Om böcker för barn och ungdom

Handbok för superhjältar, del 2: Röda Masken

Handbok för superhjältar Röda Masken

Nu har jag läst uppföljaren till Handboken, som del 1 i Elias och Agnes Våhlunds populära serie Handbok för superhjältar heter (Rabén & Sjögren 2017). Det är Röda Masken med en cool bild av en flygande Lisa på framsidan, illustrerad av Agnes och skriven av Elias. Ettan har blivit en fantastisk försäljningssuccé och jag misstänker att tvåan kommer att gå samma öde till mötes. Det var kul att upptäcka att det finns ytterligare en del i serien, som redan går att bevaka. Det är verkligen en framgångssaga, detta. Trots att det handlar om en sådan tung sak som mobbning.

Lisa har inga vänner på sin skola, hon tycks nästan vara osynlig. Det kunde hon väl stå ut med om det inte vore för de tre gangstrarna Robert, Nick och Max. De försitter inte ett tillfälle att håna, knuffa eller slå henne och varje dag är en kamp för att undgå dem. Hon måste springa allt vad hon har efter skolans slut. Ibland slinker hon in på biblioteket på hemvägen för att få vara ifred. Det var där hon hittade handboken i första delen. Den som berättar om 101 olika färdigheter som en superhjälte kan öva upp. Flera viktiga superförmågor kan hon redan men hur ska hon lyckas lära sig animaliska, språket hon tränar med hamstrarna Olga och Oskar? Och vad kommer dessa små gnagare ha för betydelse för händelseutvecklingen i fortsättningen?

Ingen vet att det är Lisa som är den mystiska superhjälten, som flyger och slåss med skurkar. Alla på skolan är imponerade och pratar om hjälten, som de tar för givet är en kille. Det gör henne innerst inne irriterad men det är samtidigt bra, tänker hon, för då kommer ju ingen att misstänka henne!

Det är flera olika superhjälteäventyr i den här boken, som är lika spännande som dem i den första, om inte mer. Bland annat får hon rycka in på en flyguppvisning när det inte går riktigt som piloten har tänkt sig. Dessutom får vi följa med på cirkus, där det bland annat finns en stor gorilla. Hur reagerar den när de tre mobbarna Robert, Nick och Max ger sig på den vita kaninen?

Jag känner verkligen för Lisa, som är fint tecknad både i ord och bild. Hon är en riktig Pippi Långstrump; en jämförelse jag tror att jag (och andra) gjorde sist också. Hon står upp för de utsatta, osjälviskt och varmhjärtat. Hon är en sann superhjälte.

Det går inte att prata om den här berättelsen utan att ta upp illustrationerna, som är helt magiska. Det är fart och fläkt över dem och de förekommer i alla vinklar och perspektiv. Så snyggt gjort. Den detaljerade bilden av staden på omslaget är en av många fina illustrationer. Men det som är så läckert är att Agnes inte bara tecknar byggnader och städer fantastiskt fint, utan mängder av olika ansiktsuttryck på människor och dessutom fantastiska djur. Som hästarna och gorillan som dyker upp på cirkusen. Hon är så allsidig. Och hon är verkligen grym när det gäller rörelser.

Röda Masken riktar sig till barn i åldern 6-9 år men min tioåring läser också med stor behållning, inte minst på grund av de mycket underhållande bilderna. Det är roligt att följa en stark och modig flicka. Boken har inte bara en (kvinnlig) huvudperson som sticker ut och vågar säga ifrån, den har även ett viktigt syfte i fråga om förebyggande av mobbning, och kan vara ett bra underlag i diskussioner i klassrummen. Dessutom är den actionspäckad. Det här blir en perfekt julklapp till alla äventyrslystna barn i åldern 6-9 år.

Här kan du köpa Handbok för superhjältar, del 2: Röda Masken:

Adlibris

Bokus

Annonser

Myran och gåtorna av Linn Gottfridsson

Myran och gåtorna
Jag har läst en bok för 6-9 år som omväxling, Myran och gåtorna av Linn Gottfridsson, som är den andra boken om Myran (Raben & Sjögren 2017). Man skulle kunna säga att jag fick den av misstag, för jag recenserar oftast för äldre barn och ungdomar, men det är jag glad för. De coola svartvita illustrationerna är gjorda av Emma Adbåge.

