Om böcker för barn och ungdom

Kategoriarkiv: Recensioner av barnböcker 9-12 år

handbok-for-superhjaltar-del-1-handboken

Handbok för superhjältar är den första boken av fyra om superhjälten Lisa av Elias och Agnes Våhlund, utgiven på Rabén & Sjögren 2017. Det är en seriebok med läckra och fantasifulla illustrationer på vartenda uppslag och den är späckad med action.

Lisa är nio år och har precis flyttat till sin mormor i Rosenhill, en ny stad där hon ska bo medan mamma arbetar utomlands i några månader. I den nya skolan blir Lisa dessvärre mobbad av tre stöddiga killar, som jagar henne varje dag. De knuffas och slåss och säger elaka saker. De är både större, starkare och snabbare än henne, så det är inte lätt att komma undan dem. Men Lisa har ett särskilt ställe som hon flyr till – biblioteket.

En dag när hon har sprungit in och gömt sig i sin egen lilla hörna bland rader av bokhyllor får hon syn på den, underst i en hylla. Det är en bok, som är så röd att den verkar vara självlysande. Den lockar på henne med sitt röda sken och hon blir som förtrollad av den. När hon kommer närmare, så att hon kan läsa vad det står på den, blir hon ännu mer övertygad om att boken är menad för henne. På boken står ”Handbok för Superhjältar” och den manar liksom på Lisa att ta upp den och bläddra i den. Gissa om hon blir förvånad när hon inser att boken beskriver hur man kan öva upp 101 förmågor för att bli en superhjälte! Det är ju precis vad hon behöver!

Praktiskt nog visar sig bibliotekarien vara Lisas mormors syster Caroline och hon hjälper henne att låna hem boken. Men visst är det märkligt att den inte finns med i registret över böcker? ”Det är precis som om den inte finns”, säger Caroline (sidan 23). Vad är det för en spännande bok Lisa har hittat?

Lisa övar och övar och lär sig den ena förmågan efter den andra. Superbra slagsmålsteknik till exempel och förmågan att sväva och flyga runt överallt. Hon är enveten och har ett varmt hjärta som klappar för dem som råkar illa ut, precis som hon själv har gjort. Och precis som det står på Rabén & Sjögrens hemsida, är hon ett slags modern Pippi Långstrump med superkrafter. Den röda pyjamasen från mormor blir en perfekt superhjältedräkt, liksom slipsen hon täcker ögonen med så att hon blir oigenkännlig och mystisk – hennes identitet måste förbli hemlig. Hur ska det gå i skolan? Kan de nya superhjältekrafterna vara till någon hjälp mot hennes mobbare? Givetvis finns det även riktiga skurkar med i handlingen och Lisa får rycka in när en person blir rånad. Men klarar hon det, hon som bara är en nybörjarhjälte?

En grej jag lade märke till på bilderna är att barnen i skolan bär skoluniform, som de gör i Storbritannien eller USA. Kjol, skjorta och slips har Lisa på sig, och de andra har också uniform. Jag tänker att detta kanske är en smart blinkning till dessa länder, ett sätt att nå läsare här också så småningom, kanske? Även skolbyggnaden ser mer amerikansk ut i min ögon än våra typiskt svenska skolor.

Handbok för Superhjältar är en bok full av action och roliga scener och Elias text matchas perfekt av de snygga mangaliknande illustrationerna, som Agnes gjort. Det är befriande att läsa om en tuff liten tjej som tröttnar på hur hon blir behandlad och gör vad hon måste; hon står upp mot sina mobbare. Längst bak i boken finns numret till BRIS efter en kort text om mobbning. Därefter kommer ett par sidor med ”Lisas anteckningar och dagbok”, handskrivna med teckningar. Sådana roliga detaljer gillar jag! Det är något av en cliffhanger i slutet av denna första del och därmed upplagt för en spännande fortsättning. Del två kommer inom kort, Röda Masken.

