Trollkarlens arvinge av Ida Öhnell (Ida Öhnell förlag 2016) är den första egenutgivna bok jag har valt att recensera här på Bokhemligheter. Den är häftad och på omslaget finns två olika, väldigt läckra illustrationer gjorda av författaren själv, som inte bara skriver utan också illustrerar på uppdrag. Jag gillar framsidan, som är mycket snygg. Dessutom är titeln lockande.
Trollkarlens arvinge är en intrikat och välkomponerad historia som leder tankarna åt flera håll, bland annat åt Harry Potters. Det handlar om syskonen Stella och Jacob Zenithar, som har vuxit upp utan sin pappa hos en moster sedan modern dog. När fadern Joso skickar efter sina två barn förändras livet helt för syskonen. Då är Stella sjutton år och Jacob femton.
Öhnell tar med läsaren på en spännande resa som börjar i vår vanliga värld, för att strax flyttas över till en plats som kallas Aurgård och inte ligger längre bort än att man kan färdas dit med bil. Där finns en helt ny värld, för oss såväl som för Stella och Jacob. Det är lustigt att slottet de bor på och vissa andra detaljer, som rustningar och vapen, är gammaldags och verkar höra hemma i forna tiders riddarsagor, medan andra detaljer placerar Zenithars borg och Aurgård i nutiden, med konserter och rockklubbar.
Både Jacob och Stella tycker att det blir en häftig nystart på tillvaron när de kommer till sitt nya hem. Särskilt Jacob välkomnar förändringen eftersom han mobbas i skolan. De har från början varken någon aning om vilken värld de har hamnat i eller att deras far är en stor trollkarl. Men ganska snart efter ankomsten upptäcker de förstås detta liksom att allt inte står rätt till i den här världen. De inser också att det inte är så enkelt att vara arvingar till den störste trollkarlen. Det pågår strider mellan olika trollkarlssläkter och syskonen Zenithar vet inte vem de kan lita på. Hur är det med Joso Zenithar egentligen? Är han den pålitlige och snälle far som Stella hoppas på?
Stella är en klok ung dam som tar parti för de svagare – dem som de finare, rikare och bättre ansedda familjerna ser ner på. Hon går sin egen väg. Hon är sympatisk och lätt att tycka om och får genast nya vänner på skolan. När Villi kommer in i skolans matsal klädd i svart, med ett stort lockigt hårtrassel och sotade ögon, tittar Stella lite extra. Hon får höra att han arbetar på Draknästet, en rockbar i Torshem, som ägs av den mystiske Sabbana. Det är han som leder rebellerna mot Stellas far och den styrande makten. Kan det vara farligt för Stella att umgås med Villi och de andra som går till Draknästet?
Vissa magiska detaljer och företeelser får mig direkt att tänka på andra berättelser. Men helt unik är det kanske svårt att vara idag? Hur som helst fascineras jag av Öhnells fiffiga och lekfulla fantasi. Det är möjligen lite spretigt i inledningen när vi får vara med både i den vanliga skolan hemma, den nya världens skola och på slottet, men det tar sig. Det mer vardagliga livet med skolan och kompisar försvinner något i raden av andra händelser, men om detta är en serie kommer sådant kanske tillbaka i följande delar? Jag upplever det som att efter en något trevande första del, blir den andra hälften riktigt bra och jag rycks så småningom med i handlingen.
De korta rubrikerna sammanfattar fint respektive kapitels handling, som till exempel Zenithars borg, Draknästet och Bal på Hallsten. Hela miljön är fängslande och trovärdig, jag ser den framför mig när jag läser. Alla egennamn i berättelsen är vackra och fantasifulla, speciellt platserna. Vad sägs om Dimhölje slott? Eller Nordhall, Vangårda, Torshall – alla dessa gör mig barnsligt förtjust. Men även personers namn är fint uttänkta. Den enda som enligt mig inte riktigt passar in är Herr Brödlös, vars namn på ett märkligt sätt skiljer sig från övriga mer magiskt klingande namn. Eftersom jag inte är en van läsare av fantasy, är jag inte bekant med eventuella likheter med namnen i andra serier. För mig låter därför Öhnells skapelser mycket fantasieggande. I inledningen av berättelsen finns en karta av Aurgård avritad, vilket underlättar förståelsen för hur platserna ser ut. Det är både roligt och bra att kunna följa med i händelserna på kartan. Detta är en lovande debut, vars handling känns spännande, intressant och lockar till fortsatt läsning.
Här kan du köpa Trollkarlens arvinge:
Nu har jag läst ut andra delen i den spännande och magiska Idijärvi-trilogin. Skånska Charlotte Cederlunds ungdomsbok Gryningsstjärna (Opal 2017) är en lysande uppföljare till Middagsmörker, som är både välskriven och vacker. Omslaget är så fräckt gjort att jag måste röra det. Och när jag låter fingrarna varsamt vika bort fodralet – ja, då väntar en överraskning! Själva kartonnaget har en annan bild, men jag avslöjar inte vad som skiljer. Så läckert. Och insidan är lika gul som Cederlunds kofta på författarporträttet på pärmen. Jag älskar dessutom titlarna i den här trilogin, som är fantastiska och fantasieggande. Den avslutande delen som kommer 2018 heter Midnattsljus.
Mörkret har sänkt sig ner över Idijärvi sameby. Solen kommer inte åter på flera veckor. Gammelmormor Raija finns inte längre och Áilis morfar har dessutom råkat ut för en olycka. Nu är hon ensam kvar i huset, nedstämd och håglös, vilket beskrivs så här: ”Saknaden får hjärtat att kränga i bröstkorgen, en skadad fågel i en bur av eld” (sidan 12). Nådernas råd har kommit till byn för att söka efter Urseiten, som är det mytomspunna föremål som kan förgöra dem alla, om det hamnar i fel händer. Men finns Urseiten verkligen i byn? Inte ens rådmedlemmarna är säkra på det. Áili, som inte litar på rådet, försöker lära sig mer om sina krafter. Hon måste söka svaren inom sig själv genom att resa till andevärlden. Hon gör allt hon kan för att skydda byn och dem som hon har kommit nära under sin korta tid i Lappland. Tillsammans med sin nya vän Olivia beger hon sig till Kiruna där spänningen trappas upp. Samtidigt fortsätter Àilis märkliga drömmar. Vad betyder de egentligen?
Cederlunds språk är inlevelsefullt och starkt samtidigt som det är avskalat och utan onödiga utsmyckningar. Kanske just därför? Jag gillar stilen och trivs med jagberättaren, den snart 18-åriga Áili. Hjärtat pickar lite extra i den här berättarformen. Det märks att Cederlund har utvecklats under skrivandets gång och skärpt till texten också språkmässigt. För en sann berättare är hon verkligen, det visade hon redan i första boken.
Trots snön och kylan sprakar det om Gryningsstjärna och den väcker nyfikenhet att lära sig mer om samerna. Den här berättelsen berör mig och den tar upp viktiga ämnen att fundera över i dagens Sverige. Jag frågar mig hur Cederlund kan skriva så trovärdigt om en miljö hon aldrig tidigare hade vistats i innan hon gav sig i kast med det här projektet? Mycket imponerande. Det är ett högre tempo och dessutom får vi vara med om fartfylld jakt med både hundspann och skoter, som i en riktig action. Och som väntat blir det en cliffhanger i slutet. Cederlund låter kraften flöda och den andra delen i Idijärvi-trilogin uppfyller med råge förväntningarna.
Här kan du köpa Gryningsstjärna:
Bokhemligheter 