Om böcker för barn och ungdom

Författararkiv: Jeanette Palm

Slutet

Det var med spänning och viss nervositet jag började läsa Slutet – den sista delen i Ursula Poznanskis trilogi (Opal 2016). Det här är en sådan bok som jag gärna sparar på, liksom suger på karamellen in i det längsta. Men nu var det alltså dags. Min fråga var naturligtvis: Skulle den hålla den bekanta ”måttet”? Kunde den vara lika bra som de föregående två? Det är en rejäl klump att hålla i, 440 sidor, men boken är så väldigt fin att bara det är värt tyngden. Framsidan är urläcker och den matchar så snyggt med de andra. En eloge till Niklas Lindblad som har utformat dem alla.

Eftersom det var ett tag sedan jag blev klar med tvåan var jag tvungen att läsa om de sista kapitlen i den för att minnas hur det slutade. Jag visste ju att det var spännande, men hade inte full koll. Ganska snart kom jag in i känslan igen, lotsades vidare i presens av berättaren Ria.

Jag är grymt imponerad av språket i den här berättelsen. Och med tanke på att det är en översättning känns den bedriften till och med större. Det är fantastiskt fina meningar, jag ser bilder framför mig konstant, och jag tycker verkligen om Ria. Hennes ton och den personlighet hon har gör läsningen till en ren fröjd. Miljön med det landskap som Poznanski har skapat är hur läcker som helst och känns inte alls orealistisk. Tvärtom gör just miljöbeskrivningen att texten känns än mer verklighetstrogen.

 Jag törs inte avslöja för mycket då det här är den tredje och sista delen i trilogin, för jag vill förstås enbart locka till läsning med min recension. Det är en fortsättning på resan för Ria och hennes vänner, inte utan rafflande avslöjanden och spännande kamper. Jag kan bara säga att det är riktigt spännande och ett rysligt driv hela tiden. Det är finurlig intrig och jag både ler och häpnar allt eftersom vissa detaljer framkommer. Jag älskar Rias berättarröst och sättet hon skildrar historien på. Det är så levande och välskrivet att jag är där, jag ser allt som händer framför mig på ett ovanligt tydligt vis, vilket är bra med tanke på att det hela tilldrar sig i en framtid som vi inte vet något om. Läs!

Här kan du köpa Slutet:

Adlibris

Bokus

Opal

Annons

Silversländan

Silversländan av Gunilla Granbom (Idus förlag 2017) är den tredje boken om flickorna Emma, Susanna och Mirella. Precis som de föregående två böckerna, vänder den sig till barn i åldern 9-12 år. Kapitlen är ganska långa och språket sprudlar av både fakta och händelser. Titeln är ”catchy”, vacker och lockande. Omslagets färger är drömska på något sätt och passar fint ihop med titeln.

I de första böckerna var flickorna dels en månad i Mirellas tid, 1791, dels en månad i sin egen tid, 2013. En fullmånenatt kröp de tillbaka till 1806 i jakten på det andra månuret. Nu fortsätter äventyret och flickorna har åter krupit igenom trollroten i Hagaparken, portalen för att resa i tiden. De återvänder till år 1777 för att Mirella ska kunna besöka mor Elinda, Hagahäxan, och hennes dotter Amalia. Det är nämligen Amalia som kommer att bli Mirellas mamma om något år och hon vill så gärna träffa henne, för hon har inga minnen av henne. Det visar sig inte vara helt enkelt, för Amalia har begett sig till Drottningholm där hon har fått arbete. Driftiga som flickorna är, kommer de på ett sätt att ta sig dit. Men ska de lyckas hitta silversländan?

Flickorna stöter än en gång på den märkliga och skrämmande kvinnan Smaragda. Hon säger att hon ska söka upp mor Elinda för att de två tillsammans måste förstöra det falska månuret med hjälp av en magisk silverslända. Först då hävs förbannelsen som gör att Smaragda förvandlas till en häger. För att tvinga flickorna att hjälpa henne stänger hon trollroten och de blir fast i 1700-talet! Vad ska de göra nu?

Det här är framför allt ett magiskt äventyr som utspelar sig i en läcker historisk setting, den här gången kring Drottningholm på Lovön väster om Stockholm. Precis som tidigare är det faktaspäckat, spännande, roligt och mycket intressant. Det handlar också om vänskap och tillit. Granbom berättar trovärdigt och målande med en tilltalande berättarröst. Händelserna avlöser varandra i högt tempo.

Det är fascinerande hur Granbom väver samman fakta med fantasi och de actionfyllda äventyren i dåtiden är stundtals riktigt nervpirrande. Det är välskrivet och bra upplagt. Jag rekommenderar att man läser från början för att få ut mesta möjliga av det här actionfyllda äventyret. Se gärna mina tidigare recensioner av Hemligheten i Haga och Månuret här på Bokhemligheter. Det kommer en fjärde och avslutande del också.