Myran är sju år och kan läsa. Det är praktiskt för då förstår han skyltar med hemliga meddelanden som inte småbarn ska fatta: ”Kexchoklad halva priset. Sandas ej vintertid. Sådana saker” (sidan 5). Han älskar gåtor och dessa löper som en röd tråd mellan sidorna, och vi får svaret på alla utom en, som jag blev tvungen att googla.

Myrans föräldrar är skilda, så han får vara hos dem varannan vecka. Det går bra men han längtar ändå efter mamma när han är hos pappa och tvärtom. Och Ludde, hans älskade katt, som bara bor hos pappa. För mamma är allergisk så Ludde kan inte följa med till henne. Plötsligt börjar mamma hålla på ovanligt mycket med sin mobil. Dessutom vill hon gå till simhallen fast att hon tycker att simbassänger är äckliga. ”Det är lite konstigt” (sidan 27). Snart visar det sig att hon är kär i Jesper, som är badvakt och arbetar i simhallen. På sätt och vis är det bra att mamma är kär för då svarar hon ja på nästan allting som Myran frågar. Dessutom ”verkar hon ha glömt hur man blir irriterad och märker knappt att Myrans gympapåse är borta eller att han har missat läsläxan” (sidan 41). Och Jesper är snäll så Myran gillar honom, egentligen, fast det låtsas han inte om för då kanske pappa blir ledsen. Det är jobbigt att pappa är ensam.

I skolan är Myran mest med bästisen Henny. Efter lunch en dag sitter de och äter sura efterrättsäpplen uppe på Stora stenen. Elaka Felicia (Myrans ärkefiende) och några till jagar varandra i en larvig pusslek och ropar ”tut-tut tut-tut” som en ambulans. Eva kommer fram till stenen och undrar om de vill vara med. Hon är väldigt snabb och springer så mycket att glasögonen sitter snett. Myran älskar att springa så han säger ja. Han är inte särskilt orolig att han ska bli pussad, för han är snabbast i klassen. Förvånad märker han snart att Eva är precis bakom honom. Är hon snabbare än honom? Men Eva är också bra på att hjula och snurra varv på varv på stången i sandlådan och dessutom gillar hon gåtor. Myran börjar spana lite efter Eva, med sin lila jacka. Inte för att han är kär eller så. Hur vet man det, förresten?

Myran är en charmig liten kille som som jag gillar från första stund. Det blir stundtals känslosamt för honom, som när hans katt kommer bort, när han gör något dumt mot Felicia och ångrar sig efteråt. Eller när han tänker på att pappa är ensam, medan mamma har Jesper och får skriva upp +1 efter sitt namn på antalet deltagare till klassens luciatåg med fika.

Det är så mitt i prick med alla tankar och funderingar hos denna mysiga sjuåring. Det är roligt berättat men här finns även partier med allvarliga undertoner. För vardagens små händelser kan vara väl så dramatiska och röra upp många känslor. Det är dock humorn som är det mest slående i denna underbara bok som man blir härligt varm i magen av.

Här kan du köpa Myran och gåtorna:

Adlibris

Bokus

 

Vem är Skuggan? av Lotta Sundin

Vem är Skuggan?

Vem är Skuggan? som är skriven av Lotta Sundin (Idus förlag 2017) är en riktig överraskning, inte alls som jag hade förväntat mig. Jag tycker nämligen inte att omslaget är särskilt tilltalande, framför allt inte att typsnittet är snyggt. Men det är ju en smaksak. Därför inbillade jag mig väl att berättelsen skulle vara lite alldaglig. Men som man brukar säga, är det ju ”insidan” som räknas, och jag kunde inte ha haft mer fel. För det här är en riktig pärla! Jag sugs omedelbart in i handlingen, som börjar spännande med lite oväntad information redan på första sidan. Bussresan till jobbet går ovanligt fort när jag läser något bra.

Skuggan är ett slags superhjälte på skateboard, en god person som räddar folk från tjuvar och andra småskurkar i samhället efter mörkrets inbrott. Det enda de drabbade har sett och kan vittna om efteråt är att det är någon som åker skateboard och har svart hjälm med visir som har hjälpt dem. Och kvinnan som blev överfallen i parken påstår att Skuggan är en tjej, kan det verkligen stämma?

