Det var jag som startade bloggen Bokhemligheter för drygt fem år sedan, när jag nyligen debuterat som barnboksförfattare. Jag läste många barnböcker och tyckte att det det var roligt att dela med mig av mina tankar. Från början bloggade jag själv, men efter hand som mitt eget författarskap tog allt mer tid fick jag hjälp av Jeanette Palm, som så småningom tog över bloggandet helt och hållet. Tyvärr räcker tiden inte till för någon av oss just nu. Därför ligger bloggandet nere för tillfället.
Om du som läser detta är intresserad av att gästblogga för Bokhemligheter är du välkommen att kontakta mig och presentera dig själv.
Alla tidigare recensioner kommer att ligga kvar.
Jag fortsätter att läsa barnböcker när jag har tid och tipsar då och då på min instagramsida Klarabelladeckarna. Följ mig gärna där. Om du vill komma i kontakt med mig som författare är du välkommen att besöka min hemsida och blogg här.
Åsa Öhnell
Det var med spänning och viss nervositet jag började läsa Slutet – den sista delen i Ursula Poznanskis trilogi (Opal 2016). Det här är en sådan bok som jag gärna sparar på, liksom suger på karamellen in i det längsta. Men nu var det alltså dags. Min fråga var naturligtvis: Skulle den hålla den bekanta ”måttet”? Kunde den vara lika bra som de föregående två? Det är en rejäl klump att hålla i, 440 sidor, men boken är så väldigt fin att bara det är värt tyngden. Framsidan är urläcker och den matchar så snyggt med de andra. En eloge till Niklas Lindblad som har utformat dem alla.
Eftersom det var ett tag sedan jag blev klar med tvåan var jag tvungen att läsa om de sista kapitlen i den för att minnas hur det slutade. Jag visste ju att det var spännande, men hade inte full koll. Ganska snart kom jag in i känslan igen, lotsades vidare i presens av berättaren Ria.
Jag är grymt imponerad av språket i den här berättelsen. Och med tanke på att det är en översättning känns den bedriften till och med större. Det är fantastiskt fina meningar, jag ser bilder framför mig konstant, och jag tycker verkligen om Ria. Hennes ton och den personlighet hon har gör läsningen till en ren fröjd. Miljön med det landskap som Poznanski har skapat är hur läcker som helst och känns inte alls orealistisk. Tvärtom gör just miljöbeskrivningen att texten känns än mer verklighetstrogen.
Jag törs inte avslöja för mycket då det här är den tredje och sista delen i trilogin, för jag vill förstås enbart locka till läsning med min recension. Det är en fortsättning på resan för Ria och hennes vänner, inte utan rafflande avslöjanden och spännande kamper. Jag kan bara säga att det är riktigt spännande och ett rysligt driv hela tiden. Det är finurlig intrig och jag både ler och häpnar allt eftersom vissa detaljer framkommer. Jag älskar Rias berättarröst och sättet hon skildrar historien på. Det är så levande och välskrivet att jag är där, jag ser allt som händer framför mig på ett ovanligt tydligt vis, vilket är bra med tanke på att det hela tilldrar sig i en framtid som vi inte vet något om. Läs!
Här kan du köpa Slutet:
Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren (Rabén & Sjögren 2017) är en tegelsten på 577 sidor. Titeln är tilltalande och lätt att komma ihåg, dessutom är omslaget så snyggt! Det ligger något ödesmättat över det, både lockande och skrämmande på samma gång. Dessutom har jag passerat det här här gamla läroverket många gånger de senaste åren. Det är coolt och fascinerande hur Bergmark Elfgren hittar ett redan existerande läroverk, som dessutom lämpligt nog har lagts ner, återupplivar det och gör det till sin egen fantasieggande skådeplats.
