Om böcker för barn och ungdom

Månadsarkiv: december 2015

03683_Chokladtoppar-och-vatteljus_8468

Magisk realism verkar vara Ingrid Jönssons specialitet. Chokladtoppar och vätteljus (Beta Pedagog 2015) är hennes andra bok i den genren och den vänder sig, som den förra, till barn i åldern 9-12 år. Har man som jag förlovat sig nere vid Brösarps backar och tillbringat en helg i den härliga miljön, blir det extra trevligt att läsa Ingrid Jönssons berättelse, som tilldrar sig i den trakten. Det fantastiska omslaget är gjort av Marta Leonhardt.

11-åriga Svante bor varannan vecka i Backaröd i Skåne med mamma och hennes nya sambo Åke och varannan hos pappa i det vanliga huset i Emforsen. Det är jobbigt att packa väskan och flytta varje vecka, och Svante hoppas att hans föräldrar ska bli tillsammans igen. Jag kan sätta mig in i hans ångest över att byta familj och skola varannan vecka och klumpen av oro i magen tror jag att många kan relatera till. Texten har flera parallella handlingar och att vara skilsmässobarn är bara en av dem.

När berättelsen börjar är Svante är mest för sig själv och han är retad av flera killar i klassen. Men där finns också Alva som visar sig vara en kul tjej med samma intressen som han och som dessutom törs säga ifrån till mobbarna. Det är de här två som sedan hamnar i ett magiskt äventyr med en spännande tidsresa.

Det hela börjar med att klassens lärare blir sjuk och de får en vikarie, Sonny. Han är väldigt intresserad av naturväsen och folktro och ägnar varje lektion åt att undervisa om detta. Är det något skumt med den där Sonny, som talar konstigt och lufsar runt i gammaldags kläder? Vem är vätteflickan Embla som dyker upp och vad är det för viktigt uppdrag hon har fått? Kan Svante och Alva hjälpa henne att lyckas med detta?

Gestaltningen av Svante är finstämd och känns trovärdig. Jönssons språk är vackert och jag måste citera några meningar som jag tycker om:

”Svantes skrik slungas ut i nattrymden. Tiden stannar. Han är ett enda vidöppet sår. Benen viker sig och han faller baklänges in i ett björnbärssnår. Himlen ovanför honom är svart och oändlig” (sidan 179).

Jönsson kan sin historia och det är häftigt att resa i tiden men jag måste erkänna att det jag faller mest för är gestaltningen av Svante. Tempot är lätt sävligt och den magiska delen av berättelsen fångar mig inte riktigt så mycket som jag skulle önska.

Här kan du köpa Chokladtoppar och vätteljus:

Beta Pedagog

Adlibris

Bokus


 

nar-hundarna-kommer

Min recension av Jessica Schiefauers När hundarna kommer (Bonnier Carlsen 2015) har dröjt, trots att jag läste boken i somras. Jag fick väl kalla fötter och vågade mig inte på att skriva. Det här är nämligen en sådan text som måste sjunka in, landa och bearbetas. Först nu i höst var jag mogen att försöka sätta ord till tankarna, så jag läste om den lagom till utdelningen av Augustpriset. Och kan man tänka sig – Jessica Schiefauer går och vinner och får ta emot sitt andra statyett för Årets svenska barn- och ungdomsbok! Timing!

När hundarna kommer är en kärleksroman, som handlar om sjuttonåriga Isak och Ester och deras första svindlande upplevelse av kärlek. Men det är lika mycket Isaks lillebror Antons historia. Även han kastas mellan starka känslor och upplever både lycka och fruktan inför sin nya bekantskap med en äldre kille, ”han” som går omkring med stora svarta kängor och är rakad på huvudet. Anton söker nu tillhörighet med en person som han först är rädd för, och tar avstånd från, åtminstone inombords. Det utvecklar sig till ett slags beroende, på samma sätt som Ester blir beroende av Isak. Så småningom får Anton sitt huvud rakat, utan att det egentligen ligger så mycket planering bakom det från hans sida. Detta blir en symbolisk markering, ett avstamp – från och med då är han i allra högsta blir grad delaktig. Detta scenario är lika aktuellt nu som för tjugo år sedan, ondskan är lika våldsam och oförklarlig idag.

Berättelsen tar sin början i april ett år, vilket som helst, och avslutas följande år i mars. Det är ett tvärsnitt ur några ungdomars liv, en sommar när något går snett. Den obehagliga stämningen byggs upp allt eftersom och ett stråk av olust ligger hela tiden och lurar under ytan. Brottet sker inte förrän efter knappt halva boken. Hela händelsen är skakande och tung att ta in. Men När hundarna kommer handlar inte om att skuldbelägga, utan mordet är ett sidospår, som gör ett starkt avtryck hos alla i omgivningen och hela samhället, och inte minst de båda familjerna som vi lär känna. Det går inte att föreställa sig hur man skulle reagera som förälder eller syskon till vare sig offret eller mördaren. Några av de många stycken som jag rörs av är följande, där Schiefauer gestaltar Isaks mammas förtvivlan: ”Hon går över trösklar, upp och ner för trappor, ut och in genom dörrar. Huset är en labyrint och hon har ramlat ut ur verkligheten, hon söker efter någon. /…/ Hon vet inte vart hennes son har tagit vägen, hon kan inte sluta leta efter någon som inte är där” (sidan 145).

Jag älskar när ord nästan välter omkull mig av sin egen kraft, när det knyter sig i halsen och jag måste läsa om för det är så vidunderligt vackert skrivet, så mitt i prick. De korta kapitlen i När hundarna kommer är fullmatade med innehåll och orden är väl avvägda. Historien berättas utan utsvävningar, med smärtsamt träffande och liksom bräckliga ord. I denna min andra läsning fascineras jag av att sjön tar så pass stor plats, den är som ett levande väsen, och jag tänker att det inte är så konstigt att den engelska titeln blir The Eye of the Lake (översatt men ännu inte utkommen, enligt författaren).

Det är väl lika bra att jag erkänner att jag är svag för vackra bokomslag och här har vi nog årets läckraste. Jag vill bara hålla i boken, känna dess matta lena yta under fingrarna, vika ut flikarna och läsa, läsa, läsa meningar som denna: ”Och i tystnaden efter de orden, mellan två tuggor på en macka, mellan sömnens dimma och Veronicas röst – i det mellanrummet vrids världen ett halvt varv och kan aldrig vridas tillbaka” (sidan 141). Suck! Vilken njutning!

Här kan du köpa När hundarna kommer: 

Bonnier Carlsen

Adlibris

Bokus

 



half-bad-ondskans-son

”Tricket är att inte bry sig”, säger sextonårige Nathan, huvudpersonen i Sally Greens trilogi (sidan 12). Den första delen heter Half Bad – Ondskans son på svenska, men enbart Half Bad på engelska. Nathan är halvblod och alltså både vit och svart häxa, med en vit mor och en svart far – Marcus, den mäktigaste av alla svarta häxor. När han fyller sjutton år ska han få sina tre gåvor, sina magiska krafter precis som alla andra häxor, men vem ska ge honom dessa nu när hans mor är död? Sin far Marcus har han inte träffat sedan han var liten och dessutom är fadern fruktad av alla häxor. Kan han vara farlig även för Nathan? Något som får mig att tänka på Harry Potter är att också Nathan upptäcker att han får krafter och undrar om de är goda eller onda. Den jämförelsen har gjorts tidigare mellan Sally Greens och J. K. Rowlings böcker. Skillnaden har sagts vara att Nathan fortfarande är kvar i skrubben under trappan, ensam och misshandlad, medan Harry åker iväg till Hogwarts …

När berättelsen börjar sitter Nathan inspärrad i en hemsk bur, tillfångatagen av myndigheterna. Det enda han tänker på är att komma på ett sätt rymma och söka upp sin far för att kunna få de tre gåvorna. Under tiden håller han sig i form genom att löpträna och göra armhävningar, när han hårt bevakad släpps ut ur buren. Han får kämpa för sin överlevnad och det som får honom att bita ihop och gå vidare är hans starka kärlek till Annalise och sin storebror Arran. Ska han lyckas fly? Och ska han hitta sin far och få sina tre gåvor?

Författaren Sally Green, som bor i nordvästra England, säger att hon började skriva sent, 2010, och att hon aldrig tidigare hade varit särskilt intresserad av skrivande. Men när hon fick idén till serien Half Bad vaknade tydligen talangen till liv. Nathans röst passar väl till berättelsen, dialogen känns trovärdig och det är spännande utan att vara en bladvändare. Texten är intressant utformad och påhittig. Ett roligt exempel på detta är att första delen inleds med att berättaren riktar sig till ett ”du”, och är alltså skriven i andraperson: ”Du gnider dig på högra armen. Plåtarmbandet skär in i den när du har handbojan på” (sid 14). Det är spännande och slutar förstås mitt i äventyret. Översättningen känns omsorgsfullt gjord och flyter fint språkligt sett, vilket jag tackar översättaren Carla Wiberg för.

Jag har även läst nästa del i trilogin, Half Bad – Det mörka ödet, och den kan jag också varmt rekommendera. Nu väntar jag på att få läsa den sista delen i trilogin Half Lost, som väntas komma ut den 29 mars 2016 på engelska. Fler recensioner av serien kommer dock inte att publiceras här.

Half Bad – ondskans son av Sally Green är utgiven av Semic 2015 och här kan du köpa den:

Bokförlaget Semic

Adlibris

Bokus