I början av året läste jag Emma Asklings debut Det övergivna huset, som jag gav högt betyg. Därför var det med intresse (och kanske höga förväntningar) som jag tog mig an Dolda tecken (Idus förlag 2015). Det här är en helt annan historia. En fristående berättelse eller möjligen den första i en serie? Det får framtiden visa.
Fabian är besviken! Det blir inte någon skidresa till Åre på sportlovet med kompisen Måns och hans familj, som det brukar. Förmodligen blir det hans värsta sportlov någonsin. Hans pappa har just fått ärva ett gammalt hus av en avlägsen släkting, Villa Fridhem, och föräldrarna har bestämt sig för att använda lovet till att renovera det. Men inte nog med det: De har bjudit med sig Julia, den nya tjejen i klassen, som Fabian aldrig ens har pratat med. Hur schysst är det att tvinga ihop honom med någon han inte känner, som dessutom är en tjej? Julia är inte heller direkt cool, utan har för korta byxor, noppiga tröjor och går omkring i gymnastikskor trots att det är vinter. Så tänker Fabian från början, och dömer henne efter utsidan. Men kanske kan han att ändra sig när han lär känna Julia och förstår hur hon har det?
Redan när de kommer börjar det hända märkliga saker i huset. Saker som inte går att förklara. Någon knackar på fönstret högst upp i huset, en gammal radio utan batterier börjar spraka och plötsligt hörs en röst. Eller är det bara inbillning? Dessutom hittar de underliga markeringar i huset, klottrade på väggar och möbler. Men vad ska de överkryssade fredsmärkena betyda? Och vad är det för en fågel som dyker upp lite då och då? Spökar det i Villa Fridhem?
Ganska snart förstår läsaren att Fabian är en snäll kille och betydligt mindre kaxig än sin bästa vän Måns. Han är klok och eftertänksam och bjuder på sig själv när han medger att han är mörkrädd: ”Mörker var bland det värsta jag visste” (sidan 33). Julia visar sig vara tuff när det gäller. Hon muntrar Fabian och stöttar när mörker och olustiga platser skrämmer honom.
Det är tolvåriga Fabian som berättar rakt och ärligt och utan krusiduller i ett bra tempo. Jag gillar både Fabians och Julias personligheter, båda två är trovärdiga. Det är lagom läskigt och spännande med den historiska kopplingen till Finska vinterkriget.
Det vore kul att följa dem på nya äventyr.
Här kan du köpa Dolda tecken:
Nyårsfesten av Ann-Charlotte Ekensten (2014). Från 12 år, 20 sidor, lix 16.
Den här författaren har varit väldigt produktiv sedan debuten för snart två år sedan. Hon har släppt lättlästa böcker på flera förlag och i serien om Tage på camping finns nu fem stycken, utgivna på Tukan förlag i Göteborg (2014, 2015). En ny serie som vänder sig till unga vuxna med intellektuell funktionsnedsättning ligger ute på Vilja förlag. Här har jag dock läst Ann-Charlotte Ekenstens första bok på Nypon förlag, som heter Nyårsfesten (2014). Den handlar om Elin, vars mamma är svårt sjuk i cancer. När Elin blir bjuden på maskerad på nyårsafton brottas hon med skuldkänslor. Kan hon verkligen tillåta sig att ha roligt fast mamma är sjuk?
Nyårsfesten passar ungdomar från 12 år och uppåt. Handlingen rör sig kring en äldre högstadieelev och det klirrar av flaskorna i ryggsäcken på väg till festen. Det faktum att det serveras vin och är lätt att få tag i öl, gör att jag tycker att förlagets rekommenderade ålder nog är i lägsta laget. Kanske är jag gammaldags?
Ann-Charlotte Ekensten räds inte att ta sig an de stora frågorna ens i detta lilla format. Texten är väldigt koncentrerad och på enbart tjugo sidor hinner läsaren uppleva flera olika sinnesstämningar. Det är som ett tvärsnitt, denna enda kväll i Elins liv – förväntan, upprymdhet, kärlek, sex, sorg och skuld – allt ryms under några timmar på de små sidorna. Ekensten vet att vända och vrida på orden tills de sitter som en smäck, kort och koncist.
Jag tycker att framsidan är läcker med sina starka färger och udda motiv. Den sticker ut i mängden bland mer slätstrukna omslag. Jag gillar det symboliska – det yttre med den (oftast) glada clownen som kontrasteras av den inre sorgen, här tecknad som en tår på kinden.
Du och jag, Agnes av Bente Bratlund (2013). Översatt från norskan av Catharina Andersson. Från 10 år, 64 sidor, lix 13.
Här är det avskalat och exakt, rakt på sak i en mångbottnad historia om kärlek och vänskap. Jag blev mycket förtjust i berättelsen om Agnes, kanske för att den har en tilltalande och ödmjuk berättarröst.
Agnes och Maja är bästa kompisar och båda är förälskade i den nya killen i klassen, Daniel. När Maja vinner omröstningen och får åka till Öland på en veckas kurs tillsammans med Daniel, känns det inte bra i magen. Agnes blir ledsen, trots att hon också har röstat på Maja. Varför ska Maja alltid få som hon vill? Fast egentligen borde hon väl inte bry sig om Daniel, när det är Tim som alltid får henne att skratta?
Samtidigt med den mest uppenbara och vardagsnära tonårshandlingen, som delvis gestaltas genom kamratskap och spirande kärlek mellan tjejerna och killarna i klassen, löper en parallell historia genom texten. Det handlar om Agnes vänskap med sin granne tant Alm. En dag öppnar den gamla damen inte dörren. Vad är det som har hänt?
Jag beundrar verkligen alla som kan skriva så här stramt och kortfattat och ändå få ett djup i historien. Det känns som om jag lär känna Agnes på de här korta sidorna. Som hjälp har läsaren också ett persongalleri att gå tillbaka till, för att kunna hålla isär de medverkande.
Kom igen, Amina! av Annelie Dressen (2015). Från 13 år, 68 sidor, lix 17.
Det här är fortsättningen på berättelsen om den afrikanska flyktingflickan som älskar att springa. Nu har Amina och hennes kompisar börjat träna stafett. De ska få åka på tävling i Norge. Tränaren Camilla har en bra idé: Hon tycker att de ska passa på att tillbringa två extra veckor med träning i en stuga som ligger på vägen till tävlingen. Men när Amina hör ordet friidrottsläger drar hon sig skrämd tillbaka. Varför vill hon inte följa med?
Aminas mamma är kvar i Kenya och det är hela två år sedan de senast sågs. De brukar prata i telefon men nu har det varit tyst i mobilen länge. Varför hör inte mamma av sig? Har det hänt henne något? Oron gör Amina alldeles matt. Ska de någonsin få vara tillsammans igen? Alla dessa tankar gör att Amina får svårt att koncentrera sig på tävlingen. Tänk om mamma försöker ringa? Fungerar verkligen mobilerna mitt ute i skogen?
Ämnet är både aktuellt och intressant och spännande, med flera vändningar. Jag räknar med att det kommer en tredje bok om Amina. Det ser jag fram emot.
Här kan du köpa Nypon-böckerna:
Bokhemligheter 