Det här kalla landet av Pernilla Gesén (B. Wahlströms Bokförlag 2017) är en sorts dystopi som utspelar sig i det fiktiva landet Nordland. Här blåser förändringens kalla vindar och en ekonomisk kris seglar upp. Människor bli arbetslösa och butiker får slå igen. Utanför på gatorna sitter människor vars händer sträcks mot förbipasserande, ackompanjerade av please, please! Oron sprider sig, särskilt band ungdomarna, som flera går med i det främlingsfientliga partiet ND, Nya Demokraterna.
Efter några sidor känner jag hur det liksom kryper under skinnet på mig; det är olustigt, skrämmande och träffande som en smocka i magen. Det här samhället känns delvis som den verklighet jag ser; berättelsen tilldrar sig inte i någon avlägsen framtid utan det skulle nästan lika gärna kunna vara här och nu. Det är det som gör det så obehagligt. Känslan av att ”det kan hända här” tickar som en sekundvisare i bakhuvudet när jag läser.
Vi får följa Noomi och Zahra, två sjuttonåriga tjejer som går i samma klass. De är varandras motsatser, både till utseende, sätt och socioekonomisk bakgrund. Noomi är från övre medelklassen, pappa Erland är journalist och numera mellanchef på en stor dagstidning, medan modern Signhild är psykolog. De bor i ett stort hus i stadsdelen Västermalm. Noomi är van vid att kunna köpa kläder och saker när hon behagar utan att tänka på priset; hon verkar allmänt bortskämd i inledningen. Hon bryter till exempel nästan ihop när hennes mamma säger att det inte kan bli någon ny kappa i höst. De måste hålla i pengarna. Zahra, däremot, är en invandrarflicka som bär mycket med sig i bagaget, förstår vi efterhand. Hon flydde med sin familj från ett land i krig till Nordland, men det var bara hon och hennes pappa som lyckades ta sig hela vägen fram. Hon och pappan bor i ett höghusområde i en del som beskrivs som ett ”ghetto” av Noomi och hennes vänner, Stensätra. Zahra har mycket sämre förutsättningar än Noomi och ändå står hon upp för sina rättigheter, ifrågasätter de nya strömningarna i samhället och känns allmänt modig och sympatisk. Det är spännande att följa handlingen ur två berättarröster, som varvas: Noomis och Zahras nära tredjepersonsperspektiv.
Efter att Noomi en kväll på spårvagnen blivit trakasserad och rånad av ett gäng ”nidingar” (ett nedsättande ord för människor, i det här fallet unga tjejer, som flytt till Nordland från andra länder) går hon med i ND. Hennes bror Nick har varit aktiv i partiet sedan en tid tillbaka och har numera fått en mer framträdande roll. Föräldrarna står hjälplösa och diskussionerna kring middagsbordet går höga.
ND står för åsikter som är raka motsatsen till Zahras. Hon är öppet kritisk mot utvecklingen i samhället och blir arg och besviken på Noomi, som hon tycker är intelligent nog att förstå att man inte kan skylla det som händer på dem som flytt dit. Noomi vet inte riktigt vad hon tycker, det är något som skaver med den nya utvecklingen och hennes kompis Sus som hon inte riktigt känner igen längre. Ändå väljer hon att stödja partiet. Men ju mer hon hör och ser av Zahra, desto mer växer tvivlen inom henne. Hon känner dessutom en oförklarlig dragning till Zahra.
Begreppet ”folkförflyttade” myntas här, liksom ”utomgränskomna” och andra finurliga, nya ord, när författaren skapar en ny värld där Nordland är det här kalla landet från titeln. Settingen blir påtagligt aktuell; även om det handlar om ett fiktivt land kan man direkt applicera den på landet Sverige och sätta fingret på de problem vi kämpar med idag. Jag tycker mycket om den här boken. Den är välskriven och aktuell och tar på ett fängslande sätt upp problem och viktiga frågor. Högt betyg.
