Om böcker för barn och ungdom

Författararkiv: Jeanette Palm

Glömskan

Glömskan (Berghs Förlag 2017) är en välskriven och spännande debutroman, som passar barn i åldern 9-12, även om huvudpersonen Hedda är 14 år. Det är en blandning av såväl vardagsrealism, med ett (kort) obehagligt inslag av både fysisk och psykiskt misshandel, som mytomspunna magiska varelser och väsen. Pärmens framsida pryds av en svart olycksbådande fågel med öppet gap – som nog ska föreställa en kråka (trots att fågeln på bilden mer liknar en råka eller korp). Fågeln har viss betydelse i berättelsen.

Heddas mamma är tillsammans med Thomas, som är pappa till Heddas lillebror men inte till henne. Han en våldsam man, och Heddas mamma beslutar sig äntligen för att lämna honom. Hon tar med sig Hedda och Teo i den gamla Saaben och flyr till barnens mormor, som bor i byn Glömskan, långt upp i Norrland. Underbart namn på en by!

I matbutiken lägger Hedda märke till en kille som är klädd i konstiga gammaldags kläder och som dessutom ser ut att stoppa sina byxor fulla med mat. Han verkar vara i fjorton-, femtonårsåldern. Vem är han? När Hedda kommer ut från affären rycker han tag i henne och trycker upp henne mot väggen. Han måste ha förstått att hon såg honom och vill veta vad hon heter. När Hedda har sagt sitt namn sticker han iväg in i skogen. Strax därpå upptäcker Hedda att hundralappen som hon har fått av mormor att handla för är borta. Inte nog med det, hennes mobil är också stulen! Det måste vara killen. Hedda bestämmer sig för att följa efter honom. Som tur är har hon mormors hund Balder med sig, som är en riktigt bra spårhund. De hänger på och hinner se att killen går in i en liten förfallen stuga och hon följer efter in och konfronterar honom. ”Du får inte berätta för någon att jag bor här”, säger han till Hedda (sidan 25). Vem är han? Varför bor han ensam i en stuga i skogen?

Det dröjer inte länge förrän det börjar hända saker. När Thomas ringer och har listat ut att de är hos mormor, blir Hedda jätterädd att han ska komma dit. Men de kan ju inte fly på nytt och gömma sig för Thomas för alltid? Så en dag när Lillebror har varit borta i flera timmar, är hon först säker på att det är Thomas som har tagit honom. Men Teo kommer hem, tack och lov, och berättar att han ”känner en häst som kan prata” (sidan 34), vilket resulterar i att Hedda blir arg på honom och skriker åt honom. Det visar sig vara ett ödesdigert drag och något som ger henne skuldkänslor några dagar senare, för då är lillebror försvunnen på riktigt. Är det hennes fel? Hedda och de andra letar och letar. Spåren leder ut i skogen, mot ödehuset. Kan pojken i affären ha något med Teos försvinnande att göra? Eller är det verkligen andra märkliga varelser som rör sig i skogen?

Hedda är en tuff tjej som tar saken i egna händer. Hon är en driven och modig hjältinna som det är kul att följa. Det är ett bra tempo i boken och blandningen av realism och magi är annorlunda, i och med att det handlar om mytomspunna varelser. Själv har jag aldrig fascinerats av Näcken eller Skogsrået men de är ju onekligen en stor del av vår svenska folktro.

På en bloggträff som jag hade fördelen att få delta i under Bokmässan i september 2017, med bland andra Berghs förlag, var just Johanna Olsson en av de författare vi träffade. Moderatorn diskuterade vilken ålder Glömskan passar för och vi kom fram till att den var en blandning mellan en barn- och ungdomsbok. Jag tänker att läsare i både åldern 9-12 och 12-15 år kommer att ha behållning av den. Vanligen tänker jag dock att en ungdomsbok är från 15 år och uppåt, så då skulle en hjältinna på 14 år kanske inte vara idealisk om man vill locka äldre läsare.