Storyn berättas i tredje person i preteritum/dåtid, ett perspektiv där vi kommer nära huvudpersonen Tuva och upplever allt utifrån hennes synvinkel. Föräldrarna är skilda och Tuva bor kvar i det stora huset hos mamma, medan pappa bor någon annanstans med en ny kvinna. Så långt låter det kanske bekant, men sedan inser läsaren att Tuvas situation är annorlunda. Hennes mamma är så koncentrerad på sitt arbete som forskare/uppfinnare att hon knappt ens kommer ihåg att äta. Inte kan hon laga mat heller, men där rycker pappan in. Han är en duktig hemmakock och lagar middagar till Tuva. Samtidigt är Tuva väldigt självständig och fixar att göra många vuxengrejer, som mamma glömmer eller inte hinner med. Som exempel svarar hon på mammas mejl, betalar räkningar, bokar flygresor för mammas konferenser och mycket annat.

Tuva uppfattar sig själv som udda. Hon pratar ogärna om sig själv och är blygsam men har uppenbarligen flera dolda talanger, vilka läsaren upptäcker efterhand. Bland annat tränar hon judo och är en av de bästa i landet, men det är det ingen som vet. I skolan räcker hon aldrig upp handen utan svarar bara (rätt) på de frågor som läraren ställer direkt till henne, och de är alltid de svåraste. Hon är överbegåvad, precis som sin mamma (som arbetar med en ny uppfinning som ska rädda världen från den globala uppvärmningen) och känner sig därför utanför i klassen. Hon har inga vänner – förrän Julia kommer.

En kväll precis precis innan Tuvas judoträning ska börja träffar hon på Julia, nykomlingen i klassen. Hon som är kaxig och som modigt har vågat stå upp för sina åsikter på lektionerna. Det visar sig att Julia också tränar judo. Kanske har de även annat gemensamt? För första gången känner Tuva att hon inte vill byta klass, och flytta upp två årskurser som hennes mamma föreslår. Det kan inte hjälpas att hon är överbegåvad. Nu har hon hittat en vän. De börjar plugga ihop och har kul, trivs jättebra tillsammans. Tuva har aldrig varit så här avslappnad i någons sällskap förut. När de kramas känns det väldigt speciellt, faktiskt inte det minsta obehagligt.

Språkligt sett är Vem är Skuggan? mycket välskriven, med bra upplägg, spänning och högt tempo. Alla inblandade är intressanta och ett par har en lite annorlunda livssituation. Det är en varm och mysig berättelse med en härlig huvudperson, vars mamma är galet cool och rolig med helt underbara repliker. Olika spännande och finurliga trådar drar läsaren vidare mot en upplösning, som i mina ögon möjligen känns något kort. Jag hade helst sett ett mindre tvärt slut, men det är en petitess. Jag ger den här boken ett högt betyg.

Här kan du köpa Vem är Skuggan?

Adlibris

Bokus

Idus förlag

 

Det här kalla landet av Pernilla Gesén

 

I det här kalla landet

Det här kalla landet av Pernilla Gesén (B. Wahlströms Bokförlag 2017) är en sorts dystopi som utspelar sig i det fiktiva landet Nordland. Här blåser förändringens kalla vindar och en ekonomisk kris seglar upp. Människor bli arbetslösa och butiker får slå igen. Utanför på gatorna sitter människor vars händer sträcks mot förbipasserande, ackompanjerade av please, please! Oron sprider sig, särskilt band ungdomarna, som flera går med i det främlingsfientliga partiet ND, Nya Demokraterna.

Efter några sidor känner jag hur det liksom kryper under skinnet på mig; det är olustigt, skrämmande och träffande som en smocka i magen. Det här samhället känns delvis som den verklighet jag ser; berättelsen tilldrar sig inte i någon avlägsen framtid utan det skulle nästan lika gärna kunna vara här och nu. Det är det som gör det så obehagligt. Känslan av att ”det kan hända här” tickar som en sekundvisare i bakhuvudet när jag läser.

