Drakhjärta & Hamnskiftare av Jerker Hultén kom ut på Idus förlag 2014. Det är den första boken i en fantasy-serie med tre böcker publicerade hittills. Jag visste inte vad en hamnskiftare var, men det lärde jag mig ganska snart. Det innebär att man kan byta skepnad, till ett fyrbenta djur eller en fågel till exempel. Nummer två i serien heter Lönnmördare (2014), och därefter utkom Kungar & Drottningar 2015. Den fjärde och avslutande delen kommer ut i vår. Titeln har ännu inte bestämts. Det är ganska mastiga böcker för åldern 9-12 med mycket text och långa meningar, så man bör ha läsvana. Den här är 356 sidor.
Världen som Hultén har skapat kallas Nordanländerna. Den är vacker och levande och naturen är så målande beskriven att jag upplever det som om jag vore där. Miljön känns medeltida, och jag drar vissa paralleller till omgivningen kring Harry Potter. Inledningsvis påminns jag även om lektioner de har på Hogwarths, som till exempel Studier om Magiska väsen (sidan 96). Där slutar dock likheterna för Hultén har skapat sin alldeles egen värld och den är full av häftig natur och läcker magi och sympatiska hjältar, både människor och drakar. I efterhand funderar jag på att det inte är otänkbart att Hultén till viss del även har inspirerats av Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio.
Det börjar med att Vera går vilse i skogen och råkar på en liten drake som hjälper henne att hitta hem. Det är Lill-Flamma, som inte är större än att hon får rum i Veras ficka. Det visar sig att Lill-Flamma har ett helt gäng syskondrakar som behöver någonstans att bo, då de har blivit fördrivna från sina boningar och har varit på flykt i åratal. Inom kort är familjens stora borg full av spännande drakar med olika förmågor. Det är bland andra Solstråle, den största av dem alla och med fjäll av renaste guld och den silverglänsande William, som flyger snabbare än någon annan. Men hur ska barnen våga berätta för alla medborgare i Linneberga by att borgen nu gästas av ett antal drakar? Dessa anses ju vara farliga. Strax efter drakarnas ankomst upptäcker syskonparet att de också bär på talanger som de aldrig hade kunnat ana. Det är finurligt och imponerande och Hultén har listat ut ett par riktigt nyttiga egenskaper att skänka Vera och Albin. Vilka de är får du se själv, när du läser.
Givetvis finns det ett par märkvärdiga, elaka och odrägliga klasskamrater, som får min puls att skjuta i höjden ibland. Sånt är skickligt. Man älskar att hata dem. Och den värsta skurken av dem alla, piratkaptenen Arghan med sina hemska anhängare, är på jakt efter Vera och Albin och snart får hela familjen bråttom att fly. Men vart ska de ta vägen?
Gammaldags ord används medvetet, som till exempel kvällsvard och stundade, liksom fjäderpenna och pergament. Längdmåttet ”fjärdingsväg” var jag tvungen att slå upp på Wikipedia och det betyder ”en fjärdedels gammal svensk mil”, dvs 2672 meter. Dessa gamla ord och uttryck gör att läsupplevelsen blir mer storslagen och fantasifull och de passar fint in i miljön. Att familjen bor i en borg med tillhörande borggård, liksom alla yrken, kläder och maten de äter, låter oss också förstå att tiden är långt ifrån vår egen. Inga mobiler här inte. Men barnen går i skolan där vänskap liksom osämja mellan våra hjältar och vissa skolkamrater känns bekant, så de är nog ganska lika oss ändå, trots att mycket på ytan skiljer.
Vilken berättare han är, den där Hultén. Det finns flera händelser inuti själva ramberättelsen där vi får följa med bakåt i tiden och lära oss mer om olika personer. Det är spänning och tempo. Han har ett rikt språk med ålderdomliga inslag som passar utmärkt för den värld han har skapat och det bidrar mycket till stämningen. Ibland kan det visserligen vara väl långa meningar, men för en läsvan person är det bara spännande. Det tog ett tag innan jag kom in i berättelsen, men sedan var jag fast. Känslan efter läsningen är att den sagolika miljön, det mustiga språket och alla härliga karaktärer dröjer sig kvar och glänser lika vackert som Solstråles gyllene fjäll.
Vargskräck – En hunddeckare med Flingan & flocken är Jeanette Bergenstavs debutbok och den första i en serie. Den gavs ut på Idus förlag 2015. Jag har fått intrycket att det här var en efterlängtad bok för alla hundälskande tjejer och killar, och mig veterligen finns det inte överdrivet många böcker i det ämnet. Hästar, ja, men hundar? Här är det dessutom en hel flock av dem. Berättelsen är relativt lång (259 sidor) och det finns flera olika spännande trådar i handlingen.
Medan de andra tjejerna i klassen börjar tänka på smink, kläder och killar är det bara hundar som gäller för Felicia, som kallas för Flingan. Inte undra på att hon blir överlycklig när hon får den lilla svarta dvärgpudeln Buffy till sin egen hund. Brorsan Theo bryr sig mest om dataspel och märker knappt om Flingan är hemma. Åtminstone till en början. Men kanske kan även jobbiga storebröder ändra sig?
Under en morgonpromenad råkar Buffy hitta ett blodigt stycke kött ute i skogen, som den lilla hunden smakar på. Flingan är chockad över upptäckten men är främst rädd att Buffy har blivit förgiftad. Senare på dagen går Flingan tillbaka till samma ställe för att se om hon kan hitta några ledtrådar till vem som har lagt ut köttet i skogen, och framför allt varför. Ligger det någon sanning i ryktet om en lös varg här i trakten? Och är det i så fall någon som matar den? Vem är Evelyn som bor i skogen, hon som kallas för häxa?
När Flingan berättar i skolan om vad som har hänt under helgen är det ingen som lyssnar på vad hon egentligen säger utan det blir istället en livlig diskussion om hur farlig vargen är. Men är det verkligen en varg? Några dagar senare finns det en artikel i Torslanda-Bladet, med felaktig information och skrämselpropaganda som gör att rädslan för den misstänkta vargen i skogen ökar bland invånarna i Torslanda. Vem är den skäggige mannen som smyger omkring och snokar? Och vilka är det som ordnar jakt och skjuter i skogen alldeles intill bostadsområdet?
Det är ett högt tempo i Vargskräck. Texten är fint skriven, karaktärerna är trovärdiga och sympatiska och dialogen är rapp och rolig. Det är kul att läsa om dem. Hela den ”setting” som författaren har skapat runt Flingan är välgjord och uttänkt. Det borgar för att det kommer fler spännande böcker om Flingan och flocken.
Det är roligt att Jeanette Bergenstav skriver om sin närmiljö kring Torslanda utanför Göteborg. Det är alltid härligt att känna igen sig och det ger en extra krydda till berättelsen när det är riktiga platser det handlar om – speciellt för läsaren som bor i området. Jag gillar idén med en hunddeckare, den är både unik, smart och underhållande. Dessutom är texten lärorik. Hundarna känns levande och personliga och jag kunde se dem framför mig under läsningen. Det händer saker hela tiden och flera olika trådar vävs fint samman i slutet. Jag ser fram emot nästa berättelse i serien!
Här kan du köpa Vargskräck – En hunddeckare med Flingan & flocken:
Bokhemligheter 