Så var det dags för nästa barndeckare: Cirkusdeckarna och tivolimysteriet. Det finns ca 10 böcker i serien och denna är på ca 110 sidor med illustrationer på nästan varje uppslag. Boken är skriven för åldersgruppen 6-9 år, men även denna kan passa som lättläst bok för mellanåldern.
I Cirkusdeckarna och tivolimysteriet kommer Cirkus Pommery med huvudpersonerna, tvillingarna Katinka och Kaspar, till Göteborg. Miljön är välkänd, men kanske lite annorlunda än i verkligheten. Stadens stora nöjesfält heter Liselund (inte Liseberg) och det stora fotbollsevenemanget med ungdomar från hela världen heter Götia Cup. Den kände sångaren heter Farin, den store brasilianske fotbollsspelaren Pélédinho och så vidare. Kul!
Det händer mycket redan från början. Berättelsen inleds med en prolog där barnen befinner sig mitt i själva spaningsarbetet och nästan hela boken består av spaning och jakt. Det finns flera olika misstänkta brottslingar och flera ledtrådar, fast de flesta visar sig vara falska.
Tempot trappas upp och i slutet blir det mycket spännande, men aldrig riktigt otäckt.
Förlag: Semic
Här kan du köpa böckerna:
http://www.adlibris.com/se/sok?q=dan+h%C3%B6jer+cirkusdeckarna
http://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?ac_used=no&search_word=dan+h%F6jer+cirkusdeckarna
http://www.bokia.se/sok/?q=dan+h%C3%B6jer+cirkusdeckarna
Susanne MacFie har skrivit ett tiotal böcker i serien Hemliga klubben. Fallet med den gåtfulla damen är nummer 6 i ordningen, men delarna är helt fristående och det går fint att läsa dem i ”fel” ordning. Även denna serie vänder sig till 6-9-åringar, men fungerar som lättlästa böcker för äldre barn också. Roland MacFie har illustrerat och det är svartvita illustrationer på nästan varje uppslag. Boken är på ca 110 sidor.
Huvudpersonerna Moa och Måns har en hemlig deckarklubb och ett hemligt språk, som läsarna kan klura med. Detta gör böckerna lite svåra att läsa högt, men är kul för de yngre barnen!
Brottsplatsen är Stampen Kvarn i Alingsås, där det ska hållas en konstutställning. Den finaste tavlan på konstutställningen visar sig vara sönderskuren. Det finns flera misstänkta personer som alla har motiv till brottet, som inträffar tidigt i berättelsen. Det finns även flera ledtrådar, både falska och riktiga. Läsaren kanske misstänker vem som är brottslingen ganska tidigt i boken, men det är ändå spännande. Pedagogiskt och tydligt upplagt med brott, misstänkta, motiv och ledtrådar. Detektiverna arbetar metodiskt och drar bra slutsatser. De falska ledtrådarna får en förklaring i slutet. Berättelsen fokuserar helt på brottet och Moa och Måns är relativt anonyma som karaktärer.
För barn som gillar denna serie finns en egen hemsida för Hemliga klubben och dessutom anordnar Susanne MacFie skrivarskola med deckarvandring i Alingsås med riktiga, utbildade guider i samarbete med Alingsås turistbyrå! I sommar kommer deckar- och reslystna barn dessutom att kunna gå deckarvandringar på olika familjehotell vid Medelhavet i ett samarbete med researrangören Ving. Det är nästan så att man önskar att man vore barn igen!
Förlag: Memo
http://www.adlibris.com/se/sok?q=hemliga+klubben
http://www.bokia.se/sok/?q=hemliga+klubben
Först ut i min beskrivning av olika deckare för barn är Riddarnas kamp av Anna Janssons. Boken ingår i en serie om Emil Wern, 12 år, och finns hittills i ett tiotal delar. Dessa böcker vänder sig egentligen till lite yngre barn, 6-9 år, men kan även passa som lättlästa böcker för mellanåldern. Barn är ju så olika när det gäller hur långt de kommit i sin läsning och att tvinga på dem för svåra böcker gör inte saken roligare för läsmotvilliga!
Emil Wern bor i Visby på Gotland och är roligt nog son till polisen Maria Wern, som vi ju känner igen från Anna Janssons deckarserie för vuxna. Emil har en egen detektivbyrå och till sin hjälp har han lillasyster Linda och hunden Molly.
Riddarnas kamp är den tredje boken i serien. Den är på drygt 80 sidor med illustrationer av Mimmi Tollerup i svartvitt på varje uppslag. Längst fram finns en karta över Visby.
Det är medeltidsvecka i Visby och miljön beskrivs levande och läsarna lär sig ett och annat om Visbys historia. Själva brottet inträffar en bit in i boken och det finns flera misstänkta personer med olika motiv. Detektiverna gissar dock fel på både motiven och vem brottslingen egentligen är, men brottet löser sig ändå och det är en ganska snäll skurk som har ädla skäl till sitt brott.
Boken är inte särskilt spännande och egentligen finns det fler falska ledtrådar än äkta, så det är mycket svårt för läsaren att lista ut vem som är brottslingen. All handling kretsar runt Medeltidsveckan och brottet och man får inte veta så mycket om huvudpersonen.
En snäll deckare som varken är läskig eller gastkramande, utan även passar de yngre barnen.
Förlag: Rabén& Sjögren
Här kan du köpa böckerna:
http://www.adlibris.com/se/sok?q=anna+jansson+emil+wern
http://www.bokia.se/sok/?q=Anna+JAnsson+Emil+Wern
http://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?ac_used=no&search_word=Anna+jansson+Emil+Wern
Charles Grandpiers äventyr, Drakblodsfröna, av Henry Bronett, skulle kunna vara den första i en möjlig serie böcker om Charles och hans farfar Jean-Luc. Den publicerades på Vombat förlag 2011 och är på ca 140 sidor. Boken är vackert illustrerad av Andrea Femerstrand med tolv härliga bilder som täcker hela sidor, varav hälften av dem är i färg. Drakblodsfröna är en äventyrsberättelse med inslag av fantasy som riktar sig till barn i åldern 9-12 år.
Det spännande namnet Charles Grandpiers äventyr, Drakblodsfröna och den läckra framsidan till trots, fångades jag dessvärre inte omedelbart av de första raderna i berättelsen, som jag skulle önska. Det var en formulering redan i andra meningen som krånglade till det. Dessutom gjorde de många korrfelen i texten att jag blev störd i min läsning och irriterad, främst på förlaget, som inte verkar ta sin uppgift riktigt på allvar. Eller saknas kunskapen? Med en ordentlig genomgång av texten före publicering, skulle texten ha kunnat vara en helt annan, både vad gäller språket och det tekniska. Men handlingen i berättelsen är lockande och till slut struntar jag i korrekturet och läser av hjärtans lust.
För även om det är lite segt under bokens första halva och dialogerna är lite väl krystade ibland, måste jag medge att det äntligen börjar hända saker när vi passerat 70-80 sidor! Korrfelen minskar något, språket rycker upp sig betydligt, handlingen tightas till och helt plötsligt är jag fast! Det är spännande och med ens ett härligt tempo och driv. Huvudpersonernas drag blir tydligare och jag känner värmen mellan pojken och hans farfar strömma upp ur sidorna. En kommentar som jag gärna vill slänga in här, är att jag tror att det möjligen kan vara förvirrande med huvudpersoner med franska namn. Trots att jag själv heter Jeanette (!) känns det mer ”svenskt” än Charles och Jean-Luc. För mig var det lite krångligt att hålla isär personerna men det kanske hänger på mig som läsare, vem vet? Själv hade jag försökt välja mer ”internationellt gångbara” namn, som går lika bra att uttala på franska som svenska. Förhoppningsvis gör inte vare sig namnen eller korrfelen att våra unga läsare drar sig för att läsa den här spännande och varma berättelsen. Jag tyckte om den!
Vad handlar då Drakblodsfröna om? Pojken Charles bor med sin farfar sedan föräldrarna försvunnit för länge sedan under en resa i en djungel någonstans. I inledningen drömmer Charles märkliga drömmar, som visar sig vara sanndrömmar. De handlar om en magisk låda, en knussloromator (fanns det inte något bättre namn?) som kan göra önskningar verkliga. Det blir ett spännande äventyr som dessutom är farligt, för Charles ska ge sig iväg och leta reda på drakblodsfröna som han har drömt om. Vem är egentligen den mystiske Doktor Molgren? Vad vet han om drakblodsfröna? Och hur känner han Jean-Luc?
Farfadern är till en början tystlåten och lite butter men allteftersom texten växer fram tydliggörs kärleken mellan Charles och hans farfar, och det är en varm, ömsint och stark relation. De har ju bara varandra. Jag tycker att Bronett har lyckats förmedla och gestalta en väldigt fin skildring av ett barns kärlek till sin farfar. Och tvärtom. Jag gissar att en hel del av Bronetts egen bakgrund finns med i historien, som när Jean-Luc berättar hur han kom till Sverige runt tiden för andra världskriget.
Henry Bronetts berättelse är påhittig och finurlig och håller hela vägen, som story tänkt. Ja, glädjande nog är Drakblodsfröna så pass bra att det vore önskvärt att Bronett ger sig i kast med en fortsättning, om den inte redan är på gång. Faktiskt tänker jag mig, att detta är den första i en serie om Charles Grandpier. Det kan bero på att berättelsen inte har ett självklart slut och som dessutom lockar till vidare läsning. Läsaren får inte veta allt utan det antyds ett och annat som jag gärna skulle få veta mer om.
Av Jeanette Palm
Här kan du köpa Charles Grandpiers äventyr, Drakblodsfröna:
http://www.adlibris.com/se/bok/charles-grandpiers-aventyr-drakblodsfrona-9789186589189
http://www.bokus.com/bok/9789170367441/charles-grandpiers-aventyr-drakblodsfrona/
http://www.vombatforlag.se/butik/charles-grandpiers-aventyr-drakblodsfrona/
Bokhemligheter 