Om böcker för barn och ungdom

Månadsarkiv: oktober 2014

borttappat-katt-kompis-kalsong

 

Elin Lindell är en ny bekantskap för mig. Hon är född 1981 och är både författare och illustratör. Hon har kommit ut med en rad barnböcker sedan debuten 2006. Borttappat: Katt, kompis, kalsong från 2014 (Alfabeta) är den första i en serie om Hjördis. Den är på 109 sidor med ett stort och tydligt typsnitt. De fina bilderna har både varierande form och storlek, och gör läsningen luftig och lätt. Det är Elin Lindell själv som har gjort illustrationerna. De är lustiga och enkla och påminner i stilen om Lisen Adbåges bilder (Adbåge, som för övrigt är ett år yngre än Lindell).

Huvudpersonen Hjördis berättar själv sin historia i imperfekt. Hon har en cool ton, som känns helrätt för hennes ålder och jag blev genast förtjust i henne som person. Hon känns sympatisk och ”vanlig” med en stor portion humor och självironi.

Hjördis och Judit är bästa vänner. De håller ihop i vått och torrt – det står till och med på deras tavla med tre budord. Hjördis tycker inte om bokstaven H, det får vi veta redan på första sidan. I syslöjden skippar hon helt fräckt H:et och ger det till Judit, som sätter den sist i sitt namn. Det finns fler saker på H som är dumma: halloumi, handsvett, hästar och Harry Hansson för att nämna några. Märkligt nog heter alla i hennes familj namn på H, till och med Hunden, som faktiskt är en katt!

Jördis och Judith går i 3A, ”som är en rätt bra klass egentligen”. Hjördis är bäst på fotboll, ”det är liksom inget att diskutera”. Men vad händer när det kommer en ny tjej till klassen? Och varför är Harry Hansson egentligen med på listan över jobbiga saker? Har han verkligen en staty hemma som han har byggt av öronvax och snorkråkor?

Jag fnissade högt många gånger under läsningens gång. Det är rappt och finurligt skrivet och överraskningarna duggar tätt. Det känns inte det minsta förutsägbart. Flera gånger blir jag förvånad och genomgående skrattar jag åt den underfundiga dialogen. Den är verkligen mitt i prick!

Texten är välskriven och väldigt rolig. Den känns egen, speciell och genomtänkt. Mycket bra, helt enkelt. Jag ser med spänning fram emot nästa bok i serien, Efterlysta: Harry Hansson och jag.

Jeanette Palm

 

Här kan du köpa Bortappat: Katt, kompis, kalsong:

adlibris

bokus

Alfabeta

 

 

Annonser

Castra_400jpg-228x228

Jag råkar vara ett stort fan av alla Harry Potter-böckerna och även andra böcker med inslag av fantasy. Därför var det med spänning som jag tog mig an Castra – Det blå stoftets magi, utgiven på Idus förlag 2014. Boken har 187 sidor utan illustrationer och texten är tryckt i ett typsnitt med ca 16 punkters storlek, vilket gör den luftig och lättläst.

Det här är ett välskrivet äventyr som tar läsaren med in i en annan värld. Var den ligger framgår inte. En kväll dyker det helt enkelt upp ett kuvert med texten ”Inbjudan” på datorskärmen hemma hos huvudpersonen Sara. Det snurrar till och plötsligt befinner hon sig märkligt nog på en annan plats än i sitt vanliga flickrum.

Sara hamnar på Castra och blir medlem i en hemlig kämpande armé, som ska ta sig an den Eviga Treenigheten: Miss Mod, Mörke Mark och Vanmäktigheten, även kallad Den Stora Likgiltigheten. Det är dessa starka och mäktiga fiender som den kvinnliga överbefälhavaren Spes, Magister Putatio och de andra Castra-krigarna har att kämpa mot i äventyret. Det gäller att försöka förhindra skurkarna från att förinta människan och jorden i dess nuvarande form. Till sin hjälp får Sara Simon, som hon faktiskt redan spanat in i skolan. Är det bäddat för lite kärlek här, kanske? Och kommer de att lyckas stoppa den grymma Miss Mod och hennes anhängare?

Detta är en välskriven berättelse och Sandgren använder ett snyggt och varierat språk. Dialogen flyter på fint och många kloka tankar om hur det står till i världen och vad som skulle kunna göras åt situationen, förklaras på ett trovärdigt sätt. Det går undan också, det finns inte många döda stunder. Syftet med äventyret i texten känns också genomtänkt och ädelt.

Men jag reagerar, om än något motvilligt, på den här lilla gruppen människor och deras väldiga uppdrag att rädda jorden. Jag får intrycket att det skulle behövts ett längre och större äventyr, och framför allt att skurkarna hade varit hemskare och verkat farligare. Det är ingen Voldemort som smyger omkring här, inte! Det är ju en sluten värld och väldigt få personer inblandade, så det känns lite som att ta sig vatten över huvudet att säga att de ska ”rädda världen”. Inte ens Harry Potter räddar världen! Möjligen går det lite för lätt att lösa mysteriet?

Jag ryser aldrig av spänning trots att situationen egentligen är hemsk och borde skapa reaktioner. Dessutom saknar jag under läsningens gång förklaring till hur livet kan gå vidare hemma i familjen utan att det väcker frågor. Undrar ingen vart Sara har tagit vägen? Andra detaljer jag har funderat på i handlingen är att den rör Eurovision Song Contest i Malmö liksom prinsessan Madeleines bröllop i Stockholm. Detta känns inte helt relevant och följs aldrig upp ordentligt.

Trots det tycker jag som sagt att det är välskrivet och bra och jag kan gott föreställa mig att personerna i målgruppen mycket väl kan tänkas nöja sig med detta. Men jag skulle med fördel se den här berättelsen byggas ut till något större, för det finns potential. Och det är spännande!

 

Jeanette Palm

 

Här kan du köpa Castra – Det blå stoftets magi:

adlibris

bokus

Idus förlag