Sagoberättaren

Det var länge sedan jag läste en bok som fick mig att gråta och som berörde mig så som Sagoberättaren av tyska Antonia Michaelis gör (Opal 2015). Det här är en mycket läsvärd ungdomsroman, en gripande kärlekshistoria och spännande thriller i ett, som är berättad på ett fantastiskt sätt. Den är på 395 härliga sidor.

Anna är arton år och går sista året på gymnasiet. En dag hittar hon en docka i skolans uppehållsrum. Hon sitter kvar där ensam med dockan i famnen, och inser med obehag att den udda kille som kallas ”den polske apotekaren”, också är kvar i rummet. Förvånande nog påstår han att dockan är hans systers. Har han ens en syster? Anna känner sig ängslig i hans närhet för enligt ryktet säljer han piller och gräs till såväl suspekta personer i staden som till skolkamraterna. Alla vet vem han är och även hon har förstås sett honom stå på samma plats under rasterna, där han lyssnar på musik i en gammal Walkman och ser ut att leva i en egen värld.

Anna kommer från en hyfsat välbärgad familj och bor i ett hus där ljuset ”alltid är blått” (s. 64). Mamman är docent i litteratur vid universitetet och pappan är läkare. Anna är väluppfostrad, begåvad och dessutom skicklig på tvärflöjt. Abel går på samma litteraturlektioner som Anna, sitter längst bak i klassrummet och sover på lektionerna. Hur kommer det sig att den trevlige läraren Knaake ser mellan fingrarna när det gäller Abel? Efter det korta samtalet i uppehållsrummet, kan Anna inte sluta tänka på Abel, trots att hon inte vet om hon kan lita på honom. Nyfikenheten driver henne till att följa efter honom in på ett studentkafé, och förklädd med en schal över huvudet slår hon sig ner vid bordet bakom. Med sig har han en liten flicka – hans åttaåriga syster Micha. Överraskad tjuvlyssnar hon och hör honom berätta en saga för Micha och det är förstås han som gett boken titeln Sagoberättaren. Trots bästa vännen Gittes varningar och övriga klasskamraters inställning till apotekaren, blir Anna intresserad av honom. Hon lockas av hans mjukare sida och den uppenbara förändring han genomgår tillsammans med Micha.

På samma gång som vi följer en historia i sagans magiska värld, pågår också en handling i verkliga livet, där Anna dels umgås med vännerna i klassen och dels träffar Abel och Micha. Allt eftersom tiden går och de tillbringar mer och mer tid med varandra, till en början något motvilligt från Abels sida, växer känslorna för alla tre. Men är Abel den hon tror? Vad är det i så fall han döljer? Anna lyssnar intresserat på den långa och detaljerade sagan om klippdrottningen och hennes äventyr och dras mer allt mer till de båda syskonen och deras historia – både i berättelsen och verkliga livet. Det är läckert när man som läsare förstår vem som är/blir delaktig i sagan – och varför. Vilken roll spelar egentligen litteraturläraren Knaake?

Berättelsens olika händelser och personer vävs samman med verklighetens och snart vet varken läsaren eller Anna vad som är sant. Det är smart och väl uttänkt att sagan ger ledtrådar till vad som ska hända i verkligheten och tvärtom. Flera ruskiga hemligheter avslöjas, tempot skruvas upp och särskilt den andra halvan av Sagoberättaren är dramatisk och fängslande. Många otippade vändningar får mig som läsare att svettas lite extra och hållas på sträckbänken, när jag tror att jag har räknat ut allt.

Michaelis’ sprudlande språk är sådant jag önskar att jag själv kunde skriva, som jag blir upprymd och på gränsen till salig av. Jag kommer på mig med att le trots att handlingen stundtals är smärtsam och tung. För språket är innovativt och hela tiden fullt av överraskande konstruktioner och mängder av underfundiga metaforer. Jag vill citera ett par meningar som jag tycker karaktäriserar Michaelis’ stil: ”På stranden, dit hon brukade åka vid sådana här tillfällen, låg det för många tankar i sanden vid det frusna havet, där var det för ensamt” (s. 151). Älskar också följande fina mening: ”Isen var jämn och vidsträckt, den låg dold under snön som en hemlig tanke” (s. 311).

Sagoberättaren är en sorglig och varm berättelse om vänskap och kärlek, svek och död. Den lämnar mig stum och fundersam och rörd. Både upplägget med en sagoberättare och hur Antonia Michaelis knyter ihop sagan och verkligheten är rysligt kreativt och välgjort. Annas berättarröst är också värd att nämnas. Hon känns äkta och cool och speciell, vill gå sin egen väg, och även om hon stundtals verkar naiv är hon väsentligt mer mogen än Gitte och de andra i flera avseenden. Att det relativt tidigt går att misstänka att det aldrig kan sluta väl gjorde inte läsningen sämre, tvärtom drev det mig än mer intensivt framåt. Mot det ofrånkomliga slutet.

Jag ger den högsta betyg även om jag inte brukar betygsätta de böcker jag läser. Det mycket fina översättningen tackar jag Sofia Lindelöf för.

Här kan du köpa Sagoberättaren:

Opal

Adlibris

Bokus

Annonser