Nadir och ingen annan är en sprillans ny lättläst bok av Pär Sahlin utgiven på Hegas förlag (2017). Den riktar sig till barn från 13 år och uppåt och speciellt bra passar den här boken dem som är nyanlända. Texten ligger på en Hegas-nivå med tre punkter av fem, lite medelsvår alltså. Den här berättelsen har ett ganska stort typsnitt och är ca 60 sidor lång. I inledningen finns en innehållsförteckning med de tolv kapitlens titlar och sidhänvisningar, vilket är tydligt och bra. I slutet finns som vanligt en intervju med författaren. Sånt är trevligt!
Nadir och ingen annan handlar om den ensamkommande flyktingpojken Nadir, som bor tillsammans med två andra killar på ”boendet”, Ali och Said. De ser varandra som bröder fast de inte är släkt, men de har det arabiska språket gemensamt, som de talar alla tre. Nadir har ingen annan familj än dessa två och känner sig ibland lite ensam i Sverige. Han har bara bott här i ett år, efter flykten från kriget i Damaskus i Syrien, men kan redan svenska. Nadir går på högstadiet och tycker att det går hyfsat även om det är svårt när svenskarna pratar snabbt. Han förstår dock mer svenska än han själv kan uttrycka, vilket gör att det blir missförstånd. Ibland drömmer han sig tillbaka till Syrien. Där fanns Soraya, med sitt svarta hår som doftade så gott av någon sorts blomma. ”De var kanske bästa vänner. Kanske var de mer än så …” (sidan 53).
En söndag har Nadir, Ali och Said gått till simhallen för att bada. Plötsligt får Nadir syn på en liten flicka som försvinner ner under vattenytan. Hon är bara fem, sex år och han förstår att hon håller på att drunkna. Han kastar sig i bassängen och simmar fram till flickan så fort han kan. När han gör sitt bästa för att rädda henne, dyker hennes pappa upp och anklagar honom för att försöka dränka henne. Nadir fattar ingenting! Han kommer sig inte heller för att förklara, det är så svårt på svenska, särskilt när han känner sig lite rädd och osäker. Pappan ser så arg ut. Nadir tänker aldrig mer gå tillbaka till simhallen!
Utanför omklädningsrummet står det en badvakt, som har sett alltihop. Hon undrar om han har lust att träna simning. Det har han gjort tidigare, i Syrien före kriget och flykten till Sverige. Nadir vet inte längre vad han vill. Det är så mycket i skolan, att han kanske inte har tid. Dessutom har han dåligt samvete gentemot Ali och Said, som kanske inte skulle förstå? Nadir känner att han behöver tänka, utan sin ”familj”, som givetvis undrar varför han inte vill hänga med dem. Han orkar inte förklara sina funderingar på att börja med simning för Ali och Said, inte riktigt än. Man måste väl inte berätta allt för sina vänner?
I den här berättelsen tar Sahlin upp flera olika intressanta ämnen utöver simträning och tävlingar. Grundproblemet är svårigheten att som nyanländ kunna anpassa sig och känna sig hemma i vårt land, när framför allt språket är nytt och främmande. Detsamma gäller att lära sig förstå och ta till sig till kulturen i övrigt i det nya landet. Nadir och ingen annan handlar om relationer i allmänhet men kanske i synnerhet om hur man ska hantera situationer som uppkommer när man får nya vänner och intressen, som konkurrerar med de gamla. Sviker han Ali och Said om han börjar med simning? Det är en fråga han ställer sig. Det betyder ju inte att han inte längre älskar dem? Å andra sidan skulle det kunna leda till att Nadir får nya vänner, hittar gemenskap och en meningsfull och positiv framtid här i Sverige. För om man har andra drömmar och mål än de gamla vännerna och får chansen att uppfylla dem – hur gör man då?
Som läsare känner jag hur frustrerande det måste vara för Nadir att folk har förutfattade meningar om honom och dömer honom utan anledning. Detta är inget som uttalas i boken men jag gissar att man kan tolka t ex flickans pappas beteende som att hans ilska och framför allt rädsla beror på Nadirs utseende och härkomst.
Jag gillar verkligen Nadir, han är väldigt fint gestaltad. Jag får lust att krama honom! Även om det händer flera saker i texten som skapar olust hos mig som läsare, uppfylls jag av en bubblande skön känsla när jag har läst ut den. Det är en feelgood, helt enkelt! Pär Sahlin lyckas berätta om och förmedla många olika sinnesstämningar. Det är rädsla, ilska och oro blandat med vänskap, lycka och en liten antydan till kärlek. Det är spännande och högt tempo, dialogen är trovärdig och träffande. Jag förundras över att Sahlin kan få till så mycket medryckande handling på relativt få sidor. Rekommenderas varmt.
Här kan du köpa Nadir och ingen annan:
Ann-Charlotte Ekensten är en produktiv författare som debuterade 2014. Hon har lyckats få totalt 20 böcker publicerade sedan dess och fem till är planerade att släppas i augusti. Elsa i London (Nypon förlag 2016) är en lättläst bok, men med sina 54 sidor är det en förhållandevis lång text, utan illustrationer. Titeln är klockren och det härliga omslaget är ett collage i milda, bleka pasteller gjort av duktiga Anna Winberg.
Berättelsen riktar sig till barn från 12 år och har läsbarhetsindex (Lix) 15. Med Nypons egen nivå blir detta 2 av 4, det vill säga ”nästan lättläst”. Rent allmänt talar man om att Lix upp till 25 är ”mycket lättläst”, som till exempel barnböcker. För en person utan lässvårigheter är detta en bok som går att läsa ut på ungefär en kvart. Det är stort typsnitt och korta stycken. Dessutom är den behändig i sitt lilla format, vilket jag har påpekat tidigare angående Nypons böcker. Lätt att ta med sig i väskan också!
Elsas faster frågar om hon vill följa med henne till London över en långhelg. Tessan arbetar med att köpa in kläder till en stor butik och ska gå på modemässa. Elsa blir överlycklig, och vill väldigt gärna åka till London – hennes drömmars stad. Men kommer att pappa att säga ja? Och hur blir det då med provet i engelska på fredagen när Elsa ska åka? Några hinder finns det att hitta lösningar till innan det kan bära iväg.
Elsa älskar kläder och särskilt skor, så hon vill shoppa mycket i London. Bästa vännen Noor tipsar henne om att det finns gott om second hand-butiker i London med fräcka kläder, som ingen annan har. Dessutom är det ju bra med återvinning för miljön och förmodligen är begagnade kläder dessutom billigare än nya kläder. Elsa tvekar. Ska hon verkligen köpa kläder och skor som någon annan har använt? Elsas inställning framgår tydligt av följande citat: ”Det finns ju så mycket nytt att välja bland, och det behöver inte alls vara dyrt” (sid. 9). Ska hon få en annan uppfattning under resans gång?
Väl framme i London kikar de i affärer, upplever stämningen i den härliga storstaden och dricker te och äter scones. Men Elsa vill även passa på att besöka det kända vaxkabinettet, Madame Tussauds’s, där kändisar finns porträtterade som vaxdockor. Skådisar, popstjärnor, politiker – spännande människor överallt. Elsa hoppas få se sin idol, Johnny Depp, och ta en selfie med honom att skicka till Noor. Dockorna där ser ju nästan levande ut. Men allt är kanske inte som det ser ut …?
Huvudpersonen i Elsa i London är en charmig och positiv tjej i femtonårsåldern, som själv berättar i förstaperson. Det är ett fint tempo med roliga och intressanta händelser som avlöser varandra. Från början framställs Elsa som något ytlig; hon pratar mest om kläder, smink och shopping. Jag måste erkänna att jag inte var särskilt förtjust i henne då. Faster Tessan däremot, som arbetar i modebranschen, är cool och miljömedveten, och en bra förebild för Elsa. Min uppfattning om Elsa ändras allt eftersom jag läser, det blir ett slags aha-upplevelse, för både henne och mig. Det är uppfriskande att se henne utvecklas under resans gång. Flera faktorer samverkar och gör nämligen så att hon får sig en och annan tankeställare. Ekensten vill få läsaren att tänka till, att reagera och agera, precis som hon låter Elsa göra.
Jag hoppas vi får läsa mer om Elsa i framtiden, men än så länge är inga uppföljare planerade. Jag håller tummarna, för det här är bra!
Här kan du köpa Elsa i London:
Nu har jag läst lättlästa böcker från Nypon förlag i Helsingborg. De är skrivna av tre etablerade författare men jag hade inte läst mer än två av dem tidigare. Det gäller: Sista hållplatsen av Kerstin Lundberg-Hahn, Fågelflickan av Johanna Nilsson och Emma & Måns av Mårten Melin, som var en ny bekantskap för mig. Böckerna är utgivna i kartonnage, är små och nätta i formatet och lätta att ta med sig i väskan. Och just dessa har grymt snygga omslag.
För någon som inte har lässvårigheter går det relativt fort att läsa en sådan här bok. Samtidigt är lättlästa böcker väldigt kompakta i sin handling och de ger läsaren en mycket större läsupplevelse än vad antalet sidor föreslår. Det som både är utmärkande för och intressant med lättläst-genren är, att oavsett vilket ämne som tas upp upplevs böckerna som känslomässigt fullmatade. Titlarna innehåller bara ett par ord eller en kort, ibland ofullständig mening. Jag gillar det!
Tobias berättar själv sin historia i Sista hållplatsen och ger oss en kortfattad personbeskrivning i inledningen. Han är inte så stark, säger han, trots att han gör armhävningar varje kväll. Dessutom har han en tand som står snett och ett ögonbryn som sitter högre än det andra. Ena örat står ut lite grand också. Med andra ord: Tobias är som folk är mest, inte helt perfekt och heller inte helt nöjd. Det är väl kanske det Lundberg-Hahn vill säga, att alla kan ha lite dåligt självförtroende. Annars vet jag inte riktigt varför han tar upp alla dessa ”fel”.
En kväll händer en grej, berättar Tobias. Han har varit hos sin kompis och spelat dataspel. På hemvägen vid halv elva-tiden råkar han somna på bussen och åker av misstag med ända till sista hållplatsen. Busschauffören slutar sitt skift, väcker Tobias och säger att han måste gå av. Det är mörkt och kallt och lite öde och Tobias känner sig inte helt bekväm. Dessutom är han är på ett ställe där han aldrig har varit tidigare och nästa buss går inte förrän om en timma. Stämningen som byggs upp är lite lagom läskig. En fyllgubbbe på en soffa säger ”Skål!” och några killar längre bort ser ut som ”gangsters”, som han kallar dem. Till råga på allt har hans mobil laddat ur. Typiskt honom! Vad ska han göra?
Det här är den andra boken om i serien Typiskt Tobias! där den första heter Kaos i skallen. Titlarna är lockande, coola och läckert kortfattade. Framsidan är lockande. Perfekt för att få fler tonårskillar att läsa, tänker jag. Och även säkert en och annan tjej. Från 13 år, LIX 16.
Fågelflickan handlar om Minna som är sexton år och går på gymnasiet. Hon vill inte äta, utan tänker bli smal som en fågelflicka så att hon kan flyga upp i universum. ”Hon vill slippa kroppen och skolan och alla krav” står det på första sidan (s 5). Men hur blev det egentligen så här? Vad var det som hände? Det är frågor som Minna ställer sig (s 6).
Det började för ett år sedan när hon och bästa kompisen Lisa skulle tävla om att gå ner fem kilo i vikt. Den tävlingen vann Minna och sedan har hon bara fortsatt att tappa kilon. Nu är varje tugga en kamp och hon har inte bara förlorat kilon utan även sin bästa vän.
Minna drömmer om att bli ”läkare eller forskare eller journalist. Eller astronom” (s 5). Hon har alltid varit intresserad av stjärnor och planeter. Hon skulle gärna vilja åka upp i rymden och sedan skriva en bok om det när hon kommer tillbaka hem. Minna har en lillebror som heter Tom. Hon älskar honom över allt annat och han avgudar henne och vill vara precis som hon. Varje kväll berättar Minna en saga för Tom. En saga handlar om ”fågelflickan” – hon som nästan har slutat äta helt, som vill bli så lätt att hon kan flyga. Tom vill höra fortsättningen på sagan om fågelflickan varje kväll. Men tänk om han också vill bli lätt som en fågel? Hur ska sagan sluta?
Här får vi följa Minna under några veckor medan hon tynar bort alltmer. Det låter hemskt att vara hungrig men ändå inte kunna äta. Nästan obegripligt för den som inte har varit i den situationen eller sett på som anhörig. Föräldrarna är förtvivlade och diskuterar vad de ska göra. Ska de kontakta BUP-mottagningen (Barn- och ungdomspsykiatri) för att hjälpa Minna? Men hur gör de om Minna inte vill bli hjälpt?
Det här är en viktig bok. Den är gripande och vacker och spännande. Från 12 år, LIX 14.
Emma & Måns är ett slags samlingsvolym av de tidigare böckerna om de här personerna. Nu berättas händelserna ur Emmas perspektiv, vilket är ett roligt berättartekniskt grepp. Samma händelser upplevda ur en annan vinkel kan få stora konsekvenser både för hur huvudpersonen reagerar känslomässigt (förstås) och hur läsaren upplever berättelsen. Jag tycker det var listigt gjort, även om jag inte har läst de föregående böckerna i serien om Emma och Måns.
Redan på första sidan förstår vi att Emma har spanat in Måns. Nu ligger hon hemma och är sjuk men längtar till nästa dag när hon ska få träffa honom i skolan. Fast tänk om de skulle kunna ses även utanför skoltid? Kanske gå på bio, som en riktig dejt?
Vilken otur att Måns ska råka bli förkyld just när de har bestämt att de ska se en film tillsammans. Och vilken tur att Emma får idén att hyra film istället, så de kan träffas ändå. De sitter nära varandra hemma i soffan. Ska de våga kyssas?
Emma och Måns får vara med om den första pirrande kärleken, om längtan och oro. Det handlar om att vara blyg och osäker, om att våga ta de första trevande stegen mot närhet med en annan människa. Kan det vara både jobbigt och skönt att längta? När starka känslor är inblandade kan det lätt bli missförstånd. Varför sitter Måns med Nanna på McDonald’s? Har han tröttnat på Emma nu?
Jag tror att många unga känner igen sig i den här berättelsen och kan få insikt i hur det kan vara när man träffar någon och upplever den första kärleken. Och för oss som redan har upplevt allt det där (för ganska länge sedan), är det spännande att minnas och gå tillbaka till den tiden. Möjligen tycker jag att Emma är lite väl ”på”. Det verkar vara hon som tar initiativet hela tiden. Det kanske kan betraktas som jämlikt men långt ifrån alla tjejer är lika intresserade som Emma i den här åldern. Eller också är det jag som har blivit gammal? Från 13 år, LIX 14.
Här kan du läsa mer om LIX:
Här kan du köpa böckerna: