Det var jag som startade bloggen Bokhemligheter för drygt fem år sedan, när jag nyligen debuterat som barnboksförfattare. Jag läste många barnböcker och tyckte att det det var roligt att dela med mig av mina tankar. Från början bloggade jag själv, men efter hand som mitt eget författarskap tog allt mer tid fick jag hjälp av Jeanette Palm, som så småningom tog över bloggandet helt och hållet. Tyvärr räcker tiden inte till för någon av oss just nu. Därför ligger bloggandet nere för tillfället.
Om du som läser detta är intresserad av att gästblogga för Bokhemligheter är du välkommen att kontakta mig och presentera dig själv.
Alla tidigare recensioner kommer att ligga kvar.
Jag fortsätter att läsa barnböcker när jag har tid och tipsar då och då på min instagramsida Klarabelladeckarna. Följ mig gärna där. Om du vill komma i kontakt med mig som författare är du välkommen att besöka min hemsida och blogg här.
Åsa Öhnell
 |
 |
 |
 |
Här kommer recensioner av fyra böcker för lite yngre åldrar som omväxling. Det blir Linda Palms Svea målar och Vilja vinna och Tony Cronstams Snipp och Snopp – lika eller olika med uppföljaren Snipp och Snopp och dumma nya flickan (alla utgivna på Idus förlag 2015).
Linda Palm är förskollärare och författare med en rad böcker utgivna. Jag har läst den sjätte boken om Svea (som förresten var min mormors fina namn), en karaktär jag inte hade träffat på förut. Tillsammans med illustratören Jessica Lindholm har hon skapat en rolig serie för de minsta, Bus med Svea. Svea är en nyfiken och lekfull flicka på ett och ett halvt år, en riktig liten upptäckare. Varje bok i serien handlar om en ny lärdom, något intressant och nytt för den åldern. Här är det att måla hon provar på, på sitt alldeles eget vis.
Det börjar med att Svea hittar mammas läppstift och går loss med det. Mamma är tålmodig och kommer på en bättre idé och snart får Svea använda all energi till att kladda, precis så mycket som hon vill.
Varje uppslag är pedagogiskt och överskådligt med en mening på ena sidan, ofta mot en vit bakgrund, och en illustration på den andra. Det är snyggt och roligt. I slutet finns en sammanfattning av hela händelseförloppet, en s.k. storyboard, som visar åtta av bilderna i miniatyr på ett uppslag. Varje bok har också ett färgtema med en genomgående färg i kombination med svart. Här är det rosa. I övriga böcker hittar vi röd, turkos, lila, gul och grön. Fiffigt och kul såväl för läsaren som den unga lyssnaren.
Linda Palms andra bilderbok, Vilja vinna, som är den tredje i serien Fiffiga kompisar, vänder sig till barn i åldern 4-7 år. Jag tänker att den passar bäst för barn i skolåldern, hela lågstadiet kanske? Nybörjarna kan läsa den enkla och pedagogiska texten själva eller så kan de ha boken som högläsningsbok med efterföljande diskussion i klassen.
Milo och de andra barnen ska spela fotboll och han vill väldigt gärna vinna. Han vill faktiskt så gärna vinna att det är allt han tänker på. Hur känns det för vännerna i laget? Förväntan blir besvikelse så kompisen och domaren Majken blåser av matchen för en paus. Barnen säger vad de tycker och lyssnar på varandra. Boken trycker på vikten av att ha kul tillsammans och den är väldigt gulligt skriven. En rolig detalj är publikens plakat före och efter avbrottet. Hur ska man uppträda mot varandra? Kan den inledande besvikelsen övergå i glädje och sammanhållning? Även i denna bok finns pedagogiska frågor i slutet, här fiffigt upphängda på medaljer. De inbjuder till samtal i grupp, på förskolor eller i skolan. Illustratören heter Johanna Lundqvist Björn och hennes glada och lekfulla bilder passar fint ihop med Linda Palms text.
Tecknaren Tony Cronstam gjorde sig ett namn genom att illustrera serien om Bamse under åren 1998-2001. Hans egen skapelse, Elvis, den serie han debuterade med år 2000 i Metro, kände jag inte till tidigare. Sedan 2014 ligger serien om Elvis på is. Nu har han alltså både skrivit och illustrerat de humoristiska böckerna om Snipp och Snopp.
Snipp och Snopp – lika eller olika handlar om våra likheter, trots att vi i grunden ser olika ut. Den hyllar mångfald och är perfekt i debatten om rätten att vara den man är, inuti – oavsett utsida och fysiskt kön. ”Om att se olika ut och ändå vara lika” står det på pärmens baksida. Handlingen är enkel: Snipp och Snopp tävlar om vem som är bäst och kommer fram till att … Ja, det avslöjar jag inte här. De roliga illustrationerna är verkligen finurliga och får säkert lika många föräldrars som barns skratt att bubbla upp – kanske fler. På insidan av pärmarna finns mängder av olika Snippor och Snoppar med frågor efter kanten som föräldern kan ställa så att barnet kan leta efter ”Vem halkar?” eller ”Vem vinkar?” Det blir en rolig och mysig avslutning på lässtunden.
Snipp och Snopp och dumma nya flickan har ungefär samma upplägg med matta snygga pärmar i en turkos färg medan den första bokens omslag är härligt gula. I båda finns texter och teckningar gjorda av författarens dotter, som är 7 respektive 8 år i skapande stund. I uppföljaren handlar det om att acceptera nya vänner, att leka tre. Det är ”dumma nya flickan” som kommer och tar plats och får Snipp att bli ledsen och känna sig utanför. Diskussionsfrågorna i slutet handlar om hur det är att komma som ny till en grupp och om att redan vara med i gruppen, som i det här fallet. Kan det vara lika svårt? Vad känner man när gruppens konstellation förändras och rollerna byts ut?
Jag gillar att båda böckerna diskuterar kring dessa viktiga frågor. Böckerna om Snipp och Snopp kommer nog att bli populära på förskolor men även upp i första och andra klass. Sedan blir barnen kanske för gamla?
Det är roligt att se att det kommer fram nya och framför allt nytänkande böcker för våra minsta. Jag kan varmt rekommendera dem alla fyra till de målgrupper som nämnts ovan. Det blir spännande att se fler i båda serierna.
Här kan du köpa alla böckerna:
Jeanette Palm och jag.
Före sommaruppehållet lovade jag att Bokhemligheter skulle vara tillbaka i höst med spännande förändringar. Nu kanske ni undrar varför allt ser ut exakt som vanligt? Jo, det hela har blivit lite försenat. Men nu är det alltså på gång!
När jag startade den här bloggen recenserade jag mest själv. Ganska snart kom duktiga Jeanette Palm in i bilden (läs mer om henne här). Med tiden har jag fått alltför mycket att göra med mina egna böcker och sedan ett bra tag tillbaka är det bara Jeanette som recenserar, även om jag har administrerat bloggen.
Vad som händer nu är att Jeanette Palm tar över helt och hållet. Hon kommer att sätta sin egen prägel på Bokhemligheter, och förändringarna sker efter hand under hösten. Bloggen kommer antagligen att uppdateras oftare, eftersom Jeanette har många nya och spännande idéer. Men dem får hon berätta om själv!
Ni är välkomna att följa mig på www.asaohnell.com.
Och naturligtvis fortsätter ni att följa Bokhemligheter som kommer att bli en riktigt bra barn- och ungdomsbokblogg!
Åsa Öhnell
Det spännande äventyret som började i Hemligheten i Haga fortsätter! Jag har nu läst andra delen av fyra i den tetralogi som planeras av författaren Gunilla Granbom, utgiven på Idus förlag 2015. Berättelsen ramas in av en prolog, som fungerar som en resumé av det som hände i första delen, och en avslutande epilog. De första raderna låter så här med ett direkt tilltal till läsaren: ”Välkommen! Sätt dig du så kommer jag med en kopp varm choklad och nybakade kanelbullar. Mirella och jag har bakat” (sidan 7). Det är den egendomliga damen Klara från förra boken som talar. Hon är en god vän och brukar vara barnvakt till en av flickorna som det handlar om, Susanna. För övrigt berättas historien i tredje person i presens. De 260 sidorna flyger fram.
Jag har insett att jag älskar historiska romaner, magisk realism och tidsresor. Här får jag allt på en gång. Det är väldigt tilltalande med en ingång till en annan verklighet genom något slags märklig portal. I det här fallet är det en trollrot på en stor ek som flickorna måste krypa igenom för att komma till den andra tiden. Gunilla Granboms andra del i serien om Hemligheten i Haga är minst lika spännande som den första.
Emma och Susanna har alltså fått med sig Mirella tillbaka till vår tid, flickan de träffade på i första berättelsen, när de reste tillbaka ända till 1791. Frågorna hopar sig för den som vill veta fortsättningen. Ska Emma och Susanna än en gång våga krypa under den magiska trollroten och ta sig tillbaka till tiden då Mirella levde? Hur ska det gå att säga ramsan när Mirella inte kan tala? Och kan det verkligen finnas två månur?
Vi får lära oss mycket om tiden för handlingen eftersom Granbom är kunnig och påläst. Hon har en förmåga att berätta på det där sättet som gör att man ohjälpligt dras med in i historien, och inte kan sluta läsa. Det är tre trovärdiga flickor med i handlingen och dessutom fullkomligt kryllar det av intressanta historiska fakta. Och oavsett om berättaren spränger in mängder av detaljer om mat, ålder och livslängd, boendet eller kungafamiljen som levde på Wira bruk i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet, blir det aldrig för mycket. Tvärtom, vill jag ha mer! Jag känner nästan smaken av den torftiga maten och ser allting levande framför mig. Tiden runt omkring försvinner som om jag själv har fått följa med på tidsresan. Granbom spär dessutom på med en lite obehaglig gumma som visar sig då och då, liksom en häger som dyker upp lite här och var i Hagaparken.
Jag läste färdigt Månuret på två dagar. Det är härligt när allting bara flyter på och man som läsare kan koncentrera sig på handlingen. Det är välskrivet, det är fantasieggande och ett härligt driv i berättelsen.
Granbom är säkert redan i full gång med de två följande delarna och jag ser fram emot fortsättningen. Trovärdiga huvudpersoner och lärorikt och kul med all historia – tillsammans med utgångspunkten i Hagaparken i Stockholm känns det som ett perfekt upplägg.
Jeanette Palm
Här kan du köpa Hemligheten i Haga:
Bokhemligheter uppdateras inte under sommaren, men i höst kommer det att ske spännande förändringar med bloggen! Välkommen tillbaka då! Under tiden kan jag tipsa om en ny Klarabelladeckare som släpps tidig höst: Voodookvinnans hemlighet.
Ha en riktigt skön lässommar!
Åsa Öhnell
Idus förlag grundades 2011 av Ulrika Slottner och hennes man Mats. Det är ett litet förlag med bas i Lerum utanför Göteborg, vars utgivning ökat rejält de senaste två åren. Under 2014 hade de inte mindre än 200 titlar till försäljning och 180 författare. Jag har läst mängder med böcker från Idus, de flesta riktigt bra, och har recenserat dem här på Bokhemligheter. Deras författare är ofta debutanter och därför helt nya bekantskaper. Nu har jag läst Anna-Karin Anderssons debutbok, I skuggan av Blå Jungfrun (underbar titel, så fantasieggande!). Det är en 273 sidor lång berättelse med historisk koppling och lite övernaturliga inslag. Omslaget har en vackert blå färg och baksidestexten är lockande.
Therese berättar själv sin historia i förstaperson presens. Hon och hennes mamma ska tillbringa påsklovet på ön Blå Jungfrun, som ligger i Kalmarsund på östkusten. Mamman ska utforska ön i sitt arbete som arkeolog. Huset de har hyrt har en hemsk historia, som kaptenen på båten som tar dem dit gladeligen berättar: Fyrvaktarens dotter som dog på ön i ung ålder spökar här. Enligt ryktena var det hennes egen far som tog livet av henne!
Redan första dagen hittar Therese ett halssmycke under en enbuske på stranden. Vems är smycket? Senare samma dag upplever hon ett slags syn – som om hon både drömmer och är vaken samtidigt – och hon förflyttas bakåt i tiden. Vem är flickan ur vars ögon Therese ser? Och vad vill hon? Kan det ha med smycket att göra?
Det här är ett jättespännande ämne och en ruggig historia. Men jag tycker att texten är alldeles för lång, med sega transportsträckor där samma sak avhandlas, vilket gör att jag stundtals tappar fokus och intresse. Det känns som om Therese och hennes vän Daniel inte kommer fram till så mycket och jag upplever dialogen som väl pratig, även om jag tycker att den känns naturlig i det som sägs. I skuggan av Blå Jungfrun kunde med fördel ha kortats ned ca 40-50 sidor.
Ändå ser jag ju att Anna-Karin Andersson kan skriva! Hennes gestaltning är i flera stycken mycket bra och gripande, och skapar tydliga bilder i mitt huvud när jag läser. Hade det inte varit för de ovanligt många irriterande och störande korrfelen, de onödiga upprepningarna, och det lite låga tempot, skulle I skuggan av Blå Jungfrun ha fått ett högt betyg. Nu vet jag inte hur jag ska bedöma boken som helhet, men själva historien är riktigt bra!