Jag tycker om huvudpersonen, berättarrösten och grundhistorien. Sedan har jag i ärlighetens namn som sagt mindre till övers för det övernaturliga i den här berättelsen.  Det beror inte på att jag inte gillar fantasy i allmänhet, för det gör jag, utan på det faktum att just Näcken & Company inte lockar mig. Lite förvånad noterar jag att berättelsens slut inte tycks öppna upp för en fortsättning. Men vi får väl se … Säkert är nog i alla fall att vi kommer att få läsa mer av Johanna Olsson i framtiden och det gläder mig!

Här kan du köpa Glömskan:

Adlibris

Bokus

Annonser

saker-ingen-ser

Jag hade lyckan att bli bjuden på releasefesten för Saker ingen ser av Anna Ahlund (Rabén & Sjögren 2017). Den hölls på Rabén & Sjögren i Norsdtedtshuset på Riddarholmen i Stockholm. Bara det! Jag kunde inte motstå detta tillfälle utan bokade genast tåg och hotell för en härlig resa till huvudstaden. Kanske blir det enda gången jag får stiga in i det där häftiga gamla huset? Den nya boken är en riktig knubbis på drygt 400 sidor i ett slags blandning mellan kartonnage och storpocket med ett snyggt omslag i milda, lite pastelliga färger, som gör sig fint i bokhyllan ihop med debuten, och givetvis hade jag beställt ett signerat exemplar.

Anna Ahlunds språk är vackert och färgstarkt, som den regnbåge hon spänner över Sibylla allmänestetiska läroverk i Uppsala, det fiktiva gymnasium som utgör fonden för den här ungdomsromanen. Det är poetiskt och stämningsfullt och det märks att författaren gillar att uttrycka sig, att jobba med språket. Denna kunskap genomsyrar även de inslag som har med skapandet på musiklektionerna i romanen att göra. Ahlund är nämligen utbildad lärare i både svenska och musik, även om hon nu arbetar med läsfrämjande på Uppsala bibliotek, vid sidan av sitt författande. Här får vi även följa med på bildlektioner. Jag gillar dessutom att denna, liksom många andra av dagens ungdomsböcker, är skriven i presens, vilket skapar närhet i läsningen och ett slags intimitet mellan läsaren och huvudpersonerna.

Dessa huvudpersoner är ett gäng udda karaktärer som går i tvåan på det estetiska programmet på gymnasiet. Handlingen inleds på nyårsafton med Sebastian, som är en aning mer central figur än övriga. Han får en nyårskyss av en tjej som påstår att hon alltid kysser främlingar på nyår och att den kyssen säger hur resten av året kommer bli. Och det här, det blir ”ett oväntat bra år”, konstaterar hon efteråt (sidan 8). Där och då får Sebastian idén till sitt nyårslöfte, nämligen att kyssa en ny person varje månad. Cirkeln sluts sedan följande nyårsafton. Här vill jag citera en av alla många fina formuleringar: ”Sebastians bröstkorg känns full av rymd. En del av nyårsnatten hittade just in i honom. Stor, och full av möjligheter” (sidan 12). Så målande skriver hon, Ahlund. När skolan drar igång någon vecka senare möter vi de övriga vännerna, som alla är esteter av något slag. Det är den icke-binäre Fride och hens stora kärlek Miriam, Yodit som är ny i gruppen, vars passion är att teckna och måla, precis som Johannes, som försöker måla, gillar Karin Boye och bär på en stor sorg. Därtill lär vi känna tvillingarna. Linn, som är med i samma band som Sebastian och som spelar på flygeln så den ”spinner under fingrarna” (sidan 168) och Aron, som känner sig misslyckad och inte kan prestera på samma nivå som sin syster. Här finns någon för alla läsare att identifiera sig med.

