Tiden går fort när man har roligt, sägs det ju. Men inte bara då, är min erfarenhet. Den går alltid alldeles för fort! Jag har så mycket om mig och kring mig hela tiden att jag ibland känner det som om jag inte hinner med någonting. Därför är det skönt och avkopplande när man äntligen får ta semester – från vardagen och alla måsten – och också från bloggen.
Jag har en lockande bokstapel med härligt varierade genrer att läsa, både vuxenromaner och barn- och ungdomsböcker till bloggen, så jag får väl helt enkelt koncentrera mig på dem den närmsta tiden. Sitta i en skön stol i trädgården och njuta av ledighet, komma ikapp, känna frid. Skapa läsminnen från sommaren 2016.
Nedanför Besseggen.
Som jag ser det, finns det inte något som tar ner en på jorden så markant som att vistas ute i vår storslagna natur i några dagar. I synnerhet bland höga berg. Man ser och känner krafterna, häpnar över utsikterna, tystnar av synintrycken. Känslan av litenhet är aldrig så stor som när man får ta del av naturens under, som dessa fantastiska fjälltoppar, vidsträckta vidder där mängder av bäckar och forsar, som tycks leva sitt eget liv, letar sig fram med en okuvlig urkraft.
Kanske kommer tankarna fram emot hösten därför att gå till resan jag och min familj gjorde till storslagna Jutenheimen i Norge? Till dess enastående vackra natur, långt borta från Facebook och Instagram, där jag kunde samla energi från de höga fjällen och de brusande forsarna, den klara luften. Till den sju timmar långa bestigningen av den höga och tidvis mycket branta Besseggen med vidunderlig utsikt medan vi balanserade mellan två sjöar med olika färg; turkost glaciärvatten på den ena sidan respektive ”vanligt” vatten på den andra. Eller den djupa och hisnande Geirangerfjorden? Jag blev överrumplad av det här landet, vårt grannland, för det gav mig så mycket mer än jag hade kunnat föreställa mig.
Utsikt från Besseggen respektive Dalsnibba.
Vyn över Geirangerfjorden, nedan, fick vi njuta av både på vägen ner till campingen längst in i fjorden, efter vårt besök uppe på Dalsnibba med Nordeuropas högsta fjordutsikt, och när vi lämnade den bakom oss och klättrade uppför Örnvägen.
Geirangerfjorden.
Nästa recension publiceras antagligen inte förrän om tidigast tre, fyra veckor. Till dess önskar jag er alla en fortsatt härlig sommar och en avkopplande semester till dem av er som fortfarande har ledig tid kvar. Samla minnen till hösten.
Sommarhälsningar från Jeanette
Vissa böcker vill man bara stanna i och dra ut på läsningen så länge det går, trots att man samtidigt måste bläddra på för att få reda på hur det slutar. Det är motsägelsefullt, jag vet. En sådan bok är Anna Ahlunds debutroman Du, bara (Rabén & Sjögren 2016). Den är 340 sidor och utgåvan är tryckt i s k flexband, med ett vackert omslag gjort av Sepidar Hosseini. Det syntes på den suggestiva bilden, att den skulle vara något särskilt, så jag var lite beredd. Men inte helt ändå, visade det sig. Du, bara är en romantisk ungdomsroman som suger in mig lite lagom långsamt i handlingen så jag hinner få en känsla för huvudpersonen innan saker och ting börjar hända. Sedan ökar spänningen allt eftersom och stämningen blir mer laddad.
Det är sommarlovet efter nian och sextonårige John väntar på antagningsbesked från det fotbollsgymnasium han har sökt till och han kollar otåligt posten varje dag. Han och bästa kompisen Elli har en sådan där varm och naturlig och självklar relation, som den ska vara i äkta vänskap. De har varit vänner i evigheter och kan varandra utantill. De pratar om allt och tillbringar en hel del tid uppe på Ellis hustak med utsikt över hela Uppsala.