Här kan du köpa Silversländan:

Adlibris

Bokus

Idus förlag

 


Norra Latin

Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren (Rabén & Sjögren 2017) är en tegelsten på 577 sidor. Titeln är tilltalande och lätt att komma ihåg, dessutom är omslaget så snyggt! Det ligger något ödesmättat över det, både lockande och skrämmande på samma gång. Dessutom har jag passerat det här här gamla läroverket många gånger de senaste åren. Det är coolt och fascinerande hur Bergmark Elfgren hittar ett redan existerande läroverk, som dessutom lämpligt nog har lagts ner, återupplivar det och gör det till sin egen fantasieggande skådeplats.

Med skicklig pensel målar Sara Bergmark Elfgren porträtten av de två olika huvudpersonerna, som har vuxit upp under olika förutsättningar, men kanske har mer gemensamt än samma födelsedag? De båda berättarrösterna har varsitt kapitel, vilka växlar mellan presens och preteritum, så läsaren lätt kan hålla isär dem. För Tamar, som kommer från en ”vanlig” bakgrund i Östersund, är det magi redan från början att ens komma in på detta anrika läroverk. Clea, däremot, med sin skådespelande mamma och egna småroller sedan barnsben ligger steget före, och för henne är den här världen mer som vardag.

Tamar är försiktig, väldigt självmedveten och känner sig udda i sin nya skola. Hon har ingen att umgås med och plågas av osäkerhet. Därför är det av desto större betydelse att dramaläraren Olle ser henne och berömmer henne för hennes antagningsprov. Hon och alla andra ser upp till Olle, som är en legend på skolan. Clea verkar leva ett drömliv, i alla fall på ytan. Som ”kändis” har hon ett stort antal följare i sociala medier, får skriva autografer på stan och är en till synes självsäker tjej. Hon tillhör givetvis toppskiktet i skolans hierarki. Emellertid tvivlar hon lika mycket på sig själv som Tamar.

Vi får även följa Tim, som också är barnskådespelare och son till en världskänd skådespelare. Han är nonchalant, lynnig och opålitlig, vilket gör att jag ogillar honom. Han beter sig precis som jag föreställer mig att rika, obekymrade och oansvariga ”brats” beter sig. Men inte ens Tim är platt, utan en mer komplex person, vilket framkommer ju längre jag läser.

Shakespeares komedi ”En midsommarnattsdröm” står i centrum för handlingen, med den undanglidande och opålitlige Puck i den mest eftertraktade rollen i pjäsen. Även andra dramer och komedier antyds i de olika projekten som eleverna på Norra Latins teaterprogram får roller ur och jobbar med under läsåret. Bergmark Elfgren verkar insatt.

En fråga man som läsare ställer sig, är förstås om det finns något spöke på Norra Latin? Jodå, det dröjer inte länge förrän det börjar hända lite egendomliga saker. Vi får höra talas om en vandringssägen som florerar på skolan, om en före detta elev. Ehrling Jensen spelade Puck i en föreställning på skolan någon gång på fyrtiotalet och försvann sedan spårlöst. Varför tog han på sig den röda masken, som det sägs vila en förbannelse över? Ligger det någon sanning bakom ryktet att han visar sig i skolan så att ”de som ser honom råkar ut för hemska olyckor” (sidan 67)?

I vanliga fall brukar jag inte ha några problem med vare sig övernaturliga inslag och/eller magi, men jag har lite svårt att köpa det här med spöket/masken. Jag föll inte helt för upplägget. Men jag ser i första hand den här boken som en berättelse om tonårstidens alla våndor gällande att passa in, hitta sin plats, veta vem man är och hur man vill vara utåt. Det är fint tecknade personporträtt och genuina miljöer, dialogen är trovärdig och får mig att minnas och återuppleva känslor som jag hade under gymnasietiden. Ungdomarnas interaktioner är stundtals obehagligt beräknande och ofta rent elaka. Dessa relationer är tillräckligt dramatiskt laddade, tänker jag, även utan spöken.

Avslutningsvis är jag alltså tveksam till om det magiska tillför så mycket; allt annat är egentligen fullt tillräckligt. Norra Latin är välskriven med ett gediget och intressant persongalleri som gör mig engagerad. Jag uppskattar varvningen av berättarröster och tempus, vilket får mig att känna med de två huvudkaraktärerna. Det är spännande att läsa om det sociala spelet och vardagsdramerna eleverna emellan, liksom den inspirerande miljön, och de historiska kopplingarna. Det är med förväntan som jag ser fram emot nästa roman i kvartetten, som tydligen är planerad. Rekommenderas varmt.

Här kan du köpa Norra Latin:

Adlibris

Bokus


Milos flykt

Milos flykt av Åsa Storck är en lättläst bok från Hegas förlag i Helsingborg, med illustrationer av Andréa Räder. Första utgåvan kom 2008 men finns nu i ny upplaga med läckert nytt omslag gjort av Leon Remstedt 2017. Berättelsen om Milo ligger på Hegas-nivå 2 av 5, har Lix 16 och 55 sidor med ganska stort typsnitt. Illustrationerna är i svartvitt. Den vänder sig till barn från 9 år och den passar lika bra till dem som behöver en mer lättläst bok, som dem som läser utan större problem. Det är den gripande handlingen och berättelsen om Milo som dröjer sig kvar. Den här boken finns även på arabiska.

Milos familj är på flykt för det är krig i deras hemland, men trots det får de inte stanna i Sverige utan måste gömma sig. Därför kan Milo inte vara ute och leka som andra barn, vilket gör att han känner sig väldigt ensam. Han vet faktiskt inte om han någonsin har haft en kompis. De har flyttat från gömställe till gömställe i flera år nu. Olika människor hjälper dem, en del är snälla men vissa verkar nästan arga på dem. Och de vet aldrig när de måste flytta igen.

Det är svårt på många sätt att vara på flykt. Pappa har nästan tappat gnistan helt och ser mest på tv eller stirrar rakt ut i luften nu för tiden. Mamma och lillasyster Rina håller ihop. ”Milo blir liksom över” (sidan 15). För att glömma allt det jobbiga och bara känna sig som vilken pojke som helst, brukar Milo smita ut ur lägenheten ibland. Han vet att han inte kan vara med de andra barnen på riktigt, men att betrakta dem på avstånd hjälper ändå lite mot ensamheten. Prata med någon vågar han inte, det är för farligt. Då kan de bli avslöjade och bli tvingade att lämna landet. Milos föräldrar hoppas förstås att en dag få beskedet att familjen ska få stanna, så de äntligen kan sluta gömma sig och bli fria. Men kommer den dagen någonsin?

Men så ändras plötsligt allt för Milo, för en gång när han har smitit ut träffar han Elias. Elias som inte frågar så mycket, som bara vill spela fotboll. Milo står i mål och det känns jättebra, de har roligt ihop. Har han äntligen fått en kompis? När han får en inbjudan till ett födelsedagskalas hos Elias blir han alldeles varm inuti av lycka. Men hur ska han kunna gå på kalaset?

Milos flykt berättar hur vardagen på flykt ser ut ur den gömda flyktingpojken Milos perspektiv om hur det är att leva på flykt. Men vi får även följa hur vänskapen växer fram ur Elias perspektiv. Hans mamma är nyfiken och vill veta en massa om Milo, som till exempel var han bor. Men sånt har inte Elias tid att tänka på, de spelar ju fotboll. Och det har väl ingen betydelse heller? Samtidigt kan han inte låta bli att fundera lite själv. Varför är Milo så tyst om vissa saker?

2016 fick Åsa Storck Emilpriset, bland annat för sin serie om flyktingpojken Milo. Det här är en ömsint och varm berättelse om vänskap och utanförskap. Väldigt aktuell dessutom. Det finns tre böcker om Milo. Stanna Milo! och Du klarar det Milo! heter de övriga två, också de med nya omslag från 2017.

Här kan du köpa Milos flykt:

Adlibris

Bokus


Handbok för superhjältar Röda Masken

Nu har jag läst uppföljaren till Handboken, som del 1 i Elias och Agnes Våhlunds populära serie Handbok för superhjältar heter (Rabén & Sjögren 2017). Det är Röda Masken med en cool bild av en flygande Lisa på framsidan, illustrerad av Agnes och skriven av Elias. Ettan har blivit en fantastisk försäljningssuccé och jag misstänker att tvåan kommer att gå samma öde till mötes. Det var kul att upptäcka att det finns ytterligare en del i serien, som redan går att bevaka. Det är verkligen en framgångssaga, detta. Trots att det handlar om en sådan tung sak som mobbning.

Lisa har inga vänner på sin skola, hon tycks nästan vara osynlig. Det kunde hon väl stå ut med om det inte vore för de tre gangstrarna Robert, Nick och Max. De försitter inte ett tillfälle att håna, knuffa eller slå henne och varje dag är en kamp för att undgå dem. Hon måste springa allt vad hon har efter skolans slut. Ibland slinker hon in på biblioteket på hemvägen för att få vara ifred. Det var där hon hittade handboken i första delen. Den som berättar om 101 olika färdigheter som en superhjälte kan öva upp. Flera viktiga superförmågor kan hon redan men hur ska hon lyckas lära sig animaliska, språket hon tränar med hamstrarna Olga och Oskar? Och vad kommer dessa små gnagare ha för betydelse för händelseutvecklingen i fortsättningen?

Ingen vet att det är Lisa som är den mystiska superhjälten, som flyger och slåss med skurkar. Alla på skolan är imponerade och pratar om hjälten, som de tar för givet är en kille. Det gör henne innerst inne irriterad men det är samtidigt bra, tänker hon, för då kommer ju ingen att misstänka henne!

Det är flera olika superhjälteäventyr i den här boken, som är lika spännande som dem i den första, om inte mer. Bland annat får hon rycka in på en flyguppvisning när det inte går riktigt som piloten har tänkt sig. Dessutom får vi följa med på cirkus, där det bland annat finns en stor gorilla. Hur reagerar den när de tre mobbarna Robert, Nick och Max ger sig på den vita kaninen?

Jag känner verkligen för Lisa, som är fint tecknad både i ord och bild. Hon är en riktig Pippi Långstrump; en jämförelse jag tror att jag (och andra) gjorde sist också. Hon står upp för de utsatta, osjälviskt och varmhjärtat. Hon är en sann superhjälte.

Det går inte att prata om den här berättelsen utan att ta upp illustrationerna, som är helt magiska. Det är fart och fläkt över dem och de förekommer i alla vinklar och perspektiv. Så snyggt gjort. Den detaljerade bilden av staden på omslaget är en av många fina illustrationer. Men det som är så läckert är att Agnes inte bara tecknar byggnader och städer fantastiskt fint, utan mängder av olika ansiktsuttryck på människor och dessutom fantastiska djur. Som hästarna och gorillan som dyker upp på cirkusen. Hon är så allsidig. Och hon är verkligen grym när det gäller rörelser.

Röda Masken riktar sig till barn i åldern 6-9 år men min tioåring läser också med stor behållning, inte minst på grund av de mycket underhållande bilderna. Det är roligt att följa en stark och modig flicka. Boken har inte bara en (kvinnlig) huvudperson som sticker ut och vågar säga ifrån, den har även ett viktigt syfte i fråga om förebyggande av mobbning, och kan vara ett bra underlag i diskussioner i klassrummen. Dessutom är den actionspäckad. Det här blir en perfekt julklapp till alla äventyrslystna barn i åldern 6-9 år.

Här kan du köpa Handbok för superhjältar, del 2: Röda Masken:

Adlibris

Bokus


Myran och gåtorna
Jag har läst en bok för 6-9 år som omväxling, Myran och gåtorna av Linn Gottfridsson, som är den andra boken om Myran (Raben & Sjögren 2017). Man skulle kunna säga att jag fick den av misstag, för jag recenserar oftast för äldre barn och ungdomar, men det är jag glad för. De coola svartvita illustrationerna är gjorda av Emma Adbåge.

Myran är sju år och kan läsa. Det är praktiskt för då förstår han skyltar med hemliga meddelanden som inte småbarn ska fatta: ”Kexchoklad halva priset. Sandas ej vintertid. Sådana saker” (sidan 5). Han älskar gåtor och dessa löper som en röd tråd mellan sidorna, och vi får svaret på alla utom en, som jag blev tvungen att googla.

Myrans föräldrar är skilda, så han får vara hos dem varannan vecka. Det går bra men han längtar ändå efter mamma när han är hos pappa och tvärtom. Och Ludde, hans älskade katt, som bara bor hos pappa. För mamma är allergisk så Ludde kan inte följa med till henne. Plötsligt börjar mamma hålla på ovanligt mycket med sin mobil. Dessutom vill hon gå till simhallen fast att hon tycker att simbassänger är äckliga. ”Det är lite konstigt” (sidan 27). Snart visar det sig att hon är kär i Jesper, som är badvakt och arbetar i simhallen. På sätt och vis är det bra att mamma är kär för då svarar hon ja på nästan allting som Myran frågar. Dessutom ”verkar hon ha glömt hur man blir irriterad och märker knappt att Myrans gympapåse är borta eller att han har missat läsläxan” (sidan 41). Och Jesper är snäll så Myran gillar honom, egentligen, fast det låtsas han inte om för då kanske pappa blir ledsen. Det är jobbigt att pappa är ensam.

I skolan är Myran mest med bästisen Henny. Efter lunch en dag sitter de och äter sura efterrättsäpplen uppe på Stora stenen. Elaka Felicia (Myrans ärkefiende) och några till jagar varandra i en larvig pusslek och ropar ”tut-tut tut-tut” som en ambulans. Eva kommer fram till stenen och undrar om de vill vara med. Hon är väldigt snabb och springer så mycket att glasögonen sitter snett. Myran älskar att springa så han säger ja. Han är inte särskilt orolig att han ska bli pussad, för han är snabbast i klassen. Förvånad märker han snart att Eva är precis bakom honom. Är hon snabbare än honom? Men Eva är också bra på att hjula och snurra varv på varv på stången i sandlådan och dessutom gillar hon gåtor. Myran börjar spana lite efter Eva, med sin lila jacka. Inte för att han är kär eller så. Hur vet man det, förresten?

Myran är en charmig liten kille som som jag gillar från första stund. Det blir stundtals känslosamt för honom, som när hans katt kommer bort, när han gör något dumt mot Felicia och ångrar sig efteråt. Eller när han tänker på att pappa är ensam, medan mamma har Jesper och får skriva upp +1 efter sitt namn på antalet deltagare till klassens luciatåg med fika.

Det är så mitt i prick med alla tankar och funderingar hos denna mysiga sjuåring. Det är roligt berättat men här finns även partier med allvarliga undertoner. För vardagens små händelser kan vara väl så dramatiska och röra upp många känslor. Det är dock humorn som är det mest slående i denna underbara bok som man blir härligt varm i magen av.

Här kan du köpa Myran och gåtorna:

Adlibris

Bokus

 


Vem är Skuggan?

Vem är Skuggan? som är skriven av Lotta Sundin (Idus förlag 2017) är en riktig överraskning, inte alls som jag hade förväntat mig. Jag tycker nämligen inte att omslaget är särskilt tilltalande, framför allt inte att typsnittet är snyggt. Men det är ju en smaksak. Därför inbillade jag mig väl att berättelsen skulle vara lite alldaglig. Men som man brukar säga, är det ju ”insidan” som räknas, och jag kunde inte ha haft mer fel. För det här är en riktig pärla! Jag sugs omedelbart in i handlingen, som börjar spännande med lite oväntad information redan på första sidan. Bussresan till jobbet går ovanligt fort när jag läser något bra.

Skuggan är ett slags superhjälte på skateboard, en god person som räddar folk från tjuvar och andra småskurkar i samhället efter mörkrets inbrott. Det enda de drabbade har sett och kan vittna om efteråt är att det är någon som åker skateboard och har svart hjälm med visir som har hjälpt dem. Och kvinnan som blev överfallen i parken påstår att Skuggan är en tjej, kan det verkligen stämma?

Storyn berättas i tredje person i preteritum/dåtid, ett perspektiv där vi kommer nära huvudpersonen Tuva och upplever allt utifrån hennes synvinkel. Föräldrarna är skilda och Tuva bor kvar i det stora huset hos mamma, medan pappa bor någon annanstans med en ny kvinna. Så långt låter det kanske bekant, men sedan inser läsaren att Tuvas situation är annorlunda. Hennes mamma är så koncentrerad på sitt arbete som forskare/uppfinnare att hon knappt ens kommer ihåg att äta. Inte kan hon laga mat heller, men där rycker pappan in. Han är en duktig hemmakock och lagar middagar till Tuva. Samtidigt är Tuva väldigt självständig och fixar att göra många vuxengrejer, som mamma glömmer eller inte hinner med. Som exempel svarar hon på mammas mejl, betalar räkningar, bokar flygresor för mammas konferenser och mycket annat.

Tuva uppfattar sig själv som udda. Hon pratar ogärna om sig själv och är blygsam men har uppenbarligen flera dolda talanger, vilka läsaren upptäcker efterhand. Bland annat tränar hon judo och är en av de bästa i landet, men det är det ingen som vet. I skolan räcker hon aldrig upp handen utan svarar bara (rätt) på de frågor som läraren ställer direkt till henne, och de är alltid de svåraste. Hon är överbegåvad, precis som sin mamma (som arbetar med en ny uppfinning som ska rädda världen från den globala uppvärmningen) och känner sig därför utanför i klassen. Hon har inga vänner – förrän Julia kommer.

En kväll precis precis innan Tuvas judoträning ska börja träffar hon på Julia, nykomlingen i klassen. Hon som är kaxig och som modigt har vågat stå upp för sina åsikter på lektionerna. Det visar sig att Julia också tränar judo. Kanske har de även annat gemensamt? För första gången känner Tuva att hon inte vill byta klass, och flytta upp två årskurser som hennes mamma föreslår. Det kan inte hjälpas att hon är överbegåvad. Nu har hon hittat en vän. De börjar plugga ihop och har kul, trivs jättebra tillsammans. Tuva har aldrig varit så här avslappnad i någons sällskap förut. När de kramas känns det väldigt speciellt, faktiskt inte det minsta obehagligt.

Språkligt sett är Vem är Skuggan? mycket välskriven, med bra upplägg, spänning och högt tempo. Alla inblandade är intressanta och ett par har en lite annorlunda livssituation. Det är en varm och mysig berättelse med en härlig huvudperson, vars mamma är galet cool och rolig med helt underbara repliker. Olika spännande och finurliga trådar drar läsaren vidare mot en upplösning, som i mina ögon möjligen känns något kort. Jag hade helst sett ett mindre tvärt slut, men det är en petitess. Jag ger den här boken ett högt betyg.

Här kan du köpa Vem är Skuggan?

Adlibris

Bokus

Idus förlag

 


 

I det här kalla landet

Det här kalla landet av Pernilla Gesén (B. Wahlströms Bokförlag 2017) är en sorts dystopi som utspelar sig i det fiktiva landet Nordland. Här blåser förändringens kalla vindar och en ekonomisk kris seglar upp. Människor bli arbetslösa och butiker får slå igen. Utanför på gatorna sitter människor vars händer sträcks mot förbipasserande, ackompanjerade av please, please! Oron sprider sig, särskilt band ungdomarna, som flera går med i det främlingsfientliga partiet ND, Nya Demokraterna.

Efter några sidor känner jag hur det liksom kryper under skinnet på mig; det är olustigt, skrämmande och träffande som en smocka i magen. Det här samhället känns delvis som den verklighet jag ser; berättelsen tilldrar sig inte i någon avlägsen framtid utan det skulle nästan lika gärna kunna vara här och nu. Det är det som gör det så obehagligt. Känslan av att ”det kan hända här” tickar som en sekundvisare i bakhuvudet när jag läser.

Vi får följa Noomi och Zahra, två sjuttonåriga tjejer som går i samma klass. De är varandras motsatser, både till utseende, sätt och socioekonomisk bakgrund. Noomi är från övre medelklassen, pappa Erland är journalist och numera mellanchef på en stor dagstidning, medan modern Signhild är psykolog. De bor i ett stort hus i stadsdelen Västermalm. Noomi är van vid att kunna köpa kläder och saker när hon behagar utan att tänka på priset; hon verkar allmänt bortskämd i inledningen. Hon bryter till exempel nästan ihop när hennes mamma säger att det inte kan bli någon ny kappa i höst. De måste hålla i pengarna. Zahra, däremot, är en invandrarflicka som bär mycket med sig i bagaget, förstår vi efterhand. Hon flydde med sin familj från ett land i krig till Nordland, men det var bara hon och hennes pappa som lyckades ta sig hela vägen fram. Hon och pappan bor i ett höghusområde i en del som beskrivs som ett ”ghetto” av Noomi och hennes vänner, Stensätra. Zahra har mycket sämre förutsättningar än Noomi och ändå står hon upp för sina rättigheter, ifrågasätter de nya strömningarna i samhället och känns allmänt modig och sympatisk. Det är spännande att följa handlingen ur två berättarröster, som varvas: Noomis och Zahras nära tredjepersonsperspektiv.

Efter att Noomi en kväll på spårvagnen blivit trakasserad och rånad av ett gäng ”nidingar” (ett nedsättande ord för människor, i det här fallet unga tjejer, som flytt till Nordland från andra länder) går hon med i ND. Hennes bror Nick har varit aktiv i partiet sedan en tid tillbaka och har numera fått en mer framträdande roll. Föräldrarna står hjälplösa och diskussionerna kring middagsbordet går höga.

ND står för åsikter som är raka motsatsen till Zahras. Hon är öppet kritisk mot utvecklingen i samhället och blir arg och besviken på Noomi, som hon tycker är intelligent nog att förstå att man inte kan skylla det som händer på dem som flytt dit. Noomi vet inte riktigt vad hon tycker, det är något som skaver med den nya utvecklingen och hennes kompis Sus som hon inte riktigt känner igen längre. Ändå väljer hon att stödja partiet. Men ju mer hon hör och ser av Zahra, desto mer växer tvivlen inom henne. Hon känner dessutom en oförklarlig dragning till Zahra.

Begreppet ”folkförflyttade” myntas här, liksom ”utomgränskomna” och andra finurliga, nya ord, när författaren skapar en ny värld där Nordland är det här kalla landet från titeln. Settingen blir påtagligt aktuell; även om det handlar om ett fiktivt land kan man direkt applicera den på landet Sverige och sätta fingret på de problem vi kämpar med idag. Jag tycker mycket om den här boken. Den är välskriven och aktuell och tar på ett fängslande sätt upp problem och viktiga frågor. Högt betyg.

Här kan du köpa I det här kalla landet:

Adlibris

Bokus


Glömskan

Glömskan (Berghs Förlag 2017) är en välskriven och spännande debutroman, som passar barn i åldern 9-12, även om huvudpersonen Hedda är 14 år. Det är en blandning av såväl vardagsrealism, med ett (kort) obehagligt inslag av både fysisk och psykiskt misshandel, som mytomspunna magiska varelser och väsen. Pärmens framsida pryds av en svart olycksbådande fågel med öppet gap – som nog ska föreställa en kråka (trots att fågeln på bilden mer liknar en råka eller korp). Fågeln har viss betydelse i berättelsen.

Heddas mamma är tillsammans med Thomas, som är pappa till Heddas lillebror men inte till henne. Han en våldsam man, och Heddas mamma beslutar sig äntligen för att lämna honom. Hon tar med sig Hedda och Teo i den gamla Saaben och flyr till barnens mormor, som bor i byn Glömskan, långt upp i Norrland. Underbart namn på en by!

I matbutiken lägger Hedda märke till en kille som är klädd i konstiga gammaldags kläder och som dessutom ser ut att stoppa sina byxor fulla med mat. Han verkar vara i fjorton-, femtonårsåldern. Vem är han? När Hedda kommer ut från affären rycker han tag i henne och trycker upp henne mot väggen. Han måste ha förstått att hon såg honom och vill veta vad hon heter. När Hedda har sagt sitt namn sticker han iväg in i skogen. Strax därpå upptäcker Hedda att hundralappen som hon har fått av mormor att handla för är borta. Inte nog med det, hennes mobil är också stulen! Det måste vara killen. Hedda bestämmer sig för att följa efter honom. Som tur är har hon mormors hund Balder med sig, som är en riktigt bra spårhund. De hänger på och hinner se att killen går in i en liten förfallen stuga och hon följer efter in och konfronterar honom. ”Du får inte berätta för någon att jag bor här”, säger han till Hedda (sidan 25). Vem är han? Varför bor han ensam i en stuga i skogen?

Det dröjer inte länge förrän det börjar hända saker. När Thomas ringer och har listat ut att de är hos mormor, blir Hedda jätterädd att han ska komma dit. Men de kan ju inte fly på nytt och gömma sig för Thomas för alltid? Så en dag när Lillebror har varit borta i flera timmar, är hon först säker på att det är Thomas som har tagit honom. Men Teo kommer hem, tack och lov, och berättar att han ”känner en häst som kan prata” (sidan 34), vilket resulterar i att Hedda blir arg på honom och skriker åt honom. Det visar sig vara ett ödesdigert drag och något som ger henne skuldkänslor några dagar senare, för då är lillebror försvunnen på riktigt. Är det hennes fel? Hedda och de andra letar och letar. Spåren leder ut i skogen, mot ödehuset. Kan pojken i affären ha något med Teos försvinnande att göra? Eller är det verkligen andra märkliga varelser som rör sig i skogen?

