det inte är det.

Här kan du köpa Ordbrodösen:

Adlibris

Bokus