Här kan du köpa Handbok för Superhjältar, del 1: Handboken:

Adlibris

Bokus


Stenkistan

 

Stenkistan av Annika Widholm är utgiven på Bokförlaget Hegas (2017) och är ett spännande och välskrivet mysterium för barn i åldern 9-12. Den har en snygg och lockande framsida och ett antal svartvita illustrationer inuti texten, alla gjorda av Lucas Svedberg. Boken har fyra markeringar av fem på Hegas-nivån vilket innebär att den är bland de ”svårare” böckerna, och den ställer högre krav på läsarens ordförråd och grammatik. Boken är på 132 sidor, vilket är en ganska lång bok i den här kategorin. Visst känns den lättläst för mig som vuxen, men hade jag inte vetat om det, skulle jag inte ha tänkt tanken ens att den var ”särskilt lättläst”. Den är som vilken bok som helst, ifall nu någon funderar, och om barn/ungdomar som inte behöver specifikt ”lättlästa” böcker blir intresserade, kan jag varmt rekommendera den.

En dag i början av sommarlovet hittar Lukas en sten i en grop i skogen. Den är vit, slät och rund. När han håller i den får han för sig att det är en dödskalle – två tomma hålor gapar mot honom och lite uppskrämd kastar han iväg den. Men det är något som lockar med den, trots allt. Kan han ha sett fel? Lukas önskar att hans bästa vän Jenna hade varit med, hon är bra på sånt här, och bestämmer sig för att ta med stenen och visa henne.

På väg hem upptäcker han ett hus som ligger för sig själv i skogen, inte långt från gropen. Det ser ut som en jaktstuga. Han blir nyfiken och går närmare. Vem är det som bor här? Vad är det för gamla tidningar som någon har sparat i en byrålåda? Han hittar artiklar om en ung flicka som försvann för länge sedan under mystiska omständigheter. Vem var hon? Plötsligt hör han ljudet av steg utanför stugan. Ska han hinna undan?

Det här är inte bara ett spännande deckare där Lukas försöker hitta svaren på gåtan om dödskallen och flickan som försvann, utan det är också en berättelse om den första pirriga kärleken. Lukas upptäcker att bästa kompisen Jenna betyder mer för honom än han tidigare insett. Är han kär i henne? Samtidigt viskas det om att populära Felicia gillar honom. Hennes kompis är ihop med Lukas kompis, då skulle de ju kunna vara tillsammans alla fyra. Hur ska Lukas göra? Och är det Felicia eller Jenna som han är kär i – egentligen?

En kul tråd är att Lukas föräldrar är ute och reser och därför har hans mormor flyttat in. Hon är inte vare sig en typisk bullmormor eller någon höjdare på att laga mat, utan  ligger antingen och sover på soffan eller kör som en biltjuv. Avsnitten med henne är humoristiska.

Stenkistan är en nervpirrande och genomtänkt historia som tar oss många årtionden tillbaka i tiden för att lösa ett mysterium. Det finns flera trådar som Widholm knyter ihop fint i en överraskande upplösning. En perfekt bok för den som tycker om att det händer saker hela tiden och inte skräms av en dödskalle eller två!

Här kan du köpa Stenkistan:

Adlibris

Bokus

Bokförlaget Hegas


 

Mysteriet med smitarna

Den femte boken i Torsten Bengtssons serie SPLEJ heter Mysteriet med smitarna (Hegas, 2017).  Den är fint illustrerad av Katarina Strömgård, och har både stora och små bilder texten igenom. Praktiskt nog har Hegas ett system med markeringar för de olika svårighetsnivåer som de erbjuder, från 1-5 punkter. Här är Hegas-nivån tre punkter, berättelsen har 80 sidor och vänder sig till barn från 9 år.

Mysteriet med smitarna är den första boken som jag läser i serien om de fyra vännerna i SPLEJ. Men eftersom det är fristående mysterier, kommer jag in i den utan problem. Läsaren förstår också snart vad förkortningen i titeln står för. Berättaren Peo förklarar att hans gäng brukar hålla till i en liten kolonistuga, som tillhörde hans mormor som nu är död. Där har de en studio och spelar in egna program till sin tevekanal. Sedan lägger de ut programmen på nätet.