Jeanette Palm
Här kan du köpa I skuggan av Blå Jungfrun:
I Johanna Westers debutroman Nattsagor för sömnlösa från 2013 (Natur & Kultur) träffar vi Olivia, en jagberättare som verkar ovanligt blasé för att bara vara nitton år. Hennes dagar staplas monotont på varandra och hon driver runt på Södermalm med sina vänner i ett hopplöst och destruktivt ekorrhjul av fester och uteliv. Ibland arbetar hon i kiosk men när pengarna tryter lånar hon pengar av mamma. Hon känns omogen och oansvarig samtidigt som orden hon formulerar tyder på motsatsen. Jag tycker att Olivia har ett jobbigt tomt liv; hon dricker för mycket och vet inte vart hon är på väg. Det verkar som om hon har tappat fotfästet i tillvaron. Dagarna som går under det att texten fortskrider fylls av meningslöst slöseri med tid.
Den 295 sidor långa texten inleds med att Olivia och bästa vännen Pascal ligger och spanar upp på himlen nedanför Västerbron. De vill egentligen därifrån, uppleva något annat, bort från krogrundor i Stockholmsnatten. I slutet återknyter berättaren till kvällen under stjärnorna och vi är tillbaka där vi började.
Olivia kan inte sluta tänka på Josef, som är en före detta pojkvän, och hon anpassar sitt liv efter sin längtan efter honom. Just detta gör att jag som läsare tycker att hon är svag och naiv. Jag irriterar mig på att hon konstant låter sig påverkas av honom, att han får styra henne. Han släpper in henne när det behagar honom, i sitt liv och i lägenheten han delar med sin flickvän. Ett sådant kräk är han. Och hon är väl inte bättre som låter det ske? Hon gör sitt bästa för att sysselsätta sig utan Josef, och en flummig resa till Amsterdam med väninnan Chris är nära att spåra ur.
Handlingen rör sig framåt och det känns att något kommer att hända. Det ligger som en osynlig hinna av olust över sidorna, något obehagligt som lockar och drar, trots att jag inte vill läsa det. Jag tycker egentligen inte ens om huvudpersonen, inte förrän mot slutet. Hon går igenom ett slags uppvaknande och läsaren får en känsla av att det vänder, det kommer att ordna sig.
Westers poetiska språk skapar tydliga bilder i läsarens huvud. Det är underfundigt med träffande metaforer som berör och lämpar sig för högläsning. Det är vackert och stramt, lekfullt och klokt på en och samma gång. Och lite tungt. De korta kapitlen bidrar också till den poetiska känslan. Trots tidvis dystert innehåll får texten mig att le, nicka fånigt igenkännande och imponeras. Westers stil känns överraskande frisk och unik. Eller vad sägs om den här meningen? ”Hennes ögonfransar är ett myller av parenteser runt den glada blicken” (s. 19). Det blir emellertid en märklig kontrast mellan det vackra språket och det lite skitiga livet, som Olivia lever.
Den här vackra boken är full av färgglada plastmarkörer som jag har stuckit in, som visar på alla meningar jag vill spara och återkomma till. Inte markeringar av korrfel, för här finns inga. Texten är mycket välskriven, både i teknisk och litterär bemärkelse.
Trots att det vilar en mörk stämning över i stort sett hela händelseförloppet, andas de sista sidorna möjligheterna om en hoppfull början. Som man säger på engelska: A new beginning. Berättarjaget konstaterar några rader från slutet: ”Ändå har jag en beslutsamhet i mig. Jag vet inte vad den vill, men jag hör motorn från den spinna lågt” (s. 294).
Här kan du köpa Nattsagor för sömnlösa:
Idus förlag, 212 sidor, utgivningsår 2015, illustratör Sara N. Bergman
Birgitta är en grinig surtant som de fem grannbarnen är rädda för. Hon avskyr verkligen barn och önskar till och med att hela gården i bostadsområdet varit full av brännässlor, så barnen inte kunde hållas där och störa med sin lek och sina skratt. Eller fotbollsspel. Det är första dagen på sommarlovet och barnen i grannhusen är uppspelta och glada men surtanten Birgitta är bitter. När hon ilsken går ut för att hämta mattorna, som hänger på vädring, får hon en fotboll i huvudet och blir alldeles vimmelkantig. Nästa dag blir början på ett roligt äventyr, som inte liknar någonting som Birgitta hittills har varit med om.