Hedda är en tuff tjej som tar saken i egna händer. Hon är en driven och modig hjältinna som det är kul att följa. Det är ett bra tempo i boken och blandningen av realism och magi är annorlunda, i och med att det handlar om mytomspunna varelser. Själv har jag aldrig fascinerats av Näcken eller Skogsrået men de är ju onekligen en stor del av vår svenska folktro.

På en bloggträff som jag hade fördelen att få delta i under Bokmässan i september 2017, med bland andra Berghs förlag, var just Johanna Olsson en av de författare vi träffade. Moderatorn diskuterade vilken ålder Glömskan passar för och vi kom fram till att den var en blandning mellan en barn- och ungdomsbok. Jag tänker att läsare i både åldern 9-12 och 12-15 år kommer att ha behållning av den. Vanligen tänker jag dock att en ungdomsbok är från 15 år och uppåt, så då skulle en hjältinna på 14 år kanske inte vara idealisk om man vill locka äldre läsare.

Jag tycker om huvudpersonen, berättarrösten och grundhistorien. Sedan har jag i ärlighetens namn som sagt mindre till övers för det övernaturliga i den här berättelsen.  Det beror inte på att jag inte gillar fantasy i allmänhet, för det gör jag, utan på det faktum att just Näcken & Company inte lockar mig. Lite förvånad noterar jag att berättelsens slut inte tycks öppna upp för en fortsättning. Men vi får väl se … Säkert är nog i alla fall att vi kommer att få läsa mer av Johanna Olsson i framtiden och det gläder mig!

Här kan du köpa Glömskan:

Adlibris

Bokus


saker-ingen-ser

Jag hade lyckan att bli bjuden på releasefesten för Saker ingen ser av Anna Ahlund (Rabén & Sjögren 2017). Den hölls på Rabén & Sjögren i Norsdtedtshuset på Riddarholmen i Stockholm. Bara det! Jag kunde inte motstå detta tillfälle utan bokade genast tåg och hotell för en härlig resa till huvudstaden. Kanske blir det enda gången jag får stiga in i det där häftiga gamla huset? Den nya boken är en riktig knubbis på drygt 400 sidor i ett slags blandning mellan kartonnage och storpocket med ett snyggt omslag i milda, lite pastelliga färger, som gör sig fint i bokhyllan ihop med debuten, och givetvis hade jag beställt ett signerat exemplar.

Anna Ahlunds språk är vackert och färgstarkt, som den regnbåge hon spänner över Sibylla allmänestetiska läroverk i Uppsala, det fiktiva gymnasium som utgör fonden för den här ungdomsromanen. Det är poetiskt och stämningsfullt och det märks att författaren gillar att uttrycka sig, att jobba med språket. Denna kunskap genomsyrar även de inslag som har med skapandet på musiklektionerna i romanen att göra. Ahlund är nämligen utbildad lärare i både svenska och musik, även om hon nu arbetar med läsfrämjande på Uppsala bibliotek, vid sidan av sitt författande. Här får vi även följa med på bildlektioner. Jag gillar dessutom att denna, liksom många andra av dagens ungdomsböcker, är skriven i presens, vilket skapar närhet i läsningen och ett slags intimitet mellan läsaren och huvudpersonerna.

Dessa huvudpersoner är ett gäng udda karaktärer som går i tvåan på det estetiska programmet på gymnasiet. Handlingen inleds på nyårsafton med Sebastian, som är en aning mer central figur än övriga. Han får en nyårskyss av en tjej som påstår att hon alltid kysser främlingar på nyår och att den kyssen säger hur resten av året kommer bli. Och det här, det blir ”ett oväntat bra år”, konstaterar hon efteråt (sidan 8). Där och då får Sebastian idén till sitt nyårslöfte, nämligen att kyssa en ny person varje månad. Cirkeln sluts sedan följande nyårsafton. Här vill jag citera en av alla många fina formuleringar: ”Sebastians bröstkorg känns full av rymd. En del av nyårsnatten hittade just in i honom. Stor, och full av möjligheter” (sidan 12). Så målande skriver hon, Ahlund. När skolan drar igång någon vecka senare möter vi de övriga vännerna, som alla är esteter av något slag. Det är den icke-binäre Fride och hens stora kärlek Miriam, Yodit som är ny i gruppen, vars passion är att teckna och måla, precis som Johannes, som försöker måla, gillar Karin Boye och bär på en stor sorg. Därtill lär vi känna tvillingarna. Linn, som är med i samma band som Sebastian och som spelar på flygeln så den ”spinner under fingrarna” (sidan 168) och Aron, som känner sig misslyckad och inte kan prestera på samma nivå som sin syster. Här finns någon för alla läsare att identifiera sig med.