En kväll följer Peo med sin bästa kompis Jamal till moskén, där det är bön och mycket folk. När alla andra har gått hem känns det lite läskigt i den mörka byggnaden. Jamals pappa låser och larmar. Han berättar att de ändå redan har haft fyra inbrott i år. Larmet verkar inte hjälpa, för polisen hinner inte dit i alla fall. Peo tänker att det inte finns så mycket att stjäla i en moské men Jamals pappa förklarar att de inte stjäl, utan i första hand förstör inne i moskén, och kladdar på väggarna. När Peo och Jamal cyklar hemåt i mörkret, kommer en bil med släp emot dem med hög fart. Bilen bromsar men släpet får sladd och träffar Jamal, som flyger upp i luften och blir liggande på marken. Sedan smiter föraren med bilen! Rädd och orolig rusar Peo fram till Jamal. Hans panna är våt av blod. Är han död?

Det här blir ett fall för SPLEJ. Medan Jamal ligger på sjukhus nystar de andra tre i mysteriet. Peo börjar minnas detaljer från olyckan och snart har de kommit på något. Finns det ett samband mellan olyckan och inbrotten? De hjälps åt att leta information för att kunna lösa gåtan i studion allihop, Peo, Lollo, Ester och Jamal.

Handlingen i Mysteriet med smitarna är väldigt aktuell och tar upp viktiga frågor. Den kretsar kring främlingsfientlighet och rädslan för det annorlunda, som Jamals moské. Den är spännande och angelägen att läsa och diskutera i skolklasser. Torsten Bengtsson har skrivit drygt 75 böcker som getts ut på olika förlag, många av dem på Hegas, så han vet vad han gör. Han har skapat fina och trovärdiga karaktärer av olika kön och etnisk tillhörighet, vilket gör kompisgänget dynamiskt och läsningen spännande. Det är nervkittlande händelser som avlöser varandra, bra dialog och högt tempo.

Vem bryr sig

 

När det gäller Camilla Jönssons Vem bryr sig (Hegas 2017) lockas jag både av den kaxiga titeln och det fräcka omslaget, som är gjort av Leon Remstedt. Det finns inga bilder inuti texten. Det här är en bok med fyra punkter ifyllda, vilket innebär att den ställer högre krav på förkunskaper om ordförråd och grammatik. Läsaren beräknas också lära sig några svåra ord under läsningens gång. Hegas böcker är alltid relativt långa och Vem bryr sig  har 113 sidor. Den känns inte ”lättläst” i den vanliga bemärkelsen, som man skulle kunna tro, utan som en helt ”vanlig” bok – bara ovanligt bra! I inledningen finns en innehållsförteckning som underlättar för den som gillar att ha koll. Stort typsnitt i rubrikerna ser snyggt och tydligt ut. Den rekommenderade åldern är från 13 år.

Vem bryr sig handlar om femtonåriga Isak som flyttar till en ny lägenhet med sin pappa och måste börja i en ny skola. Där märker han snart att allt inte står rätt till. Ett gäng killar styr och ställer som de vill. De knuffas och slåss och sätter skräck i resten av eleverna på skolan utan att någon vågar säga ifrån. Ledaren Sigge, som alla är rädda för, mobbar framförallt en person, Tova i Isaks klass. Även Isaks nya kompis Ali verkar bara stillsamt acceptera hur Sigge får de andra i klassen att dansa efter sin pipa. Han säger: ”Ett tips bara. Jävlas inte med Sigge. Han tar det inte så bra” (sidan 35-36). Isak blir överrumplad av hur Sigge och de andra behandlar Tova, det skaver i honom när han bevittnar den makt som Sigge har. Han är riktigt obehaglig. Inte heller Isak gör något för att stå upp för henne och säga ifrån. Eller gör han det?

Isak hamnar i en svår sits när han som ny försöker ta itu med klassens gamla problem som ingen annan har vågat röra. Men det visar hur modig och stark han är, ett föredöme och någon att se upp till. Isak berättar i förstaperson vilket gör det hela personligt. Han känns som en trovärdig och bra huvudperson, som det är lätt att tycka om.

Även i den här boken är det alltså viktiga frågor tas upp. Vems ansvar är det att säga ifrån om mobbning och hur gör man det bäst? Samtidigt som det här är en berättelse om mobbning i första hand, smyger det sig in en liten pirrig kärlekskänsla i en tråd som löper parallellt med huvudhandlingen. Det är fint skrivet.

Här kan ni köpa lättlästa böcker från Bokförlaget Hegas:

Adlibris

Bokus

Bokförlaget Hegas AB

 


 

Hallahem staden under berget

 

Nu har jag äntligen läst ut Hallahem – staden under berget av Susanne Trydal och Daniel Åhlin (Hoi förlag, 2015). Jag hade tänkt recensera den för ungefär ett år sedan men jag tappade bort boken på en buss innan jag hann läsa ut den. Nu är det gjort! Det här är den första berättelsen i en trilogi. Det vackra omslaget känns läckert att hålla i, är tygliknande och har spännande illustrationer. Dessutom är boken tryckt i ett lite annorlunda, mer kvadratiskt format. Det finns en karta över Hallahem på pärmens insida som hjälper till att skapa förståelse för den här nya världen.

Tilda är tolv år gammal och bor i en vanlig svensk småstad i Norrland. Hon har aldrig känt sig riktigt hemma i den vanliga skolan utan hon trivs bäst ute i skogen där hon kan springa fort, sitta och dagdrömma och känna sig fri. Det verkar nästan som om hon har en speciell kontakt med djur också. Hennes bästa kompis Linnea, som hon var oskiljaktig ifrån tidigare, har börjat intressera sig för smink och killar och nu när de ska börja högstadiet är Linnea alltmer med Alma. Tilda känner att hon och Linnea inte har så mycket gemensamt längre, men det gör ingenting. De är fortfarande kompisar även om de inte länge är bästisar. Tilda har även sin fina katt Kyssen och hon älskar att sitta och måla. Hennes nya bildfröken verkar trevlig och intresserar sig för henne. Ganska snart får läsaren en känsla av att hon döljer något …

Torun är också tolv år gammal men bor i den hemliga staden under berget, Hallahem, inte långt ifrån Tildas samhälle ovan jord. Hon är liten och inte alls lika bra på att klättra i träd eller springa fort som de andra barnen. Inte heller hittar hon lika bra som dem och hon känner sig också annorlunda. Hennes mamma varnar henne till och med och säger att hon inte får gå ensam i skogen. Toruns bästa vän Auda är hennes motsats. Hon är en tuff och nyfiken tjej, som är riktigt äventyrslysten och gärna struntar i regler och gör saker som hon egentligen inte får. Hon klättrar jättebra, springer snabbt och har ett väl utvecklat mörkerseende. Torun hinner inte med henne ute i skogen.

En dag korsas Tildas och Toruns vägar. Torun och Auda i Hallahem får veta att en stor fara hotar hela deras värld och den enda som skulle kunna hjälpa dem är en okänd flicka i staden – Tilda. De ger sig av genom skogen för att söka rätt på flickan och be henne om hjälp. Nu börjar en kamp mot klockan och det är mycket som står på spel. Men hur ska de lyckas?

Det är en häftig värld som Trydal och Åhlin har skapat. Det är särskilt intressant med Hallahem, den gamla världen under berget. De barnen lever ett helt annat liv än det som Tilda och de andra barnen gör ovan jord. Helt avskilda från vårt moderna samhälle, utan den tekniska utvecklingen och alla bekvämligheter vi har i vår vardag, har de en till synes enkel tillvaro. Det känns som en riktig utmaning att skapa denna värld, och det är imponerande gjort.

Tonen är träffsäker och trovärdig, dialogen känns äkta och som helhet gillar jag berättelsen och berättarrösten. Båda flickorna är sympatiska och mysiga. Dessutom är övriga personer i handlingen också lätta att tycka om. Det enda jag i så fall saknar är en person som skulle göra livet surt för byborna och de båda flickorna. Det kunde gärna ha fått vara lite mer nervkittlande – det hade inte varit dumt med en Voldemort-liknande karaktär, en skurk, som smög omkring i bergsskrevorna och lurade. Det är aningen tillrättalagt. Dock är det en härlig värld som jag ser fram emot att läsa mer av så småningom, och böckerna står redan och väntar i hyllan. Jag rekommenderar den här fina serien till alla äventyrslystna barn i åldern 9-12 och där omkring.

Här kan du köpa Hallahem – Staden under berget:

Adlibris

Bokus

 


hugo-och-kepskampen

Redan tidigare har jag förstått att Christina Lindström har en underbar humor. Här får jag ytterligare bevis på detta. Hugo och kepskampen (B. Wahlströms 2017) är en väldigt rolig och underhållande berättelse, även om den har ett underliggande stråk av allvar, precis som jag noterat i Lindströms andra böcker.

Hugo går i sexan. I skolan verkar han mest vara för sig själv även om han inte är direkt mobbad – nu för tiden: ”[…] ingen kastar sudd på mig eller doppar min mössa i toaletten längre. Sådant hände tidigare. Fatta vad blöt mössan blev” (sid. 10). Hugos berättarröst tillhör en klok, mogen och smart kille, som sprudlar av humor och självironi. Han skulle ju vara en toppenkompis för vem som helst, tänker jag. Varför skulle han vara utanför? Men sånt kan man förstås aldrig veta … Det är nog många gånger slumpen som avgör vem som blir mobbad. Och alla reagerar dessvärre inte på obehagliga och grymma händelser lika obekymrat som Hugo. Men jag tänker att hans självdistans och humor måste vara ett slags skydd mot och även ett resultat av hans tidigare upplevelser.

När klassens lärare Gun kräver att en i klassen anmäler sig som elevrådsrepresentant nappar Hugo, framåt som han är. Nu hamnar han i en position där han kan påverka elevernas situation och skolmiljö. Han får flera önskemål om förändringar från sina klasskamrater men den första frågan han ska ta upp är given – att eleverna ska få ha på sig keps inomhus. Därmed börjar kepskampen. Hugo hoppas mycket på det här med elevrådet, för han skulle inte ha något emot att bli lite populär som omväxling, och därmed få umgås med klassens coola killar, med Alexander i spetsen. Dessvärre är de riktiga mobbare som inte drar sig för att trycka ner den som inte passar in, som är lite udda. De skrattar gärna på andras bekostnad. Hugos granne Simon är också utsatt för de coola killarnas tuffa behandling. Han är oftast ensam i skolan och inte blir det bättre av att han gillar poesi. Och nu vill Simon att Hugo ska se till att skolan arrangerar en poesifestival. Men det verkar inte vara så populärt med dikter bland de andra eleverna. Hugo tvekar. Nu när han äntligen chansen att komma in i det coola gänget …

Vid flera tillfällen under berättelsens gång, tycker jag att Hugo uppför sig dumt och att han fegar ur, och jag vill skaka honom i axlarna och skrika ”Skärp dig!”. Bland annat när han väljer mobbarkillarna framför Simon. Ska han komma på andra tankar? Och vad tycker Klara, som han kallar ”mina drömmars tjej”? Kommer han att få dansa med henne på skoldiskot?

Hugo tänker mycket och han uttrycker sig roligt och begåvat. Därför räknar jag kallt med att han inte ska falla för frestelsen att försöka bli ”populär”, speciellt inte börja umgås med klassens mobbare. Trots detta gör han så, han vänder kappan efter vinden för att fortsätta hänga med de ”tuffa killarna”. Men då får han åtminstone dåligt samvete, vilket ändå är ett gott tecken.

Hugo och kepskampen är en ömsint berättelse om vänskap, utanförskap och om att våga gå sin egen väg. Hugos lite brådmogna språk och mysiga personlighet gör mig som läsare varm i hjärtat. Han är dessutom snabbtänkt och har en rejäl dos med humor. Vilken kille! Lindströms förmåga att hitta rätt ton för den här unga åldern är imponerande. Själva kepskampen handlar minst lika mycket om Hugos egen kamp om att få vara den han är, som om kampen för allas rätt att bära keps. Titelns innebörd blir med ens djupare än vad man kunde tro vid första anblicken. Det blir högt betyg för Lindström.