Vi får följa Noomi och Zahra, två sjuttonåriga tjejer som går i samma klass. De är varandras motsatser, både till utseende, sätt och socioekonomisk bakgrund. Noomi är från övre medelklassen, pappa Erland är journalist och numera mellanchef på en stor dagstidning, medan modern Signhild är psykolog. De bor i ett stort hus i stadsdelen Västermalm. Noomi är van vid att kunna köpa kläder och saker när hon behagar utan att tänka på priset; hon verkar allmänt bortskämd i inledningen. Hon bryter till exempel nästan ihop när hennes mamma säger att det inte kan bli någon ny kappa i höst. De måste hålla i pengarna. Zahra, däremot, är en invandrarflicka som bär mycket med sig i bagaget, förstår vi efterhand. Hon flydde med sin familj från ett land i krig till Nordland, men det var bara hon och hennes pappa som lyckades ta sig hela vägen fram. Hon och pappan bor i ett höghusområde i en del som beskrivs som ett ”ghetto” av Noomi och hennes vänner, Stensätra. Zahra har mycket sämre förutsättningar än Noomi och ändå står hon upp för sina rättigheter, ifrågasätter de nya strömningarna i samhället och känns allmänt modig och sympatisk. Det är spännande att följa handlingen ur två berättarröster, som varvas: Noomis och Zahras nära tredjepersonsperspektiv.

Efter att Noomi en kväll på spårvagnen blivit trakasserad och rånad av ett gäng ”nidingar” (ett nedsättande ord för människor, i det här fallet unga tjejer, som flytt till Nordland från andra länder) går hon med i ND. Hennes bror Nick har varit aktiv i partiet sedan en tid tillbaka och har numera fått en mer framträdande roll. Föräldrarna står hjälplösa och diskussionerna kring middagsbordet går höga.

ND står för åsikter som är raka motsatsen till Zahras. Hon är öppet kritisk mot utvecklingen i samhället och blir arg och besviken på Noomi, som hon tycker är intelligent nog att förstå att man inte kan skylla det som händer på dem som flytt dit. Noomi vet inte riktigt vad hon tycker, det är något som skaver med den nya utvecklingen och hennes kompis Sus som hon inte riktigt känner igen längre. Ändå väljer hon att stödja partiet. Men ju mer hon hör och ser av Zahra, desto mer växer tvivlen inom henne. Hon känner dessutom en oförklarlig dragning till Zahra.

Begreppet ”folkförflyttade” myntas här, liksom ”utomgränskomna” och andra finurliga, nya ord, när författaren skapar en ny värld där Nordland är det här kalla landet från titeln. Settingen blir påtagligt aktuell; även om det handlar om ett fiktivt land kan man direkt applicera den på landet Sverige och sätta fingret på de problem vi kämpar med idag. Jag tycker mycket om den här boken. Den är välskriven och aktuell och tar på ett fängslande sätt upp problem och viktiga frågor. Högt betyg.

Här kan du köpa I det här kalla landet:

Adlibris

Bokus

Glömskan av Johanna Olsson

Glömskan

Glömskan (Berghs Förlag 2017) är en välskriven och spännande debutroman, som passar barn i åldern 9-12, även om huvudpersonen Hedda är 14 år. Det är en blandning av såväl vardagsrealism, med ett (kort) obehagligt inslag av både fysisk och psykiskt misshandel, som mytomspunna magiska varelser och väsen. Pärmens framsida pryds av en svart olycksbådande fågel med öppet gap – som nog ska föreställa en kråka (trots att fågeln på bilden mer liknar en råka eller korp). Fågeln har viss betydelse i berättelsen.

Heddas mamma är tillsammans med Thomas, som är pappa till Heddas lillebror men inte till henne. Han en våldsam man, och Heddas mamma beslutar sig äntligen för att lämna honom. Hon tar med sig Hedda och Teo i den gamla Saaben och flyr till barnens mormor, som bor i byn Glömskan, långt upp i Norrland. Underbart namn på en by!

I matbutiken lägger Hedda märke till en kille som är klädd i konstiga gammaldags kläder och som dessutom ser ut att stoppa sina byxor fulla med mat. Han verkar vara i fjorton-, femtonårsåldern. Vem är han? När Hedda kommer ut från affären rycker han tag i henne och trycker upp henne mot väggen. Han måste ha förstått att hon såg honom och vill veta vad hon heter. När Hedda har sagt sitt namn sticker han iväg in i skogen. Strax därpå upptäcker Hedda att hundralappen som hon har fått av mormor att handla för är borta. Inte nog med det, hennes mobil är också stulen! Det måste vara killen. Hedda bestämmer sig för att följa efter honom. Som tur är har hon mormors hund Balder med sig, som är en riktigt bra spårhund. De hänger på och hinner se att killen går in i en liten förfallen stuga och hon följer efter in och konfronterar honom. ”Du får inte berätta för någon att jag bor här”, säger han till Hedda (sidan 25). Vem är han? Varför bor han ensam i en stuga i skogen?

Det dröjer inte länge förrän det börjar hända saker. När Thomas ringer och har listat ut att de är hos mormor, blir Hedda jätterädd att han ska komma dit. Men de kan ju inte fly på nytt och gömma sig för Thomas för alltid? Så en dag när Lillebror har varit borta i flera timmar, är hon först säker på att det är Thomas som har tagit honom. Men Teo kommer hem, tack och lov, och berättar att han ”känner en häst som kan prata” (sidan 34), vilket resulterar i att Hedda blir arg på honom och skriker åt honom. Det visar sig vara ett ödesdigert drag och något som ger henne skuldkänslor några dagar senare, för då är lillebror försvunnen på riktigt. Är det hennes fel? Hedda och de andra letar och letar. Spåren leder ut i skogen, mot ödehuset. Kan pojken i affären ha något med Teos försvinnande att göra? Eller är det verkligen andra märkliga varelser som rör sig i skogen?

Hedda är en tuff tjej som tar saken i egna händer. Hon är en driven och modig hjältinna som det är kul att följa. Det är ett bra tempo i boken och blandningen av realism och magi är annorlunda, i och med att det handlar om mytomspunna varelser. Själv har jag aldrig fascinerats av Näcken eller Skogsrået men de är ju onekligen en stor del av vår svenska folktro.

På en bloggträff som jag hade fördelen att få delta i under Bokmässan i september 2017, med bland andra Berghs förlag, var just Johanna Olsson en av de författare vi träffade. Moderatorn diskuterade vilken ålder Glömskan passar för och vi kom fram till att den var en blandning mellan en barn- och ungdomsbok. Jag tänker att läsare i både åldern 9-12 och 12-15 år kommer att ha behållning av den. Vanligen tänker jag dock att en ungdomsbok är från 15 år och uppåt, så då skulle en hjältinna på 14 år kanske inte vara idealisk om man vill locka äldre läsare.

Jag tycker om huvudpersonen, berättarrösten och grundhistorien. Sedan har jag i ärlighetens namn som sagt mindre till övers för det övernaturliga i den här berättelsen.  Det beror inte på att jag inte gillar fantasy i allmänhet, för det gör jag, utan på det faktum att just Näcken & Company inte lockar mig. Lite förvånad noterar jag att berättelsens slut inte tycks öppna upp för en fortsättning. Men vi får väl se … Säkert är nog i alla fall att vi kommer att få läsa mer av Johanna Olsson i framtiden och det gläder mig!

Här kan du köpa Glömskan:

Adlibris

Bokus

Saker ingen ser av Anna Ahlund

saker-ingen-ser

Jag hade lyckan att bli bjuden på releasefesten för Saker ingen ser av Anna Ahlund (Rabén & Sjögren 2017). Den hölls på Rabén & Sjögren i Norsdtedtshuset på Riddarholmen i Stockholm. Bara det! Jag kunde inte motstå detta tillfälle utan bokade genast tåg och hotell för en härlig resa till huvudstaden. Kanske blir det enda gången jag får stiga in i det där häftiga gamla huset? Den nya boken är en riktig knubbis på drygt 400 sidor i ett slags blandning mellan kartonnage och storpocket med ett snyggt omslag i milda, lite pastelliga färger, som gör sig fint i bokhyllan ihop med debuten, och givetvis hade jag beställt ett signerat exemplar.

