Silversländan av Gunilla Granbom (Idus förlag 2017) är den tredje boken om flickorna Emma, Susanna och Mirella. Precis som de föregående två böckerna, vänder den sig till barn i åldern 9-12 år. Kapitlen är ganska långa och språket sprudlar av både fakta och händelser. Titeln är ”catchy”, vacker och lockande. Omslagets färger är drömska på något sätt och passar fint ihop med titeln.
I de första böckerna var flickorna dels en månad i Mirellas tid, 1791, dels en månad i sin egen tid, 2013. En fullmånenatt kröp de tillbaka till 1806 i jakten på det andra månuret. Nu fortsätter äventyret och flickorna har åter krupit igenom trollroten i Hagaparken, portalen för att resa i tiden. De återvänder till år 1777 för att Mirella ska kunna besöka mor Elinda, Hagahäxan, och hennes dotter Amalia. Det är nämligen Amalia som kommer att bli Mirellas mamma om något år och hon vill så gärna träffa henne, för hon har inga minnen av henne. Det visar sig inte vara helt enkelt, för Amalia har begett sig till Drottningholm där hon har fått arbete. Driftiga som flickorna är, kommer de på ett sätt att ta sig dit. Men ska de lyckas hitta silversländan?
Flickorna stöter än en gång på den märkliga och skrämmande kvinnan Smaragda. Hon säger att hon ska söka upp mor Elinda för att de två tillsammans måste förstöra det falska månuret med hjälp av en magisk silverslända. Först då hävs förbannelsen som gör att Smaragda förvandlas till en häger. För att tvinga flickorna att hjälpa henne stänger hon trollroten och de blir fast i 1700-talet! Vad ska de göra nu?
Det här är framför allt ett magiskt äventyr som utspelar sig i en läcker historisk setting, den här gången kring Drottningholm på Lovön väster om Stockholm. Precis som tidigare är det faktaspäckat, spännande, roligt och mycket intressant. Det handlar också om vänskap och tillit. Granbom berättar trovärdigt och målande med en tilltalande berättarröst. Händelserna avlöser varandra i högt tempo.
Det är fascinerande hur Granbom väver samman fakta med fantasi och de actionfyllda äventyren i dåtiden är stundtals riktigt nervpirrande. Det är välskrivet och bra upplagt. Jag rekommenderar att man läser från början för att få ut mesta möjliga av det här actionfyllda äventyret. Se gärna mina tidigare recensioner av Hemligheten i Haga och Månuret här på Bokhemligheter. Det kommer en fjärde och avslutande del också.
Här kan du köpa Silversländan:
Milos flykt av Åsa Storck är en lättläst bok från Hegas förlag i Helsingborg, med illustrationer av Andréa Räder. Första utgåvan kom 2008 men finns nu i ny upplaga med läckert nytt omslag gjort av Leon Remstedt 2017. Berättelsen om Milo ligger på Hegas-nivå 2 av 5, har Lix 16 och 55 sidor med ganska stort typsnitt. Illustrationerna är i svartvitt. Den vänder sig till barn från 9 år och den passar lika bra till dem som behöver en mer lättläst bok, som dem som läser utan större problem. Det är den gripande handlingen och berättelsen om Milo som dröjer sig kvar. Den här boken finns även på arabiska.
Milos familj är på flykt för det är krig i deras hemland, men trots det får de inte stanna i Sverige utan måste gömma sig. Därför kan Milo inte vara ute och leka som andra barn, vilket gör att han känner sig väldigt ensam. Han vet faktiskt inte om han någonsin har haft en kompis. De har flyttat från gömställe till gömställe i flera år nu. Olika människor hjälper dem, en del är snälla men vissa verkar nästan arga på dem. Och de vet aldrig när de måste flytta igen.
Det är svårt på många sätt att vara på flykt. Pappa har nästan tappat gnistan helt och ser mest på tv eller stirrar rakt ut i luften nu för tiden. Mamma och lillasyster Rina håller ihop. ”Milo blir liksom över” (sidan 15). För att glömma allt det jobbiga och bara känna sig som vilken pojke som helst, brukar Milo smita ut ur lägenheten ibland. Han vet att han inte kan vara med de andra barnen på riktigt, men att betrakta dem på avstånd hjälper ändå lite mot ensamheten. Prata med någon vågar han inte, det är för farligt. Då kan de bli avslöjade och bli tvingade att lämna landet. Milos föräldrar hoppas förstås att en dag få beskedet att familjen ska få stanna, så de äntligen kan sluta gömma sig och bli fria. Men kommer den dagen någonsin?
Men så ändras plötsligt allt för Milo, för en gång när han har smitit ut träffar han Elias. Elias som inte frågar så mycket, som bara vill spela fotboll. Milo står i mål och det känns jättebra, de har roligt ihop. Har han äntligen fått en kompis? När han får en inbjudan till ett födelsedagskalas hos Elias blir han alldeles varm inuti av lycka. Men hur ska han kunna gå på kalaset?
Milos flykt berättar hur vardagen på flykt ser ut ur den gömda flyktingpojken Milos perspektiv om hur det är att leva på flykt. Men vi får även följa hur vänskapen växer fram ur Elias perspektiv. Hans mamma är nyfiken och vill veta en massa om Milo, som till exempel var han bor. Men sånt har inte Elias tid att tänka på, de spelar ju fotboll. Och det har väl ingen betydelse heller? Samtidigt kan han inte låta bli att fundera lite själv. Varför är Milo så tyst om vissa saker?
2016 fick Åsa Storck Emilpriset, bland annat för sin serie om flyktingpojken Milo. Det här är en ömsint och varm berättelse om vänskap och utanförskap. Väldigt aktuell dessutom. Det finns tre böcker om Milo. Stanna Milo! och Du klarar det Milo! heter de övriga två, också de med nya omslag från 2017.
Här kan du köpa Milos flykt:
Vem är Skuggan? som är skriven av Lotta Sundin (Idus förlag 2017) är en riktig överraskning, inte alls som jag hade förväntat mig. Jag tycker nämligen inte att omslaget är särskilt tilltalande, framför allt inte att typsnittet är snyggt. Men det är ju en smaksak. Därför inbillade jag mig väl att berättelsen skulle vara lite alldaglig. Men som man brukar säga, är det ju ”insidan” som räknas, och jag kunde inte ha haft mer fel. För det här är en riktig pärla! Jag sugs omedelbart in i handlingen, som börjar spännande med lite oväntad information redan på första sidan. Bussresan till jobbet går ovanligt fort när jag läser något bra.
Skuggan är ett slags superhjälte på skateboard, en god person som räddar folk från tjuvar och andra småskurkar i samhället efter mörkrets inbrott. Det enda de drabbade har sett och kan vittna om efteråt är att det är någon som åker skateboard och har svart hjälm med visir som har hjälpt dem. Och kvinnan som blev överfallen i parken påstår att Skuggan är en tjej, kan det verkligen stämma?
Storyn berättas i tredje person i preteritum/dåtid, ett perspektiv där vi kommer nära huvudpersonen Tuva och upplever allt utifrån hennes synvinkel. Föräldrarna är skilda och Tuva bor kvar i det stora huset hos mamma, medan pappa bor någon annanstans med en ny kvinna. Så långt låter det kanske bekant, men sedan inser läsaren att Tuvas situation är annorlunda. Hennes mamma är så koncentrerad på sitt arbete som forskare/uppfinnare att hon knappt ens kommer ihåg att äta. Inte kan hon laga mat heller, men där rycker pappan in. Han är en duktig hemmakock och lagar middagar till Tuva. Samtidigt är Tuva väldigt självständig och fixar att göra många vuxengrejer, som mamma glömmer eller inte hinner med. Som exempel svarar hon på mammas mejl, betalar räkningar, bokar flygresor för mammas konferenser och mycket annat.
Tuva uppfattar sig själv som udda. Hon pratar ogärna om sig själv och är blygsam men har uppenbarligen flera dolda talanger, vilka läsaren upptäcker efterhand. Bland annat tränar hon judo och är en av de bästa i landet, men det är det ingen som vet. I skolan räcker hon aldrig upp handen utan svarar bara (rätt) på de frågor som läraren ställer direkt till henne, och de är alltid de svåraste. Hon är överbegåvad, precis som sin mamma (som arbetar med en ny uppfinning som ska rädda världen från den globala uppvärmningen) och känner sig därför utanför i klassen. Hon har inga vänner – förrän Julia kommer.
En kväll precis precis innan Tuvas judoträning ska börja träffar hon på Julia, nykomlingen i klassen. Hon som är kaxig och som modigt har vågat stå upp för sina åsikter på lektionerna. Det visar sig att Julia också tränar judo. Kanske har de även annat gemensamt? För första gången känner Tuva att hon inte vill byta klass, och flytta upp två årskurser som hennes mamma föreslår. Det kan inte hjälpas att hon är överbegåvad. Nu har hon hittat en vän. De börjar plugga ihop och har kul, trivs jättebra tillsammans. Tuva har aldrig varit så här avslappnad i någons sällskap förut. När de kramas känns det väldigt speciellt, faktiskt inte det minsta obehagligt.
Språkligt sett är Vem är Skuggan? mycket välskriven, med bra upplägg, spänning och högt tempo. Alla inblandade är intressanta och ett par har en lite annorlunda livssituation. Det är en varm och mysig berättelse med en härlig huvudperson, vars mamma är galet cool och rolig med helt underbara repliker. Olika spännande och finurliga trådar drar läsaren vidare mot en upplösning, som i mina ögon möjligen känns något kort. Jag hade helst sett ett mindre tvärt slut, men det är en petitess. Jag ger den här boken ett högt betyg.
Här kan du köpa Vem är Skuggan?
Livia och förändringarnas vindar av Sofia Weiss (Idus förlag 2017) är en kapitelbok för åldern 9-12 år. Den handlar om Livia, som själv berättar sin historia med en tilltalande berättarröst. Jag gillar speciellt att titeln har en symbolisk betydelse handlingen igenom. Detta är en genomtänkt bok från början till slut.
Livias familj har varit tvungen att sälja sitt gröna, fina trähus med vitt staket och syrener och har flyttat till en liten lägenhet i en annan del av stan. Det var när pappan förlorade arbetet på fabrikens IT-avdelning som de inte längre hade råd att bo kvar i villan. Det är många punkter som har försämrats nu, tycker Livia. Den första är att hon bor långt från sin BFF, Best Friend Forever. Det andra är att hon måste dela rum med sin fyraåriga lillebror. Det tredje är att hon måste cykla åtta kvarter till skolan istället för att gå dit på fem minuter. Och dessutom stinker det sopor i trappuppgången. Pappa har lovat att fixa punkan på hennes cykel, men har ännu inte gjort det. Han har blivit deprimerad och apatisk av att inte ha något jobb och känner sig förstås ansvarig för att familjen måste flytta. Att Livia och bästa vännen Kajsa blir osams gör inte heller livet roligare för Livia. Visserligen kan man ju protestera och säga att det här är småsaker, att det är många som bor i lägenhet (helt frivilligt!) eller måste dela rum och har det bra ändå. Men detta är bakgrunden till Livias story.
En dag när Livia kommer hem från skolan sitter det en lapp på hissen: ”TRASIG”. Typiskt! Det är jobbigt att gå trapporna upp till sjätte våningen. Hon kikar på dörrarnas namnskyltar och får syn på en med namnet ”Anders Grå”. Genast sätter fantasin igång. Är det en grå liten hustomte som bor där eller kanske en färgsprakande punkare med lila hår? Plötsligt kommer personen ut och det är en vanlig man i kostym, som passar att heta Grå i efternamn. Det ligger något gråfärgat, sorgset över honom, tycker Livia. När han ska låsa dörren får han inte bara upp nyckeln ur fickan utan också ett gnistrande halsband. Livia tycker det är underligt att han har ett så fint smycke i fickan. Han kikar leende på det en stund innan han kilar in och lämnar halsbandet. Är han en diamanttjuv?
En annan lustig grej med grannarna är att Livia en dag strax efter inflyttningen hade råkat få syn på en vacker kvinna i trappuppgången. Hon såg ut som en filmstjärna. Men varför verkade hon så rädd? Livia har inte sett henne sedan dess och funderar på om det kan ha hänt henne något?
Frågan som genomsyrar berättelsen är, om man ska bygga vindskydd eller väderkvarnar när förändringens vindar blåser? Livias coola farfar berättar att man antingen kan ”bygga väderkvarnar och utnyttja vindarna. Eller så kan man bygga ett vindskydd och helt enkelt gömma sig” (sidan 9). Det är mycket bra och tankeväckande ord som passar in i alla möjliga sammanhang, och de återkommer här i berättelsen i flera avseenden.
Jag tycker mycket om den här boken. Den är välskriven, varm och mysig och innehåller flera spännande vändningar och har en härlig upplösning. Man kan nästan kalla den för en feelgood för barn.
Här kan du köpa Livia och förändringarnas vindar:
Spökskrivaren av Malin Stehn (Opal 2017) är en riktig bladvändare, som jag lätt korar till en av de bästa barnböcker för 9-12 år som jag har läst på senare år. Malin Stehn var en ny bekantskap för mig, så jag gick in och kollade på hennes hemsida. Det visar sig att hon har varit fantastiskt produktiv och jag kände igen flera av hennes titlar utan att ha läst något av henne tidigare. Nu får jag väl ta mig en titt på dem igen.
Spökskrivaren handlar om 13-årige Casper Bolander, vars pappa Paolo Bolander är en hyllad deckarförfattare, som håller på med den fjärde boken i sin deckarserie. Han och Casper åker till släktens torp Oxelbo för att tillbringa höstlovet där, samtidigt som pappan ska försöka komma över sin skrivkramp. Dessutom är föräldrarna skilda och Caspers mamma är i Spanien med sitt jobb, så att han skulle få stanna kvar ensam hemma är uteslutet. Casper tycker inte att vare sig pappans böcker eller författande är särskilt intressant; han är rätt trött på alla som blir imponerade. De skulle bara vet att det inte är något yrke för den som drömmer om ett glättigt liv i rikedom med kändisfester varje vecka.
När de kommer fram visar det sig att strömmen har gått och att det är iskallt inne i stugan. Ingen täckning finns det heller mitt ute i skogen, så de kan inte ringa efter hjälp. Och kolmörkt är det också, bara en svag månstrimma lyser upp. Som tur är får de tag på en elektriker, men kan de verkligen lita på Hasse? Varför ställer han så många märkliga frågor till Casper om Paolo Bolander? Och vad vill Helena, som bor i närheten och verkar vara överdrivet insatt i deckare i allmänhet, och författarens böcker i synnerhet? Är det, som Casper misstänker, hans kända singelpappa som lockar?
Just som Casper tror att veckan som kommer ska bli den tristaste i världshistorien, dyker Klara upp. Hennes mamma är en gammal klasskamrat till Caspers pappa och han minns henne vagt från tidigare somrar i torpet. Genast ser allt lite ljusare ut. Möjligen blir han lite distraherad av hennes närvaro, för när han märker vad som håller på att hända är det kanske för sent?
Spökskrivaren har allt: En sympatisk och trovärdig berättarröst, en spännande och lite skrämmande setting, högt tempo, en genomtänkt smart handling och en överraskande final. Språket är rappt och trovärdigt och huvudpersonerna är coola och intagande. Hela upplaget är väldigt klurigt och själva upplösningen är dramatisk. Älskar dessutom titeln!
Opal håller en mycket hög klass på sin utgivning, enligt mig. Jag har läst många barn- och bilderböcker samt både svenska och översatta ungdomsböcker och jag är väldigt imponerad.
Här kan du köpa Spökskrivaren:
En bästis, tack! av Emma Askling är en kapitelbok om relationer och intriger, om vänskap och svek, för åldern 9-12 år (Ordalaget 2017). Den berättas av Luna, som fyller tolv år i första kapitlet. Sedan hennes bästis Hanna flyttade i somras har Luna varit ganska ensam. Hon och Hanna hade hängt ihop sedan förskolan och nu går hon vårterminen i femman. Det enda som Luna önskar sig i födelsedagspresent är något man inte kan få i present, nämligen en ny bästis. Det hade verkligen varit perfekt. Någon att gå till gympan med eller sitta bredvid i matsalen och helt enkelt bara hänga med.
Lunas mamma är kanske inte den mest pedagogiska person man kan tänka sig. Hon är orolig för att Luna är ensam alldeles för mycket och vill förstås också att hon ska hitta en ny bästis. Som födelsedagspresent ger hon Luna en dagbok, där hon kan skriva om ”alla sina hemligheter om killar och kompisar”, föreslår hon. Bra tänkt av mamma kanske, men också jobbigt för Luna. Hon har ju ingen kompis att skriva om. Än. När det gäller det där med killar finns det visserligen en som är lite extra intressant, och det är Melvin. Är hon kär i honom?
När klassens drottning Cleo överraskande nog bjuder med Luna till badhuset, tackar hon ja, fast med viss tvekan. Förmodligen har Cleo redan frågat flera andra innan, som inte har kunnat. Luna vet att hon står längre ner på listan och bara duger ibland. Ändå vill hon följa med, både för att hon älskar att bada och för att Cleo förväntar sig att alla ska göra som hon säger.
På badet går Cleo omkring och visar upp sig på bassängkanten i sin fina nya guldbikini, kastar med håret och klagar på att vattnet är kallt. Som tur är, finns det fler klasskompisar på badhuset den här dagen. Melvin till exempel och Zorona med sitt långa svarta hår. ”Om det är något jag inte kan kalla mig själv så är det badkruka”, berättar Luna (sidan 27). Så Luna badar med de andra och vågar hoppa från trampolinen och har jättekul, ända tills Cleo befaller henne att följa med hem.
Det är nu den nya dagboken kommer väl till pass. Luna skriver om dagens upplevelser på badhuset och bestämmer sig dessutom för att satsa på tre viktiga mål. Hon ska bli modigare och göra saker hon inte har vågat tidigare, prata med folk oavsett om de är coola eller inte och sist men inte minst – skaffa sig en bästis. Ska hon lyckas med detta? Hon tänker på ett av morfars ordspråk, som säger: ”Man måste våga för att vinna”. Kanske kan den nya flickan som ska börja i klassen, Bella, bli Lunas nya kompis?
Det händer saker hela tiden och Askling lyckas väl med uppgiften att hålla både spänning och tempo på topp. Stundtals sitter jag på helspänn och våndas. Det känns obehagligt när det visar sig att vänner både ljuger och sviker och jag undrar hur Luna tackla detta? Ska hon vända andra kinden till eller ge igen?
Jag gillar Lunas berättarröst från början, hon verkar lite lagom filosofisk och känns mogen för sin ålder. Jag tänker till exempel på hennes sätt och tankar, språk och uttryck. Dessutom är det kul att hon gillar ordspråk.
En bästis, tack! är en riktig bladvändare och jag läser ivrigt. Dessutom skrattar jag högt. Jag tycker verkligen om den här tjejen, Luna. Hoppas att det finns planer på en fortsättning!
Här kan du köpa En bästis, tack!:
Skuggsyster av Anna-Karin Andersson (Idus förlag 2017) är den andra boken i den trilogi, som började med I skuggan av Blå Jungfrun (Idus förlag 2015). Den sista boken i serien väntas komma ut under hösten 2018.
Det är en fascinerande miljö, som Anna-Karin Andersson tar oss med till för sin fortsättning. Hon har förflyttat handlingen från den mytomspunna ön Blå Jungfrun utanför Oskarshamn till det gamla mentalsjukhuset Gertrudsvik i Västervik. Där har vi den perfekta settingen för det hela, med sin lite lagom fantasieggande och skrämmande miljö, historiskt sett.
Åter igen får vi stifta bekantskap med de två vännerna Therese och Daniel. Den här gången ska de tillbringa höstlovet i Västervik hos Daniels farmor. För att ha något kul att göra på lovet, har de anmält sig till ett skaparläger för ungdomar. Detta ska hållas i en av de många byggnader som tillhörde det gamla mentalsjukhuset. Som om det inte vore nog att de ska vistas där under kursen på dagtid, så visar det sig att Daniels farmor har flyttat in i en nyrenoverad lägenhet på området.
Det som är extra fascinerande med bakgrunden till den här berättelsen, är att delar av den är sann. Psykiatriska Museet, som barnen besöker, fick 2002 nya lokaler i en gammal vårdavdelning som restaurerats till ursprungligt skick. I dagsläget har mentalsjukhuset omvandlats till moderna bostäder. Men de finns där, husen från förr. Särskilt väl lägger man märke till Ettan med klockan. Nu för tiden är kanske tankarna på forna tiders hemskheter långt borta i den här vackra miljön intill vattnet i Västervik. Men vålnaderna från tiden, de som aldrig har fått ro, vart har de tagit vägen? Sitter deras ångestskrik kvar mellan väggarna på husen i Gertrudsvik?
Therese tycks ha en sällsynt förmåga att få kontakt med ”andra sidan”, vilket är både spännande och skrämmande. Hon är mottaglig inte bara för syner utan hon upplever även flera gånger en mystisk dov ton som fyller henne, eller en rysning som lägger sig i hennes knäskål, att det fräser i hennes kropp. Kompisen Daniel tycks oftast helt missa de läskiga partierna.
Anna-Karin Andersson bygger successivt upp stämningen, så att det kryper efter ryggraden. Hon lämnar små ledtrådar som den uppmärksamma läsaren har nytta av i sina försök att lista ut vart historien är på väg. Det gamla mentalsjukhuset är en lagom kuslig omgivning, som är som gjord för att skapa associationer och ge de läsande barnens fantasier fritt spelrum. Hur kommer det sig att den stora klockan, i tornet högst upp på byggnaden som kallas Ettan, har stannat just på tre minuter i halv? Hur hänger allt detta ihop med det förra äventyret, i påskas, på ön Blå Jungfrun? Och vad är det är fiolmusik Therese hör nerifrån kulvertarna? Den mystiska gamla kvinnan som de stöter på inuti museet – vad har hon för roll? Hon verkar nästan leva i en annan tid …
Dialogen är både varm, kaxig och trovärdig, och jag gillar även de andra personerna som är med på kursen. Särskilt Theo. Berättarstilen är något långsam, men på ett bra, nästans suggestivt sätt. Det händer hela tiden saker som ”stoppar upp” flödet. Det kan vara torra löv som prasslar, svarta fåglar som flaxar till och lyfter mot skyn i närheten, eller en kvinnas hastiga klackar som klapprar iväg i den sena kvällen. Ändå upplever jag att det går framåt. Fast det är inte ”action” i dess vanliga bemärkelse, utan ett slags smygande krypande dramatik, som trappas upp mot slutet tills bitarna faller på plats på ett listigt sätt. Och det hela avslutas med en vink om var den tredje och avslutande delen kommer att äga rum, och det låter minsann riktigt spännande! Men jag säger inget. Läs!
Här kan du köpa Skuggsyster:
Bokhemligheter 