Att förlägga handlingen till den klassiska universitetsstaden Uppsala är perfekt för en roman om det som händer på och i anslutning till en gymnasieskola. Jag ser den här historiska staden för mina ögon. Att Ahlund inspirerats av Uppsalas gamla miljö, och själv har varit runt och gjort research på adresserna hon skriver om, råder det inget tvivel om. Särskilt kul är det att hon har valt att låta Yodit bo på just Åsgränd. Mina tankar gick direkt till Gösta Knutsson och hans Pelle Svanslös. Uppenbart är också att Ahlund har inspirerats av sin favoritpoet Karin Boye och det är ett engagerande inslag att ta med delar av Boyes dikter i texten. Vissa känner jag igen, andra inte. Det kryllar alltså av intertextualitet här, med referenser både till Boyes dikter och annan litteratur. Och Maltesers är ”den bästa chokladen mot dementorer”, får vi lära oss, med en blinkning till Harry Potter. Beträffande musiken som omnämns, känner jag bara till Håkan Hellström, som har viss betydelse i berättelsen. Andra är jag tydligen för gammal för eller helt enkelt bara ovetande om. Jag gissar att försäljningen och utlåningen av flera olika böcker kommer att öka i samband med att folk blir nyfikna när de läser Saker ingen ser. Inte minst jag själv bidrar genom att genast ha beställt Jag ger dig solen av Jandy Nelson och två böcker av Karin Boye.

Här finns en hel del sex, mer än i förra boken, Du, bara. Att Ahlund inte gör någon stor grej av vilken sexuell läggning de olika karaktärerna i Saker ingen ser har, eller vem de vill vara, visar hennes avslappnade sätt att se på sexualitet. Fride kallas till exempel hela tiden ”hen” utan att vare sig fysiskt kön eller läggning diskuteras. I och med publiceringen av sin debutroman kom Ahlund att ta ett kliv in på den svenska ”hbtq-scenen” eftersom hon så fint skildrar homosexuell kärlek och sex, män emellan. Det är viktigt med hbtq-litteratur och jag skulle gärna se en större andel böcker om samkönad kärlek (och sex), även för kvinnor.

Jag funderar över att Miriam räknas som en i gänget medan Aron och Linn inte gör det? Jag tycker att allihop har en självklar plats, och snarare de två senare mer än den förra. Tillsammans med Johannes, som verkar så skör, är detta syskonpar mina favoriter. Jag gillar att Linn köper second hand-kläder, för ett coolt inslag i texten är att vi får veta vad de har på sig. Klädseln och stilen med hårfärg/frisyr, smycken och allmänt uttryck har därmed stor betydelse för karaktärerna, för det är genom dessa som de uttrycker sin personliga stil och preferenser (och författaren själv, gissar jag). Det bidrar till att huvudpersonerna får liv och känns äkta. Det gör även det faktum att dialogen är träffsäker och trovärdig.

Tydligen var det här från början tänkt att bli en novellroman, med flera olika noveller baserade på varsin karaktär samlade i en bok. Kanske bara med den röda tråden att de gick på samma gymnasium i Uppsala? Att den innehåller flera olika karaktärer gör möjligen berättelsen aningen spretig och att porträtten inte blir riktigt så djupa som annars. Den mest tydliga röda tråd jag ser nu är Sebastians nyårslöfte att kyssa en ny person varje månad. Det är något jag följer med intresse. Upplösningen är spännande, men vägen dit är lite som separata delar, nedslag i olika månader, dagar, tider och platser. Fast jag gillar det! För det är vackra delar, poetiska och finstämda. Jag njuter av språket och alla mysiga, lite udda karaktärer. Det är kul att hänga med dem, runt i Uppsala, på gymnasiet och in på bildlektionen, till exempel.

Det är lågmält och odramatiskt, åtminstone utåt. Inuti karaktärerna händer det ”saker ingen ser”. Under läsningens gång funderar jag över titeln och var den kan komma ifrån. När jag kontaktar Anna Ahlund, berättar hon att tanken var att boken skulle handla om många olika teman, som alla kunde härledas till det övergripande temat ”saker ingen ser”. Som till exempel det faktum att hur vi ser på oss själva och på varandra, vad vi innerst inne tänker och känner, och den bild av oss själva eller den personlighet vi väljer att visa upp utåt, inte alltid stämmer överens. Missförstånd och situationer som sårar kan uppstå, inte minst i den här åldern när man håller på att upptäcka sig själv och den man är, sin identitet, även sexuellt. Alla går vi och bär på ”saker ingen ser”.

Saker ingen ser är en lika välskriven och välbehövlig bok som debuten. Gymnasieelevers intresse för aktuell och spännande ungdomslitteratur med hbtq-identiteter hos huvudpersonerna och explicit sex är säkert stort. Det påminner mig om när jag ivrigt och med rosiga kinder slukade Kram respektive Puss med fler böcker på sjuttiotalet, skrivna av Hans-Eric Hellberg.

Jag gillar titeln, den är ”catchy” och lite lagom flummig. Man får tänka till för att förstå symboliken. Anna Ahlunds andra ungdomsroman är genomtänkt, finstämd med ett njutbart språk och ett brokigt persongalleri. Dessutom sjuder den av sex. Ser nu fram emot nästa bok, som enligt uppgift kommer att tilldra sig på samma gymnasieskola i Uppsala. Då blir det vårbal!

Här kan du köpa Saker ingen ser:

Adlibris

Bokus