Som ni kanske har märkt är det glest mellan inläggen numera. Både jag och Jeanette har haft mycket att göra och inte hunnit uppdatera bloggen så ofta. Tyvärr gäller det fortfarande. Men håll ögonen öppna. Då och då kommer en ny recension och de gamla ligger naturligtvis kvar! Besök gärna min nya författarsida också!
Här kommer en recension av en bok som Jeanette Palm har läst och recenserat! Jag ser själv fram emot att läsa den, eftersom jag tyckte att den lite gammaldags stilen i Kim Kimselius’ Rädda min lillebror, som jag själv recenserade i våras, påminner mig om böcker jag läste som barn!
Åsa Öhnell
Jeanettes recension:
Kim M. Kimselius’ bok Spöket på Stora Mossen är en äventyrsberättelse för barn i åldern 9-12 år. Den är på 167 sidor utan illustrationer skriven i ett lättläst typsnitt. Det är korta kapitel som vanligtvis slutar med en cliffhanger, så det är spännande och välplanerat. Ändå upplever jag texten som aningen lång. Detta kan bero på att Kimselius har en upprepande stil, som stundtals gör att handlingen står och stampar, trots cliffhangers. Det är inte halsbrytande spännande trots hyfsat tempo. Men det är en mysig berättelse.
De två första kapitlen är skrivna i tredjeperson, vilket är något förvirrande, eftersom det till största delen är huvudpersonen Meya som berättar historien i förstaperson. Senare i texten, på sidan 108 när kapitel 33 börjar, byts berättarperspektivet åter till tredjeperson. Jag förstår inte syftet med detta. Även andra personers innersta tankar ”fokaliseras”, det vill säga det är ur deras synvinkel som berättelsen förs framåt. Detta sker dock bara vid ett par tillfällen precis i slutet.
Meya är den enda flickan bland en massa pojkar i kompisgänget. Hon har dessutom en hel rad med bröder och trivs med att vara ensam flicka. Trots detta måste hon hela tiden bevisa att hon är modig och törs lika mycket som pojkarna. Det är just denna iver att visa sig tuff och mindre ”flickaktig” som tar henne ut på ett riktigt farligt äventyr. När gänget samlats vid Stora Mossen för att berätta spökhistorier en kväll, hör de alla ett skrämmande skri från mossen. Meya och de andra blir först rädda men nyfikenheten tar överhanden. Den detektivutrustning hon har fått i present kommer väl till pass nu. Kan det verkligen vara ett riktigt spöke? Meya bestämmer sig för att ta reda på vad det egentligen är som händer på Stora mossen.
Jag har förstått att Kim M. Kimselius har skrivit hela sitt liv och lagt manusen på hög. Efter att hon debuterade som författare plockade hon sedan fram den ena berättelsen efter den andra ur sin manusskatt. Problemet med detta, som jag upplever det, är att tonen i texten känns något gammaldags och förlegad. Jag påminns om de egna berättelserna jag själv skrev som barn efter att ha inspirerats av Astrid Lindgren. Barn idag talar inte på det här sättet. Att texten är äldre märks även på så sätt att ”flickor” inte förväntas vara modiga, utan ”skulle säkert ha fallit i bitar vid det här laget” (sidan 42). Låt mig citera ännu en kommentar: ”Jag har läst om folk som är gifta med varandra och har en åldersskillnad på tjugor år” (sidan 56).
Den här typen av böcker har säkert alltid en läsekrets, precis som Enid Blytons äventyrliga Fem-böcker eller Astrid Lindgrens Kalle Blomkvist-trilogi, men jag tror att det krävs en liten bearbetning av texten till ett modernare språk för att locka riktigt stora skaror av dagens barn. Tempot kan också gärna skruvas upp. Men på det stora hela tycker jag ändå att det är en trevlig och mysig berättelse att njuta av på sommarlovet.
Jeanette Palm
Bokhemligheter 