Om böcker för barn och ungdom

Kategoriarkiv: Recensioner 12-15 år

Glömskan

Glömskan (Berghs Förlag 2017) är en välskriven och spännande debutroman, som passar barn i åldern 9-12, även om huvudpersonen Hedda är 14 år. Det är en blandning av såväl vardagsrealism, med ett (kort) obehagligt inslag av både fysisk och psykiskt misshandel, som mytomspunna magiska varelser och väsen. Pärmens framsida pryds av en svart olycksbådande fågel med öppet gap – som nog ska föreställa en kråka (trots att fågeln på bilden mer liknar en råka eller korp). Fågeln har viss betydelse i berättelsen.

Heddas mamma är tillsammans med Thomas, som är pappa till Heddas lillebror men inte till henne. Han en våldsam man, och Heddas mamma beslutar sig äntligen för att lämna honom. Hon tar med sig Hedda och Teo i den gamla Saaben och flyr till barnens mormor, som bor i byn Glömskan, långt upp i Norrland. Underbart namn på en by!

I matbutiken lägger Hedda märke till en kille som är klädd i konstiga gammaldags kläder och som dessutom ser ut att stoppa sina byxor fulla med mat. Han verkar vara i fjorton-, femtonårsåldern. Vem är han? När Hedda kommer ut från affären rycker han tag i henne och trycker upp henne mot väggen. Han måste ha förstått att hon såg honom och vill veta vad hon heter. När Hedda har sagt sitt namn sticker han iväg in i skogen. Strax därpå upptäcker Hedda att hundralappen som hon har fått av mormor att handla för är borta. Inte nog med det, hennes mobil är också stulen! Det måste vara killen. Hedda bestämmer sig för att följa efter honom. Som tur är har hon mormors hund Balder med sig, som är en riktigt bra spårhund. De hänger på och hinner se att killen går in i en liten förfallen stuga och hon följer efter in och konfronterar honom. ”Du får inte berätta för någon att jag bor här”, säger han till Hedda (sidan 25). Vem är han? Varför bor han ensam i en stuga i skogen?

Det dröjer inte länge förrän det börjar hända saker. När Thomas ringer och har listat ut att de är hos mormor, blir Hedda jätterädd att han ska komma dit. Men de kan ju inte fly på nytt och gömma sig för Thomas för alltid? Så en dag när Lillebror har varit borta i flera timmar, är hon först säker på att det är Thomas som har tagit honom. Men Teo kommer hem, tack och lov, och berättar att han ”känner en häst som kan prata” (sidan 34), vilket resulterar i att Hedda blir arg på honom och skriker åt honom. Det visar sig vara ett ödesdigert drag och något som ger henne skuldkänslor några dagar senare, för då är lillebror försvunnen på riktigt. Är det hennes fel? Hedda och de andra letar och letar. Spåren leder ut i skogen, mot ödehuset. Kan pojken i affären ha något med Teos försvinnande att göra? Eller är det verkligen andra märkliga varelser som rör sig i skogen?

Hedda är en tuff tjej som tar saken i egna händer. Hon är en driven och modig hjältinna som det är kul att följa. Det är ett bra tempo i boken och blandningen av realism och magi är annorlunda, i och med att det handlar om mytomspunna varelser. Själv har jag aldrig fascinerats av Näcken eller Skogsrået men de är ju onekligen en stor del av vår svenska folktro.

På en bloggträff som jag hade fördelen att få delta i under Bokmässan i september 2017, med bland andra Berghs förlag, var just Johanna Olsson en av de författare vi träffade. Moderatorn diskuterade vilken ålder Glömskan passar för och vi kom fram till att den var en blandning mellan en barn- och ungdomsbok. Jag tänker att läsare i både åldern 9-12 och 12-15 år kommer att ha behållning av den. Vanligen tänker jag dock att en ungdomsbok är från 15 år och uppåt, så då skulle en hjältinna på 14 år kanske inte vara idealisk om man vill locka äldre läsare.