Med i handlingen finns också storasyster Caroline och hennes senaste flirt – Frank som arbetar i pappershandeln intill skoaffären där hon jobbar. När Caroline bjuder hem Frank på middag, som John har lagat, skakar världen en smula och för John blir den sig aldrig riktigt lik igen. Frank med de mörka, gnistrande ögonen och en dansares starka och vältränade kropp. Frank som välter omkull John med sin uppenbarelse. Frank som Caroline har tänkt sätta klorna i. Frank gillar att läsa och klassikern och ungdomsboken Räddaren i nöden av J. D. Salinger från 1951 (på svenska 1953) har en framträdande roll i deras möte. Det har även Nick Drakes musik: ”Five Leaves Left är väl ändå en regnskiva?” (sidan 49).
Du, bara är kärlek, längtan och sex i en ljuv blandning. Det är nytt och fräscht och dessutom välbehövligt med en ungdomsroman med explicita men sensuella sexscener. Jag förundras särskilt över att Anna Ahlund så naturligt förmedlar manliga känslor och beteenden. Det är imponerande. Dessutom är det befriande att det inte görs någon grej av sexualiteten som skildras, över huvud taget nämns inget om att någon skulle vara hetero, gay eller bisexuell. Det sätts ingen etikett på kärleken, utan den får vara just det – kärlek.
Det är många små detaljer som tillsammans gör den här texten exceptionell. Den mest uppenbara är språket, Johns språk, hans behagliga berättarröst. Den är vacker och tydlig med härliga detaljer som gör hans story levande och intressant. Inte bara dofter och smaker, kläder och musik (törs knappt erkänna att jag inte kände till Nick Drake innan jag läste Du, bara– bakläxa!) utan lustiga små egenheter som till exempel den som John har gemensam med Frank – att blanda ner M & M-godis i popcornen på bion (sidan 179). Det måste jag definitivt prova själv! Johns sinnen verkar vara på helspänn och han noterar så mycket i sin omgivning, vilket gör att läsaren medverkar på ett helt annat sätt. Han är en uppmärksam berättare som på ett trivsamt och naturligt sätt redogör för de dagliga händelserna, utan att det känns uppradande och tjatigt. Hans personlighet stannar kvar i mig efter läsningen. Jag gillar att han funderar på vilket som är bäst – att jämföras med ett sommarregn eller med en tromb?
Gestaltandet av den första härliga förälskelsen skapar igenkänning och där är flera lika vågade som vackra sexscener. John säger: ”Min kropp är full av sockerdricka. Varje gång han nuddar vid mig känns det som om blodet kastas runt i vågor, och huden han kommit åt sprakar och bränner” (sidan 110). Så tänker jag om hela läsupplevelsen, att den bubblar härligt under huden. Lämnar spår. Spår som enskilda inte är så märkvärdiga men som tillsammans skjuter fyrverkerier mot den bleka sommarhimlen. Jag gillar att det inte är så uttalat beträffande Johns känslor, att han bara konstaterar saker, som ”Jag tycker om när Frank ler så att hans tänder syns, det gör att han får små rynkor uppe vid ögonvrårna” (sidan 73).
Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör att jag tycker om den här berättelsen. Den är inte spännande på det mer traditionella viset, med högt tempo och oväntade vändningar, men den greppar tag i läsaren och jag virvlar in mellan sidorna och trivs där, i språket, i miljön, i det varma förhållandet som skildras mellan Elli och John och John och andra. Och i de explicita sexscenerna.
Avslutningsvis vill jag nämna att jag beundrar de genomtänkta kapitelrubrikerna och det påhittiga med de fina papperssvalorna! Jag tror att Anna Ahlund själv vek ett stort antal inför sin release av Du, bara. Det är coolt. Min uppmaning till alla som gillar en välskriven ungdomsroman om vänskap och kärlek med lite komplikationer, kryddat med sex: Du – bara läs!
Bokhemligheter 