Lennart von Spetsnäsa är stadens egoistiske och mallige kommunalråd, utan någon som helst självkritik. Han har tjusig villa med pool, superflott racercykel och en fräck dyr bil. Dessutom stjäl han pengar från stadens kassa. Hans mål i livet är att bygga en ny fin motorväg istället för att använda stadens pengar till olika fritidsanläggningar för barn. Han är en riktigt sliskig typ med vass näsa, precis som namnet antyder, roligt illustrerad i svartvitt av Sara N. Bergman. Det är när surtanten Birgittas och von Spetsnäsas vägar korsas som en spännande katt-och-råtta-lek med högt tempo tar fart. Ska det gå att stoppa von Spetsnäsas planer?
Det är smart att låta Birgitta och barnen presentera sig för varandra och berätta vad de gillar och ogillar eller är rädda för. På så vis får läsaren en bra bild av de fem barnen. Deras ålder är mellan sju och elva år, surtanten är sextiosex. Det fungerar som en sammanfattning när surtanten senare i texten tar sig an uppgiften att lotsa barnen förbi sina värsta farhågor.
Svernström har med Surtanten Birgitta och Lennart von Spetsnäsa lyckats skapa ordentliga karikatyrer och sätter verkligen ljuslampa på hur det kan gå till i de fina salongerna. Det känns kunnigt och genomtänkt och de knäppar på näsan som ges åt kommunpolitikerna är uppfriskande och mycket humoristiska, texten sprudlar av humor. Dialogen flyter fint och känns realistisk. Det är en ganska lång text men det känns aldrig långsam, utan läsaren vänder girigt blad efter blad mot den spännande upplösningen.
Att det förekommer några älsklingar som t ex ”hon log stort” och ordet ”sirliga” ett antal gånger, liksom några korrfel som lätt hade kunnat åtgärdas, förtar inte upplevelsen av den här berättelsen. Den är väldigt rolig, varm och välskriven med många överraskande vändningar. Finurliga lösningar och fiffiga trådar knyts ihop och dessutom finns det en viktig sensmoral. Och är det inte så att det till och med ryms en liten kärlekshistoria bland sidorna? Slutet är öppet och bådar för en fortsättning. Den ser jag fram emot!
Jeanette Palm
Här kan du köpa Surtanten Birgitta och Lennart von Spetsnäsa:
Det här blir andra gången jag recenserar en översatt bok på Bokhemligheter. Den heter En påse grön vind och är skriven av tyska Gesine Schulz. Den utkom redan 2002 men har nu översatts till svenska och gavs ut 2012, på Liebel Litteraturförlag i Umeå. Texten är tryckt i tolv punkter och med sina 171 sidor i pocketformat känns den som en bok för läsvana. Översättare är Dorothea Liebel.
Lucy är gissningsvis tolv år gammal och bor med sin mamma någonstans i Tyskland. På första sidan förstår läsaren att planen från början var att hon skulle få resa till USA med sin mamma på sommarlovet. Detta har hon sett fram emot mycket. Men planerna ändras när mamma blir erbjuden en plats på det forskningsfartyg som hennes pojkvän Kurt ska åka ut med och då kan Lucy inte följa med. Besvikelsen är stor! Mamma kommer med olika förslag om vad Lucy skulle kunna göra istället, som ridläger i Danmark och något barnläger i Österrike (pengar verkar inte fattas, trots att mamman är ensamstående) men Lucy har bara San Francisco i tankarna. Bästa vännen Kora och hennes familj skulle gärna ha tagit Lucy med på sin semesterresa men det finns dessvärre inga fler platser kvar på planet. Till slut bestämmer mamma helt enkelt att Lucy får åka till moster Paula på Irland istället. Men de har inte träffats sedan Lucy var liten och hon känner inte henne! Däremot har hon hört sin mamma säga både det ena och andra om mostern. Hur hemsk och långtråkig ska den här sommaren bli? Är hon så fattig och bohemisk som Lucys mamma påstår?
När Lucy anländer till Irland väntar moster Paula och grannen Corrigan, som tar dem hem till Green Wind Cottage. Hon älskar genast sitt lilla rum med snedtak och utsikt över havet och snart hittar hon nya vänner. Kanske blir den här sommaren rolig ändå?
Mamman gestaltas som strikt, egotrippad och petig, vilket till exempel visar sig när hon rättar Lucy när hon säger ”Va?” och ber henne säga ”Hur sa?” istället. Vem säger så nu för tiden? Det lät ålderdomligt redan när jag var barn och jag tycker det är ett märkligt ordval. En risk med att översätta en så pass gammal bok (med dagens mått mätt) är att språket redan har hunnit blir förlegat. Barn och ungdomar är suveräna på att anamma nya ord och uttryck och det är viktigt att språket i dagens ungdomslitteratur speglar dagens samhälle. Både som intressant tidsmarkör och för att få läsare.
Jag tycker ändå om språket, särskilt de liknelser och bildliga uttryck som dyker upp lite här och var. Till exempel, ”En bit bort låg grå, rundslipade klippor och såg ut som en skock trötta valrossar” (73) och ”Den gråa träbiten glänste matt, nästan silverfärgad” (113). Möjligen är det senare en aning motsägelsefullt men jag ser den där träbiten framför mig, hur den glänser matt … Det är stämningsfullt.
Berättelsen har en lång startsträcka och det tar tid innan Lucy äntligen kommer till Irland. Men när det väl börjar hända saker gillar jag texten. Känslan som dröjer sig kvar när jag har läst ut En påse grön vind är varm och mysig och får mig att fundera på en semester på Irland.
Jeanette Palm
Här kan du köpa En påse grön vind:
Jag kommer att recensera några böcker för äldre ungdomar framöver. Det är nyskrivna titlar av både svenska och utländska författare för åldern 15 år och uppåt. Två är debutanter och två har redan publicerat ett par böcker vardera. Det är olika genrer och helt olika stil på berättandet men jag gissar att de kommer att bli försäljningssuccéer allesammans.
Staffan Cederborgs tredje ungdomsroman Kickar är en läcker blandning av thriller och kärlekshistoria. Den är utgiven på Opal 2015 och är 245 sidor lång. Berättelsen tilldrar sig under ett par sommarveckor i Visby. Vi får följa några gymnasieungdomar, vars sökande efter ”kickar” får oanade konsekvenser. Titeln Kickar är dessutom tvetydig i flera bemärkelser. Bland annat tränar huvudpersonen Joel kickboxning i den klubb där mammans nya man Vincent är tränare, men jag avslöjar inte vilka andra aktiviteter de sysselsätter sig med för att få sina kickar.
Kickar inleds med att Joel sitter på pendeltåget på väg till Stockholm. Han har flytt i panik med Gotlandsfärjan och är skadad, blodig och utan pengar. Läsaren inser att något hemskt har hänt. Genom korta återblickar redan på första sidan antyds att en person har dött: ”Slagen, sparkarna, mamma i soffan, blödande …”. Nyfikenheten stegras ikapp med olusten. Resten av texten består av en återblick med början två veckor tidigare och vi lär känna Joels vänner Kaspar, Ivan, Edvard och Linn. Gängets konstellation förändras när den nyinflyttade och spännande Cornelia dyker upp. Den sympatiska berättarrösten för händelseförloppet och läsaren fram emot nuet och ett slags uppgörelse och vi får en förklaring till vad som egentligen har hänt. Tempot är högt.
Dialogen är både kaxig, trovärdig och smart. De tyska och franska inslagen av småord och uttryck gör språket innovativt, poetiskt och fräckt på samma gång. Vi introduceras till handlingen med hjälp av en tredjepersonsberättare, men redan i andra kapitlet träder jagberättaren Joel fram. Härmed byts berättarperspektivet och läsaren får också veta varför. Det finns en tänkt lyssnare inuti texten. Berättaren använder ett du-tilltal i andra kapitlet (som återkommer i sista kapitlet). Joel berättar sin historia för en psykolog eller terapeut på BUP. Han skriver ett brev till henne, för att redogöra för händelserna. Det är detta brev som läsaren tar del av, som är själva berättelsen i boken. Jag gillar det upplägget. ”Det var väl så du ville att jag skulle göra? Skriva ner allt som hänt och använda tredje person för att, som du sa, ’distansera dig från händelserna’ ”. Dessa ord är Joels i inledningen på det andra kapitlet (sidan 23).
Cederborgs språk är glasklart med ett överraskande bildspråk som visar vad huvudpersonen tänker och känner: ”Hur som helst var det som om en tunn skiva av frostat glas nu gled ner mellan oss” (sidan 87). I texten finns mängder av härliga metaforer och uttryck. Kickar är välskriven och språkligt mycket njutbar, och historiens olika trådar vävs ihop på slutet. Det är spännande ända till sista sidan.
Jeanette Palm
Här kan du köpa Kickar:
Bokhemligheter 