Om böcker för barn och ungdom

Skuggan som försvann av Torsten Bengtsson

Skuggan som försvann

 

Jag har läst en pdf av en bok som kommer ut inom kort. Skuggan som försvann är skriven av Torsten Bengtsson (Opal 2016). Jag blev nyfiken på den så fort jag fick den i mejlen men visste egentligen inte så mycket om vare sig författaren eller innehållet, och därför heller inte vad jag kunde förvänta mig. Men jag blev väldigt positivt överraskad och fylld med en härlig varm känsla när jag läste den. Även olust och ilska lyckades Bengtsson röra upp inom mig. Det urläckra och väldigt passande omslaget har Niklas Lindblad gjort.

Olofs pappa har träffat en annan kvinna så han och mamma måste flytta från huset till en lägenhet i en annan stad. Tvillingbrodern Anton flyttar med, han också – eller gör han? Han verkar komma och gå som han vill, som en skugga. På väg till sin ny skola genar Olof genom en obehaglig gångtunnel med klottrade väggar, ölburkar, krossat glas och sopor. Halvvägs igenom passerar han en halvöppen dörr av järn som står på glänt och han ser ett rum innanför. En skrovlig röst ropar något åt honom. Allt blir med ens skrämmande likt zombiespelet han spelar hemma och han rusar ut ur tunneln. Han springer allt vad han orkar. Utanför tunneln träffar han på Amina, en tjej som tydligen ska gå i samma klass som han, och de tar följe till skolan. Hon varnar honom och säger att ingen går genom tunneln, inte vare sig på dagen eller natten. Aldrig.

Inledningsvis kände jag mig lite fundersam när jag läste jagberättarens historia. Det var stundtals lite väl korta meningar, upplevde jag, och visste inte hur jag skulle förhålla mig till den. Var det kanske en lättläst bok jag hade fått hem? Men jag kom strax in i berättarstilen och började gilla det här jaget, Olof. Han berättar rakt på sak utan krusiduller.

Jag vill inte avslöja för mycket för jag tyckte både att det var en härlig och oväntad twist i inledningen och att det kom fler vändningar. Den här relativt korta och lättlästa berättelsen vecklade ut sig till en mångbottnad historia som överraskade. Ju mer jag läste, desto bättre tyckte jag om berättaren och den finurliga ”plotten”. Det är läckert med spännande små ledtrådar som flikats in här och var, som gör att den uppmärksamma läsaren blir misstänksam. Ledtrådar som jag har highlightat för mig själv och går igenom i efterhand men som jag inte kan nämna här. Hur ligger det till, egentligen? Allt är kanske inte som det ser ut … Jag kommer att läsa den här boken en gång till, minst, bara för att jag imponeras så av upplägget.

Det hela är mycket aktuellt, både med tanke på spelet Olof spelar i början och blir som besatt av, problematiken med fattigdom och utanförskap i samhället, att hamna i fel sällskap och ha svårt att ta sig ur detta på grund av grupptryck. Allt! Jag ger Skuggan som försvann högt betyg och ser fram emot att läsa mer av Torsten Bengtsson i framtiden.

Här kan du köpa Skuggan som försvann:

Adlibris

Bokus

Kära dagbok (jag hatar dig) av Sofia Hedman

 

Kära dagbok

Bakgrunden till Sofia Hedmans bok Kära dagbok (jag hatar dig) är en tung och mycket sorglig historia (Kikkuli förlag 2015). Den utgår från författarens dotter Tammis dikter, som familjen fann efter att hon tagit sitt liv 2009. Tammi var då bara 16 år. Kära dagbok (jag hatar dig) är en berättelse som baserats löst på innehållet och inspirerats av känslan i dessa dikter, som Tammi förmodligen skrev när hon var 11-13 år. För övrigt är berättelsen fiktiv och skriven i förstaperson med ett ”jag” som vi aldrig får veta namnet på. Detta är symboliskt och gör det lättare för alla att identifiera sig med henne. Jag tänker att det är ett genomtänkt drag av Hedman.

För tre år sedan dog jagets pappa och 12-årige storebror i en bilolycka. De körde rakt in i ett träd. Det här har givetvis satt sina spår i både jaget och hennes mamma. Mamman dricker mycket vin och är fullkomligt uppslukad av sorg och självömkan och ägnar inte många minuter per dag åt dottern. Dessutom prioriterar hon den nye pojkvännen Daniel framför dottern. Så jaget är en ensam tjej, både i skolan och hemma, utan vare sig vänner att plugga och ha kul med eller en stöttande förälder prata om jobbiga saker med. I skolan är det också jobbigt. Mest är det Sebbe som knuffar och psykar henne, men det är även indirekt mobbning av det coola tjejgänget i klassen. Det är Nikki som leder gänget, där jagets före detta bästa kompis Janna numera har en självklar plats. Elaka kommentarer som viskas lite för högt är jaget van vid, men det gör inte desto mindre ont för det. Det finns emellertid en lärare på skolan som bryr sig; engelskläraren Thomas. Han ser att hon inte mår bra och erbjuder henne sin hjälp. Hon har fått telefonnumret av honom och han uppmuntrar henne att ta kontakt. Ska hon våga ringa honom? Det är svårt att tala om hur man mår, när man knappt vet själv. Vilken tur att hon skriver i dagboken i alla fall. Dagboken som hon fick i födelsedagspresent när hon fyllde tretton, dagboken som hon hatar.

Huvudpersonens tankar är mogna och kloka och känns rätt i tonen för hennes ålder. Jag gillar henne! Det enda jag kan opponera mig emot är att jag tycker att hon kunde säga ifrån, att hon kunde berätta för någon, men det är väl det som är dilemmat.

Jag tycker att berättelsen är spännande med ett intressant driv redan från början och den växer och blir bättre och bättre. På slutet är det riktigt gripande och jag blir rörd. Den slutar inte riktigt som jag hade förväntat mig, vilket delvis var det som gjorde mig rörd och berörd. Jag kan varmt rekommendera den här boken, tror att den vore toppen att ha som gemensam läsebok i en klass och som diskussionsunderlag.

Här kan du köpa Kära dagbok (jag hatar dig):

Adlibris

Bokus

Kikkuli förlag

 

#tillsammans #utanför av Camilla Gunnarsson

tillsammans-utanför

Camilla Gunnarssons debutbok är en fin liten historia för åldern 9-12 år utgiven på Idus förlag 2016. Liten skriver jag både med tanke på att den är relativt kort och att den är tryckt i ett litet format. Den heter #tillsammans #utanför och som titeln antyder handlar den både om gemenskap och utanförskap. Själva kärnan i berättelsen rör sociala medier och hur snabbt en spontan ingivelse kan få oanade konsekvenser. Camilla Gunnarsson är psykolog.

Huvudpersonen Hilde berättar historien i förstaperson och jag uppfattar henne som en sympatisk tjej. Problemet är att hon är ensam och känner sig osynlig i skolan, där alla bara ignorerar henne. Hon är inte mobbad, säger hon, men det är heller ingen som ser henne. Det är alltid Hilde som frågar om hon får vara med någon på rasterna. Om någons bästa vän är sjuk eller bortrest kan hon bli tillfrågad, hon är van att vara reserv. Det här citatet visar tydligt hur Hilde upplever sin situation:

”Ibland undrar jag om någon skulle sakna mig om jag inte kom till skolan. Om jag försvann. Undrar hur länge det skulle ta innan någon saknade mig? Några dagar? En vecka? En månad? Flera månader? Innan någon skulle reagera och säga: […] Är det någon som minns Hilde? Som gick i vår klass förr? När slutade hon egentligen?” (12-13)

Hedda och Lovisa i klassen har en livsstilsblogg tillsammans, som kort och gott heter Hedda & Lovisa, där de till exempel lägger upp bilder på kläder, mode och smink. Det kan också vara inlägg om och bilder på kakor de har bakat och ätit tillsammans. På Instagram skriver de söta meddelanden till varandra och får massor av gilla-hjärtan medan Hilde får runt sju likes, alla av släktingar. Hedda och Lovisa är ”Best Friends Forever”, och har likadana BFF-smycken på sig. De verkar lite självupptagna och ytliga men å andra sidan beter de sig precis så som barn och ungdomar gör nu för tiden. Och Hilde tror inte att de ignorerar henne med flit. Men så en dag när Hilde läser Hedda & Lovisa-bloggen börjar det pyra av avundsjuka i henne. Utan att veta riktigt hur det går till, kommenterar hon blogginlägget – anonymt.

Jag gillar den raka tonen i texten, Hildes berättarröst är både ärlig och förståndig. Den saknar sentimentalitet trots att hon hamnar i en knipa som inte är särskilt genomtänkt. Det finns några småsaker jag skulle kunna opponera mig emot. Vissa av kommentarerna som Hilde skriver på de andras bloggar upprepar ordet ”ful” i olika sammanhang, vilket blir lite tjatigt. Detsamma gäller uttrycket ”taskig” som återkommer och kanske kunde ha formulerats lite mer varierat. Säger barn och ungdomar ens ”taskig” nu för tiden? Det går lite väl snabbt i slutet där jag tänker att Hilde borde ha stött på mer motstånd för att upplösningen ska kännas helt realistisk. Och jag som inte är det minsta teknisk undrar förstås hur hon lyckas lägga sina kommentarer anonymt, utan att någon kommer på att det är hon. Det borde väl gå att spåra henne?

Nätmobbning är ett aktuellt och viktigt ämne och det är bra att det tas upp. Efter texten finns en mängd diskussionsfrågor om mobbning, hela tjugofem stycken. Därefter följer fakta om och adresserna till fyra olika sajter på nätet som man kan vända sig till när man känner sig ensam och utanför eller har blivit utsatt för mobbning.

Förordet är värt att lägga på minnet: ”Du är inte bara ansvarig för vad du säger, utan även för det du inte säger” (Martin Luther King). Det finns inget årtal för detta specifika uttalande angivet utan jag citerar författaren. Det ska bli spännande att se vilket ämne Gunnarsson tar sig an nästa gång, för jag gissar att hon har ett nytt manus på gång. Det finns säkert en hel del ämnen som berör de nya problem som har dykt upp i och med den senaste teknologin och våra nya vanor på sociala medier. Det ser jag fram emot att ta reda på!

Här kan du köpa #tillsammans #utanför:

Adlibris

Bokus

Idus förlag

 

 

Sommar, sol och semester

Tiden går fort när man har roligt, sägs det ju. Men inte bara då, är min erfarenhet. Den går alltid alldeles för fort! Jag har så mycket om mig och kring mig hela tiden att jag ibland känner det som om jag inte hinner med någonting. Därför är det skönt och avkopplande när man äntligen får ta semester – från vardagen och alla måsten – och också från bloggen.

Jag har en lockande bokstapel med härligt varierade genrer att läsa, både vuxenromaner och barn- och ungdomsböcker till bloggen, så jag får väl helt enkelt koncentrera mig på dem den närmsta tiden. Sitta i en skön stol i trädgården och njuta av ledighet, komma ikapp, känna frid. Skapa läsminnen från sommaren 2016.

Besseggen

Nedanför Besseggen.

Som jag ser det, finns det inte något som tar ner en på jorden så markant som att vistas ute i vår storslagna natur i några dagar. I synnerhet bland höga berg. Man ser och känner krafterna, häpnar över utsikterna, tystnar av synintrycken. Känslan av litenhet är aldrig så stor som när man får ta del av naturens under, som dessa fantastiska fjälltoppar, vidsträckta vidder där mängder av bäckar och forsar, som tycks leva sitt eget liv, letar sig fram med en okuvlig urkraft.

Kanske kommer tankarna fram emot hösten därför att gå till resan jag och min familj gjorde till storslagna Jutenheimen i Norge? Till dess enastående vackra natur, långt borta från Facebook och Instagram, där jag kunde samla energi från de höga fjällen och de brusande forsarna, den klara luften. Till den sju timmar långa bestigningen av den höga och tidvis mycket branta Besseggen med vidunderlig utsikt medan vi balanserade mellan två sjöar med olika färg; turkost glaciärvatten på den ena sidan respektive ”vanligt” vatten på den andra. Eller den djupa och hisnande Geirangerfjorden? Jag blev överrumplad av det här landet, vårt grannland, för det gav mig så mycket mer än jag hade kunnat föreställa mig.

IMG_2444                                     IMG_2733

Utsikt från Besseggen respektive Dalsnibba.

Vyn över Geirangerfjorden, nedan, fick vi njuta av både på vägen ner till campingen längst in i fjorden, efter vårt besök uppe på Dalsnibba med Nordeuropas högsta fjordutsikt, och när vi lämnade den bakom oss och klättrade uppför Örnvägen.

Geirangerfjorden

Geirangerfjorden.

Nästa recension publiceras antagligen inte förrän om tidigast tre, fyra veckor. Till dess önskar jag er alla en fortsatt härlig sommar och en avkopplande semester till dem av er som fortfarande har ledig tid kvar. Samla minnen till hösten.

Sommarhälsningar från Jeanette

Du, bara av Anna Ahlund

Du, bara

Vissa böcker vill man bara stanna i och dra ut på läsningen så länge det går, trots att man samtidigt måste bläddra på för att få reda på hur det slutar. Det är motsägelsefullt, jag vet. En sådan bok är Anna Ahlunds debutroman Du, bara (Rabén & Sjögren 2016). Den är 340 sidor och utgåvan är tryckt i s k flexband, med ett vackert omslag gjort av Sepidar Hosseini. Det syntes på den suggestiva bilden, att den skulle vara något särskilt, så jag var lite beredd. Men inte helt ändå, visade det sig. Du, bara är en romantisk ungdomsroman som suger in mig lite lagom långsamt i handlingen så jag hinner få en känsla för huvudpersonen innan saker och ting börjar hända. Sedan ökar spänningen allt eftersom och stämningen blir mer laddad.

Det är sommarlovet efter nian och sextonårige John väntar på antagningsbesked från det fotbollsgymnasium han har sökt till och han kollar otåligt posten varje dag. Han och bästa kompisen Elli har en sådan där varm och naturlig och självklar relation, som den ska vara i äkta vänskap. De har varit vänner i evigheter och kan varandra utantill. De pratar om allt och tillbringar en hel del tid uppe på Ellis hustak med utsikt över hela Uppsala.

Med i handlingen finns också storasyster Caroline och hennes senaste flirt – Frank som arbetar i pappershandeln intill skoaffären där hon jobbar. När Caroline bjuder hem Frank på middag, som John har lagat, skakar världen en smula och för John blir den sig aldrig riktigt lik igen. Frank med de mörka, gnistrande ögonen och en dansares starka och vältränade kropp. Frank som välter omkull John med sin uppenbarelse. Frank som Caroline har tänkt sätta klorna i. Frank gillar att läsa och klassikern och ungdomsboken Räddaren i nöden av J. D. Salinger från 1951 (på svenska 1953) har en framträdande roll i deras möte. Det har även Nick Drakes musik: ”Five Leaves Left är väl ändå en regnskiva?” (sidan 49).

Du, bara är kärlek, längtan och sex i en ljuv blandning. Det är nytt och fräscht och dessutom välbehövligt med en ungdomsroman med explicita men sensuella sexscener. Jag förundras särskilt över att Anna Ahlund så naturligt förmedlar manliga känslor och beteenden. Det är imponerande. Dessutom är det befriande att det inte görs någon grej av sexualiteten som skildras, över huvud taget nämns inget om att någon skulle vara hetero, gay eller bisexuell. Det sätts ingen etikett på kärleken, utan den får vara just det – kärlek.

Det är många små detaljer som tillsammans gör den här texten exceptionell. Den mest uppenbara är språket, Johns språk, hans behagliga berättarröst. Den är vacker och tydlig med härliga detaljer som gör hans story levande och intressant. Inte bara dofter och smaker, kläder och musik (törs knappt erkänna att jag inte kände till Nick Drake innan jag läste Du, bara– bakläxa!) utan lustiga små egenheter som till exempel den som John har gemensam med Frank – att blanda ner M & M-godis i popcornen på bion (sidan 179). Det måste jag definitivt prova själv! Johns sinnen verkar vara på helspänn och han noterar så mycket i sin omgivning, vilket gör att läsaren medverkar på ett helt annat sätt. Han är en uppmärksam berättare som på ett trivsamt och naturligt sätt redogör för de dagliga händelserna, utan att det känns uppradande och tjatigt. Hans personlighet stannar kvar i mig efter läsningen. Jag gillar att han funderar på vilket som är bäst – att jämföras med ett sommarregn eller med en tromb?

Gestaltandet av den första härliga förälskelsen skapar igenkänning och där är flera lika vågade som vackra sexscener. John säger: ”Min kropp är full av sockerdricka. Varje gång han nuddar vid mig känns det som om blodet kastas runt i vågor, och huden han kommit åt sprakar och bränner” (sidan 110). Så tänker jag om hela läsupplevelsen, att den bubblar härligt under huden. Lämnar spår. Spår som enskilda inte är så märkvärdiga men som tillsammans skjuter fyrverkerier mot den bleka sommarhimlen. Jag gillar att det inte är så uttalat beträffande Johns känslor, att han bara konstaterar saker, som ”Jag tycker om när Frank ler så att hans tänder syns, det gör att han får små rynkor uppe vid ögonvrårna” (sidan 73).

Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör att jag tycker om den här berättelsen. Den är inte spännande på det mer traditionella viset, med högt tempo och oväntade vändningar, men den greppar tag i läsaren och jag virvlar in mellan sidorna och trivs där, i språket, i miljön, i det varma förhållandet som skildras mellan Elli och John och John och andra. Och i de explicita sexscenerna.

Avslutningsvis vill jag nämna att jag beundrar de genomtänkta kapitelrubrikerna och det påhittiga med de fina papperssvalorna! Jag tror att Anna Ahlund själv vek ett stort antal inför sin release av Du, bara. Det är coolt. Min uppmaning till alla som gillar en välskriven ungdomsroman om vänskap och kärlek med lite komplikationer, kryddat med sex: Du – bara läs!

Adlibris

Bokus

 

Jack av Christina Lindström

Jack

Släng dig i väggen, Ulf Lundell! Här kommer en ny Jack, som äntrar ungdomsboksscenen med en 18-årings coola attityd och rör runt i läsarens känslor. Författaren Christina Lindström har just flyttat till Göteborg, och det är där hennes Jack (B. Wahlströms 2016) rör sig mellan Linnégatan, Slottsskogen och Västra Frölunda, och andra platser i min egen närmiljö. Det är alltid roligt med igenkänning, oavsett om det gäller personliga egenskaper, språk och dialog eller som här, miljöer.

När Jack träffar Freja förändras allt. Freja med den rosa stickade mössan och de märkliga frågorna men framför allt den riktigt stora näsan. ”Rejäl snok”, konstaterar kompisen Abrahamsson första gången han ser henne (sidan 158). Jack, den populäre lagkaptenen i innebandylaget som kan välja och vraka bland tjejerna, faller handlöst. Hans vänner står med hängande hakor och noterar förändringen hos Jack. Vem är hon egentligen, den där Freja? Är Jack kär på riktigt den här gången? Freja är annorlunda, har integritet och ifrågasätter flera av Jacks slentrianmässiga svar och huvudlösa påståenden. Hon får honom att ta tillbaka och begrunda, både vad han säger och gör – och inte minst, vad han har gjort i sitt förflutna. Och hon älskar att gå till Slottsskogen och titta på sälarna i Säldammen.

Jack berättar själv sin historia och hans berättarröst är både kaxig, humoristisk och ömsint. Dessutom uttrycker han sig begåvat. Allt eftersom handlingen fortskrider kryper mer och mer  fram om hans bakgrund men då älskar jag redan killen – allt utom snusandet! Jag slås av tanken att det är märkligt hur någon som tänker så kloka tankar och är så charmig har kunnat hamna snett men inser förstås att alla kan göra misstag, särskilt som ung. Men vad händer när Jacks förflutna hinner ikapp honom? Om man tar ansvar för sina handlingar och vill gottgöra, kan man man få en chans till? Eller beror det på vad man har gjort?

Jag blir imponerad av det rappa språket och tonen i Jacks berättarröst. Det är trovärdigt och mitt i prick. Jag tänker att Lindströms erfarenhet som gymnasielärare i svenska och engelska för ungdomar på Teknikerprogrammet, måste ha gett henne inspiration till den grymma dialogen och även tips till karaktärsdrag hos en och annan. Dessutom är det roligt, så jag skrattar högt för mig själv, både på bussen och hemma. Jag kan inte citera just de avsnitt jag skrattade mest åt med risk för att spoila, så ni måste läsa själva. Jack uttrycker sig både poetiskt och romantiskt om Freja, som till exempel här: ”Ibland händer tydligen allt i fickorna mellan orden. I mellanrummen” (sidan 81) och ”Allt tidigare var en viskning medan hon är ett rop” (sidan 157). Wow!

Jag har inte läst Christina Lindströms första ungdomsroman, Hälsningar från havets botten, (B. Wahlströms 2015) utan bara hennes fina böcker för lågstadiet om Leo, med roliga och väldigt läckra illustrationer av Kajsa Lind. Men den står på läslistan nu. Inom kort kommer en serie lättlästa böcker för 6-9 år ut, även dessa på B. Wahlströms. Det är Nils och Maja på badhuset som är först ut.

Ska du bara läsa en enda ungdomsbok i år, ger jag dig inga alternativ: Läs Jack!

Här kan du köpa Jack av Christina Lindström:

Adlibris

Bokus

Rädda pandan av Ann-Charlotte Ekensten

Rädda pandan

Ann-Charlotte Ekensten har satsat på att skriva lättlästa böcker för olika åldrar och det gör hon riktigt bra. Nu har jag läst Rädda Pandan! (Nypon förlag 2016) som vänder sig till barn från 10 år. Lix (läsbarhetsindex) i texten är 13 och sidantalet 36, information som är viktig för den som har vissa lässvårigheter. På förlagets egen lättläst-skala får den här berättelsen tre av fyra nypon, och kräver alltså något mer av läsaren. Som brukligt är på Nypon, inleds boken med ett persongalleri som talar om vilka som medverkar i texten, vilket underlättar för den ovane läsaren som enkelt kan gå tillbaka och kolla vem som är vem.

Rädda pandan! handlar om Ivar, som gillar alla djur men älskar pandor. Kanske beror det på att hans första gosedjur var en panda? I hans klass går Saga, klassens coolaste tjej, och i hennes gäng har tjejerna ”mycket smink runt ögonen och […] slitna jeans” (sidan 4). Saga retar Ivar, kallar honom ”Panda-pojken” och får de andra att skratta åt honom men Ivar suckar mest och tar inte särskilt illa vid sig. Han tänker däremot att Saga och de andra inte har så mycket gemensamt med honom. Ivar och hans kompis Ali är med i Naturklubben och Panda-forum. Varje år anordnar Naturklubben en loppis och nu på lördag är det dags igen. De samlar in pengar för att försöka rädda pandorna i Kina, som är det enda landet i världen där det finns vilda pandor. Men eftersom man hugger ner skogarna där pandorna bor är det stor risk för att de fina djuren dör ut om man inte gör något. Pengarna som Ivar och hans kompisar får in ska gå till att lära upp människor som kan hjälpa och skydda pandorna i Kina. Och nu ska också den stora pandaräkningens resultat tillkännages – samma dag som loppisen! Kommer den att visa att det har blivit fler pandor sedan förra året? Det finns andra som är engagerade i loppisen, till exempel en tjej som Ivar chattar med på Panda-forum, Pandis. Han vet inte vem hon är men på lördag ska de ses för första gången. Hon verkar vara en schysst tjej, och älskar också pandor. Vem kan hon kan vara?

Ivar är en jättecool och stark kille som tror på sig själv och det han står för. En liten vardagshjälte, helt enkelt, som bryr sig om djur och natur, gillar begagnade kläder och inte äter rödlistad fisk, till exempel. Han går sin egen väg trots att vissa skrattar åt honom. Det är lärorikt och nyttigt för barn och ungdomar att läsa den här berättelsen. Dels för att den visar att man ska stå på sig och gå sin egen väg, dels för att den tar upp viktiga aspekter ur miljösynpunkt, och ger exempel på vad man kan göra för att bidra till att vi får en bättre miljö. Gör du kanske något liknande?

Ekensten verkar ha hittat sin nisch i den lättlästa genren. Hon är väldigt bra på att säga mycket i några få träffande gestaltande meningar. På Nypons systerförlag, Vilja förlag, finns även en serie lättlästa böcker som hon har skrivit för unga vuxna, Emmas liv, med tjugoåriga Emma i huvudrollen. Emma har en funktionsnedsättning och författaren påpekar att hon skriver dessa böcker för att ungdomar i den målgruppen saknar relevant litteratur. Hittills har det utkommit tre böcker om Emma. Dessutom har Ekensten skrivit serien om Tage på camping (Tukan) för de barn som just har knäckt läskoden och läser lättläst av den anledningen.

Jag kan varmt rekommendera den här boken. Den är spännande, ligger rätt i tiden och kan göra skillnad när det gäller barns uppfattning om vår miljö och våra möjligheter att påverka den. Med en sådan medveten och självsäker hjälte som Ivar, är det lätt att imponeras och själv drivas till att ta liknande initiativ.

Här kan du köpa Rädda pandan!:

Adlibris

Bokus

Nypon förlag