Om böcker för barn och ungdom

Månadsarkiv: januari 2016

Sagoberättaren

Det var länge sedan jag läste en bok som fick mig att gråta och som berörde mig så som Sagoberättaren av tyska Antonia Michaelis gör (Opal 2015). Det här är en mycket läsvärd ungdomsroman, en gripande kärlekshistoria och spännande thriller i ett, som är berättad på ett fantastiskt sätt. Den är på 395 härliga sidor.

Anna är arton år och går sista året på gymnasiet. En dag hittar hon en docka i skolans uppehållsrum. Hon sitter kvar där ensam med dockan i famnen, och inser med obehag att den udda kille som kallas ”den polske apotekaren”, också är kvar i rummet. Förvånande nog påstår han att dockan är hans systers. Har han ens en syster? Anna känner sig ängslig i hans närhet för enligt ryktet säljer han piller och gräs till såväl suspekta personer i staden som till skolkamraterna. Alla vet vem han är och även hon har förstås sett honom stå på samma plats under rasterna, där han lyssnar på musik i en gammal Walkman och ser ut att leva i en egen värld.

Anna kommer från en hyfsat välbärgad familj och bor i ett hus där ljuset ”alltid är blått” (s. 64). Mamman är docent i litteratur vid universitetet och pappan är läkare. Anna är väluppfostrad, begåvad och dessutom skicklig på tvärflöjt. Abel går på samma litteraturlektioner som Anna, sitter längst bak i klassrummet och sover på lektionerna. Hur kommer det sig att den trevlige läraren Knaake ser mellan fingrarna när det gäller Abel? Efter det korta samtalet i uppehållsrummet, kan Anna inte sluta tänka på Abel, trots att hon inte vet om hon kan lita på honom. Nyfikenheten driver henne till att följa efter honom in på ett studentkafé, och förklädd med en schal över huvudet slår hon sig ner vid bordet bakom. Med sig har han en liten flicka – hans åttaåriga syster Micha. Överraskad tjuvlyssnar hon och hör honom berätta en saga för Micha och det är förstås han som gett boken titeln Sagoberättaren. Trots bästa vännen Gittes varningar och övriga klasskamraters inställning till apotekaren, blir Anna intresserad av honom. Hon lockas av hans mjukare sida och den uppenbara förändring han genomgår tillsammans med Micha.

På samma gång som vi följer en historia i sagans magiska värld, pågår också en handling i verkliga livet, där Anna dels umgås med vännerna i klassen och dels träffar Abel och Micha. Allt eftersom tiden går och de tillbringar mer och mer tid med varandra, till en början något motvilligt från Abels sida, växer känslorna för alla tre. Men är Abel den hon tror? Vad är det i så fall han döljer? Anna lyssnar intresserat på den långa och detaljerade sagan om klippdrottningen och hennes äventyr och dras mer allt mer till de båda syskonen och deras historia – både i berättelsen och verkliga livet. Det är läckert när man som läsare förstår vem som är/blir delaktig i sagan – och varför. Vilken roll spelar egentligen litteraturläraren Knaake?

Berättelsens olika händelser och personer vävs samman med verklighetens och snart vet varken läsaren eller Anna vad som är sant. Det är smart och väl uttänkt att sagan ger ledtrådar till vad som ska hända i verkligheten och tvärtom. Flera ruskiga hemligheter avslöjas, tempot skruvas upp och särskilt den andra halvan av Sagoberättaren är dramatisk och fängslande. Många otippade vändningar får mig som läsare att svettas lite extra och hållas på sträckbänken, när jag tror att jag har räknat ut allt.

Michaelis’ sprudlande språk är sådant jag önskar att jag själv kunde skriva, som jag blir upprymd och på gränsen till salig av. Jag kommer på mig med att le trots att handlingen stundtals är smärtsam och tung. För språket är innovativt och hela tiden fullt av överraskande konstruktioner och mängder av underfundiga metaforer. Jag vill citera ett par meningar som jag tycker karaktäriserar Michaelis’ stil: ”På stranden, dit hon brukade åka vid sådana här tillfällen, låg det för många tankar i sanden vid det frusna havet, där var det för ensamt” (s. 151). Älskar också följande fina mening: ”Isen var jämn och vidsträckt, den låg dold under snön som en hemlig tanke” (s. 311).

Sagoberättaren är en sorglig och varm berättelse om vänskap och kärlek, svek och död. Den lämnar mig stum och fundersam och rörd. Både upplägget med en sagoberättare och hur Antonia Michaelis knyter ihop sagan och verkligheten är rysligt kreativt och välgjort. Annas berättarröst är också värd att nämnas. Hon känns äkta och cool och speciell, vill gå sin egen väg, och även om hon stundtals verkar naiv är hon väsentligt mer mogen än Gitte och de andra i flera avseenden. Att det relativt tidigt går att misstänka att det aldrig kan sluta väl gjorde inte läsningen sämre, tvärtom drev det mig än mer intensivt framåt. Mot det ofrånkomliga slutet.

Jag ger den högsta betyg även om jag inte brukar betygsätta de böcker jag läser. Det mycket fina översättningen tackar jag Sofia Lindelöf för.

Här kan du köpa Sagoberättaren:

Opal

Adlibris

Bokus

Annonser

Svea målar Vilja vinna
snipp och snopp lika eller olika snipp och snopp 2

Här kommer recensioner av fyra böcker för lite yngre åldrar som omväxling. Det blir Linda Palms Svea målar och Vilja vinna och Tony Cronstams Snipp och Snopp – lika eller olika med uppföljaren Snipp och Snopp och dumma nya flickan (alla utgivna på Idus förlag 2015).

Linda Palm är förskollärare och författare med en rad böcker utgivna. Jag har läst den sjätte boken om Svea (som förresten var min mormors fina namn), en karaktär jag inte hade träffat på förut. Tillsammans med illustratören Jessica Lindholm har hon skapat en rolig serie för de minsta, Bus med Svea. Svea är en nyfiken och lekfull flicka på ett och ett halvt år, en riktig liten upptäckare. Varje bok i serien handlar om en ny lärdom, något intressant och nytt för den åldern. Här är det att måla hon provar på, på sitt alldeles eget vis.

Det börjar med att Svea hittar mammas läppstift och går loss med det. Mamma är tålmodig och kommer på en bättre idé och snart får Svea använda all energi till att kladda, precis så mycket som hon vill.

Varje uppslag är pedagogiskt och överskådligt med en mening på ena sidan, ofta mot en vit bakgrund, och en illustration på den andra. Det är snyggt och roligt. I slutet finns en sammanfattning av hela händelseförloppet, en s.k. storyboard, som visar åtta av bilderna i miniatyr på ett uppslag. Varje bok har också ett färgtema med en genomgående färg i kombination med svart. Här är det rosa. I övriga böcker hittar vi röd, turkos, lila, gul och grön. Fiffigt och kul såväl för läsaren som den unga lyssnaren.

Linda Palms andra bilderbok, Vilja vinna, som är den tredje i serien Fiffiga kompisar, vänder sig till barn i åldern 4-7 år. Jag tänker att den passar bäst för barn i skolåldern, hela lågstadiet kanske? Nybörjarna kan läsa den enkla och pedagogiska texten själva eller så kan de ha boken som högläsningsbok med efterföljande diskussion i klassen.

Milo och de andra barnen ska spela fotboll och han vill väldigt gärna vinna. Han vill faktiskt så gärna vinna att det är allt han tänker på. Hur känns det för vännerna i laget? Förväntan blir besvikelse så kompisen och domaren Majken blåser av matchen för en paus. Barnen säger vad de tycker och lyssnar på varandra. Boken trycker på vikten av att ha kul tillsammans och den är väldigt gulligt skriven. En rolig detalj är publikens plakat före och efter avbrottet. Hur ska man uppträda mot varandra? Kan den inledande besvikelsen övergå i glädje och sammanhållning? Även i denna bok finns pedagogiska frågor i slutet, här fiffigt upphängda på medaljer. De inbjuder till samtal i grupp, på förskolor eller i skolan. Illustratören heter Johanna Lundqvist Björn och hennes glada och lekfulla bilder passar fint ihop med Linda Palms text.

Tecknaren Tony Cronstam gjorde sig ett namn genom att illustrera serien om Bamse under åren 1998-2001. Hans egen skapelse, Elvis, den serie han debuterade med år 2000 i Metro, kände jag inte till tidigare. Sedan 2014 ligger serien om Elvis på is. Nu har han alltså både skrivit och illustrerat de humoristiska böckerna om Snipp och Snopp.

Snipp och Snopp – lika eller olika handlar om våra likheter, trots att vi i grunden ser olika ut. Den hyllar mångfald och är perfekt i debatten om rätten att vara den man är, inuti – oavsett utsida och fysiskt kön. ”Om att se olika ut och ändå vara lika” står det på pärmens baksida. Handlingen är enkel: Snipp och Snopp tävlar om vem som är bäst och kommer fram till att … Ja, det avslöjar jag inte här. De roliga illustrationerna är verkligen finurliga och får säkert lika många föräldrars som barns skratt att bubbla upp – kanske fler. På insidan av pärmarna finns mängder av olika Snippor och Snoppar med frågor efter kanten som föräldern kan ställa så att barnet kan leta efter ”Vem halkar?” eller ”Vem vinkar?” Det blir en rolig och mysig avslutning på lässtunden.

Snipp och Snopp och dumma nya flickan har ungefär samma upplägg med matta snygga pärmar i en turkos färg medan den första bokens omslag är härligt gula. I båda finns texter och teckningar gjorda av författarens dotter, som är 7 respektive 8 år i skapande stund. I uppföljaren handlar det om att acceptera nya vänner, att leka tre. Det är ”dumma nya flickan” som kommer och tar plats och får Snipp att bli ledsen och känna sig utanför. Diskussionsfrågorna i slutet handlar om hur det är att komma som ny till en grupp och om att redan vara med i gruppen, som i det här fallet. Kan det vara lika svårt? Vad känner man när gruppens konstellation förändras och rollerna byts ut?

Jag gillar att båda böckerna diskuterar kring dessa viktiga frågor. Böckerna om Snipp och Snopp kommer nog att bli populära på förskolor men även upp i första och andra klass. Sedan blir barnen kanske för gamla?

Det är roligt att se att det kommer fram nya och framför allt nytänkande böcker för våra minsta. Jag kan varmt rekommendera dem alla fyra till de målgrupper som nämnts ovan. Det blir spännande att se fler i båda serierna.

Här kan du köpa alla böckerna:

Adlibris

Bokus

Idus