Att förlägga handlingen till den klassiska universitetsstaden Uppsala är perfekt för en roman om det som händer på och i anslutning till en gymnasieskola. Jag ser den här historiska staden för mina ögon. Att Ahlund inspirerats av Uppsalas gamla miljö, och själv har varit runt och gjort research på adresserna hon skriver om, råder det inget tvivel om. Särskilt kul är det att hon har valt att låta Yodit bo på just Åsgränd. Mina tankar gick direkt till Gösta Knutsson och hans Pelle Svanslös. Uppenbart är också att Ahlund har inspirerats av sin favoritpoet Karin Boye och det är ett engagerande inslag att ta med delar av Boyes dikter i texten. Vissa känner jag igen, andra inte. Det kryllar alltså av intertextualitet här, med referenser både till Boyes dikter och annan litteratur. Och Maltesers är ”den bästa chokladen mot dementorer”, får vi lära oss, med en blinkning till Harry Potter. Beträffande musiken som omnämns, känner jag bara till Håkan Hellström, som har viss betydelse i berättelsen. Andra är jag tydligen för gammal för eller helt enkelt bara ovetande om. Jag gissar att försäljningen och utlåningen av flera olika böcker kommer att öka i samband med att folk blir nyfikna när de läser Saker ingen ser. Inte minst jag själv bidrar genom att genast ha beställt Jag ger dig solen av Jandy Nelson och två böcker av Karin Boye.

Här finns en hel del sex, mer än i förra boken, Du, bara. Att Ahlund inte gör någon stor grej av vilken sexuell läggning de olika karaktärerna i Saker ingen ser har, eller vem de vill vara, visar hennes avslappnade sätt att se på sexualitet. Fride kallas till exempel hela tiden ”hen” utan att vare sig fysiskt kön eller läggning diskuteras. I och med publiceringen av sin debutroman kom Ahlund att ta ett kliv in på den svenska ”hbtq-scenen” eftersom hon så fint skildrar homosexuell kärlek och sex, män emellan. Det är viktigt med hbtq-litteratur och jag skulle gärna se en större andel böcker om samkönad kärlek (och sex), även för kvinnor.

Jag funderar över att Miriam räknas som en i gänget medan Aron och Linn inte gör det? Jag tycker att allihop har en självklar plats, och snarare de två senare mer än den förra. Tillsammans med Johannes, som verkar så skör, är detta syskonpar mina favoriter. Jag gillar att Linn köper second hand-kläder, för ett coolt inslag i texten är att vi får veta vad de har på sig. Klädseln och stilen med hårfärg/frisyr, smycken och allmänt uttryck har därmed stor betydelse för karaktärerna, för det är genom dessa som de uttrycker sin personliga stil och preferenser (och författaren själv, gissar jag). Det bidrar till att huvudpersonerna får liv och känns äkta. Det gör även det faktum att dialogen är träffsäker och trovärdig.

Tydligen var det här från början tänkt att bli en novellroman, med flera olika noveller baserade på varsin karaktär samlade i en bok. Kanske bara med den röda tråden att de gick på samma gymnasium i Uppsala? Att den innehåller flera olika karaktärer gör möjligen berättelsen aningen spretig och att porträtten inte blir riktigt så djupa som annars. Den mest tydliga röda tråd jag ser nu är Sebastians nyårslöfte att kyssa en ny person varje månad. Det är något jag följer med intresse. Upplösningen är spännande, men vägen dit är lite som separata delar, nedslag i olika månader, dagar, tider och platser. Fast jag gillar det! För det är vackra delar, poetiska och finstämda. Jag njuter av språket och alla mysiga, lite udda karaktärer. Det är kul att hänga med dem, runt i Uppsala, på gymnasiet och in på bildlektionen, till exempel.

Det är lågmält och odramatiskt, åtminstone utåt. Inuti karaktärerna händer det ”saker ingen ser”. Under läsningens gång funderar jag över titeln och var den kan komma ifrån. När jag kontaktar Anna Ahlund, berättar hon att tanken var att boken skulle handla om många olika teman, som alla kunde härledas till det övergripande temat ”saker ingen ser”. Som till exempel det faktum att hur vi ser på oss själva och på varandra, vad vi innerst inne tänker och känner, och den bild av oss själva eller den personlighet vi väljer att visa upp utåt, inte alltid stämmer överens. Missförstånd och situationer som sårar kan uppstå, inte minst i den här åldern när man håller på att upptäcka sig själv och den man är, sin identitet, även sexuellt. Alla går vi och bär på ”saker ingen ser”.

Saker ingen ser är en lika välskriven och välbehövlig bok som debuten. Gymnasieelevers intresse för aktuell och spännande ungdomslitteratur med hbtq-identiteter hos huvudpersonerna och explicit sex är säkert stort. Det påminner mig om när jag ivrigt och med rosiga kinder slukade Kram respektive Puss med fler böcker på sjuttiotalet, skrivna av Hans-Eric Hellberg.

Jag gillar titeln, den är ”catchy” och lite lagom flummig. Man får tänka till för att förstå symboliken. Anna Ahlunds andra ungdomsroman är genomtänkt, finstämd med ett njutbart språk och ett brokigt persongalleri. Dessutom sjuder den av sex. Ser nu fram emot nästa bok, som enligt uppgift kommer att tilldra sig på samma gymnasieskola i Uppsala. Då blir det vårbal!

Här kan du köpa Saker ingen ser:

Adlibris

Bokus


nadir-och-ingen-annan

Nadir och ingen annan är en sprillans ny lättläst bok av Pär Sahlin utgiven på Hegas förlag (2017). Den riktar sig till barn från 13 år och uppåt och speciellt bra passar den här boken dem som är nyanlända. Texten ligger på en Hegas-nivå med tre punkter av fem, lite medelsvår alltså. Den här berättelsen har ett ganska stort typsnitt och är ca 60 sidor lång. I inledningen finns en innehållsförteckning med de tolv kapitlens titlar och sidhänvisningar, vilket är tydligt och bra. I slutet finns som vanligt en intervju med författaren. Sånt är trevligt!

Nadir och ingen annan handlar om den ensamkommande flyktingpojken Nadir, som bor tillsammans med två andra killar på ”boendet”, Ali och Said. De ser varandra som bröder fast de inte är släkt, men de har det arabiska språket gemensamt, som de talar alla tre. Nadir har ingen annan familj än dessa två och känner sig ibland lite ensam i Sverige. Han har bara bott här i ett år, efter flykten från kriget i Damaskus i Syrien, men kan redan svenska. Nadir går på högstadiet och tycker att det går hyfsat även om det är svårt när svenskarna pratar snabbt. Han förstår dock mer svenska än han själv kan uttrycka, vilket gör att det blir missförstånd. Ibland drömmer han sig tillbaka till Syrien. Där fanns Soraya, med sitt svarta hår som doftade så gott av någon sorts blomma. ”De var kanske bästa vänner. Kanske var de mer än så …” (sidan 53).

En söndag har Nadir, Ali och Said gått till simhallen för att bada. Plötsligt får Nadir syn på en liten flicka som försvinner ner under vattenytan. Hon är bara fem, sex år och han förstår att hon håller på att drunkna. Han kastar sig i bassängen och simmar fram till flickan så fort han kan. När han gör sitt bästa för att rädda henne, dyker hennes pappa upp och anklagar honom för att försöka dränka henne. Nadir fattar ingenting! Han kommer sig inte heller för att förklara, det är så svårt på svenska, särskilt när han känner sig lite rädd och osäker. Pappan ser så arg ut. Nadir tänker aldrig mer gå tillbaka till simhallen!

Utanför omklädningsrummet står det en badvakt, som har sett alltihop. Hon undrar om han har lust att träna simning. Det har han gjort tidigare, i Syrien före kriget och flykten till Sverige. Nadir vet inte längre vad han vill. Det är så mycket i skolan, att han kanske inte har tid. Dessutom har han dåligt samvete gentemot Ali och Said, som kanske inte skulle förstå? Nadir känner att han behöver tänka, utan sin ”familj”, som givetvis undrar varför han inte vill hänga med dem. Han orkar inte förklara sina funderingar på att börja med simning för Ali och Said, inte riktigt än. Man måste väl inte berätta allt för sina vänner?

I den här berättelsen tar Sahlin upp flera olika intressanta ämnen utöver simträning och tävlingar. Grundproblemet är svårigheten att som nyanländ kunna anpassa sig och känna sig hemma i vårt land, när framför allt språket är nytt och främmande. Detsamma gäller att lära sig förstå och ta till sig till kulturen i övrigt i det nya landet. Nadir och ingen annan handlar om relationer i allmänhet men kanske i synnerhet om hur man ska hantera situationer som uppkommer när man får nya vänner och intressen, som konkurrerar med de gamla. Sviker han Ali och Said om han börjar med simning? Det är en fråga han ställer sig. Det betyder ju inte att han inte längre älskar dem? Å andra sidan skulle det kunna leda till att Nadir får nya vänner, hittar gemenskap och en meningsfull och positiv framtid här i Sverige. För om man har andra drömmar och mål än de gamla vännerna och får chansen att uppfylla dem – hur gör man då?

Som läsare känner jag hur frustrerande det måste vara för Nadir att folk har förutfattade meningar om honom och dömer honom utan anledning. Detta är inget som uttalas i boken men jag gissar att man kan tolka t ex flickans pappas beteende som att hans ilska och framför allt rädsla beror på Nadirs utseende och härkomst.

Jag gillar verkligen Nadir, han är väldigt fint gestaltad. Jag får lust att krama honom! Även om det händer flera saker i texten som skapar olust hos mig som läsare, uppfylls jag av en bubblande skön känsla när jag har läst ut den. Det är en feelgood, helt enkelt! Pär Sahlin lyckas berätta om och förmedla många olika sinnesstämningar. Det är rädsla, ilska och oro blandat med vänskap, lycka och en liten antydan till kärlek. Det är spännande och högt tempo, dialogen är trovärdig och träffande. Jag förundras över att Sahlin kan få till så mycket medryckande handling på relativt få sidor. Rekommenderas varmt.

Här kan du köpa Nadir och ingen annan:

Adlibris

Bokus

Hegas förlag


Livia

Livia och förändringarnas vindar av Sofia Weiss (Idus förlag 2017) är en kapitelbok för åldern 9-12 år. Den handlar om Livia, som själv berättar sin historia med en tilltalande berättarröst. Jag gillar speciellt att titeln har en symbolisk betydelse handlingen igenom. Detta är en genomtänkt bok från början till slut.

Livias familj har varit tvungen att sälja sitt gröna, fina trähus med vitt staket och syrener och har flyttat till en liten lägenhet i en annan del av stan. Det var när pappan förlorade arbetet på fabrikens IT-avdelning som de inte längre hade råd att bo kvar i villan. Det är många punkter som har försämrats nu, tycker Livia. Den första är att hon bor långt från sin BFF, Best Friend Forever. Det andra är att hon måste dela rum med sin fyraåriga lillebror. Det tredje är att hon måste cykla åtta kvarter till skolan istället för att gå dit på fem minuter. Och dessutom stinker det sopor i trappuppgången. Pappa har lovat att fixa punkan på hennes cykel, men har ännu inte gjort det. Han har blivit deprimerad och apatisk av att inte ha något jobb och känner sig förstås ansvarig för att familjen måste flytta. Att Livia och bästa vännen Kajsa blir osams gör inte heller livet roligare för Livia. Visserligen kan man ju protestera och säga att det här är småsaker, att det är många som bor i lägenhet (helt frivilligt!) eller måste dela rum och har det bra ändå. Men detta är bakgrunden till Livias story.

En dag när Livia kommer hem från skolan sitter det en lapp på hissen: ”TRASIG”. Typiskt! Det är jobbigt att gå trapporna upp till sjätte våningen. Hon kikar på dörrarnas namnskyltar och får syn på en med namnet ”Anders Grå”. Genast sätter fantasin igång. Är det en grå liten hustomte som bor där eller kanske en färgsprakande punkare med lila hår? Plötsligt kommer personen ut och det är en vanlig man i kostym, som passar att heta Grå i efternamn. Det ligger något gråfärgat, sorgset över honom, tycker Livia. När han ska låsa dörren får han inte bara upp nyckeln ur fickan utan också ett gnistrande halsband. Livia tycker det är underligt att han har ett så fint smycke i fickan. Han kikar leende på det en stund innan han kilar in och lämnar halsbandet. Är han en diamanttjuv?

En annan lustig grej med grannarna är att Livia en dag strax efter inflyttningen hade råkat få syn på en vacker kvinna i trappuppgången. Hon såg ut som en filmstjärna. Men varför verkade hon så rädd? Livia har inte sett henne sedan dess och funderar på om det kan ha hänt henne något?

Frågan som genomsyrar berättelsen är, om man ska bygga vindskydd eller väderkvarnar när förändringens vindar blåser? Livias coola farfar berättar att man antingen kan ”bygga väderkvarnar och utnyttja vindarna. Eller så kan man bygga ett vindskydd och helt enkelt gömma sig” (sidan 9). Det är mycket bra och tankeväckande ord som passar in i alla möjliga sammanhang, och de återkommer här i berättelsen i flera avseenden.

Jag tycker mycket om den här boken. Den är välskriven, varm och mysig och innehåller flera spännande vändningar och har en härlig upplösning. Man kan nästan kalla den för en feelgood för barn.

Här kan du köpa Livia och förändringarnas vindar:

Adlibris

Bokus


 

Spökskrivaren

Spökskrivaren av Malin Stehn (Opal 2017) är en riktig bladvändare, som jag lätt korar till en av de bästa barnböcker för 9-12 år som jag har läst på senare år. Malin Stehn var en ny bekantskap för mig, så jag gick in och kollade på hennes hemsida. Det visar sig att hon har varit fantastiskt produktiv och jag kände igen flera av hennes titlar utan att ha läst något av henne tidigare. Nu får jag väl ta mig en titt på dem igen.

Spökskrivaren handlar om 13-årige Casper Bolander, vars pappa Paolo Bolander är en hyllad deckarförfattare, som håller på med den fjärde boken i sin deckarserie. Han och Casper åker till släktens torp Oxelbo för att tillbringa höstlovet där, samtidigt som pappan ska försöka komma över sin skrivkramp. Dessutom är föräldrarna skilda och Caspers mamma är i Spanien med sitt jobb, så att han skulle få stanna kvar ensam hemma är uteslutet. Casper tycker inte att vare sig pappans böcker eller författande är särskilt intressant; han är rätt trött på alla som blir imponerade. De skulle bara vet att det inte är något yrke för den som drömmer om ett glättigt liv i rikedom med kändisfester varje vecka.

När de kommer fram visar det sig att strömmen har gått och att det är iskallt inne i stugan. Ingen täckning finns det heller mitt ute i skogen, så de kan inte ringa efter hjälp. Och kolmörkt är det också, bara en svag månstrimma lyser upp. Som tur är får de tag på en elektriker, men kan de verkligen lita på Hasse? Varför ställer han så många märkliga frågor till Casper om Paolo Bolander? Och vad vill Helena, som bor i närheten och verkar vara överdrivet insatt i deckare i allmänhet, och författarens böcker i synnerhet? Är det, som Casper misstänker, hans kända singelpappa som lockar?

Just som Casper tror att veckan som kommer ska bli den tristaste i världshistorien, dyker Klara upp. Hennes mamma är en gammal klasskamrat till Caspers pappa och han minns henne vagt från tidigare somrar i torpet. Genast ser allt lite ljusare ut. Möjligen blir han lite distraherad av hennes närvaro, för när han märker vad som håller på att hända är det kanske för sent?

Spökskrivaren har allt: En sympatisk och trovärdig berättarröst, en spännande och lite skrämmande setting, högt tempo, en genomtänkt smart handling och en överraskande final. Språket är rappt och trovärdigt och huvudpersonerna är coola och intagande. Hela upplaget är väldigt klurigt och själva upplösningen är dramatisk. Älskar dessutom titeln!

Opal håller en mycket hög klass på sin utgivning, enligt mig. Jag har läst många barn- och bilderböcker samt både svenska och översatta ungdomsböcker och jag är väldigt imponerad.

Här kan du köpa Spökskrivaren:

Adlibris

Bokus


En bästis, tack

En bästis, tack! av Emma Askling är en kapitelbok om relationer och intriger, om vänskap och svek, för åldern 9-12 år (Ordalaget 2017). Den berättas av Luna, som fyller tolv år i första kapitlet. Sedan hennes bästis Hanna flyttade i somras har Luna varit ganska ensam. Hon och Hanna hade hängt ihop sedan förskolan och nu går hon vårterminen i femman. Det enda som Luna önskar sig i födelsedagspresent är något man inte kan få i present, nämligen en ny bästis. Det hade verkligen varit perfekt. Någon att gå till gympan med eller sitta bredvid i matsalen och helt enkelt bara hänga med.

Lunas mamma är kanske inte den mest pedagogiska person man kan tänka sig. Hon är orolig för att Luna är ensam alldeles för mycket och vill förstås också att hon ska hitta en ny bästis. Som födelsedagspresent ger hon Luna en dagbok, där hon kan skriva om ”alla sina hemligheter om killar och kompisar”, föreslår hon. Bra tänkt av mamma kanske, men också jobbigt för Luna. Hon har ju ingen kompis att skriva om. Än. När det gäller det där med killar finns det visserligen en som är lite extra intressant, och det är Melvin. Är hon kär i honom?

När klassens drottning Cleo överraskande nog bjuder med Luna till badhuset, tackar hon ja, fast med viss tvekan. Förmodligen har Cleo redan frågat flera andra innan, som inte har kunnat. Luna vet att hon står längre ner på listan och bara duger ibland. Ändå vill hon följa med, både för att hon älskar att bada och för att Cleo förväntar sig att alla ska göra som hon säger.

På badet går Cleo omkring och visar upp sig på bassängkanten i sin fina nya guldbikini, kastar med håret och klagar på att vattnet är kallt. Som tur är, finns det fler klasskompisar på badhuset den här dagen. Melvin till exempel och Zorona med sitt långa svarta hår. ”Om det är något jag inte kan kalla mig själv så är det badkruka”, berättar Luna (sidan 27). Så Luna badar med de andra och vågar hoppa från trampolinen och har jättekul, ända tills Cleo befaller henne att följa med hem.

Det är nu den nya dagboken kommer väl till pass. Luna skriver om dagens upplevelser på badhuset och bestämmer sig dessutom för att satsa på tre viktiga mål. Hon ska bli modigare och göra saker hon inte har vågat tidigare, prata med folk oavsett om de är coola eller inte och sist men inte minst – skaffa sig en bästis. Ska hon lyckas med detta? Hon tänker på ett av morfars ordspråk, som säger: ”Man måste våga för att vinna”. Kanske kan den nya flickan som ska börja i klassen, Bella, bli Lunas nya kompis?

Det händer saker hela tiden och Askling lyckas väl med uppgiften att hålla både spänning och tempo på topp. Stundtals sitter jag på helspänn och våndas. Det känns obehagligt när det visar sig att vänner både ljuger och sviker och jag undrar hur Luna tackla detta? Ska hon vända andra kinden till eller ge igen?

Jag gillar Lunas berättarröst från början, hon verkar lite lagom filosofisk och känns mogen för sin ålder. Jag tänker till exempel på hennes sätt och tankar, språk och uttryck. Dessutom är det kul att hon gillar ordspråk.

En bästis, tack! är en riktig bladvändare och jag läser ivrigt. Dessutom skrattar jag högt. Jag tycker verkligen om den här tjejen, Luna. Hoppas att det finns planer på en fortsättning!

Här kan du köpa En bästis, tack!:

Adlibris

Bokus

Ordalaget


 

Skuggsyster

Skuggsyster av Anna-Karin Andersson (Idus förlag 2017) är den andra boken i den trilogi, som började med I skuggan av Blå Jungfrun (Idus förlag 2015). Den sista boken i serien väntas komma ut under hösten 2018.

Det är en fascinerande miljö, som Anna-Karin Andersson tar oss med till för sin fortsättning. Hon har förflyttat handlingen från den mytomspunna ön Blå Jungfrun utanför Oskarshamn till det gamla mentalsjukhuset Gertrudsvik i Västervik. Där har vi den perfekta settingen för det hela, med sin lite lagom fantasieggande och skrämmande miljö, historiskt sett.

Åter igen får vi stifta bekantskap med de två vännerna Therese och Daniel. Den här gången ska de tillbringa höstlovet i Västervik hos Daniels farmor. För att ha något kul att göra på lovet, har de anmält sig till ett skaparläger för ungdomar. Detta ska hållas i en av de många byggnader som tillhörde det gamla mentalsjukhuset. Som om det inte vore nog att de ska vistas där under kursen på dagtid, så visar det sig att Daniels farmor har flyttat in i en nyrenoverad lägenhet på området.

Det som är extra fascinerande med bakgrunden till den här berättelsen, är att delar av den är sann. Psykiatriska Museet, som barnen besöker, fick 2002 nya lokaler i en gammal vårdavdelning som restaurerats till ursprungligt skick. I dagsläget har mentalsjukhuset omvandlats till moderna bostäder. Men de finns där, husen från förr. Särskilt väl lägger man märke till Ettan med klockan. Nu för tiden är kanske tankarna på forna tiders hemskheter långt borta i den här vackra miljön intill vattnet i Västervik. Men vålnaderna från tiden, de som aldrig har fått ro, vart har de tagit vägen? Sitter deras ångestskrik kvar mellan väggarna på husen i Gertrudsvik?

Therese tycks ha en sällsynt förmåga att få kontakt med ”andra sidan”, vilket är både spännande och skrämmande. Hon är mottaglig inte bara för syner utan hon upplever även flera gånger en mystisk dov ton som fyller henne, eller en rysning som lägger sig i hennes knäskål, att det fräser i hennes kropp. Kompisen Daniel tycks oftast helt missa de läskiga partierna.

Anna-Karin Andersson bygger successivt upp stämningen, så att det kryper efter ryggraden. Hon lämnar små ledtrådar som den uppmärksamma läsaren har nytta av i sina försök att lista ut vart historien är på väg. Det gamla mentalsjukhuset är en lagom kuslig omgivning, som är som gjord för att skapa associationer och ge de läsande barnens fantasier fritt spelrum. Hur kommer det sig att den stora klockan, i tornet högst upp på byggnaden som kallas Ettan, har stannat just på tre minuter i halv? Hur hänger allt detta ihop med det förra äventyret, i påskas, på ön Blå Jungfrun? Och vad är det är fiolmusik Therese hör nerifrån kulvertarna? Den mystiska gamla kvinnan som de stöter på inuti museet – vad har hon för roll? Hon verkar nästan leva i en annan tid …

Dialogen är både varm, kaxig och trovärdig, och jag gillar även de andra personerna som är med på kursen. Särskilt Theo. Berättarstilen är något långsam, men på ett bra, nästans suggestivt sätt. Det händer hela tiden saker som ”stoppar upp” flödet. Det kan vara torra löv som prasslar, svarta fåglar som flaxar till och lyfter mot skyn i närheten, eller en kvinnas hastiga klackar som klapprar iväg i den sena kvällen. Ändå upplever jag att det går framåt. Fast det är inte ”action” i dess vanliga bemärkelse, utan ett slags smygande krypande dramatik, som trappas upp mot slutet tills bitarna faller på plats på ett listigt sätt. Och det hela avslutas med en vink om var den tredje och avslutande delen kommer att äga rum, och det låter minsann riktigt spännande! Men jag säger inget. Läs!

Här kan du köpa Skuggsyster:

Adlibris

Bokus

Idus förlag