Anna Ahlunds språk är vackert och färgstarkt, som den regnbåge hon spänner över Sibylla allmänestetiska läroverk i Uppsala, det fiktiva gymnasium som utgör fonden för den här ungdomsromanen. Det är poetiskt och stämningsfullt och det märks att författaren gillar att uttrycka sig, att jobba med språket. Denna kunskap genomsyrar även de inslag som har med skapandet på musiklektionerna i romanen att göra. Ahlund är nämligen utbildad lärare i både svenska och musik, även om hon nu arbetar med läsfrämjande på Uppsala bibliotek, vid sidan av sitt författande. Här får vi även följa med på bildlektioner. Jag gillar dessutom att denna, liksom många andra av dagens ungdomsböcker, är skriven i presens, vilket skapar närhet i läsningen och ett slags intimitet mellan läsaren och huvudpersonerna.

Dessa huvudpersoner är ett gäng udda karaktärer som går i tvåan på det estetiska programmet på gymnasiet. Handlingen inleds på nyårsafton med Sebastian, som är en aning mer central figur än övriga. Han får en nyårskyss av en tjej som påstår att hon alltid kysser främlingar på nyår och att den kyssen säger hur resten av året kommer bli. Och det här, det blir ”ett oväntat bra år”, konstaterar hon efteråt (sidan 8). Där och då får Sebastian idén till sitt nyårslöfte, nämligen att kyssa en ny person varje månad. Cirkeln sluts sedan följande nyårsafton. Här vill jag citera en av alla många fina formuleringar: ”Sebastians bröstkorg känns full av rymd. En del av nyårsnatten hittade just in i honom. Stor, och full av möjligheter” (sidan 12). Så målande skriver hon, Ahlund. När skolan drar igång någon vecka senare möter vi de övriga vännerna, som alla är esteter av något slag. Det är den icke-binäre Fride och hens stora kärlek Miriam, Yodit som är ny i gruppen, vars passion är att teckna och måla, precis som Johannes, som försöker måla, gillar Karin Boye och bär på en stor sorg. Därtill lär vi känna tvillingarna. Linn, som är med i samma band som Sebastian och som spelar på flygeln så den ”spinner under fingrarna” (sidan 168) och Aron, som känner sig misslyckad och inte kan prestera på samma nivå som sin syster. Här finns någon för alla läsare att identifiera sig med.

Att förlägga handlingen till den klassiska universitetsstaden Uppsala är perfekt för en roman om det som händer på och i anslutning till en gymnasieskola. Jag ser den här historiska staden för mina ögon. Att Ahlund inspirerats av Uppsalas gamla miljö, och själv har varit runt och gjort research på adresserna hon skriver om, råder det inget tvivel om. Särskilt kul är det att hon har valt att låta Yodit bo på just Åsgränd. Mina tankar gick direkt till Gösta Knutsson och hans Pelle Svanslös. Uppenbart är också att Ahlund har inspirerats av sin favoritpoet Karin Boye och det är ett engagerande inslag att ta med delar av Boyes dikter i texten. Vissa känner jag igen, andra inte. Det kryllar alltså av intertextualitet här, med referenser både till Boyes dikter och annan litteratur. Och Maltesers är ”den bästa chokladen mot dementorer”, får vi lära oss, med en blinkning till Harry Potter. Beträffande musiken som omnämns, känner jag bara till Håkan Hellström, som har viss betydelse i berättelsen. Andra är jag tydligen för gammal för eller helt enkelt bara ovetande om. Jag gissar att försäljningen och utlåningen av flera olika böcker kommer att öka i samband med att folk blir nyfikna när de läser Saker ingen ser. Inte minst jag själv bidrar genom att genast ha beställt Jag ger dig solen av Jandy Nelson och två böcker av Karin Boye.

Här finns en hel del sex, mer än i förra boken, Du, bara. Att Ahlund inte gör någon stor grej av vilken sexuell läggning de olika karaktärerna i Saker ingen ser har, eller vem de vill vara, visar hennes avslappnade sätt att se på sexualitet. Fride kallas till exempel hela tiden ”hen” utan att vare sig fysiskt kön eller läggning diskuteras. I och med publiceringen av sin debutroman kom Ahlund att ta ett kliv in på den svenska ”hbtq-scenen” eftersom hon så fint skildrar homosexuell kärlek och sex, män emellan. Det är viktigt med hbtq-litteratur och jag skulle gärna se en större andel böcker om samkönad kärlek (och sex), även för kvinnor.

Jag funderar över att Miriam räknas som en i gänget medan Aron och Linn inte gör det? Jag tycker att allihop har en självklar plats, och snarare de två senare mer än den förra. Tillsammans med Johannes, som verkar så skör, är detta syskonpar mina favoriter. Jag gillar att Linn köper second hand-kläder, för ett coolt inslag i texten är att vi får veta vad de har på sig. Klädseln och stilen med hårfärg/frisyr, smycken och allmänt uttryck har därmed stor betydelse för karaktärerna, för det är genom dessa som de uttrycker sin personliga stil och preferenser (och författaren själv, gissar jag). Det bidrar till att huvudpersonerna får liv och känns äkta. Det gör även det faktum att dialogen är träffsäker och trovärdig.

Tydligen var det här från början tänkt att bli en novellroman, med flera olika noveller baserade på varsin karaktär samlade i en bok. Kanske bara med den röda tråden att de gick på samma gymnasium i Uppsala? Att den innehåller flera olika karaktärer gör möjligen berättelsen aningen spretig och att porträtten inte blir riktigt så djupa som annars. Den mest tydliga röda tråd jag ser nu är Sebastians nyårslöfte att kyssa en ny person varje månad. Det är något jag följer med intresse. Upplösningen är spännande, men vägen dit är lite som separata delar, nedslag i olika månader, dagar, tider och platser. Fast jag gillar det! För det är vackra delar, poetiska och finstämda. Jag njuter av språket och alla mysiga, lite udda karaktärer. Det är kul att hänga med dem, runt i Uppsala, på gymnasiet och in på bildlektionen, till exempel.

Det är lågmält och odramatiskt, åtminstone utåt. Inuti karaktärerna händer det ”saker ingen ser”. Under läsningens gång funderar jag över titeln och var den kan komma ifrån. När jag kontaktar Anna Ahlund, berättar hon att tanken var att boken skulle handla om många olika teman, som alla kunde härledas till det övergripande temat ”saker ingen ser”. Som till exempel det faktum att hur vi ser på oss själva och på varandra, vad vi innerst inne tänker och känner, och den bild av oss själva eller den personlighet vi väljer att visa upp utåt, inte alltid stämmer överens. Missförstånd och situationer som sårar kan uppstå, inte minst i den här åldern när man håller på att upptäcka sig själv och den man är, sin identitet, även sexuellt. Alla går vi och bär på ”saker ingen ser”.

Saker ingen ser är en lika välskriven och välbehövlig bok som debuten. Gymnasieelevers intresse för aktuell och spännande ungdomslitteratur med hbtq-identiteter hos huvudpersonerna och explicit sex är säkert stort. Det påminner mig om när jag ivrigt och med rosiga kinder slukade Kram respektive Puss med fler böcker på sjuttiotalet, skrivna av Hans-Eric Hellberg.

Jag gillar titeln, den är ”catchy” och lite lagom flummig. Man får tänka till för att förstå symboliken. Anna Ahlunds andra ungdomsroman är genomtänkt, finstämd med ett njutbart språk och ett brokigt persongalleri. Dessutom sjuder den av sex. Ser nu fram emot nästa bok, som enligt uppgift kommer att tilldra sig på samma gymnasieskola i Uppsala. Då blir det vårbal!

Här kan du köpa Saker ingen ser:

Adlibris

Bokus

Nadir och ingen annan av Pär Sahlin

nadir-och-ingen-annan

Nadir och ingen annan är en sprillans ny lättläst bok av Pär Sahlin utgiven på Hegas förlag (2017). Den riktar sig till barn från 13 år och uppåt och speciellt bra passar den här boken dem som är nyanlända. Texten ligger på en Hegas-nivå med tre punkter av fem, lite medelsvår alltså. Den här berättelsen har ett ganska stort typsnitt och är ca 60 sidor lång. I inledningen finns en innehållsförteckning med de tolv kapitlens titlar och sidhänvisningar, vilket är tydligt och bra. I slutet finns som vanligt en intervju med författaren. Sånt är trevligt!

Nadir och ingen annan handlar om den ensamkommande flyktingpojken Nadir, som bor tillsammans med två andra killar på ”boendet”, Ali och Said. De ser varandra som bröder fast de inte är släkt, men de har det arabiska språket gemensamt, som de talar alla tre. Nadir har ingen annan familj än dessa två och känner sig ibland lite ensam i Sverige. Han har bara bott här i ett år, efter flykten från kriget i Damaskus i Syrien, men kan redan svenska. Nadir går på högstadiet och tycker att det går hyfsat även om det är svårt när svenskarna pratar snabbt. Han förstår dock mer svenska än han själv kan uttrycka, vilket gör att det blir missförstånd. Ibland drömmer han sig tillbaka till Syrien. Där fanns Soraya, med sitt svarta hår som doftade så gott av någon sorts blomma. ”De var kanske bästa vänner. Kanske var de mer än så …” (sidan 53).

En söndag har Nadir, Ali och Said gått till simhallen för att bada. Plötsligt får Nadir syn på en liten flicka som försvinner ner under vattenytan. Hon är bara fem, sex år och han förstår att hon håller på att drunkna. Han kastar sig i bassängen och simmar fram till flickan så fort han kan. När han gör sitt bästa för att rädda henne, dyker hennes pappa upp och anklagar honom för att försöka dränka henne. Nadir fattar ingenting! Han kommer sig inte heller för att förklara, det är så svårt på svenska, särskilt när han känner sig lite rädd och osäker. Pappan ser så arg ut. Nadir tänker aldrig mer gå tillbaka till simhallen!

Utanför omklädningsrummet står det en badvakt, som har sett alltihop. Hon undrar om han har lust att träna simning. Det har han gjort tidigare, i Syrien före kriget och flykten till Sverige. Nadir vet inte längre vad han vill. Det är så mycket i skolan, att han kanske inte har tid. Dessutom har han dåligt samvete gentemot Ali och Said, som kanske inte skulle förstå? Nadir känner att han behöver tänka, utan sin ”familj”, som givetvis undrar varför han inte vill hänga med dem. Han orkar inte förklara sina funderingar på att börja med simning för Ali och Said, inte riktigt än. Man måste väl inte berätta allt för sina vänner?

I den här berättelsen tar Sahlin upp flera olika intressanta ämnen utöver simträning och tävlingar. Grundproblemet är svårigheten att som nyanländ kunna anpassa sig och känna sig hemma i vårt land, när framför allt språket är nytt och främmande. Detsamma gäller att lära sig förstå och ta till sig till kulturen i övrigt i det nya landet. Nadir och ingen annan handlar om relationer i allmänhet men kanske i synnerhet om hur man ska hantera situationer som uppkommer när man får nya vänner och intressen, som konkurrerar med de gamla. Sviker han Ali och Said om han börjar med simning? Det är en fråga han ställer sig. Det betyder ju inte att han inte längre älskar dem? Å andra sidan skulle det kunna leda till att Nadir får nya vänner, hittar gemenskap och en meningsfull och positiv framtid här i Sverige. För om man har andra drömmar och mål än de gamla vännerna och får chansen att uppfylla dem – hur gör man då?

Som läsare känner jag hur frustrerande det måste vara för Nadir att folk har förutfattade meningar om honom och dömer honom utan anledning. Detta är inget som uttalas i boken men jag gissar att man kan tolka t ex flickans pappas beteende som att hans ilska och framför allt rädsla beror på Nadirs utseende och härkomst.

Jag gillar verkligen Nadir, han är väldigt fint gestaltad. Jag får lust att krama honom! Även om det händer flera saker i texten som skapar olust hos mig som läsare, uppfylls jag av en bubblande skön känsla när jag har läst ut den. Det är en feelgood, helt enkelt! Pär Sahlin lyckas berätta om och förmedla många olika sinnesstämningar. Det är rädsla, ilska och oro blandat med vänskap, lycka och en liten antydan till kärlek. Det är spännande och högt tempo, dialogen är trovärdig och träffande. Jag förundras över att Sahlin kan få till så mycket medryckande handling på relativt få sidor. Rekommenderas varmt.

Här kan du köpa Nadir och ingen annan:

Adlibris

Bokus

Hegas förlag