Jag tycker om huvudpersonen, berättarrösten och grundhistorien. Sedan har jag i ärlighetens namn som sagt mindre till övers för det övernaturliga i den här berättelsen.  Det beror inte på att jag inte gillar fantasy i allmänhet, för det gör jag, utan på det faktum att just Näcken & Company inte lockar mig. Lite förvånad noterar jag att berättelsens slut inte tycks öppna upp för en fortsättning. Men vi får väl se … Säkert är nog i alla fall att vi kommer att få läsa mer av Johanna Olsson i framtiden och det gläder mig!

Här kan du köpa Glömskan:

Adlibris

Bokus

Annonser

nadir-och-ingen-annan

Nadir och ingen annan är en sprillans ny lättläst bok av Pär Sahlin utgiven på Hegas förlag (2017). Den riktar sig till barn från 13 år och uppåt och speciellt bra passar den här boken dem som är nyanlända. Texten ligger på en Hegas-nivå med tre punkter av fem, lite medelsvår alltså. Den här berättelsen har ett ganska stort typsnitt och är ca 60 sidor lång. I inledningen finns en innehållsförteckning med de tolv kapitlens titlar och sidhänvisningar, vilket är tydligt och bra. I slutet finns som vanligt en intervju med författaren. Sånt är trevligt!

Nadir och ingen annan handlar om den ensamkommande flyktingpojken Nadir, som bor tillsammans med två andra killar på ”boendet”, Ali och Said. De ser varandra som bröder fast de inte är släkt, men de har det arabiska språket gemensamt, som de talar alla tre. Nadir har ingen annan familj än dessa två och känner sig ibland lite ensam i Sverige. Han har bara bott här i ett år, efter flykten från kriget i Damaskus i Syrien, men kan redan svenska. Nadir går på högstadiet och tycker att det går hyfsat även om det är svårt när svenskarna pratar snabbt. Han förstår dock mer svenska än han själv kan uttrycka, vilket gör att det blir missförstånd. Ibland drömmer han sig tillbaka till Syrien. Där fanns Soraya, med sitt svarta hår som doftade så gott av någon sorts blomma. ”De var kanske bästa vänner. Kanske var de mer än så …” (sidan 53).

En söndag har Nadir, Ali och Said gått till simhallen för att bada. Plötsligt får Nadir syn på en liten flicka som försvinner ner under vattenytan. Hon är bara fem, sex år och han förstår att hon håller på att drunkna. Han kastar sig i bassängen och simmar fram till flickan så fort han kan. När han gör sitt bästa för att rädda henne, dyker hennes pappa upp och anklagar honom för att försöka dränka henne. Nadir fattar ingenting! Han kommer sig inte heller för att förklara, det är så svårt på svenska, särskilt när han känner sig lite rädd och osäker. Pappan ser så arg ut. Nadir tänker aldrig mer gå tillbaka till simhallen!

Utanför omklädningsrummet står det en badvakt, som har sett alltihop. Hon undrar om han har lust att träna simning. Det har han gjort tidigare, i Syrien före kriget och flykten till Sverige. Nadir vet inte längre vad han vill. Det är så mycket i skolan, att han kanske inte har tid. Dessutom har han dåligt samvete gentemot Ali och Said, som kanske inte skulle förstå? Nadir känner att han behöver tänka, utan sin ”familj”, som givetvis undrar varför han inte vill hänga med dem. Han orkar inte förklara sina funderingar på att börja med simning för Ali och Said, inte riktigt än. Man måste väl inte berätta allt för sina vänner?

I den här berättelsen tar Sahlin upp flera olika intressanta ämnen utöver simträning och tävlingar. Grundproblemet är svårigheten att som nyanländ kunna anpassa sig och känna sig hemma i vårt land, när framför allt språket är nytt och främmande. Detsamma gäller att lära sig förstå och ta till sig till kulturen i övrigt i det nya landet. Nadir och ingen annan handlar om relationer i allmänhet men kanske i synnerhet om hur man ska hantera situationer som uppkommer när man får nya vänner och intressen, som konkurrerar med de gamla. Sviker han Ali och Said om han börjar med simning? Det är en fråga han ställer sig. Det betyder ju inte att han inte längre älskar dem? Å andra sidan skulle det kunna leda till att Nadir får nya vänner, hittar gemenskap och en meningsfull och positiv framtid här i Sverige. För om man har andra drömmar och mål än de gamla vännerna och får chansen att uppfylla dem – hur gör man då?

Som läsare känner jag hur frustrerande det måste vara för Nadir att folk har förutfattade meningar om honom och dömer honom utan anledning. Detta är inget som uttalas i boken men jag gissar att man kan tolka t ex flickans pappas beteende som att hans ilska och framför allt rädsla beror på Nadirs utseende och härkomst.

Jag gillar verkligen Nadir, han är väldigt fint gestaltad. Jag får lust att krama honom! Även om det händer flera saker i texten som skapar olust hos mig som läsare, uppfylls jag av en bubblande skön känsla när jag har läst ut den. Det är en feelgood, helt enkelt! Pär Sahlin lyckas berätta om och förmedla många olika sinnesstämningar. Det är rädsla, ilska och oro blandat med vänskap, lycka och en liten antydan till kärlek. Det är spännande och högt tempo, dialogen är trovärdig och träffande. Jag förundras över att Sahlin kan få till så mycket medryckande handling på relativt få sidor. Rekommenderas varmt.

Här kan du köpa Nadir och ingen annan:

Adlibris

Bokus

Hegas förlag


Korpgudinnan

Den sista delen i trilogin Sagan om Turid heter Korpgudinnan och utkom 2016 (Berghs förlag). Jag har redan recenserat de föregående två här på Bokhemligheter, se länkar nedan, och imponeras även nu av Östnäs’ språk, som är kargt och precist, lite korthugget. Jag som oftast själv broderar ut och vräker på – väl mycket ibland kan tyckas – njuter av att läsa texter av någon som har förmågan att säga mycket med bara några få ord. Men det är handlingen, den spännande berättelsen om Turids inre och yttre resa, som fascinerar. ”Att resa är ingenting som tar slut. Allt är en resa, en övergång”, säger Turid (sidan 14). Det här är läsarens sista resa med Turid.

Mitt under Turids och Frodes bröllopsfest kommer bud att varjagerna närmar sig Ribe i Danmark, där de befinner sig, och det är dags att förbereda sig för krig igen. Då behöver Frodes far Harald sin kusin Torkels krigare för att kämpa mot varjagerna. Fadern säger sig kunna undvara Frode och Turid och han skickar iväg de båda nygifta mot Dyflin för att hämta förstärkning. Harald är en vidrig person som favoriserar vissa av sina barn och de som inte är gjorda för kraftmätningar och krig duger inte i hans ögon. Jag knyter handen av ilska när jag läser. Men brudparet är snarare glada att få ge sig av och reser snart med en ynklig skara män mot det som idag är Irland, handelsplatsen Dyflin (nuvarande Dublin). På den sjätte dagen siktar de Irland.

Turid utvecklas under resans gång och lär sig nya saker, både om sig själv och andra. Hon och Frode bor en tid i ett kloster, med nunnor som tillber Vite Krist. Men Turids gudinna Freja har ingen plats där. Detta är slutet på vikingatiden och kristendomen har börjat sitt intåg. Turid känner sig inte hemma här. Och hennes resa är heller inte slut ännu, utan hon måste resa vidare, och söka ett nytt liv i en ny tillvaro, ett annat land.

Givetvis kan man dra paralleller till dagens flyktingström här. Många tvingas fly från sina hemländer och försöka skapa sig ett nytt liv. Men det är inte lätt att anpassa sig till det nya landet. Det är nya förutsättningar: ett nytt språk, nya seder och bruk – kort sagt ett nytt liv. Detta får Turid och hennes make uppleva.

Det är spänning både genom den andliga vandring och utveckling som Turid gör och den fysiska resa som hon ger sig ut på, mot Världens ände. Och det blir både med- och motgångar. Berättelsen är gripande på flera ställen och alla lärorika fakta om den här tiden ger mig som läsare mycket stor behållning. Aldrig hade jag kunnat tro att jag skulle tycka att det var så här spännande med vikingatiden! Det finns även här en karta i inledningen och en ordlista i slutet, för den som vill ha extra koll.

Slutet är vemodigt och vackert och jag kan inte hejda tårarna. Trots att jag blir så gripen att jag gråter, är det ändå det bästa slut jag kan tänka mig och det är definitivt. Det finns inte någon öppning till en fjärde bok. Det ska därför bli roligt att se vad Elisabeth Östnäs hittar på i fortsättningen.

Här kan du läsa mina recensioner om de två föregående böckerna:

Sagan om Turid – Kungadottern

Sagan om Turid – Krigstid

Här kan du köpa Sagan om Turid – Korpgudinnan:

Adlibris

Bokus


 

Mysteriet med smitarna

Den femte boken i Torsten Bengtssons serie SPLEJ heter Mysteriet med smitarna (Hegas, 2017).  Den är fint illustrerad av Katarina Strömgård, och har både stora och små bilder texten igenom. Praktiskt nog har Hegas ett system med markeringar för de olika svårighetsnivåer som de erbjuder, från 1-5 punkter. Här är Hegas-nivån tre punkter, berättelsen har 80 sidor och vänder sig till barn från 9 år.

Mysteriet med smitarna är den första boken som jag läser i serien om de fyra vännerna i SPLEJ. Men eftersom det är fristående mysterier, kommer jag in i den utan problem. Läsaren förstår också snart vad förkortningen i titeln står för. Berättaren Peo förklarar att hans gäng brukar hålla till i en liten kolonistuga, som tillhörde hans mormor som nu är död. Där har de en studio och spelar in egna program till sin tevekanal. Sedan lägger de ut programmen på nätet.

En kväll följer Peo med sin bästa kompis Jamal till moskén, där det är bön och mycket folk. När alla andra har gått hem känns det lite läskigt i den mörka byggnaden. Jamals pappa låser och larmar. Han berättar att de ändå redan har haft fyra inbrott i år. Larmet verkar inte hjälpa, för polisen hinner inte dit i alla fall. Peo tänker att det inte finns så mycket att stjäla i en moské men Jamals pappa förklarar att de inte stjäl, utan i första hand förstör inne i moskén, och kladdar på väggarna. När Peo och Jamal cyklar hemåt i mörkret, kommer en bil med släp emot dem med hög fart. Bilen bromsar men släpet får sladd och träffar Jamal, som flyger upp i luften och blir liggande på marken. Sedan smiter föraren med bilen! Rädd och orolig rusar Peo fram till Jamal. Hans panna är våt av blod. Är han död?

Det här blir ett fall för SPLEJ. Medan Jamal ligger på sjukhus nystar de andra tre i mysteriet. Peo börjar minnas detaljer från olyckan och snart har de kommit på något. Finns det ett samband mellan olyckan och inbrotten? De hjälps åt att leta information för att kunna lösa gåtan i studion allihop, Peo, Lollo, Ester och Jamal.

Handlingen i Mysteriet med smitarna är väldigt aktuell och tar upp viktiga frågor. Den kretsar kring främlingsfientlighet och rädslan för det annorlunda, som Jamals moské. Den är spännande och angelägen att läsa och diskutera i skolklasser. Torsten Bengtsson har skrivit drygt 75 böcker som getts ut på olika förlag, många av dem på Hegas, så han vet vad han gör. Han har skapat fina och trovärdiga karaktärer av olika kön och etnisk tillhörighet, vilket gör kompisgänget dynamiskt och läsningen spännande. Det är nervkittlande händelser som avlöser varandra, bra dialog och högt tempo.

Vem bryr sig

 

När det gäller Camilla Jönssons Vem bryr sig (Hegas 2017) lockas jag både av den kaxiga titeln och det fräcka omslaget, som är gjort av Leon Remstedt. Det finns inga bilder inuti texten. Det här är en bok med fyra punkter ifyllda, vilket innebär att den ställer högre krav på förkunskaper om ordförråd och grammatik. Läsaren beräknas också lära sig några svåra ord under läsningens gång. Hegas böcker är alltid relativt långa och Vem bryr sig  har 113 sidor. Den känns inte ”lättläst” i den vanliga bemärkelsen, som man skulle kunna tro, utan som en helt ”vanlig” bok – bara ovanligt bra! I inledningen finns en innehållsförteckning som underlättar för den som gillar att ha koll. Stort typsnitt i rubrikerna ser snyggt och tydligt ut. Den rekommenderade åldern är från 13 år.

Vem bryr sig handlar om femtonåriga Isak som flyttar till en ny lägenhet med sin pappa och måste börja i en ny skola. Där märker han snart att allt inte står rätt till. Ett gäng killar styr och ställer som de vill. De knuffas och slåss och sätter skräck i resten av eleverna på skolan utan att någon vågar säga ifrån. Ledaren Sigge, som alla är rädda för, mobbar framförallt en person, Tova i Isaks klass. Även Isaks nya kompis Ali verkar bara stillsamt acceptera hur Sigge får de andra i klassen att dansa efter sin pipa. Han säger: ”Ett tips bara. Jävlas inte med Sigge. Han tar det inte så bra” (sidan 35-36). Isak blir överrumplad av hur Sigge och de andra behandlar Tova, det skaver i honom när han bevittnar den makt som Sigge har. Han är riktigt obehaglig. Inte heller Isak gör något för att stå upp för henne och säga ifrån. Eller gör han det?

Isak hamnar i en svår sits när han som ny försöker ta itu med klassens gamla problem som ingen annan har vågat röra. Men det visar hur modig och stark han är, ett föredöme och någon att se upp till. Isak berättar i förstaperson vilket gör det hela personligt. Han känns som en trovärdig och bra huvudperson, som det är lätt att tycka om.

Även i den här boken är det alltså viktiga frågor tas upp. Vems ansvar är det att säga ifrån om mobbning och hur gör man det bäst? Samtidigt som det här är en berättelse om mobbning i första hand, smyger det sig in en liten pirrig kärlekskänsla i en tråd som löper parallellt med huvudhandlingen. Det är fint skrivet.

Här kan ni köpa lättlästa böcker från Bokförlaget Hegas:

Adlibris

Bokus

Bokförlaget Hegas AB

 


trollkarlens arvinge

Trollkarlens arvinge av Ida Öhnell (Ida Öhnell förlag 2016) är den första egenutgivna bok jag har valt att recensera här på Bokhemligheter. Den är häftad och på omslaget finns två olika, väldigt läckra illustrationer gjorda av författaren själv, som inte bara skriver utan också illustrerar på uppdrag. Jag gillar framsidan, som är mycket snygg. Dessutom är titeln lockande.

Trollkarlens arvinge är en intrikat och välkomponerad historia som leder tankarna åt flera håll, bland annat åt Harry Potters. Det handlar om syskonen Stella och Jacob Zenithar, som har vuxit upp utan sin pappa hos en moster sedan modern dog. När fadern Joso skickar efter sina två barn förändras livet helt för syskonen. Då är Stella sjutton år och Jacob femton.

Öhnell tar med läsaren på en spännande resa som börjar i vår vanliga värld, för att strax flyttas över till en plats som kallas Aurgård och inte ligger längre bort än att man kan färdas dit med bil. Där finns en helt ny värld, för oss såväl som för Stella och Jacob. Det är lustigt att slottet de bor på och vissa andra detaljer, som rustningar och vapen, är gammaldags och verkar höra hemma i forna tiders riddarsagor, medan andra detaljer placerar Zenithars borg och Aurgård i nutiden, med konserter och rockklubbar.

Både Jacob och Stella tycker att det blir en häftig nystart på tillvaron när de kommer till sitt nya hem. Särskilt Jacob välkomnar förändringen eftersom han mobbas i skolan. De har från början varken någon aning om vilken värld de har hamnat i eller att deras far är en stor trollkarl. Men ganska snart efter ankomsten upptäcker de förstås detta liksom att allt inte står rätt till i den här världen. De inser också att det inte är så enkelt att vara arvingar till den störste trollkarlen. Det pågår strider mellan olika trollkarlssläkter och syskonen Zenithar vet inte vem de kan lita på. Hur är det med Joso Zenithar egentligen? Är han den pålitlige och snälle far som Stella hoppas på?

Stella är en klok ung dam som tar parti för de svagare – dem som de finare, rikare och bättre ansedda familjerna ser ner på. Hon går sin egen väg. Hon är sympatisk och lätt att tycka om och får genast nya vänner på skolan. När Villi kommer in i skolans matsal klädd i svart, med ett stort lockigt hårtrassel och sotade ögon, tittar Stella lite extra. Hon får höra att han arbetar på Draknästet, en rockbar i Torshem, som ägs av den mystiske Sabbana. Det är han som leder rebellerna mot Stellas far och den styrande makten. Kan det vara farligt för Stella att umgås med Villi och de andra som går till Draknästet?

Vissa magiska detaljer och företeelser får mig direkt att tänka på andra berättelser. Men helt unik är det kanske svårt att vara idag? Hur som helst fascineras jag av Öhnells fiffiga och lekfulla fantasi. Det är möjligen lite spretigt i inledningen när vi får vara med både i den vanliga skolan hemma, den nya världens skola och på slottet, men det tar sig. Det mer vardagliga livet med skolan och kompisar försvinner något i raden av andra händelser, men om detta är en serie kommer sådant kanske tillbaka i följande delar? Jag upplever det som att efter en något trevande första del, blir den andra hälften riktigt bra och jag rycks så småningom med i handlingen.

De korta rubrikerna sammanfattar fint respektive kapitels handling, som till exempel Zenithars borg, Draknästet och Bal på Hallsten. Hela miljön är fängslande och trovärdig, jag ser den framför mig när jag läser. Alla egennamn i berättelsen är vackra och fantasifulla, speciellt platserna. Vad sägs om Dimhölje slott? Eller Nordhall, Vangårda, Torshall – alla dessa gör mig barnsligt förtjust. Men även personers namn är fint uttänkta. Den enda som enligt mig inte riktigt passar in är Herr Brödlös, vars namn på ett märkligt sätt skiljer sig från övriga mer magiskt klingande namn. Eftersom jag inte är en van läsare av fantasy, är jag inte bekant med eventuella likheter med namnen i andra serier. För mig låter därför Öhnells skapelser mycket fantasieggande. I inledningen av berättelsen finns en karta av Aurgård avritad, vilket underlättar förståelsen för hur platserna ser ut. Det är både roligt och bra att kunna följa med i händelserna på kartan. Detta är en lovande debut, vars handling känns spännande, intressant och lockar till fortsatt läsning.

Här kan du köpa Trollkarlens arvinge:

Adlibris

Bokus

 


 

elsa-i-london

Ann-Charlotte Ekensten är en produktiv författare som debuterade 2014. Hon har lyckats få totalt 20 böcker publicerade sedan dess och fem till är planerade att släppas i augusti. Elsa i London (Nypon förlag 2016) är en lättläst bok, men med sina 54 sidor är det en förhållandevis lång text, utan illustrationer. Titeln är klockren och det härliga omslaget är ett collage i milda, bleka pasteller gjort av duktiga Anna Winberg.

Berättelsen riktar sig till barn från 12 år och har läsbarhetsindex (Lix) 15. Med Nypons egen nivå blir detta 2 av 4, det vill säga ”nästan lättläst”. Rent allmänt talar man om att Lix upp till 25 är ”mycket lättläst”, som till exempel barnböcker. För en person utan lässvårigheter är detta en bok som går att läsa ut på ungefär en kvart. Det är stort typsnitt och korta stycken. Dessutom är den behändig i sitt lilla format, vilket jag har påpekat tidigare angående Nypons böcker. Lätt att ta med sig i väskan också!

Elsas faster frågar om hon vill följa med henne till London över en långhelg. Tessan arbetar med att köpa in kläder till en stor butik och ska gå på modemässa. Elsa blir överlycklig, och vill väldigt gärna åka till London – hennes drömmars stad. Men kommer att pappa att säga ja? Och hur blir det då med provet i engelska på fredagen när Elsa ska åka? Några hinder finns det att hitta lösningar till innan det kan bära iväg.

Elsa älskar kläder och särskilt skor, så hon vill shoppa mycket i London. Bästa vännen Noor tipsar henne om att det finns gott om second hand-butiker i London med fräcka kläder, som ingen annan har. Dessutom är det ju bra med återvinning för miljön och förmodligen är begagnade kläder dessutom billigare än nya kläder. Elsa tvekar. Ska hon verkligen köpa kläder och skor som någon annan har använt? Elsas inställning framgår tydligt av följande citat: ”Det finns ju så mycket nytt att välja bland, och det behöver inte alls vara dyrt” (sid. 9). Ska hon få en annan uppfattning under resans gång?

Väl framme i London kikar de i affärer, upplever stämningen i den härliga storstaden och dricker te och äter scones. Men Elsa vill även passa på att besöka det kända vaxkabinettet, Madame Tussauds’s, där kändisar finns porträtterade som vaxdockor. Skådisar, popstjärnor, politiker – spännande människor överallt. Elsa hoppas få se sin idol, Johnny Depp, och ta en selfie med honom att skicka till Noor. Dockorna där ser ju nästan levande ut. Men allt är kanske inte som det ser ut …?

Huvudpersonen i Elsa i London är en charmig och positiv tjej i femtonårsåldern, som själv berättar i förstaperson. Det är ett fint tempo med roliga och intressanta händelser som avlöser varandra. Från början framställs Elsa som något ytlig; hon pratar mest om kläder, smink och shopping. Jag måste erkänna att jag inte var särskilt förtjust i henne då. Faster Tessan däremot, som arbetar i modebranschen, är cool och miljömedveten, och en bra förebild för Elsa. Min uppfattning om Elsa ändras allt eftersom jag läser, det blir ett slags aha-upplevelse, för både henne och mig. Det är uppfriskande att se henne utvecklas under resans gång. Flera faktorer samverkar och gör nämligen så att hon får sig en och annan tankeställare. Ekensten vill få läsaren att tänka till, att reagera och agera, precis som hon låter Elsa göra.

Jag hoppas vi får läsa mer om Elsa i framtiden, men än så länge är inga uppföljare planerade. Jag håller tummarna, för det här är bra!

Här kan du köpa Elsa i London:

Adlibris

Bokus

Nypon förlag


Hegas förlag i Helsingborg ger ut lättlästa böcker, som är rejäla i formatet, med stort typsnitt och luftiga sidor. De är lätta att känna igen och har markering för svårighetsgrad på framsidan, den så kallade Hegas-nivån, med upp till fem punkter ifyllda. Den här gången har jag läst två böcker, båda utgivna 2016. Ingen som hon av Helena Karlsson, riktar sig till barn från 10 år (tre punkter) och Älskar dig, hatar dig av Martin Jonols (fyra punkter), som passar något äldre läsare, från 13 år.

Ingen som hon handlar om Tova och hennes bästa vän Judit, som också är hennes kusin. De gör allting tillsammans och träffas nästan varje dag. De chattar, spelar fotboll, skrattar och har hemligheter. Visst, Tova har andra vänner också, som hon tycker om: ”Men dom var inte som Judit. Ingen var som hon” (sidan 12). Den första meningen i boken sätter stämningen direkt: ”Det borde varit dåligt väder den dagen mamma berättade att Judit skulle dö” (sidan 9). Det måste vara svårt att skriva om en obotlig sjukdom som cancer; både att välja angripssätt, berättarröst och ton och framför allt att försöka undvika att det blir sentimentalt. Det tycker jag att Helena Karlsson lyckas väl med. En nackdel med den här inledningen är dock att det inte blir så stor spänning gällande händelseutvecklingen – vi vet att Judit ska dö. Tova brottas med skuldkänslor. Borde hon verkligen spela match när Judit inte kan vara med? Får man ha roligt fast ens bästa kompis är svårt sjuk? Hur påverkas vänskapen av detta grymma, oåterkalleliga?

Det är viktiga frågor som tas upp och avsikten med berättelsen är säkert både att väcka tankar och beröra, gripa tag i läsaren. Kanske berodde det på min dagsform när jag läste men jag blev inte riktigt lika berörd som jag brukar. Dels uteblir överraskningsmomentet, dels tycker jag att deras barndom glorifieras och jag har alltid haft svårt för överdrifter: ”Himlarna var rosa dom somrarna. Nätterna tog aldrig slut” (sidan 15).

Trots det gillar jag Ingen som hon, som är klart läsvärd. Det är ett ovanligt ämne som det behövs fler böcker om. Kanske är det ett sätt att mildra omständigheterna, att inleda med ”slutet” så att säga, så inte döden kommer som en chock?

Jonols bok är en fristående fortsättning på Minna och Hugo och Lyssna på mig. Alla tre är skrivna i dagboksform. I Älskar dig, hatar dig får jag åter bekanta mig med Minna och hennes dagboksanteckningar. Minna älskar att göra beats och låtar. Hon och bästisen Jossan brukar alltid hitta på kul saker ihop men nu vill Jossan bara plugga hela tiden, så Minna känner sig övergiven. Minnas kille Hugo har inte heller så mycket tid över för henne. ”Vi har sjukt mycket läxor och Hugo pussar mig alldeles för sällan”, skriver hon i dagboken (sidan 9). Dessutom finns det en jobbig kille i klassen som heter Max. Tack och lov händer det något nytt. Den coola tjejen Amelia börjar i klassen och får sitta bredvid Minna. Hon har en helt egen stil och det visar sig att hon gillar hip hop och läser samma böcker som Minna. Kan det bli bättre? Hon verkar veta vad hon vill och är självständig. Minna och Amelia börjar vara med varandra på rasterna och efter skolan. Hon är spännande och kul, tycker Minna. Ända tills Amelia berättar att Jossan har sagt saker om Minna. Kan det verkligen vara sant? Vem ska Minna lita på?

Jag gillar jagpersonen Minna och hennes berättarstil i dagboksform. Själva settingen i skolmiljö är också bra. Det här med att göra beats är nytt för mig, och roligt att läsa om. Det är läckert att hon gör sin egen musik. Däremot tycker jag att Jossans plötsliga pluggande hela tiden blir överdrivet. Inte heller Amelias karaktär är helt trovärdig i mina ögon, med tanke på hennes beteende. Först är hon väldigt tyst och blyg och osäker. Hon blir uppriktigt förvånad när Minna frågar henne om hon ska hänga med till skolfiket och ta en kopp varm choklad. Sedan vänder hon helt om och bli hur självsäker och kaxig som helst. Läsaren får aldrig veta varför Amelia är som hon är, får inte lära känna henne på djupet. Jag vill veta mer om henne och hennes tidigare upplevelser, till exempel varför hon byter skola?

Det är ett bra driv i båda böckerna och det går lätt att läsa båda. Jag blir nyfiken och vill veta vad som ska hända! Visserligen tycker jag att det några saker som kunde ha gjorts lite annorlunda, tydligare, men det är kanske mest jag som är petig? Läs själv och gör din egen bedömning!

Här kan du köpa Ingen som hon och Älskar dig, hatar dig:

Adlibris

Bokus

Hegas