Här kan du köpa I det här kalla landet:
Nadir och ingen annan är en sprillans ny lättläst bok av Pär Sahlin utgiven på Hegas förlag (2017). Den riktar sig till barn från 13 år och uppåt och speciellt bra passar den här boken dem som är nyanlända. Texten ligger på en Hegas-nivå med tre punkter av fem, lite medelsvår alltså. Den här berättelsen har ett ganska stort typsnitt och är ca 60 sidor lång. I inledningen finns en innehållsförteckning med de tolv kapitlens titlar och sidhänvisningar, vilket är tydligt och bra. I slutet finns som vanligt en intervju med författaren. Sånt är trevligt!
Nadir och ingen annan handlar om den ensamkommande flyktingpojken Nadir, som bor tillsammans med två andra killar på ”boendet”, Ali och Said. De ser varandra som bröder fast de inte är släkt, men de har det arabiska språket gemensamt, som de talar alla tre. Nadir har ingen annan familj än dessa två och känner sig ibland lite ensam i Sverige. Han har bara bott här i ett år, efter flykten från kriget i Damaskus i Syrien, men kan redan svenska. Nadir går på högstadiet och tycker att det går hyfsat även om det är svårt när svenskarna pratar snabbt. Han förstår dock mer svenska än han själv kan uttrycka, vilket gör att det blir missförstånd. Ibland drömmer han sig tillbaka till Syrien. Där fanns Soraya, med sitt svarta hår som doftade så gott av någon sorts blomma. ”De var kanske bästa vänner. Kanske var de mer än så …” (sidan 53).
En söndag har Nadir, Ali och Said gått till simhallen för att bada. Plötsligt får Nadir syn på en liten flicka som försvinner ner under vattenytan. Hon är bara fem, sex år och han förstår att hon håller på att drunkna. Han kastar sig i bassängen och simmar fram till flickan så fort han kan. När han gör sitt bästa för att rädda henne, dyker hennes pappa upp och anklagar honom för att försöka dränka henne. Nadir fattar ingenting! Han kommer sig inte heller för att förklara, det är så svårt på svenska, särskilt när han känner sig lite rädd och osäker. Pappan ser så arg ut. Nadir tänker aldrig mer gå tillbaka till simhallen!
Utanför omklädningsrummet står det en badvakt, som har sett alltihop. Hon undrar om han har lust att träna simning. Det har han gjort tidigare, i Syrien före kriget och flykten till Sverige. Nadir vet inte längre vad han vill. Det är så mycket i skolan, att han kanske inte har tid. Dessutom har han dåligt samvete gentemot Ali och Said, som kanske inte skulle förstå? Nadir känner att han behöver tänka, utan sin ”familj”, som givetvis undrar varför han inte vill hänga med dem. Han orkar inte förklara sina funderingar på att börja med simning för Ali och Said, inte riktigt än. Man måste väl inte berätta allt för sina vänner?
I den här berättelsen tar Sahlin upp flera olika intressanta ämnen utöver simträning och tävlingar. Grundproblemet är svårigheten att som nyanländ kunna anpassa sig och känna sig hemma i vårt land, när framför allt språket är nytt och främmande. Detsamma gäller att lära sig förstå och ta till sig till kulturen i övrigt i det nya landet. Nadir och ingen annan handlar om relationer i allmänhet men kanske i synnerhet om hur man ska hantera situationer som uppkommer när man får nya vänner och intressen, som konkurrerar med de gamla. Sviker han Ali och Said om han börjar med simning? Det är en fråga han ställer sig. Det betyder ju inte att han inte längre älskar dem? Å andra sidan skulle det kunna leda till att Nadir får nya vänner, hittar gemenskap och en meningsfull och positiv framtid här i Sverige. För om man har andra drömmar och mål än de gamla vännerna och får chansen att uppfylla dem – hur gör man då?
Som läsare känner jag hur frustrerande det måste vara för Nadir att folk har förutfattade meningar om honom och dömer honom utan anledning. Detta är inget som uttalas i boken men jag gissar att man kan tolka t ex flickans pappas beteende som att hans ilska och framför allt rädsla beror på Nadirs utseende och härkomst.
Jag gillar verkligen Nadir, han är väldigt fint gestaltad. Jag får lust att krama honom! Även om det händer flera saker i texten som skapar olust hos mig som läsare, uppfylls jag av en bubblande skön känsla när jag har läst ut den. Det är en feelgood, helt enkelt! Pär Sahlin lyckas berätta om och förmedla många olika sinnesstämningar. Det är rädsla, ilska och oro blandat med vänskap, lycka och en liten antydan till kärlek. Det är spännande och högt tempo, dialogen är trovärdig och träffande. Jag förundras över att Sahlin kan få till så mycket medryckande handling på relativt få sidor. Rekommenderas varmt.
Här kan du köpa Nadir och ingen annan:
Den sista delen i trilogin Sagan om Turid heter Korpgudinnan och utkom 2016 (Berghs förlag). Jag har redan recenserat de föregående två här på Bokhemligheter, se länkar nedan, och imponeras även nu av Östnäs’ språk, som är kargt och precist, lite korthugget. Jag som oftast själv broderar ut och vräker på – väl mycket ibland kan tyckas – njuter av att läsa texter av någon som har förmågan att säga mycket med bara några få ord. Men det är handlingen, den spännande berättelsen om Turids inre och yttre resa, som fascinerar. ”Att resa är ingenting som tar slut. Allt är en resa, en övergång”, säger Turid (sidan 14). Det här är läsarens sista resa med Turid.
Mitt under Turids och Frodes bröllopsfest kommer bud att varjagerna närmar sig Ribe i Danmark, där de befinner sig, och det är dags att förbereda sig för krig igen. Då behöver Frodes far Harald sin kusin Torkels krigare för att kämpa mot varjagerna. Fadern säger sig kunna undvara Frode och Turid och han skickar iväg de båda nygifta mot Dyflin för att hämta förstärkning. Harald är en vidrig person som favoriserar vissa av sina barn och de som inte är gjorda för kraftmätningar och krig duger inte i hans ögon. Jag knyter handen av ilska när jag läser. Men brudparet är snarare glada att få ge sig av och reser snart med en ynklig skara män mot det som idag är Irland, handelsplatsen Dyflin (nuvarande Dublin). På den sjätte dagen siktar de Irland.
Turid utvecklas under resans gång och lär sig nya saker, både om sig själv och andra. Hon och Frode bor en tid i ett kloster, med nunnor som tillber Vite Krist. Men Turids gudinna Freja har ingen plats där. Detta är slutet på vikingatiden och kristendomen har börjat sitt intåg. Turid känner sig inte hemma här. Och hennes resa är heller inte slut ännu, utan hon måste resa vidare, och söka ett nytt liv i en ny tillvaro, ett annat land.
Givetvis kan man dra paralleller till dagens flyktingström här. Många tvingas fly från sina hemländer och försöka skapa sig ett nytt liv. Men det är inte lätt att anpassa sig till det nya landet. Det är nya förutsättningar: ett nytt språk, nya seder och bruk – kort sagt ett nytt liv. Detta får Turid och hennes make uppleva.
Det är spänning både genom den andliga vandring och utveckling som Turid gör och den fysiska resa som hon ger sig ut på, mot Världens ände. Och det blir både med- och motgångar. Berättelsen är gripande på flera ställen och alla lärorika fakta om den här tiden ger mig som läsare mycket stor behållning. Aldrig hade jag kunnat tro att jag skulle tycka att det var så här spännande med vikingatiden! Det finns även här en karta i inledningen och en ordlista i slutet, för den som vill ha extra koll.
Slutet är vemodigt och vackert och jag kan inte hejda tårarna. Trots att jag blir så gripen att jag gråter, är det ändå det bästa slut jag kan tänka mig och det är definitivt. Det finns inte någon öppning till en fjärde bok. Det ska därför bli roligt att se vad Elisabeth Östnäs hittar på i fortsättningen.
Här kan du läsa mina recensioner om de två föregående böckerna:
Här kan du köpa Sagan om Turid – Korpgudinnan:
Trollkarlens arvinge av Ida Öhnell (Ida Öhnell förlag 2016) är den första egenutgivna bok jag har valt att recensera här på Bokhemligheter. Den är häftad och på omslaget finns två olika, väldigt läckra illustrationer gjorda av författaren själv, som inte bara skriver utan också illustrerar på uppdrag. Jag gillar framsidan, som är mycket snygg. Dessutom är titeln lockande.
Trollkarlens arvinge är en intrikat och välkomponerad historia som leder tankarna åt flera håll, bland annat åt Harry Potters. Det handlar om syskonen Stella och Jacob Zenithar, som har vuxit upp utan sin pappa hos en moster sedan modern dog. När fadern Joso skickar efter sina två barn förändras livet helt för syskonen. Då är Stella sjutton år och Jacob femton.
Öhnell tar med läsaren på en spännande resa som börjar i vår vanliga värld, för att strax flyttas över till en plats som kallas Aurgård och inte ligger längre bort än att man kan färdas dit med bil. Där finns en helt ny värld, för oss såväl som för Stella och Jacob. Det är lustigt att slottet de bor på och vissa andra detaljer, som rustningar och vapen, är gammaldags och verkar höra hemma i forna tiders riddarsagor, medan andra detaljer placerar Zenithars borg och Aurgård i nutiden, med konserter och rockklubbar.
Både Jacob och Stella tycker att det blir en häftig nystart på tillvaron när de kommer till sitt nya hem. Särskilt Jacob välkomnar förändringen eftersom han mobbas i skolan. De har från början varken någon aning om vilken värld de har hamnat i eller att deras far är en stor trollkarl. Men ganska snart efter ankomsten upptäcker de förstås detta liksom att allt inte står rätt till i den här världen. De inser också att det inte är så enkelt att vara arvingar till den störste trollkarlen. Det pågår strider mellan olika trollkarlssläkter och syskonen Zenithar vet inte vem de kan lita på. Hur är det med Joso Zenithar egentligen? Är han den pålitlige och snälle far som Stella hoppas på?
Stella är en klok ung dam som tar parti för de svagare – dem som de finare, rikare och bättre ansedda familjerna ser ner på. Hon går sin egen väg. Hon är sympatisk och lätt att tycka om och får genast nya vänner på skolan. När Villi kommer in i skolans matsal klädd i svart, med ett stort lockigt hårtrassel och sotade ögon, tittar Stella lite extra. Hon får höra att han arbetar på Draknästet, en rockbar i Torshem, som ägs av den mystiske Sabbana. Det är han som leder rebellerna mot Stellas far och den styrande makten. Kan det vara farligt för Stella att umgås med Villi och de andra som går till Draknästet?
Vissa magiska detaljer och företeelser får mig direkt att tänka på andra berättelser. Men helt unik är det kanske svårt att vara idag? Hur som helst fascineras jag av Öhnells fiffiga och lekfulla fantasi. Det är möjligen lite spretigt i inledningen när vi får vara med både i den vanliga skolan hemma, den nya världens skola och på slottet, men det tar sig. Det mer vardagliga livet med skolan och kompisar försvinner något i raden av andra händelser, men om detta är en serie kommer sådant kanske tillbaka i följande delar? Jag upplever det som att efter en något trevande första del, blir den andra hälften riktigt bra och jag rycks så småningom med i handlingen.
De korta rubrikerna sammanfattar fint respektive kapitels handling, som till exempel Zenithars borg, Draknästet och Bal på Hallsten. Hela miljön är fängslande och trovärdig, jag ser den framför mig när jag läser. Alla egennamn i berättelsen är vackra och fantasifulla, speciellt platserna. Vad sägs om Dimhölje slott? Eller Nordhall, Vangårda, Torshall – alla dessa gör mig barnsligt förtjust. Men även personers namn är fint uttänkta. Den enda som enligt mig inte riktigt passar in är Herr Brödlös, vars namn på ett märkligt sätt skiljer sig från övriga mer magiskt klingande namn. Eftersom jag inte är en van läsare av fantasy, är jag inte bekant med eventuella likheter med namnen i andra serier. För mig låter därför Öhnells skapelser mycket fantasieggande. I inledningen av berättelsen finns en karta av Aurgård avritad, vilket underlättar förståelsen för hur platserna ser ut. Det är både roligt och bra att kunna följa med i händelserna på kartan. Detta är en lovande debut, vars handling känns spännande, intressant och lockar till fortsatt läsning.
Här kan du köpa Trollkarlens arvinge:
Ann-Charlotte Ekensten är en produktiv författare som debuterade 2014. Hon har lyckats få totalt 20 böcker publicerade sedan dess och fem till är planerade att släppas i augusti. Elsa i London (Nypon förlag 2016) är en lättläst bok, men med sina 54 sidor är det en förhållandevis lång text, utan illustrationer. Titeln är klockren och det härliga omslaget är ett collage i milda, bleka pasteller gjort av duktiga Anna Winberg.
Berättelsen riktar sig till barn från 12 år och har läsbarhetsindex (Lix) 15. Med Nypons egen nivå blir detta 2 av 4, det vill säga ”nästan lättläst”. Rent allmänt talar man om att Lix upp till 25 är ”mycket lättläst”, som till exempel barnböcker. För en person utan lässvårigheter är detta en bok som går att läsa ut på ungefär en kvart. Det är stort typsnitt och korta stycken. Dessutom är den behändig i sitt lilla format, vilket jag har påpekat tidigare angående Nypons böcker. Lätt att ta med sig i väskan också!
Elsas faster frågar om hon vill följa med henne till London över en långhelg. Tessan arbetar med att köpa in kläder till en stor butik och ska gå på modemässa. Elsa blir överlycklig, och vill väldigt gärna åka till London – hennes drömmars stad. Men kommer att pappa att säga ja? Och hur blir det då med provet i engelska på fredagen när Elsa ska åka? Några hinder finns det att hitta lösningar till innan det kan bära iväg.
Elsa älskar kläder och särskilt skor, så hon vill shoppa mycket i London. Bästa vännen Noor tipsar henne om att det finns gott om second hand-butiker i London med fräcka kläder, som ingen annan har. Dessutom är det ju bra med återvinning för miljön och förmodligen är begagnade kläder dessutom billigare än nya kläder. Elsa tvekar. Ska hon verkligen köpa kläder och skor som någon annan har använt? Elsas inställning framgår tydligt av följande citat: ”Det finns ju så mycket nytt att välja bland, och det behöver inte alls vara dyrt” (sid. 9). Ska hon få en annan uppfattning under resans gång?
Väl framme i London kikar de i affärer, upplever stämningen i den härliga storstaden och dricker te och äter scones. Men Elsa vill även passa på att besöka det kända vaxkabinettet, Madame Tussauds’s, där kändisar finns porträtterade som vaxdockor. Skådisar, popstjärnor, politiker – spännande människor överallt. Elsa hoppas få se sin idol, Johnny Depp, och ta en selfie med honom att skicka till Noor. Dockorna där ser ju nästan levande ut. Men allt är kanske inte som det ser ut …?
Huvudpersonen i Elsa i London är en charmig och positiv tjej i femtonårsåldern, som själv berättar i förstaperson. Det är ett fint tempo med roliga och intressanta händelser som avlöser varandra. Från början framställs Elsa som något ytlig; hon pratar mest om kläder, smink och shopping. Jag måste erkänna att jag inte var särskilt förtjust i henne då. Faster Tessan däremot, som arbetar i modebranschen, är cool och miljömedveten, och en bra förebild för Elsa. Min uppfattning om Elsa ändras allt eftersom jag läser, det blir ett slags aha-upplevelse, för både henne och mig. Det är uppfriskande att se henne utvecklas under resans gång. Flera faktorer samverkar och gör nämligen så att hon får sig en och annan tankeställare. Ekensten vill få läsaren att tänka till, att reagera och agera, precis som hon låter Elsa göra.
Jag hoppas vi får läsa mer om Elsa i framtiden, men än så länge är inga uppföljare planerade. Jag håller tummarna, för det här är bra!
Här kan du köpa Elsa i London:
Nu har jag läst lättlästa böcker från Nypon förlag i Helsingborg. De är skrivna av tre etablerade författare men jag hade inte läst mer än två av dem tidigare. Det gäller: Sista hållplatsen av Kerstin Lundberg-Hahn, Fågelflickan av Johanna Nilsson och Emma & Måns av Mårten Melin, som var en ny bekantskap för mig. Böckerna är utgivna i kartonnage, är små och nätta i formatet och lätta att ta med sig i väskan. Och just dessa har grymt snygga omslag.
För någon som inte har lässvårigheter går det relativt fort att läsa en sådan här bok. Samtidigt är lättlästa böcker väldigt kompakta i sin handling och de ger läsaren en mycket större läsupplevelse än vad antalet sidor föreslår. Det som både är utmärkande för och intressant med lättläst-genren är, att oavsett vilket ämne som tas upp upplevs böckerna som känslomässigt fullmatade. Titlarna innehåller bara ett par ord eller en kort, ibland ofullständig mening. Jag gillar det!
Tobias berättar själv sin historia i Sista hållplatsen och ger oss en kortfattad personbeskrivning i inledningen. Han är inte så stark, säger han, trots att han gör armhävningar varje kväll. Dessutom har han en tand som står snett och ett ögonbryn som sitter högre än det andra. Ena örat står ut lite grand också. Med andra ord: Tobias är som folk är mest, inte helt perfekt och heller inte helt nöjd. Det är väl kanske det Lundberg-Hahn vill säga, att alla kan ha lite dåligt självförtroende. Annars vet jag inte riktigt varför han tar upp alla dessa ”fel”.
En kväll händer en grej, berättar Tobias. Han har varit hos sin kompis och spelat dataspel. På hemvägen vid halv elva-tiden råkar han somna på bussen och åker av misstag med ända till sista hållplatsen. Busschauffören slutar sitt skift, väcker Tobias och säger att han måste gå av. Det är mörkt och kallt och lite öde och Tobias känner sig inte helt bekväm. Dessutom är han är på ett ställe där han aldrig har varit tidigare och nästa buss går inte förrän om en timma. Stämningen som byggs upp är lite lagom läskig. En fyllgubbbe på en soffa säger ”Skål!” och några killar längre bort ser ut som ”gangsters”, som han kallar dem. Till råga på allt har hans mobil laddat ur. Typiskt honom! Vad ska han göra?
Det här är den andra boken om i serien Typiskt Tobias! där den första heter Kaos i skallen. Titlarna är lockande, coola och läckert kortfattade. Framsidan är lockande. Perfekt för att få fler tonårskillar att läsa, tänker jag. Och även säkert en och annan tjej. Från 13 år, LIX 16.
Fågelflickan handlar om Minna som är sexton år och går på gymnasiet. Hon vill inte äta, utan tänker bli smal som en fågelflicka så att hon kan flyga upp i universum. ”Hon vill slippa kroppen och skolan och alla krav” står det på första sidan (s 5). Men hur blev det egentligen så här? Vad var det som hände? Det är frågor som Minna ställer sig (s 6).
Det började för ett år sedan när hon och bästa kompisen Lisa skulle tävla om att gå ner fem kilo i vikt. Den tävlingen vann Minna och sedan har hon bara fortsatt att tappa kilon. Nu är varje tugga en kamp och hon har inte bara förlorat kilon utan även sin bästa vän.
Minna drömmer om att bli ”läkare eller forskare eller journalist. Eller astronom” (s 5). Hon har alltid varit intresserad av stjärnor och planeter. Hon skulle gärna vilja åka upp i rymden och sedan skriva en bok om det när hon kommer tillbaka hem. Minna har en lillebror som heter Tom. Hon älskar honom över allt annat och han avgudar henne och vill vara precis som hon. Varje kväll berättar Minna en saga för Tom. En saga handlar om ”fågelflickan” – hon som nästan har slutat äta helt, som vill bli så lätt att hon kan flyga. Tom vill höra fortsättningen på sagan om fågelflickan varje kväll. Men tänk om han också vill bli lätt som en fågel? Hur ska sagan sluta?
Här får vi följa Minna under några veckor medan hon tynar bort alltmer. Det låter hemskt att vara hungrig men ändå inte kunna äta. Nästan obegripligt för den som inte har varit i den situationen eller sett på som anhörig. Föräldrarna är förtvivlade och diskuterar vad de ska göra. Ska de kontakta BUP-mottagningen (Barn- och ungdomspsykiatri) för att hjälpa Minna? Men hur gör de om Minna inte vill bli hjälpt?
Det här är en viktig bok. Den är gripande och vacker och spännande. Från 12 år, LIX 14.
Emma & Måns är ett slags samlingsvolym av de tidigare böckerna om de här personerna. Nu berättas händelserna ur Emmas perspektiv, vilket är ett roligt berättartekniskt grepp. Samma händelser upplevda ur en annan vinkel kan få stora konsekvenser både för hur huvudpersonen reagerar känslomässigt (förstås) och hur läsaren upplever berättelsen. Jag tycker det var listigt gjort, även om jag inte har läst de föregående böckerna i serien om Emma och Måns.
Redan på första sidan förstår vi att Emma har spanat in Måns. Nu ligger hon hemma och är sjuk men längtar till nästa dag när hon ska få träffa honom i skolan. Fast tänk om de skulle kunna ses även utanför skoltid? Kanske gå på bio, som en riktig dejt?
Vilken otur att Måns ska råka bli förkyld just när de har bestämt att de ska se en film tillsammans. Och vilken tur att Emma får idén att hyra film istället, så de kan träffas ändå. De sitter nära varandra hemma i soffan. Ska de våga kyssas?
Emma och Måns får vara med om den första pirrande kärleken, om längtan och oro. Det handlar om att vara blyg och osäker, om att våga ta de första trevande stegen mot närhet med en annan människa. Kan det vara både jobbigt och skönt att längta? När starka känslor är inblandade kan det lätt bli missförstånd. Varför sitter Måns med Nanna på McDonald’s? Har han tröttnat på Emma nu?
Jag tror att många unga känner igen sig i den här berättelsen och kan få insikt i hur det kan vara när man träffar någon och upplever den första kärleken. Och för oss som redan har upplevt allt det där (för ganska länge sedan), är det spännande att minnas och gå tillbaka till den tiden. Möjligen tycker jag att Emma är lite väl ”på”. Det verkar vara hon som tar initiativet hela tiden. Det kanske kan betraktas som jämlikt men långt ifrån alla tjejer är lika intresserade som Emma i den här åldern. Eller också är det jag som har blivit gammal? Från 13 år, LIX 14.
Här kan du läsa mer om LIX:
Här kan du köpa böckerna: