Den sista delen i trilogin Sagan om Turid heter Korpgudinnan och utkom 2016 (Berghs förlag). Jag har redan recenserat de föregående två här på Bokhemligheter, se länkar nedan, och imponeras även nu av Östnäs’ språk, som är kargt och precist, lite korthugget. Jag som oftast själv broderar ut och vräker på – väl mycket ibland kan tyckas – njuter av att läsa texter av någon som har förmågan att säga mycket med bara några få ord. Men det är handlingen, den spännande berättelsen om Turids inre och yttre resa, som fascinerar. ”Att resa är ingenting som tar slut. Allt är en resa, en övergång”, säger Turid (sidan 14). Det här är läsarens sista resa med Turid.
Mitt under Turids och Frodes bröllopsfest kommer bud att varjagerna närmar sig Ribe i Danmark, där de befinner sig, och det är dags att förbereda sig för krig igen. Då behöver Frodes far Harald sin kusin Torkels krigare för att kämpa mot varjagerna. Fadern säger sig kunna undvara Frode och Turid och han skickar iväg de båda nygifta mot Dyflin för att hämta förstärkning. Harald är en vidrig person som favoriserar vissa av sina barn och de som inte är gjorda för kraftmätningar och krig duger inte i hans ögon. Jag knyter handen av ilska när jag läser. Men brudparet är snarare glada att få ge sig av och reser snart med en ynklig skara män mot det som idag är Irland, handelsplatsen Dyflin (nuvarande Dublin). På den sjätte dagen siktar de Irland.
Turid utvecklas under resans gång och lär sig nya saker, både om sig själv och andra. Hon och Frode bor en tid i ett kloster, med nunnor som tillber Vite Krist. Men Turids gudinna Freja har ingen plats där. Detta är slutet på vikingatiden och kristendomen har börjat sitt intåg. Turid känner sig inte hemma här. Och hennes resa är heller inte slut ännu, utan hon måste resa vidare, och söka ett nytt liv i en ny tillvaro, ett annat land.
Givetvis kan man dra paralleller till dagens flyktingström här. Många tvingas fly från sina hemländer och försöka skapa sig ett nytt liv. Men det är inte lätt att anpassa sig till det nya landet. Det är nya förutsättningar: ett nytt språk, nya seder och bruk – kort sagt ett nytt liv. Detta får Turid och hennes make uppleva.
Det är spänning både genom den andliga vandring och utveckling som Turid gör och den fysiska resa som hon ger sig ut på, mot Världens ände. Och det blir både med- och motgångar. Berättelsen är gripande på flera ställen och alla lärorika fakta om den här tiden ger mig som läsare mycket stor behållning. Aldrig hade jag kunnat tro att jag skulle tycka att det var så här spännande med vikingatiden! Det finns även här en karta i inledningen och en ordlista i slutet, för den som vill ha extra koll.
Slutet är vemodigt och vackert och jag kan inte hejda tårarna. Trots att jag blir så gripen att jag gråter, är det ändå det bästa slut jag kan tänka mig och det är definitivt. Det finns inte någon öppning till en fjärde bok. Det ska därför bli roligt att se vad Elisabeth Östnäs hittar på i fortsättningen.
Här kan du läsa mina recensioner om de två föregående böckerna:
Här kan du köpa Sagan om Turid – Korpgudinnan:
Den femte boken i Torsten Bengtssons serie SPLEJ heter Mysteriet med smitarna (Hegas, 2017). Den är fint illustrerad av Katarina Strömgård, och har både stora och små bilder texten igenom. Praktiskt nog har Hegas ett system med markeringar för de olika svårighetsnivåer som de erbjuder, från 1-5 punkter. Här är Hegas-nivån tre punkter, berättelsen har 80 sidor och vänder sig till barn från 9 år.
Mysteriet med smitarna är den första boken som jag läser i serien om de fyra vännerna i SPLEJ. Men eftersom det är fristående mysterier, kommer jag in i den utan problem. Läsaren förstår också snart vad förkortningen i titeln står för. Berättaren Peo förklarar att hans gäng brukar hålla till i en liten kolonistuga, som tillhörde hans mormor som nu är död. Där har de en studio och spelar in egna program till sin tevekanal. Sedan lägger de ut programmen på nätet.
En kväll följer Peo med sin bästa kompis Jamal till moskén, där det är bön och mycket folk. När alla andra har gått hem känns det lite läskigt i den mörka byggnaden. Jamals pappa låser och larmar. Han berättar att de ändå redan har haft fyra inbrott i år. Larmet verkar inte hjälpa, för polisen hinner inte dit i alla fall. Peo tänker att det inte finns så mycket att stjäla i en moské men Jamals pappa förklarar att de inte stjäl, utan i första hand förstör inne i moskén, och kladdar på väggarna. När Peo och Jamal cyklar hemåt i mörkret, kommer en bil med släp emot dem med hög fart. Bilen bromsar men släpet får sladd och träffar Jamal, som flyger upp i luften och blir liggande på marken. Sedan smiter föraren med bilen! Rädd och orolig rusar Peo fram till Jamal. Hans panna är våt av blod. Är han död?
Det här blir ett fall för SPLEJ. Medan Jamal ligger på sjukhus nystar de andra tre i mysteriet. Peo börjar minnas detaljer från olyckan och snart har de kommit på något. Finns det ett samband mellan olyckan och inbrotten? De hjälps åt att leta information för att kunna lösa gåtan i studion allihop, Peo, Lollo, Ester och Jamal.
Handlingen i Mysteriet med smitarna är väldigt aktuell och tar upp viktiga frågor. Den kretsar kring främlingsfientlighet och rädslan för det annorlunda, som Jamals moské. Den är spännande och angelägen att läsa och diskutera i skolklasser. Torsten Bengtsson har skrivit drygt 75 böcker som getts ut på olika förlag, många av dem på Hegas, så han vet vad han gör. Han har skapat fina och trovärdiga karaktärer av olika kön och etnisk tillhörighet, vilket gör kompisgänget dynamiskt och läsningen spännande. Det är nervkittlande händelser som avlöser varandra, bra dialog och högt tempo.
När det gäller Camilla Jönssons Vem bryr sig (Hegas 2017) lockas jag både av den kaxiga titeln och det fräcka omslaget, som är gjort av Leon Remstedt. Det finns inga bilder inuti texten. Det här är en bok med fyra punkter ifyllda, vilket innebär att den ställer högre krav på förkunskaper om ordförråd och grammatik. Läsaren beräknas också lära sig några svåra ord under läsningens gång. Hegas böcker är alltid relativt långa och Vem bryr sig har 113 sidor. Den känns inte ”lättläst” i den vanliga bemärkelsen, som man skulle kunna tro, utan som en helt ”vanlig” bok – bara ovanligt bra! I inledningen finns en innehållsförteckning som underlättar för den som gillar att ha koll. Stort typsnitt i rubrikerna ser snyggt och tydligt ut. Den rekommenderade åldern är från 13 år.
Vem bryr sig handlar om femtonåriga Isak som flyttar till en ny lägenhet med sin pappa och måste börja i en ny skola. Där märker han snart att allt inte står rätt till. Ett gäng killar styr och ställer som de vill. De knuffas och slåss och sätter skräck i resten av eleverna på skolan utan att någon vågar säga ifrån. Ledaren Sigge, som alla är rädda för, mobbar framförallt en person, Tova i Isaks klass. Även Isaks nya kompis Ali verkar bara stillsamt acceptera hur Sigge får de andra i klassen att dansa efter sin pipa. Han säger: ”Ett tips bara. Jävlas inte med Sigge. Han tar det inte så bra” (sidan 35-36). Isak blir överrumplad av hur Sigge och de andra behandlar Tova, det skaver i honom när han bevittnar den makt som Sigge har. Han är riktigt obehaglig. Inte heller Isak gör något för att stå upp för henne och säga ifrån. Eller gör han det?
Isak hamnar i en svår sits när han som ny försöker ta itu med klassens gamla problem som ingen annan har vågat röra. Men det visar hur modig och stark han är, ett föredöme och någon att se upp till. Isak berättar i förstaperson vilket gör det hela personligt. Han känns som en trovärdig och bra huvudperson, som det är lätt att tycka om.
Även i den här boken är det alltså viktiga frågor tas upp. Vems ansvar är det att säga ifrån om mobbning och hur gör man det bäst? Samtidigt som det här är en berättelse om mobbning i första hand, smyger det sig in en liten pirrig kärlekskänsla i en tråd som löper parallellt med huvudhandlingen. Det är fint skrivet.
Här kan ni köpa lättlästa böcker från Bokförlaget Hegas:
Bokhemligheter 