Om böcker för barn och ungdom

Kategoriarkiv: Ung vuxen

Norra Latin

Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren (Rabén & Sjögren 2017) är en tegelsten på 577 sidor. Titeln är tilltalande och lätt att komma ihåg, dessutom är omslaget så snyggt! Det ligger något ödesmättat över det, både lockande och skrämmande på samma gång. Dessutom har jag passerat det här här gamla läroverket många gånger de senaste åren. Det är coolt och fascinerande hur Bergmark Elfgren hittar ett redan existerande läroverk, som dessutom lämpligt nog har lagts ner, återupplivar det och gör det till sin egen fantasieggande skådeplats.

Med skicklig pensel målar Sara Bergmark Elfgren porträtten av de två olika huvudpersonerna, som har vuxit upp under olika förutsättningar, men kanske har mer gemensamt än samma födelsedag? De båda berättarrösterna har varsitt kapitel, vilka växlar mellan presens och preteritum, så läsaren lätt kan hålla isär dem. För Tamar, som kommer från en ”vanlig” bakgrund i Östersund, är det magi redan från början att ens komma in på detta anrika läroverk. Clea, däremot, med sin skådespelande mamma och egna småroller sedan barnsben ligger steget före, och för henne är den här världen mer som vardag.

Tamar är försiktig, väldigt självmedveten och känner sig udda i sin nya skola. Hon har ingen att umgås med och plågas av osäkerhet. Därför är det av desto större betydelse att dramaläraren Olle ser henne och berömmer henne för hennes antagningsprov. Hon och alla andra ser upp till Olle, som är en legend på skolan. Clea verkar leva ett drömliv, i alla fall på ytan. Som ”kändis” har hon ett stort antal följare i sociala medier, får skriva autografer på stan och är en till synes självsäker tjej. Hon tillhör givetvis toppskiktet i skolans hierarki. Emellertid tvivlar hon lika mycket på sig själv som Tamar.

Vi får även följa Tim, som också är barnskådespelare och son till en världskänd skådespelare. Han är nonchalant, lynnig och opålitlig, vilket gör att jag ogillar honom. Han beter sig precis som jag föreställer mig att rika, obekymrade och oansvariga ”brats” beter sig. Men inte ens Tim är platt, utan en mer komplex person, vilket framkommer ju längre jag läser.

Shakespeares komedi ”En midsommarnattsdröm” står i centrum för handlingen, med den undanglidande och opålitlige Puck i den mest eftertraktade rollen i pjäsen. Även andra dramer och komedier antyds i de olika projekten som eleverna på Norra Latins teaterprogram får roller ur och jobbar med under läsåret. Bergmark Elfgren verkar insatt.

En fråga man som läsare ställer sig, är förstås om det finns något spöke på Norra Latin? Jodå, det dröjer inte länge förrän det börjar hända lite egendomliga saker. Vi får höra talas om en vandringssägen som florerar på skolan, om en före detta elev. Ehrling Jensen spelade Puck i en föreställning på skolan någon gång på fyrtiotalet och försvann sedan spårlöst. Varför tog han på sig den röda masken, som det sägs vila en förbannelse över? Ligger det någon sanning bakom ryktet att han visar sig i skolan så att ”de som ser honom råkar ut för hemska olyckor” (sidan 67)?

I vanliga fall brukar jag inte ha några problem med vare sig övernaturliga inslag och/eller magi, men jag har lite svårt att köpa det här med spöket/masken. Jag föll inte helt för upplägget. Men jag ser i första hand den här boken som en berättelse om tonårstidens alla våndor gällande att passa in, hitta sin plats, veta vem man är och hur man vill vara utåt. Det är fint tecknade personporträtt och genuina miljöer, dialogen är trovärdig och får mig att minnas och återuppleva känslor som jag hade under gymnasietiden. Ungdomarnas interaktioner är stundtals obehagligt beräknande och ofta rent elaka. Dessa relationer är tillräckligt dramatiskt laddade, tänker jag, även utan spöken.

Avslutningsvis är jag alltså tveksam till om det magiska tillför så mycket; allt annat är egentligen fullt tillräckligt. Norra Latin är välskriven med ett gediget och intressant persongalleri som gör mig engagerad. Jag uppskattar varvningen av berättarröster och tempus, vilket får mig att känna med de två huvudkaraktärerna. Det är spännande att läsa om det sociala spelet och vardagsdramerna eleverna emellan, liksom den inspirerande miljön, och de historiska kopplingarna. Det är med förväntan som jag ser fram emot nästa roman i kvartetten, som tydligen är planerad. Rekommenderas varmt.

Här kan du köpa Norra Latin:

Adlibris

Bokus

Annonser

 

I det här kalla landet

Det här kalla landet av Pernilla Gesén (B. Wahlströms Bokförlag 2017) är en sorts dystopi som utspelar sig i det fiktiva landet Nordland. Här blåser förändringens kalla vindar och en ekonomisk kris seglar upp. Människor bli arbetslösa och butiker får slå igen. Utanför på gatorna sitter människor vars händer sträcks mot förbipasserande, ackompanjerade av please, please! Oron sprider sig, särskilt band ungdomarna, som flera går med i det främlingsfientliga partiet ND, Nya Demokraterna.

Efter några sidor känner jag hur det liksom kryper under skinnet på mig; det är olustigt, skrämmande och träffande som en smocka i magen. Det här samhället känns delvis som den verklighet jag ser; berättelsen tilldrar sig inte i någon avlägsen framtid utan det skulle nästan lika gärna kunna vara här och nu. Det är det som gör det så obehagligt. Känslan av att ”det kan hända här” tickar som en sekundvisare i bakhuvudet när jag läser.

Vi får följa Noomi och Zahra, två sjuttonåriga tjejer som går i samma klass. De är varandras motsatser, både till utseende, sätt och socioekonomisk bakgrund. Noomi är från övre medelklassen, pappa Erland är journalist och numera mellanchef på en stor dagstidning, medan modern Signhild är psykolog. De bor i ett stort hus i stadsdelen Västermalm. Noomi är van vid att kunna köpa kläder och saker när hon behagar utan att tänka på priset; hon verkar allmänt bortskämd i inledningen. Hon bryter till exempel nästan ihop när hennes mamma säger att det inte kan bli någon ny kappa i höst. De måste hålla i pengarna. Zahra, däremot, är en invandrarflicka som bär mycket med sig i bagaget, förstår vi efterhand. Hon flydde med sin familj från ett land i krig till Nordland, men det var bara hon och hennes pappa som lyckades ta sig hela vägen fram. Hon och pappan bor i ett höghusområde i en del som beskrivs som ett ”ghetto” av Noomi och hennes vänner, Stensätra. Zahra har mycket sämre förutsättningar än Noomi och ändå står hon upp för sina rättigheter, ifrågasätter de nya strömningarna i samhället och känns allmänt modig och sympatisk. Det är spännande att följa handlingen ur två berättarröster, som varvas: Noomis och Zahras nära tredjepersonsperspektiv.

Efter att Noomi en kväll på spårvagnen blivit trakasserad och rånad av ett gäng ”nidingar” (ett nedsättande ord för människor, i det här fallet unga tjejer, som flytt till Nordland från andra länder) går hon med i ND. Hennes bror Nick har varit aktiv i partiet sedan en tid tillbaka och har numera fått en mer framträdande roll. Föräldrarna står hjälplösa och diskussionerna kring middagsbordet går höga.

ND står för åsikter som är raka motsatsen till Zahras. Hon är öppet kritisk mot utvecklingen i samhället och blir arg och besviken på Noomi, som hon tycker är intelligent nog att förstå att man inte kan skylla det som händer på dem som flytt dit. Noomi vet inte riktigt vad hon tycker, det är något som skaver med den nya utvecklingen och hennes kompis Sus som hon inte riktigt känner igen längre. Ändå väljer hon att stödja partiet. Men ju mer hon hör och ser av Zahra, desto mer växer tvivlen inom henne. Hon känner dessutom en oförklarlig dragning till Zahra.

Begreppet ”folkförflyttade” myntas här, liksom ”utomgränskomna” och andra finurliga, nya ord, när författaren skapar en ny värld där Nordland är det här kalla landet från titeln. Settingen blir påtagligt aktuell; även om det handlar om ett fiktivt land kan man direkt applicera den på landet Sverige och sätta fingret på de problem vi kämpar med idag. Jag tycker mycket om den här boken. Den är välskriven och aktuell och tar på ett fängslande sätt upp problem och viktiga frågor. Högt betyg.

Här kan du köpa I det här kalla landet:

Adlibris

Bokus


saker-ingen-ser

Jag hade lyckan att bli bjuden på releasefesten för Saker ingen ser av Anna Ahlund (Rabén & Sjögren 2017). Den hölls på Rabén & Sjögren i Norsdtedtshuset på Riddarholmen i Stockholm. Bara det! Jag kunde inte motstå detta tillfälle utan bokade genast tåg och hotell för en härlig resa till huvudstaden. Kanske blir det enda gången jag får stiga in i det där häftiga gamla huset? Den nya boken är en riktig knubbis på drygt 400 sidor i ett slags blandning mellan kartonnage och storpocket med ett snyggt omslag i milda, lite pastelliga färger, som gör sig fint i bokhyllan ihop med debuten, och givetvis hade jag beställt ett signerat exemplar.

Anna Ahlunds språk är vackert och färgstarkt, som den regnbåge hon spänner över Sibylla allmänestetiska läroverk i Uppsala, det fiktiva gymnasium som utgör fonden för den här ungdomsromanen. Det är poetiskt och stämningsfullt och det märks att författaren gillar att uttrycka sig, att jobba med språket. Denna kunskap genomsyrar även de inslag som har med skapandet på musiklektionerna i romanen att göra. Ahlund är nämligen utbildad lärare i både svenska och musik, även om hon nu arbetar med läsfrämjande på Uppsala bibliotek, vid sidan av sitt författande. Här får vi även följa med på bildlektioner. Jag gillar dessutom att denna, liksom många andra av dagens ungdomsböcker, är skriven i presens, vilket skapar närhet i läsningen och ett slags intimitet mellan läsaren och huvudpersonerna.

Dessa huvudpersoner är ett gäng udda karaktärer som går i tvåan på det estetiska programmet på gymnasiet. Handlingen inleds på nyårsafton med Sebastian, som är en aning mer central figur än övriga. Han får en nyårskyss av en tjej som påstår att hon alltid kysser främlingar på nyår och att den kyssen säger hur resten av året kommer bli. Och det här, det blir ”ett oväntat bra år”, konstaterar hon efteråt (sidan 8). Där och då får Sebastian idén till sitt nyårslöfte, nämligen att kyssa en ny person varje månad. Cirkeln sluts sedan följande nyårsafton. Här vill jag citera en av alla många fina formuleringar: ”Sebastians bröstkorg känns full av rymd. En del av nyårsnatten hittade just in i honom. Stor, och full av möjligheter” (sidan 12). Så målande skriver hon, Ahlund. När skolan drar igång någon vecka senare möter vi de övriga vännerna, som alla är esteter av något slag. Det är den icke-binäre Fride och hens stora kärlek Miriam, Yodit som är ny i gruppen, vars passion är att teckna och måla, precis som Johannes, som försöker måla, gillar Karin Boye och bär på en stor sorg. Därtill lär vi känna tvillingarna. Linn, som är med i samma band som Sebastian och som spelar på flygeln så den ”spinner under fingrarna” (sidan 168) och Aron, som känner sig misslyckad och inte kan prestera på samma nivå som sin syster. Här finns någon för alla läsare att identifiera sig med.

