Jag har läst tre härliga bilderböcker av Kristina Murray Brodin, som riktar sig till lite olika åldrar. Den första heter Arga Mira och är för barn i förskoleåldern, kanske 3-5 år gamla. Den är utgiven 2014 på danska Turbine förlag, som är baserat i Århus.
Den fina framsidan domineras av en närbild på den arga flickan Mira mot en svart bakgrund. Jätteläckert! Illustrationerna är gjorda av Lisa Lanning och är väldigt härliga. Barnen har stora huvuden och ett lite barnsligt uttryck i ansiktena, på ett nytt och roligt sätt. Jag har aldrig stött på den här illustratören tidigare och blev mycket förtjust i hennes stil. Kanske är det hennes debut?
Berättelsen utspelar sig på en förskola och vi får följa tre barn. Fast trots att det är Mira som står i centrum, är det Leya och Ture som för händelserna framåt och blir indirekt de egentliga huvudpersonerna. Texten är uppbyggd på ett väldigt kul sätt, som känns finurligt och nytänkande. Berättelsen igenom gissar de två kamraterna hur det kommer sig att Mira är så arg. Det är roligt och det framkommer en hel rad med anledningar till varför hon kan vara arg idag. Kanske är hon arg ofta?
Jag tycker att det är bra att texten koncentrerar sig på dessa tre, och att fler barn inte är inblandade. Samtidigt visar bilderna andra personer när Leya och Ture samtalar om händelser som tilldragit sig tidigare. Bland annat förekommer en pappa och en syster på bilderna för att illustrera situationer när någon varit arg. Det är intressant att barnen verkar ha olika nationalitet utan att detta nämns i texten. Texten är rolig och barnen tar upp egna exempel på hur de själva blivit arga tidigare. Dessa passar till de olika gissningarna när det gäller Miras ilska idag. Jag tycker att det här är en mysig och kul bok.
Nästa bok under bilderbokstemat är Prinsessan Victoria, också den skriven av Kristina Murray Brodin men nu med Kajsa Linds illustrationer. Den är utgiven på Olika förlag (2014) som ger ut böcker under devisen: ”Böcker ut & in – ut med stereotyper – in med möjligheter!”. Prinsessan Victoria passar från ca tre år, står det på baksidan, men huvudpersonen som berättar historien, är troligen minst fem år, så klok som hon är.
Detta är en varm och finstämd berättelse om en flicka som möter en hemlös kvinna. Vi får aldrig veta vad flickan heter, utan hon kallas endast ”du lilla” av den hemlösa som sitter på parkbänken. Detta är roligt och känns lite ovanligt samtidigt som jag gärna vill ha ett namn på huvudpersonen. Den hemlösa heter Victoria vilket framkommer snart eftersom den lilla flickan är ovanligt frågvis och omtänksam och gör flera godhjärtade handlingar för att hjälpa henne.
Att flickan och hennes pappa är mörkhyade i bild, känns politiskt korrekt men icke desto mindre trevligt och modernt. Det är säkert en lämplig ingrediens för utgivning på Olika förlag, och i dagens mångkulturella samhälle måste alla barn få tillfälle att känna igen sig. Flickan är helt fördomsfri när det gäller mötet med den hemlösa. Dessutom förekommer endast en pappa, och precis som Pappa Åberg dyker han upp i bakgrunden. Han gör inte mycket väsen av sig men en dag bakar han och dottern bullar till fotbollslaget. Så här får vi in en ensamstående pappa som bakar, vilket jag tror är genomtänkt.
Jag tyckte om stämningen i boken, både den som kommer av den kloka berättarrösten och den som de fina illustrationerna sprider. Eftersom hemlöshet är ett högst aktuellt ämne, kan det vara intressant och nyttigt att använda boken som diskussionsunderlag vid högläsning, till exempel på förskolor.
Den tredje boken som jag har läst under temat bilderböcker är alltså också den skriven av Kristina Murray Brodin: Förbaskade träd, utgiven på Opal 2014. Det är Katarina Strömgård som har illustrerat den här gången. Härliga bilder som ser lite grova och kantiga ut samtidigt som de förmedlar en distinkt känsla med ansiktsuttrycken. Jag gillar särskilt pojkens vackra ögon. Dessutom är det flera bilder med annorlunda perspektiv: Dels uppifrån trädet från pojkens situation på en gren med skatan bredvid, dels ner på honom själv när han sitter i sängen och kikar upp mot trädet och läsaren. Illustrationerna täcker även insidan av pärmarna fint, den bakersta tillhör dessutom handlingen. Man kan nog analysera dessa illustrationer betydligt mer än så här men nu koncentrerar jag mig på texten.
Huvudpersonen är en pojke och det är han som berättar historien i presens. Jag gissar att han är fem, sex år, men det är svårt att veta. Jag saknar åldersrekommendationer på de flesta barn- och bilderböcker jag ser nu för tiden. Personligen tycker jag att det är ett bra stöd när man ska köpa böcker, att få veta vilken ålder berättelsen riktar sig till. Då kan man själv avgöra om det är en lämplig bok för det barn man har i åtanke. Pojken och hans pappa har just flyttat in i en ny villa. Mamma är inte här för tillfället, hon är på resa med arbetet och kommer om några dagar. Trädgården är liten och mitt i den står ett stort träd. Pappan är fast besluten att trädet måste bort. Han muttrar buttert om att anlita en trädfällare som ska ta ner trädet, för det skymmer solen i trädgården. Pojken vill absolut att trädet ska stå kvar; han blir en envis liten trädkramare. Han hittar både ekollon, ekorrar, nattfjärilar, skator och annat i den stora ekens närhet. Och trädfällaren själv har också åsikter om vilka träd hon vill fälla – eller inte. Frågan är vad som kommer att hända med det förbaskade trädet?
Bilderna talar sitt tydliga språk även här, och fördomsfriheten lyser igenom, precis som när det gäller Prinsessan Victoria. Ingenstans i texten står det att huvudpersonens pappa sitter i rullstol. Inte heller att trädfällaren är en kvinna med tydliga biceps under den kortärmade skjortan. Det känns befriande, tycker jag, för pappan är ju en vanlig pappa ändå. Visserligen tjurskallig men som folk är mest. Trädfällaren faller också utanför de gängse föreställningarna om manligt och kvinnligt. Jag tycker att detta är en välskriven, varm och viktig bok som ger en skön känsla i magen. Den värnar de små djurens såväl som människans rätt att finnas – var och en på sitt sätt.
Jeanette Palm
Här kan du köpa Kristina Murray Brodins böcker:
Den tredje boken i Linda Åkerströms serie heter Ödeckarna – Saknad (2014). Den är utgiven på Idus förlag i Lerum och riktar sig till barn i åldern 8-13 år. Den är riktigt tjock med sina 275 sidor, visserligen med hyfsat stor text, ca 14 punkter, men utan illustrationer. Jag kan inte påstå att illustrationen på framsidan faller mig i smaken men pärmarna och papperet inuti boken är av hög kvalitet, vilket jag har kommenterat tidigare när det gäller böcker från Idus.
Det här är den första av Åkerströms böcker som jag har läst och det gjorde jag med stort nöje. Personerna i handlingen är också sådana som jag tycker om. Ödeckarna – Saknad handlar mest om Engla, som åker till landet över höstlovet. Där bor kompisarna Lollo, Oskar och – Jonas. Redan på de första raderna förstår läsaren att något har hänt mellan Engla och Jonas senast de sågs. Kan det vara en kärlekshistoria på gång? Kärlek är förstås alltid en populär ingrediens, inte bara i den ålder som deckaren vänder sig till. Originalet Jonken, som säljer fisk i papperspåsar utanför Ica, och den coola killen Tompa dyker också upp i handlingen. Han och hans lillasyster Elin, som Englas mamma är barnvakt åt, har framträdande roller. Engla är lite rädd för Tompa i inledningen, han är ingen som man vill komma på kant med. Är han så kaxig som han verkar eller har han andra sidor?
Hur kommer det sig att Jonken plötsligt en dag inte står på sitt vanliga ställe? Har det hänt honom något? Vem har varit i den gamla fiskarstugan i skogen? Och vad händer med Tompas lillasyster? Det finns många frågor att söka svar på, inte minst hur det ska gå med Englas spirande romans med Jonas?
Ödeckarna – saknad är lättläst och rolig och har ett väldigt driv. Dialogen är realistisk med ett modernt språk och naturligt flyt. Dessutom lite kärlek … Så inte saknas det spänning här inte! Samtidigt är det inga riktigt otäcka brott eller handlingar som sker, vilket gör att de yngre barnen kan känna sig trygga och tycka att det är mysigt även om det tidvis är lite lagom skrämmande.
Jag tycker att det är en välskriven, spännande och ingående berättelse, med flera parallella trådar i handlingen som följs upp och håller spänningen vid liv. Just att det handlar om två tjejer och två killar, gör ju att berättelsen lockar läsare från båda lägren. Det är en mysig miljö de vistas i också, i stugan i Hedesunda, vilket jag gissar är författarens egen hemmiljö. Det är bara tummen upp för Linda Åkerstöms Ödeckare. Åtminstone den jag hade turen att läsa – Saknad.
Jeanette Palm
Här kan du köpa Ödeckarna – Saknad:
Idus förlag i Lerum har verkligen gett ut många böcker för åldern 8-12 år de senaste åren. Nu har jag fått ytterligare en bok på mitt nattduksbord och titeln passar mig perfekt: Det övergivna huset. Den består av 177 sidor med 14 punkters text – utan illustrationer. Omslaget ser väldigt tilltalande ut. ”Grafisk form och sättning” står förlagschefen Ulrika Slottner själv för. Det är läckert gjort!
Berättelsen börjar med en sorts prolog som handlar om en flyktingfamilj från Irak, vars situation är oviss. De väntar på besked om de ska få stanna i Sverige eller bli utvisade. Pojken Amir trivs i sitt nya land och i sin nya stad och framför allt med de nya vännerna i klassen. Här känner han sig trygg. Familjen har överklagat det första beslutet om avslag, så när ännu ett brev från Migrationsverket kommer, är Amir säker på att det är avslag igen. Han springer sin väg.
Huvudpersonen Lovisa, som kallas Lo, bor med sin mamma i Stockholm. Mamman har just förlorat sitt arbete, räkningarna dräller in och inte blir det bättre av att hennes pojkvän har gjort slut – igen. Livet ser mörkt ut. De kommer inte längre att ha råd att bo kvar i sin lägenhet.
I första kapitlet får de ett anonymt brev, som visar sig innehålla nyckeln till en lägenhet lilla Åtvidaberg i Östergötland. De känner ingen där men märkligt nog visar det sig att lägenheten är betald för sex månader framåt. ”Man måste våga för att vinna”, står det i brevet. Det är precis vad Los mamma Mari bestämmer sig för och denna nyckel blir deras räddning. Men vem är personen som skickat brevet och skriver under med R?
Äventyret tar fart redan första skoldagen. Lo blir god vän med sin bänkkamrat Ida och fröken konstaterar att Amir saknas i klassrummet. Efter skolan går Lo och Ida till konditoriet och fikar och då lägger de märke till en man som uppför sig märkligt, och beslutar sig för att följa efter mannen. Han går till det övergivna huset i utkanten av staden. Det sägs att ingen har bott i huset på över trettio år. Men vad är det för en skugga som Lo ser i fönstret på andra våningen? Är det verkligen bara Lo som kan höra den vackra sångrösten inifrån det övergivna husets trädgård? Och vad har hänt med Amir, den försvunne pojken? Lo och Ida får framträdande roller i upplösningen av mysteriet.
Jag tycker att Emma Asklings första barnroman är en spännande historia som är lite annorlunda till sitt innehåll. Det är en fin berättelse om vänskap, som spänner över årtionden. Berättarrösten är behaglig och dialogen känns trovärdig. Lo och Ida är två mysiga tjejer, modiga och kloka. Jag gillar att den knyter an till flyktingpolitiken, om än bara som en av många trådar i den här härliga berättelsen. Det är också spännande med kopplingen till händelser i historien, det som hände för trettio år sedan. Hela stämningen som förmedlas genom texten påminner mig om Kerstin Lundberg Hahns och Ingelin Angerborns böcker. Och det är positivt, som jag ser det.
Detta är en välskriven och genomtänkt berättelse som ger mig en feel good-känsla. Det finns ett driv och en mysig spänning texten igenom. Jag ser fram emot att läsa en uppföljare till denna med samma persongalleri, eller en helt fristående barnberättelse, av Emma Askling. Jag tycker att hon kan sitt hantverk väl redan nu. Högt betyg.
Jeanette Palm
Här kan du köpa Det övergivna huset:
Bokhemligheter 