Elinas älskade extramamma Vanessa dör i en trafikolycka i inledningen till Stefan Castas På andra sidan Fågelsången (Opal 2015). Hennes pappa Jörgen väjer för en räv och kollisionen med den mötande ambulansen är ett faktum. Far och dotter tvingas hantera förlusten, som för alltid förändrar deras liv. Hur ska de orka ta sig samman och gå vidare utan Vanessa?
På väg till Vanessas begravning får de som av en händelse syn på en gård på landet med en Till salu-skylt. De tar detta som ett tecken; där skulle Vanessa ha velat bo. Med skogen inpå knuten, några höns, frukträd, blommor och fjärilar. De måste hitta ett sätt att köpa gården! Kanske kan huset på landet bli en nystart, för Elina och Jörgen såväl som för pojken Aron, som dyker upp lite här och var? Och visst är det något märkligt bekant med räven som de ser smyga omkring?
Elina berättar på ett poetiskt språk med ett stråk av humor och På andra sidan Fågelsången är full av metaforer. Meningar som ”Skymningen kommer smygande från skogen” (s. 147) och ”… en tapet av fallande flingor” (s. 152) får mig att leende krafsa ner anteckningar. Elina är mogen och klok och dessutom mottaglig för kontakt med en annan dimension, ”den andra sidan”. Är det Vanessa hon talar med?
Jag känner sedan tidigare till Castas fascination för både rävar och vår natur, eftersom jag läste hans stämningsfulla bilderbok Gå och bada, Mister Räf! för några år sedan. Även i den här berättelsen finns en räv, vars egna iakttagelser löper som en röd tråd genom historien, parallellt med Elinas. Samtidigt lotsas både Elina, Aron och läsaren framåt mot uppgörelsen med döden. Oförklarliga händelser lämnas kvar åt läsaren att begrunda; mystiska möten med Vanessa, fåglar som talar till Elina, och räven. En av de många vackra bilder som Stefan Castas ord skapar hos mig, dröjer sig kvar i mitt minne: ”Just nu, i ett svindlande kort ögonblick, är allt möjligt. Nu står alla dörrar till alla världar på glänt” (s. 331). Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men den här ungdomsromanen lämnar mig berörd och full av eftertanke.
Här kan du köpa På andra sidan Fågelsången:
Berättelsen om Freja och hennes magiska halsband som blinkar fortsätter i Glashjärtat – Vänner eller fiender? (Idus förlag 2015). Den som har läst Resan till sommaren vet att halsbandet är hennes och bästa vännen Ramis hemlighet. Ska de lyckas hålla den för sig själva eller kommer klassens värsta mobbare Edvin att lista ut halsbandets magi?
Det är sportlov och Freja måste åka till sin pappa och hans nya familj, trots att hon egentligen inte vill. Ramis mamma har inte råd med någon skidresa så han har inget val. Han har det jobbigt hemma för han är rädd för sin storebror som slåss. Inte heller Edvin mår riktigt bra. Han oroar sig för vad det betyder att mamma och pappa bråkar så ofta.
Frejas pappa bor inte långt från Sälen så de ska förstås åka slalom på lovet. I skidbacken träffar Freja på Edvin. Nu är han en helt annan kille, och de har roligt ihop. Men Freja funderar: Ska han uppföra sig annorlunda när de kommer hem igen? Är han en vän eller fiende? Hur ska det bli i fortsättningen med Rami och Edvin i skolan?
Anna Helgesson skriver lättsamt men har en viktig historia att berätta. Det märks att hon har koll på mellanstadiebarn och deras vardag. Dessutom är hon lärare, så jag tänker att hon vet vad hon pratar om! Helgesson räds inte att låta barnen ryka ihop på skolgården eller med ett syskon hemma, precis som i verkligheten. Hon skapar en ruggig känsla som får det att gnaga obehagligt i magen. Flera parallella trådar vävs samman på ett finurligt vis.
Språket flyter och händelserna avlöser varandra i ett högt tempo – det är till och med så att det rullar på väl snabbt ibland, tycker jag. De enskilda kapitlen är intressanta och jag skulle gärna ha sett att de var längre, så att jag fick veta mer, att både de olika avsnitten och karaktärerna blev fördjupade. Jag tycker att Helgesson lyckas väl med tonen i texten. En lite lustig detalj är att varje kapitel på gammaldags vis har fått rubriker, liknande dem som förekommer i vissa gamla klassiker, som Oliver Twist av Charles Dickens. Skillnaden här är dock att det blir spoilers, som avslöjar väl mycket. Överraskningsmomentet försvinner därmed, vilket är synd. Något att tänka på till följande böcker i serien? För jag hoppas att det blir fler.
Här kan du köpa Glashjärtat – Vänner eller fiender?:
Monica Arvidson W:s bok Minna och Monsterungen (Idus förlag 2015) är den andra berättelsen i en tänkt trilogi, men den kan läsas fristående. Hennes första bok, Minnas hemlighet, recenserades här på Bokhemligheter av Åsa Öhnell, och den har jag inte läst. Därför var det en helt ny värld som öppnade sig för mig.
Berättelsen inleds med en karta över ”Izabellas hemliga ö” samt en lista med ”Personer och annat i boken”. Den behövs, tycker jag, för det kryllar av detaljer. Trots denna lista tycker jag att det är svårt att hänga med när det gäller namnen på alla personer som finns i handlingen. De dyker upp som irrbloss här och där utan att jag får riktig kläm på dem.
Vi får följa den 14-åriga flickan Minna, som är en älva, och kan förflytta sig genom sfärerna till andra världar. I första kapitlet befinner hon sig i nutiden, Uppsala år 2014. Sent på kvällen blir hon uppringd av sin bästa vän Clara, som drömmer sanndrömmar. Clara varnar Minna för någon som heter Katinka och tycker dessutom att hon ska hålla sig ifrån vatten. I Minnas egen dröm hade någon kallat på henne. När de har lagt på luren tar det inte lång stund förrän hon har blivit förflyttad till en annan sfär. Vem är Katinka? Vilka faror lurar i de andra världarna? Ska Minna lyckas med sitt uppdrag?
Med tanke på språk och grammatik i Minna och Monsterungen är den välskriven, ofta väl gestaltad, med vackra och målande bilder. Den innehåller tidvis gammaldags lite mer ”vuxna” ord, som jag själv funderar över. Hoppas de är begripliga för de yngre läsarna. Det är roligt att författarens kunskap om växt- och djurliv lyser igenom. Saken är väl den att Monic Arvidson W har så mycket hon vill berätta att det blir svårt att sålla.
Många olika varelser i berättelsen fyller inte direkt någon funktion, utan cirklar runt i periferin. Eller också är det bara jag som inte hänger med? Jag längtar efter att tempot i händelseförloppet ska skruvas upp så att jag inte vill lägga ifrån mig boken. Men det känns som att vi får följa Minna under varenda sekund och det blir stundtals lite för mycket av det goda. Monsterungen själv är inledningsvis både obehaglig, opålitlig och ointressant, och en bra bit in i berättelsen har jag ingen önskan om att den ska klara sig. Men sedan verkar både ungen och jag ändra oss.
Något jag funderar över är hur allting i nutiden i Uppsala hänger ihop med tiden i sfärerna. Saknar ingen Minna i den ”verkliga” världen? Vännen Clara vet ju att hon är borta, men hur tänker alla andra i hennes närhet? Jag hade gärna velat ha en starkare återkoppling till verkligheten.
Här kan du köpa Minna och Monsterungen:
Bokhemligheter 