Att förlägga handlingen till den klassiska universitetsstaden Uppsala är perfekt för en roman om det som händer på och i anslutning till en gymnasieskola. Jag ser den här historiska staden för mina ögon. Att Ahlund inspirerats av Uppsalas gamla miljö, och själv har varit runt och gjort research på adresserna hon skriver om, råder det inget tvivel om. Särskilt kul är det att hon har valt att låta Yodit bo på just Åsgränd. Mina tankar gick direkt till Gösta Knutsson och hans Pelle Svanslös. Uppenbart är också att Ahlund har inspirerats av sin favoritpoet Karin Boye och det är ett engagerande inslag att ta med delar av Boyes dikter i texten. Vissa känner jag igen, andra inte. Det kryllar alltså av intertextualitet här, med referenser både till Boyes dikter och annan litteratur. Och Maltesers är ”den bästa chokladen mot dementorer”, får vi lära oss, med en blinkning till Harry Potter. Beträffande musiken som omnämns, känner jag bara till Håkan Hellström, som har viss betydelse i berättelsen. Andra är jag tydligen för gammal för eller helt enkelt bara ovetande om. Jag gissar att försäljningen och utlåningen av flera olika böcker kommer att öka i samband med att folk blir nyfikna när de läser Saker ingen ser. Inte minst jag själv bidrar genom att genast ha beställt Jag ger dig solen av Jandy Nelson och två böcker av Karin Boye.

Här finns en hel del sex, mer än i förra boken, Du, bara. Att Ahlund inte gör någon stor grej av vilken sexuell läggning de olika karaktärerna i Saker ingen ser har, eller vem de vill vara, visar hennes avslappnade sätt att se på sexualitet. Fride kallas till exempel hela tiden ”hen” utan att vare sig fysiskt kön eller läggning diskuteras. I och med publiceringen av sin debutroman kom Ahlund att ta ett kliv in på den svenska ”hbtq-scenen” eftersom hon så fint skildrar homosexuell kärlek och sex, män emellan. Det är viktigt med hbtq-litteratur och jag skulle gärna se en större andel böcker om samkönad kärlek (och sex), även för kvinnor.

Jag funderar över att Miriam räknas som en i gänget medan Aron och Linn inte gör det? Jag tycker att allihop har en självklar plats, och snarare de två senare mer än den förra. Tillsammans med Johannes, som verkar så skör, är detta syskonpar mina favoriter. Jag gillar att Linn köper second hand-kläder, för ett coolt inslag i texten är att vi får veta vad de har på sig. Klädseln och stilen med hårfärg/frisyr, smycken och allmänt uttryck har därmed stor betydelse för karaktärerna, för det är genom dessa som de uttrycker sin personliga stil och preferenser (och författaren själv, gissar jag). Det bidrar till att huvudpersonerna får liv och känns äkta. Det gör även det faktum att dialogen är träffsäker och trovärdig.

Tydligen var det här från början tänkt att bli en novellroman, med flera olika noveller baserade på varsin karaktär samlade i en bok. Kanske bara med den röda tråden att de gick på samma gymnasium i Uppsala? Att den innehåller flera olika karaktärer gör möjligen berättelsen aningen spretig och att porträtten inte blir riktigt så djupa som annars. Den mest tydliga röda tråd jag ser nu är Sebastians nyårslöfte att kyssa en ny person varje månad. Det är något jag följer med intresse. Upplösningen är spännande, men vägen dit är lite som separata delar, nedslag i olika månader, dagar, tider och platser. Fast jag gillar det! För det är vackra delar, poetiska och finstämda. Jag njuter av språket och alla mysiga, lite udda karaktärer. Det är kul att hänga med dem, runt i Uppsala, på gymnasiet och in på bildlektionen, till exempel.

Det är lågmält och odramatiskt, åtminstone utåt. Inuti karaktärerna händer det ”saker ingen ser”. Under läsningens gång funderar jag över titeln och var den kan komma ifrån. När jag kontaktar Anna Ahlund, berättar hon att tanken var att boken skulle handla om många olika teman, som alla kunde härledas till det övergripande temat ”saker ingen ser”. Som till exempel det faktum att hur vi ser på oss själva och på varandra, vad vi innerst inne tänker och känner, och den bild av oss själva eller den personlighet vi väljer att visa upp utåt, inte alltid stämmer överens. Missförstånd och situationer som sårar kan uppstå, inte minst i den här åldern när man håller på att upptäcka sig själv och den man är, sin identitet, även sexuellt. Alla går vi och bär på ”saker ingen ser”.

Saker ingen ser är en lika välskriven och välbehövlig bok som debuten. Gymnasieelevers intresse för aktuell och spännande ungdomslitteratur med hbtq-identiteter hos huvudpersonerna och explicit sex är säkert stort. Det påminner mig om när jag ivrigt och med rosiga kinder slukade Kram respektive Puss med fler böcker på sjuttiotalet, skrivna av Hans-Eric Hellberg.

Jag gillar titeln, den är ”catchy” och lite lagom flummig. Man får tänka till för att förstå symboliken. Anna Ahlunds andra ungdomsroman är genomtänkt, finstämd med ett njutbart språk och ett brokigt persongalleri. Dessutom sjuder den av sex. Ser nu fram emot nästa bok, som enligt uppgift kommer att tilldra sig på samma gymnasieskola i Uppsala. Då blir det vårbal!

Här kan du köpa Saker ingen ser:

Adlibris

Bokus


trollkarlens arvinge

Trollkarlens arvinge av Ida Öhnell (Ida Öhnell förlag 2016) är den första egenutgivna bok jag har valt att recensera här på Bokhemligheter. Den är häftad och på omslaget finns två olika, väldigt läckra illustrationer gjorda av författaren själv, som inte bara skriver utan också illustrerar på uppdrag. Jag gillar framsidan, som är mycket snygg. Dessutom är titeln lockande.

Trollkarlens arvinge är en intrikat och välkomponerad historia som leder tankarna åt flera håll, bland annat åt Harry Potters. Det handlar om syskonen Stella och Jacob Zenithar, som har vuxit upp utan sin pappa hos en moster sedan modern dog. När fadern Joso skickar efter sina två barn förändras livet helt för syskonen. Då är Stella sjutton år och Jacob femton.

Öhnell tar med läsaren på en spännande resa som börjar i vår vanliga värld, för att strax flyttas över till en plats som kallas Aurgård och inte ligger längre bort än att man kan färdas dit med bil. Där finns en helt ny värld, för oss såväl som för Stella och Jacob. Det är lustigt att slottet de bor på och vissa andra detaljer, som rustningar och vapen, är gammaldags och verkar höra hemma i forna tiders riddarsagor, medan andra detaljer placerar Zenithars borg och Aurgård i nutiden, med konserter och rockklubbar.

Både Jacob och Stella tycker att det blir en häftig nystart på tillvaron när de kommer till sitt nya hem. Särskilt Jacob välkomnar förändringen eftersom han mobbas i skolan. De har från början varken någon aning om vilken värld de har hamnat i eller att deras far är en stor trollkarl. Men ganska snart efter ankomsten upptäcker de förstås detta liksom att allt inte står rätt till i den här världen. De inser också att det inte är så enkelt att vara arvingar till den störste trollkarlen. Det pågår strider mellan olika trollkarlssläkter och syskonen Zenithar vet inte vem de kan lita på. Hur är det med Joso Zenithar egentligen? Är han den pålitlige och snälle far som Stella hoppas på?

Stella är en klok ung dam som tar parti för de svagare – dem som de finare, rikare och bättre ansedda familjerna ser ner på. Hon går sin egen väg. Hon är sympatisk och lätt att tycka om och får genast nya vänner på skolan. När Villi kommer in i skolans matsal klädd i svart, med ett stort lockigt hårtrassel och sotade ögon, tittar Stella lite extra. Hon får höra att han arbetar på Draknästet, en rockbar i Torshem, som ägs av den mystiske Sabbana. Det är han som leder rebellerna mot Stellas far och den styrande makten. Kan det vara farligt för Stella att umgås med Villi och de andra som går till Draknästet?

Vissa magiska detaljer och företeelser får mig direkt att tänka på andra berättelser. Men helt unik är det kanske svårt att vara idag? Hur som helst fascineras jag av Öhnells fiffiga och lekfulla fantasi. Det är möjligen lite spretigt i inledningen när vi får vara med både i den vanliga skolan hemma, den nya världens skola och på slottet, men det tar sig. Det mer vardagliga livet med skolan och kompisar försvinner något i raden av andra händelser, men om detta är en serie kommer sådant kanske tillbaka i följande delar? Jag upplever det som att efter en något trevande första del, blir den andra hälften riktigt bra och jag rycks så småningom med i handlingen.

De korta rubrikerna sammanfattar fint respektive kapitels handling, som till exempel Zenithars borg, Draknästet och Bal på Hallsten. Hela miljön är fängslande och trovärdig, jag ser den framför mig när jag läser. Alla egennamn i berättelsen är vackra och fantasifulla, speciellt platserna. Vad sägs om Dimhölje slott? Eller Nordhall, Vangårda, Torshall – alla dessa gör mig barnsligt förtjust. Men även personers namn är fint uttänkta. Den enda som enligt mig inte riktigt passar in är Herr Brödlös, vars namn på ett märkligt sätt skiljer sig från övriga mer magiskt klingande namn. Eftersom jag inte är en van läsare av fantasy, är jag inte bekant med eventuella likheter med namnen i andra serier. För mig låter därför Öhnells skapelser mycket fantasieggande. I inledningen av berättelsen finns en karta av Aurgård avritad, vilket underlättar förståelsen för hur platserna ser ut. Det är både roligt och bra att kunna följa med i händelserna på kartan. Detta är en lovande debut, vars handling känns spännande, intressant och lockar till fortsatt läsning.

Här kan du köpa Trollkarlens arvinge:

Adlibris

Bokus

 


gryningsstjarna

Nu har jag läst ut andra delen i den spännande och magiska Idijärvi-trilogin. Skånska Charlotte Cederlunds ungdomsbok Gryningsstjärna (Opal 2017) är en lysande uppföljare till Middagsmörker, som är både välskriven och vacker. Omslaget är så fräckt gjort att jag måste röra det. Och när jag låter fingrarna varsamt vika bort fodralet – ja, då väntar en överraskning! Själva kartonnaget har en annan bild, men jag avslöjar inte vad som skiljer. Så läckert. Och insidan är lika gul som Cederlunds kofta på författarporträttet på pärmen. Jag älskar dessutom titlarna i den här trilogin, som är fantastiska och fantasieggande. Den avslutande delen som kommer 2018 heter Midnattsljus.

Mörkret har sänkt sig ner över Idijärvi sameby. Solen kommer inte åter på flera veckor. Gammelmormor Raija finns inte längre och Áilis morfar har dessutom råkat ut för en olycka. Nu är hon ensam kvar i huset, nedstämd och håglös, vilket beskrivs så här: ”Saknaden får hjärtat att kränga i bröstkorgen, en skadad fågel i en bur av eld” (sidan 12). Nådernas råd har kommit till byn för att söka efter Urseiten, som är det mytomspunna föremål som kan förgöra dem alla, om det hamnar i fel händer. Men finns Urseiten verkligen i byn? Inte ens rådmedlemmarna är säkra på det. Áili, som inte litar på rådet, försöker lära sig mer om sina krafter. Hon måste söka svaren inom sig själv genom att resa till andevärlden. Hon gör allt hon kan för att skydda byn och dem som hon har kommit nära under sin korta tid i Lappland. Tillsammans med sin nya vän Olivia beger hon sig till Kiruna där spänningen trappas upp. Samtidigt fortsätter Àilis märkliga drömmar. Vad betyder de egentligen?

Cederlunds språk är inlevelsefullt och starkt samtidigt som det är avskalat och utan onödiga utsmyckningar. Kanske just därför? Jag gillar stilen och trivs med jagberättaren, den snart 18-åriga Áili. Hjärtat pickar lite extra i den här berättarformen. Det märks att Cederlund har utvecklats under skrivandets gång och skärpt till texten också språkmässigt. För en sann berättare är hon verkligen, det visade hon redan i första boken.

Trots snön och kylan sprakar det om Gryningsstjärna och den väcker nyfikenhet att lära sig mer om samerna. Den här berättelsen berör mig och den tar upp viktiga ämnen att fundera över i dagens Sverige. Jag frågar mig hur Cederlund kan skriva så trovärdigt om en miljö hon aldrig tidigare hade vistats i innan hon gav sig i kast med det här projektet? Mycket imponerande. Det är ett högre tempo och dessutom får vi vara med om fartfylld jakt med både hundspann och skoter, som i en riktig action. Och som väntat blir det en cliffhanger i slutet. Cederlund låter kraften flöda och den andra delen i Idijärvi-trilogin uppfyller med råge förväntningarna.

Här kan du köpa Gryningsstjärna:

Adlibris

Bokus


 

ordbrodosen

Anna Arvidssons debutroman Ordbrodösen (Rabén & Sjögren 2017) har varit upphaussad i sociala medier under ett par års tid. Många är vi som har väntat på att få läsa, inte minst sedan det läckra omslaget publicerades. Med det sepiatonade fotografiet av de vackra gamla husen på Mariaberget på söder i Stockholm i fonden, och en ung kvinna i förgrunden, är det uppseendeväckande vackert. Hela boken är galet snygg, med sina svarta fodersidor och bläckplumpar mellan avsnitten i kapitlen. Omsorgsfullt planerad och välgjord. Sånt gillar jag!

Ordbrodösen är en välskriven berättelse med en märklig historia, den liknar faktiskt inte något annat som jag har läst. Språket är stramt och vackert med ord som alla är betydelsebärande på ett stillsamt och exakt sätt. Berättelsen är finurlig och stundtals så invecklad att jag måste gå tillbaka och läsa om. Och även om huvudpersonerna inte är så många, egentligen, är det ett stort persongalleri i bakgrundshistorien.

I den lilla bruksorten Vintervila i västra Värmland, bor sedan flera hundra år tillbaka en sällsam släkt med ordbrodöser. Dessa är starka kvinnor som kan styra andra människors handlingar genom det skrivna ordet. Kraften ärvs från mor till dotter men dottern får den först på sin 18-årsdag. Nu är det dags för Alba att införlivas i detta hemliga, märkvärdiga, och hon ska göra sitt inträdesprov under en speciell ceremoni. Hon har aldrig längtat efter förmågan att styra andra människor, men har ställt in sig på det och accepterat att hennes framtid är utstakad. Att bli ordbrodös är hennes öde.

Döm om allas förvåning när det visar sig att Alba inte tycks ha förmågan när allt kommer omkring. Kraften ska komma automatiskt om alla villkor är uppfyllda. Men är de verkligen det? Är det något som blockerar hennes kraft? Misstankar börjar gro och det visar sig att det riktigt sjuder av lögner och lömska hemligheter i Albas släkt. Efter att hon har misslyckats med inträdesprovet skickas hon till en avlägsen släkting i Stockholm. Tillsammans börjar de nysta i härvan för att ta reda på vad som har gått snett och en spännande jakt på sanningen börjar. Men det är ont om tid, och vem kan de lita på?

Jag är imponerad av Anna Arvidssons debutroman. Den är både invecklad, intressant och väldigt annorlunda. Och hennes språk! Berättaren tar oss med både bakåt i tiden och till olika platser, det är händelserikt utan att vara överdrivet nervkittlande. Jag biter inte på naglarna, men det är spännande! Jag försöker läsa slutet som om det vore öppet och jag hoppas att det kommer en fortsättning. Men jag vet inte. Det skulle kunna vara slut där, på sidan 322. Det skulle det absolut. Men jag hoppas att det inte är det.

Här kan du köpa Ordbrodösen:

Adlibris

Bokus

 


vattnet_drar

Madeleine Bäck debuterar med Vattnet drar, som är den första boken i en trilogi. Den är utgiven av Natur & Kultur 2016 (fast det står 2015 i den), och är en rejäl klump på 421 sidor. Boken är fantastiskt vacker. Den är mjuk och len att hålla i handen, och sidorna har en härligt blågrön matchande kant längst ut. Så genomtänkt och snygg!

Vattnet drar är en välskriven realistisk så kallad cross-over (ungdomsroman/ung vuxenbok) i den ”nya” svenska fantasy-genren som har vuxit fram på senare tid. En av föregångarna är Engelsforstrilogin, som inleds med Cirkeln (Rabén & Sjögren 2011) och som tilldrar sig i Bergslagen. Det är en blandning av fantasy och skräck mot en realistisk fond. Huvudpersonerna är både unga och vuxna och händelserna och problemen i texten känns snarare mer riktade mot en äldre läsarkrets än en yngre. I Bäcks roman tilldrar sig det mesta av handlingen i och omkring en liten bruksort i Gästrikland. Vi får lära känna ett antal personer och det händer mycket på olika plan, det är många trådar som ska vävas samman.

Det hela inleds med ett inbrott i Ovansjö kyrka. Den hyfsat sympatiske Viktor och hans så kallade vänner, som är en bunt misslyckade smågangstrar, ska stjäla madonnafiguren som finns i kyrkan. Det är meningen att den ska säljas för det kan bli riktigt bra betalt. ”En auktionskille med extraknäck […] har gett dem ett säljpris på nära en halv miljon, minst” (s 9). Det råder en hård stämning mellan killarna i gänget, men främst i en riktning: från ledaren Calle till de andra, inklusive hans flickvän Jenny. Jag avskyr Calle redan från de första sidorna. Seriös planering verkar inte vara ett av hans starkaste personlighetsdrag, så självklart är madonnafiguren både större och tyngre än de har räknat med och får inte plats i väskan de har tagit med sig, vilket också gör att den redan hetsiga stämningen stegras. Alla är arga på varandra och osämjan pyr som en glödande svulst. Mitt i kalabaliken råkar Viktor av en händelse få syn på något som glimmar till nere vid golvet. Det är en oljeskimrande sten som verkar besitta något slags kraft och det känns både kittlande och skrämmande på en gång. Han bara måste ha den och hugger ut den ur kyrkans stengolv med en kofot. När han äntligen får hålla den lena stenen i sin hand är den lika varm som han. Hur är det möjligt? Och vad är det egentligen för krafter som Viktor sätter igång när han drar loss stenen? Kan ens Viktor hantera dem?

Skildringen av vardagslivet i det lilla samhället är minst lika skrämmande som de övernaturliga inslagen. Den illegala sprithandeln frodas bland ungdomarna och styrs med järnhand av den obehaglige Harta – ortens egen maffiaboss, han som har makt: ”Över pengar, människor och hela Hofors” (s 79). Den nyskilde kommunreportern Mattias Jäder och fotografen Shirin Amadi får i uppdrag att skriva om spritförsäljningen bland ungdomar och börjar nysta. De kommer en helt annan historia på spåren. Krister Svedin, på Länsstyrelsens avdelning för djurskydd, verkar ha magiska händer när det gäller att lugna och läka djur, men nu är det något sjukt som händer med honom. Vad är det för mardrömmar han har börjat få? Är det dröm eller verklighet när han en natt får besök av den våtblanka, hudlösa varelsen som suger sig fast kring hans läppar? Kanske inte lika overklig men minst lika hal är den korrumperade lokalpolitiker som skor sig på invånarna i trakten. Och vem är Gunhild, den märkliga äldre kvinnan i skogen?

Vattnet drar är en spännande berättelse med driv som ger läsaren ger kalla kårar av olust. Det beror både på de övernaturliga inslagen och på det mer realistiska i vardagen. Kraften i naturen är både lockande och skakande. En uråldrig ondska, som har legat dold under lång tid, väcks till liv. Det som börjar som en aktivitet för att några ungdomar är uttråkade och omotiverade att göra något vettigt denna heta sommar, utvecklas till något de aldrig hade kunnat föreställa sig.

Språket är snyggt, tonen är trovärdig och dialogen kaxig och träffsäker. Det är ett väl använt grepp att hoppa mellan olika karaktärer och det gör läsupplevelsen omväxlande. Det är ett myller av olika inblandade här, de flesta vuxna. Jag funderar under läsningen på hur Bäck ska lyckas binda ihop dessa olika trådar, vart det hela ska leda och det lämnas flera cliffhangers. Jag ser fram emot nästa bok i serien, Jorden vaknar, som släppts i början av 2017. Madeleine Bäck har skrivit en riktigt spännande ungdoms- eller ung vuxenroman, med ett antal intressanta karaktärer och framför allt en läcker miljö och en annorlunda handling. Jag ser mycket fram emot att läsa fortsättningen!

Här kan du köpa Vattnet drar:

Adlibris

Bokus