Här kan du köpa Hugo och kepskampen:

Adlibris

Bokus

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

mer fokus på Hugos personlighet.

Här kan du köpa Hugo och kepskampen:

adlibris

Bokus


 

det-overgivna-barnhemmet

Det är fart och fläkt i Erika Svernströms senaste bok, Det övergivna barnhemmet (Idus förlag 2016), som är ett slags äventyrlig spökhistoria för 9-12 år. Det händer mycket hela tiden, vilket delvis förstärks av långa meningarna med flera bisatser, en berättarstil som jag känner igen från de både föregående böckerna av författaren (de humoristiska berättelserna om Surtanten Birgitta). Jag hinner knappt hämta andan mellan varven, där ett agerande hela tiden följs av ett annat. Detta gör att det blir lätt stressande att läsa, som jag ser det, men det är väl så de unga vill ha det?

Sommarlovet har just börjat och Alvins mamma tar med sig barnen till ett gammalt hus på landet, som hon har hyrt under två veckor. Huset har tidigare varit barnhem men ingen har bott där på tjugo år. En fråga som dyker upp ganska omgående är varför inte pappa följer med på semestern? Är det något som mamma inte berättar? När de kommer fram visar det sig att hyresvärden är synnerligen hemlighetsfull, och Alvin blir misstänksam. Hur kommer det sig att ingen har hyrt huset på så länge? Vad var det egentligen som hände med barnhemsbarnen?

Historien som rullas upp är invecklad, med flera kopplingar till det som hände för tjugo år sedan. Även i nutid finns en mängd olika trådar och det är ett antal personer att hålla reda på i handlingen. Ibland måste jag bläddra bakåt och läsa om för att komma ihåg. Men jag älskar böcker med någon form av historisk koppling, och här har vi en intressant vinkling, även om det kanske är en väl komplicerad bakgrund som målas upp. Speciellt med tanke på åldersgruppen. Fast särskilt läskig kanske jag ändå inte skulle kalla den.

Det är ett hejdundrande tempo och spännande vändningar och många olika berättargrepp, bland annat olika berättarröster, brev och tidningsartiklar. Detta gör dels att texten blir varierad och rolig att läsa, dels att det blir lite förvirrande med tanke på berättarrösterna. Första kapitlet börjar med att Alvin berättar i förstaperson i preteritum (dåtid) och sedan glider det i andra kapitlet över i tredje person, med ett nära perspektiv på mamma Eva istället. Det blir lite annorlunda att följa berättelsen ur en vuxen synvinkel i de flesta kapitlen, och hon omnämns som ”Eva” i dessa kapitel. Sedan finns det ytterligare en variant där det är en blandning av ”mamma” och ”Eva”. Jag förstår egentligen inte syftet med dessa olika röster, varför Alvin får berätta sina sex kapitel, och varför han får just dessa när mamman är den som för historien framåt i alla övriga kapitel?

För övrigt är Det övergivna barnhemmet en spännande och fiffig berättelse, och stundtals en riktig nagelbitare som är svår att lägga ner. Det är mycket action i upplösningen med stor dramatik när allting får sin förklaring. Handlingen är som sagt aningen komplex men allt hänger ihop i det välplanerade slutet.

Här kan du köpa Det övergivna barnhemmet:

Adlibris

Bokus

Idus förlag


Hegas förlag i Helsingborg ger ut lättlästa böcker, som är rejäla i formatet, med stort typsnitt och luftiga sidor. De är lätta att känna igen och har markering för svårighetsgrad på framsidan, den så kallade Hegas-nivån, med upp till fem punkter ifyllda. Den här gången har jag läst två böcker, båda utgivna 2016. Ingen som hon av Helena Karlsson, riktar sig till barn från 10 år (tre punkter) och Älskar dig, hatar dig av Martin Jonols (fyra punkter), som passar något äldre läsare, från 13 år.

Ingen som hon handlar om Tova och hennes bästa vän Judit, som också är hennes kusin. De gör allting tillsammans och träffas nästan varje dag. De chattar, spelar fotboll, skrattar och har hemligheter. Visst, Tova har andra vänner också, som hon tycker om: ”Men dom var inte som Judit. Ingen var som hon” (sidan 12). Den första meningen i boken sätter stämningen direkt: ”Det borde varit dåligt väder den dagen mamma berättade att Judit skulle dö” (sidan 9). Det måste vara svårt att skriva om en obotlig sjukdom som cancer; både att välja angripssätt, berättarröst och ton och framför allt att försöka undvika att det blir sentimentalt. Det tycker jag att Helena Karlsson lyckas väl med. En nackdel med den här inledningen är dock att det inte blir så stor spänning gällande händelseutvecklingen – vi vet att Judit ska dö. Tova brottas med skuldkänslor. Borde hon verkligen spela match när Judit inte kan vara med? Får man ha roligt fast ens bästa kompis är svårt sjuk? Hur påverkas vänskapen av detta grymma, oåterkalleliga?

Det är viktiga frågor som tas upp och avsikten med berättelsen är säkert både att väcka tankar och beröra, gripa tag i läsaren. Kanske berodde det på min dagsform när jag läste men jag blev inte riktigt lika berörd som jag brukar. Dels uteblir överraskningsmomentet, dels tycker jag att deras barndom glorifieras och jag har alltid haft svårt för överdrifter: ”Himlarna var rosa dom somrarna. Nätterna tog aldrig slut” (sidan 15).

Trots det gillar jag Ingen som hon, som är klart läsvärd. Det är ett ovanligt ämne som det behövs fler böcker om. Kanske är det ett sätt att mildra omständigheterna, att inleda med ”slutet” så att säga, så inte döden kommer som en chock?

Jonols bok är en fristående fortsättning på Minna och Hugo och Lyssna på mig. Alla tre är skrivna i dagboksform. I Älskar dig, hatar dig får jag åter bekanta mig med Minna och hennes dagboksanteckningar. Minna älskar att göra beats och låtar. Hon och bästisen Jossan brukar alltid hitta på kul saker ihop men nu vill Jossan bara plugga hela tiden, så Minna känner sig övergiven. Minnas kille Hugo har inte heller så mycket tid över för henne. ”Vi har sjukt mycket läxor och Hugo pussar mig alldeles för sällan”, skriver hon i dagboken (sidan 9). Dessutom finns det en jobbig kille i klassen som heter Max. Tack och lov händer det något nytt. Den coola tjejen Amelia börjar i klassen och får sitta bredvid Minna. Hon har en helt egen stil och det visar sig att hon gillar hip hop och läser samma böcker som Minna. Kan det bli bättre? Hon verkar veta vad hon vill och är självständig. Minna och Amelia börjar vara med varandra på rasterna och efter skolan. Hon är spännande och kul, tycker Minna. Ända tills Amelia berättar att Jossan har sagt saker om Minna. Kan det verkligen vara sant? Vem ska Minna lita på?

Jag gillar jagpersonen Minna och hennes berättarstil i dagboksform. Själva settingen i skolmiljö är också bra. Det här med att göra beats är nytt för mig, och roligt att läsa om. Det är läckert att hon gör sin egen musik. Däremot tycker jag att Jossans plötsliga pluggande hela tiden blir överdrivet. Inte heller Amelias karaktär är helt trovärdig i mina ögon, med tanke på hennes beteende. Först är hon väldigt tyst och blyg och osäker. Hon blir uppriktigt förvånad när Minna frågar henne om hon ska hänga med till skolfiket och ta en kopp varm choklad. Sedan vänder hon helt om och bli hur självsäker och kaxig som helst. Läsaren får aldrig veta varför Amelia är som hon är, får inte lära känna henne på djupet. Jag vill veta mer om henne och hennes tidigare upplevelser, till exempel varför hon byter skola?

Det är ett bra driv i båda böckerna och det går lätt att läsa båda. Jag blir nyfiken och vill veta vad som ska hända! Visserligen tycker jag att det några saker som kunde ha gjorts lite annorlunda, tydligare, men det är kanske mest jag som är petig? Läs själv och gör din egen bedömning!

Här kan du köpa Ingen som hon och Älskar dig, hatar dig:

Adlibris

Bokus

Hegas