Redan tidigare har jag förstått att Christina Lindström har en underbar humor. Här får jag ytterligare bevis på detta. Hugo och kepskampen (B. Wahlströms 2017) är en väldigt rolig och underhållande berättelse, även om den har ett underliggande stråk av allvar, precis som jag noterat i Lindströms andra böcker.
Hugo går i sexan. I skolan verkar han mest vara för sig själv även om han inte är direkt mobbad – nu för tiden: ”[…] ingen kastar sudd på mig eller doppar min mössa i toaletten längre. Sådant hände tidigare. Fatta vad blöt mössan blev” (sid. 10). Hugos berättarröst tillhör en klok, mogen och smart kille, som sprudlar av humor och självironi. Han skulle ju vara en toppenkompis för vem som helst, tänker jag. Varför skulle han vara utanför? Men sånt kan man förstås aldrig veta … Det är nog många gånger slumpen som avgör vem som blir mobbad. Och alla reagerar dessvärre inte på obehagliga och grymma händelser lika obekymrat som Hugo. Men jag tänker att hans självdistans och humor måste vara ett slags skydd mot och även ett resultat av hans tidigare upplevelser.
När klassens lärare Gun kräver att en i klassen anmäler sig som elevrådsrepresentant nappar Hugo, framåt som han är. Nu hamnar han i en position där han kan påverka elevernas situation och skolmiljö. Han får flera önskemål om förändringar från sina klasskamrater men den första frågan han ska ta upp är given – att eleverna ska få ha på sig keps inomhus. Därmed börjar kepskampen. Hugo hoppas mycket på det här med elevrådet, för han skulle inte ha något emot att bli lite populär som omväxling, och därmed få umgås med klassens coola killar, med Alexander i spetsen. Dessvärre är de riktiga mobbare som inte drar sig för att trycka ner den som inte passar in, som är lite udda. De skrattar gärna på andras bekostnad. Hugos granne Simon är också utsatt för de coola killarnas tuffa behandling. Han är oftast ensam i skolan och inte blir det bättre av att han gillar poesi. Och nu vill Simon att Hugo ska se till att skolan arrangerar en poesifestival. Men det verkar inte vara så populärt med dikter bland de andra eleverna. Hugo tvekar. Nu när han äntligen chansen att komma in i det coola gänget …
Vid flera tillfällen under berättelsens gång, tycker jag att Hugo uppför sig dumt och att han fegar ur, och jag vill skaka honom i axlarna och skrika ”Skärp dig!”. Bland annat när han väljer mobbarkillarna framför Simon. Ska han komma på andra tankar? Och vad tycker Klara, som han kallar ”mina drömmars tjej”? Kommer han att få dansa med henne på skoldiskot?
Hugo tänker mycket och han uttrycker sig roligt och begåvat. Därför räknar jag kallt med att han inte ska falla för frestelsen att försöka bli ”populär”, speciellt inte börja umgås med klassens mobbare. Trots detta gör han så, han vänder kappan efter vinden för att fortsätta hänga med de ”tuffa killarna”. Men då får han åtminstone dåligt samvete, vilket ändå är ett gott tecken.
Hugo och kepskampen är en ömsint berättelse om vänskap, utanförskap och om att våga gå sin egen väg. Hugos lite brådmogna språk och mysiga personlighet gör mig som läsare varm i hjärtat. Han är dessutom snabbtänkt och har en rejäl dos med humor. Vilken kille! Lindströms förmåga att hitta rätt ton för den här unga åldern är imponerande. Själva kepskampen handlar minst lika mycket om Hugos egen kamp om att få vara den han är, som om kampen för allas rätt att bära keps. Titelns innebörd blir med ens djupare än vad man kunde tro vid första anblicken. Det blir högt betyg för Lindström.
Här kan du köpa Hugo och kepskampen:
Anna Arvidssons debutroman Ordbrodösen (Rabén & Sjögren 2017) har varit upphaussad i sociala medier under ett par års tid. Många är vi som har väntat på att få läsa, inte minst sedan det läckra omslaget publicerades. Med det sepiatonade fotografiet av de vackra gamla husen på Mariaberget på söder i Stockholm i fonden, och en ung kvinna i förgrunden, är det uppseendeväckande vackert. Hela boken är galet snygg, med sina svarta fodersidor och bläckplumpar mellan avsnitten i kapitlen. Omsorgsfullt planerad och välgjord. Sånt gillar jag!
Ordbrodösen är en välskriven berättelse med en märklig historia, den liknar faktiskt inte något annat som jag har läst. Språket är stramt och vackert med ord som alla är betydelsebärande på ett stillsamt och exakt sätt. Berättelsen är finurlig och stundtals så invecklad att jag måste gå tillbaka och läsa om. Och även om huvudpersonerna inte är så många, egentligen, är det ett stort persongalleri i bakgrundshistorien.
I den lilla bruksorten Vintervila i västra Värmland, bor sedan flera hundra år tillbaka en sällsam släkt med ordbrodöser. Dessa är starka kvinnor som kan styra andra människors handlingar genom det skrivna ordet. Kraften ärvs från mor till dotter men dottern får den först på sin 18-årsdag. Nu är det dags för Alba att införlivas i detta hemliga, märkvärdiga, och hon ska göra sitt inträdesprov under en speciell ceremoni. Hon har aldrig längtat efter förmågan att styra andra människor, men har ställt in sig på det och accepterat att hennes framtid är utstakad. Att bli ordbrodös är hennes öde.
Döm om allas förvåning när det visar sig att Alba inte tycks ha förmågan när allt kommer omkring. Kraften ska komma automatiskt om alla villkor är uppfyllda. Men är de verkligen det? Är det något som blockerar hennes kraft? Misstankar börjar gro och det visar sig att det riktigt sjuder av lögner och lömska hemligheter i Albas släkt. Efter att hon har misslyckats med inträdesprovet skickas hon till en avlägsen släkting i Stockholm. Tillsammans börjar de nysta i härvan för att ta reda på vad som har gått snett och en spännande jakt på sanningen börjar. Men det är ont om tid, och vem kan de lita på?
Jag är imponerad av Anna Arvidssons debutroman. Den är både invecklad, intressant och väldigt annorlunda. Och hennes språk! Berättaren tar oss med både bakåt i tiden och till olika platser, det är händelserikt utan att vara överdrivet nervkittlande. Jag biter inte på naglarna, men det är spännande! Jag försöker läsa slutet som om det vore öppet och jag hoppas att det kommer en fortsättning. Men jag vet inte. Det skulle kunna vara slut där, på sidan 322. Det skulle det absolut. Men jag hoppas att det inte är det.
Här kan du köpa Ordbrodösen:
Bokhemligheter 