Camilla Gunnarssons debutbok är en fin liten historia för åldern 9-12 år utgiven på Idus förlag 2016. Liten skriver jag både med tanke på att den är relativt kort och att den är tryckt i ett litet format. Den heter #tillsammans #utanför och som titeln antyder handlar den både om gemenskap och utanförskap. Själva kärnan i berättelsen rör sociala medier och hur snabbt en spontan ingivelse kan få oanade konsekvenser. Camilla Gunnarsson är psykolog.
Huvudpersonen Hilde berättar historien i förstaperson och jag uppfattar henne som en sympatisk tjej. Problemet är att hon är ensam och känner sig osynlig i skolan, där alla bara ignorerar henne. Hon är inte mobbad, säger hon, men det är heller ingen som ser henne. Det är alltid Hilde som frågar om hon får vara med någon på rasterna. Om någons bästa vän är sjuk eller bortrest kan hon bli tillfrågad, hon är van att vara reserv. Det här citatet visar tydligt hur Hilde upplever sin situation:
”Ibland undrar jag om någon skulle sakna mig om jag inte kom till skolan. Om jag försvann. Undrar hur länge det skulle ta innan någon saknade mig? Några dagar? En vecka? En månad? Flera månader? Innan någon skulle reagera och säga: […] Är det någon som minns Hilde? Som gick i vår klass förr? När slutade hon egentligen?” (12-13)
Hedda och Lovisa i klassen har en livsstilsblogg tillsammans, som kort och gott heter Hedda & Lovisa, där de till exempel lägger upp bilder på kläder, mode och smink. Det kan också vara inlägg om och bilder på kakor de har bakat och ätit tillsammans. På Instagram skriver de söta meddelanden till varandra och får massor av gilla-hjärtan medan Hilde får runt sju likes, alla av släktingar. Hedda och Lovisa är ”Best Friends Forever”, och har likadana BFF-smycken på sig. De verkar lite självupptagna och ytliga men å andra sidan beter de sig precis så som barn och ungdomar gör nu för tiden. Och Hilde tror inte att de ignorerar henne med flit. Men så en dag när Hilde läser Hedda & Lovisa-bloggen börjar det pyra av avundsjuka i henne. Utan att veta riktigt hur det går till, kommenterar hon blogginlägget – anonymt.
Jag gillar den raka tonen i texten, Hildes berättarröst är både ärlig och förståndig. Den saknar sentimentalitet trots att hon hamnar i en knipa som inte är särskilt genomtänkt. Det finns några småsaker jag skulle kunna opponera mig emot. Vissa av kommentarerna som Hilde skriver på de andras bloggar upprepar ordet ”ful” i olika sammanhang, vilket blir lite tjatigt. Detsamma gäller uttrycket ”taskig” som återkommer och kanske kunde ha formulerats lite mer varierat. Säger barn och ungdomar ens ”taskig” nu för tiden? Det går lite väl snabbt i slutet där jag tänker att Hilde borde ha stött på mer motstånd för att upplösningen ska kännas helt realistisk. Och jag som inte är det minsta teknisk undrar förstås hur hon lyckas lägga sina kommentarer anonymt, utan att någon kommer på att det är hon. Det borde väl gå att spåra henne?
Nätmobbning är ett aktuellt och viktigt ämne och det är bra att det tas upp. Efter texten finns en mängd diskussionsfrågor om mobbning, hela tjugofem stycken. Därefter följer fakta om och adresserna till fyra olika sajter på nätet som man kan vända sig till när man känner sig ensam och utanför eller har blivit utsatt för mobbning.
Förordet är värt att lägga på minnet: ”Du är inte bara ansvarig för vad du säger, utan även för det du inte säger” (Martin Luther King). Det finns inget årtal för detta specifika uttalande angivet utan jag citerar författaren. Det ska bli spännande att se vilket ämne Gunnarsson tar sig an nästa gång, för jag gissar att hon har ett nytt manus på gång. Det finns säkert en hel del ämnen som berör de nya problem som har dykt upp i och med den senaste teknologin och våra nya vanor på sociala medier. Det ser jag fram emot att ta reda på!
Här kan du köpa #tillsammans #utanför:
Bokhemligheter 