Med skicklig pensel målar Sara Bergmark Elfgren porträtten av de två olika huvudpersonerna, som har vuxit upp under olika förutsättningar, men kanske har mer gemensamt än samma födelsedag? De båda berättarrösterna har varsitt kapitel, vilka växlar mellan presens och preteritum, så läsaren lätt kan hålla isär dem. För Tamar, som kommer från en ”vanlig” bakgrund i Östersund, är det magi redan från början att ens komma in på detta anrika läroverk. Clea, däremot, med sin skådespelande mamma och egna småroller sedan barnsben ligger steget före, och för henne är den här världen mer som vardag.
Tamar är försiktig, väldigt självmedveten och känner sig udda i sin nya skola. Hon har ingen att umgås med och plågas av osäkerhet. Därför är det av desto större betydelse att dramaläraren Olle ser henne och berömmer henne för hennes antagningsprov. Hon och alla andra ser upp till Olle, som är en legend på skolan. Clea verkar leva ett drömliv, i alla fall på ytan. Som ”kändis” har hon ett stort antal följare i sociala medier, får skriva autografer på stan och är en till synes självsäker tjej. Hon tillhör givetvis toppskiktet i skolans hierarki. Emellertid tvivlar hon lika mycket på sig själv som Tamar.
Vi får även följa Tim, som också är barnskådespelare och son till en världskänd skådespelare. Han är nonchalant, lynnig och opålitlig, vilket gör att jag ogillar honom. Han beter sig precis som jag föreställer mig att rika, obekymrade och oansvariga ”brats” beter sig. Men inte ens Tim är platt, utan en mer komplex person, vilket framkommer ju längre jag läser.
Shakespeares komedi ”En midsommarnattsdröm” står i centrum för handlingen, med den undanglidande och opålitlige Puck i den mest eftertraktade rollen i pjäsen. Även andra dramer och komedier antyds i de olika projekten som eleverna på Norra Latins teaterprogram får roller ur och jobbar med under läsåret. Bergmark Elfgren verkar insatt.
En fråga man som läsare ställer sig, är förstås om det finns något spöke på Norra Latin? Jodå, det dröjer inte länge förrän det börjar hända lite egendomliga saker. Vi får höra talas om en vandringssägen som florerar på skolan, om en före detta elev. Ehrling Jensen spelade Puck i en föreställning på skolan någon gång på fyrtiotalet och försvann sedan spårlöst. Varför tog han på sig den röda masken, som det sägs vila en förbannelse över? Ligger det någon sanning bakom ryktet att han visar sig i skolan så att ”de som ser honom råkar ut för hemska olyckor” (sidan 67)?
I vanliga fall brukar jag inte ha några problem med vare sig övernaturliga inslag och/eller magi, men jag har lite svårt att köpa det här med spöket/masken. Jag föll inte helt för upplägget. Men jag ser i första hand den här boken som en berättelse om tonårstidens alla våndor gällande att passa in, hitta sin plats, veta vem man är och hur man vill vara utåt. Det är fint tecknade personporträtt och genuina miljöer, dialogen är trovärdig och får mig att minnas och återuppleva känslor som jag hade under gymnasietiden. Ungdomarnas interaktioner är stundtals obehagligt beräknande och ofta rent elaka. Dessa relationer är tillräckligt dramatiskt laddade, tänker jag, även utan spöken.
Avslutningsvis är jag alltså tveksam till om det magiska tillför så mycket; allt annat är egentligen fullt tillräckligt. Norra Latin är välskriven med ett gediget och intressant persongalleri som gör mig engagerad. Jag uppskattar varvningen av berättarröster och tempus, vilket får mig att känna med de två huvudkaraktärerna. Det är spännande att läsa om det sociala spelet och vardagsdramerna eleverna emellan, liksom den inspirerande miljön, och de historiska kopplingarna. Det är med förväntan som jag ser fram emot nästa roman i kvartetten, som tydligen är planerad. Rekommenderas varmt.
Här kan du köpa Norra Latin:
Det här kalla landet av Pernilla Gesén (B. Wahlströms Bokförlag 2017) är en sorts dystopi som utspelar sig i det fiktiva landet Nordland. Här blåser förändringens kalla vindar och en ekonomisk kris seglar upp. Människor bli arbetslösa och butiker får slå igen. Utanför på gatorna sitter människor vars händer sträcks mot förbipasserande, ackompanjerade av please, please! Oron sprider sig, särskilt band ungdomarna, som flera går med i det främlingsfientliga partiet ND, Nya Demokraterna.
Efter några sidor känner jag hur det liksom kryper under skinnet på mig; det är olustigt, skrämmande och träffande som en smocka i magen. Det här samhället känns delvis som den verklighet jag ser; berättelsen tilldrar sig inte i någon avlägsen framtid utan det skulle nästan lika gärna kunna vara här och nu. Det är det som gör det så obehagligt. Känslan av att ”det kan hända här” tickar som en sekundvisare i bakhuvudet när jag läser.
Vi får följa Noomi och Zahra, två sjuttonåriga tjejer som går i samma klass. De är varandras motsatser, både till utseende, sätt och socioekonomisk bakgrund. Noomi är från övre medelklassen, pappa Erland är journalist och numera mellanchef på en stor dagstidning, medan modern Signhild är psykolog. De bor i ett stort hus i stadsdelen Västermalm. Noomi är van vid att kunna köpa kläder och saker när hon behagar utan att tänka på priset; hon verkar allmänt bortskämd i inledningen. Hon bryter till exempel nästan ihop när hennes mamma säger att det inte kan bli någon ny kappa i höst. De måste hålla i pengarna. Zahra, däremot, är en invandrarflicka som bär mycket med sig i bagaget, förstår vi efterhand. Hon flydde med sin familj från ett land i krig till Nordland, men det var bara hon och hennes pappa som lyckades ta sig hela vägen fram. Hon och pappan bor i ett höghusområde i en del som beskrivs som ett ”ghetto” av Noomi och hennes vänner, Stensätra. Zahra har mycket sämre förutsättningar än Noomi och ändå står hon upp för sina rättigheter, ifrågasätter de nya strömningarna i samhället och känns allmänt modig och sympatisk. Det är spännande att följa handlingen ur två berättarröster, som varvas: Noomis och Zahras nära tredjepersonsperspektiv.
Efter att Noomi en kväll på spårvagnen blivit trakasserad och rånad av ett gäng ”nidingar” (ett nedsättande ord för människor, i det här fallet unga tjejer, som flytt till Nordland från andra länder) går hon med i ND. Hennes bror Nick har varit aktiv i partiet sedan en tid tillbaka och har numera fått en mer framträdande roll. Föräldrarna står hjälplösa och diskussionerna kring middagsbordet går höga.
ND står för åsikter som är raka motsatsen till Zahras. Hon är öppet kritisk mot utvecklingen i samhället och blir arg och besviken på Noomi, som hon tycker är intelligent nog att förstå att man inte kan skylla det som händer på dem som flytt dit. Noomi vet inte riktigt vad hon tycker, det är något som skaver med den nya utvecklingen och hennes kompis Sus som hon inte riktigt känner igen längre. Ändå väljer hon att stödja partiet. Men ju mer hon hör och ser av Zahra, desto mer växer tvivlen inom henne. Hon känner dessutom en oförklarlig dragning till Zahra.
Begreppet ”folkförflyttade” myntas här, liksom ”utomgränskomna” och andra finurliga, nya ord, när författaren skapar en ny värld där Nordland är det här kalla landet från titeln. Settingen blir påtagligt aktuell; även om det handlar om ett fiktivt land kan man direkt applicera den på landet Sverige och sätta fingret på de problem vi kämpar med idag. Jag tycker mycket om den här boken. Den är välskriven och aktuell och tar på ett fängslande sätt upp problem och viktiga frågor. Högt betyg.
Här kan du köpa I det här kalla landet: