Nadir och ingen annan är en sprillans ny lättläst bok av Pär Sahlin utgiven på Hegas förlag (2017). Den riktar sig till barn från 13 år och uppåt och speciellt bra passar den här boken dem som är nyanlända. Texten ligger på en Hegas-nivå med tre punkter av fem, lite medelsvår alltså. Den här berättelsen har ett ganska stort typsnitt och är ca 60 sidor lång. I inledningen finns en innehållsförteckning med de tolv kapitlens titlar och sidhänvisningar, vilket är tydligt och bra. I slutet finns som vanligt en intervju med författaren. Sånt är trevligt!
Nadir och ingen annan handlar om den ensamkommande flyktingpojken Nadir, som bor tillsammans med två andra killar på ”boendet”, Ali och Said. De ser varandra som bröder fast de inte är släkt, men de har det arabiska språket gemensamt, som de talar alla tre. Nadir har ingen annan familj än dessa två och känner sig ibland lite ensam i Sverige. Han har bara bott här i ett år, efter flykten från kriget i Damaskus i Syrien, men kan redan svenska. Nadir går på högstadiet och tycker att det går hyfsat även om det är svårt när svenskarna pratar snabbt. Han förstår dock mer svenska än han själv kan uttrycka, vilket gör att det blir missförstånd. Ibland drömmer han sig tillbaka till Syrien. Där fanns Soraya, med sitt svarta hår som doftade så gott av någon sorts blomma. ”De var kanske bästa vänner. Kanske var de mer än så …” (sidan 53).
En söndag har Nadir, Ali och Said gått till simhallen för att bada. Plötsligt får Nadir syn på en liten flicka som försvinner ner under vattenytan. Hon är bara fem, sex år och han förstår att hon håller på att drunkna. Han kastar sig i bassängen och simmar fram till flickan så fort han kan. När han gör sitt bästa för att rädda henne, dyker hennes pappa upp och anklagar honom för att försöka dränka henne. Nadir fattar ingenting! Han kommer sig inte heller för att förklara, det är så svårt på svenska, särskilt när han känner sig lite rädd och osäker. Pappan ser så arg ut. Nadir tänker aldrig mer gå tillbaka till simhallen!
Utanför omklädningsrummet står det en badvakt, som har sett alltihop. Hon undrar om han har lust att träna simning. Det har han gjort tidigare, i Syrien före kriget och flykten till Sverige. Nadir vet inte längre vad han vill. Det är så mycket i skolan, att han kanske inte har tid. Dessutom har han dåligt samvete gentemot Ali och Said, som kanske inte skulle förstå? Nadir känner att han behöver tänka, utan sin ”familj”, som givetvis undrar varför han inte vill hänga med dem. Han orkar inte förklara sina funderingar på att börja med simning för Ali och Said, inte riktigt än. Man måste väl inte berätta allt för sina vänner?
I den här berättelsen tar Sahlin upp flera olika intressanta ämnen utöver simträning och tävlingar. Grundproblemet är svårigheten att som nyanländ kunna anpassa sig och känna sig hemma i vårt land, när framför allt språket är nytt och främmande. Detsamma gäller att lära sig förstå och ta till sig till kulturen i övrigt i det nya landet. Nadir och ingen annan handlar om relationer i allmänhet men kanske i synnerhet om hur man ska hantera situationer som uppkommer när man får nya vänner och intressen, som konkurrerar med de gamla. Sviker han Ali och Said om han börjar med simning? Det är en fråga han ställer sig. Det betyder ju inte att han inte längre älskar dem? Å andra sidan skulle det kunna leda till att Nadir får nya vänner, hittar gemenskap och en meningsfull och positiv framtid här i Sverige. För om man har andra drömmar och mål än de gamla vännerna och får chansen att uppfylla dem – hur gör man då?
Som läsare känner jag hur frustrerande det måste vara för Nadir att folk har förutfattade meningar om honom och dömer honom utan anledning. Detta är inget som uttalas i boken men jag gissar att man kan tolka t ex flickans pappas beteende som att hans ilska och framför allt rädsla beror på Nadirs utseende och härkomst.
Jag gillar verkligen Nadir, han är väldigt fint gestaltad. Jag får lust att krama honom! Även om det händer flera saker i texten som skapar olust hos mig som läsare, uppfylls jag av en bubblande skön känsla när jag har läst ut den. Det är en feelgood, helt enkelt! Pär Sahlin lyckas berätta om och förmedla många olika sinnesstämningar. Det är rädsla, ilska och oro blandat med vänskap, lycka och en liten antydan till kärlek. Det är spännande och högt tempo, dialogen är trovärdig och träffande. Jag förundras över att Sahlin kan få till så mycket medryckande handling på relativt få sidor. Rekommenderas varmt.
Här kan du köpa Nadir och ingen annan:
Livia och förändringarnas vindar av Sofia Weiss (Idus förlag 2017) är en kapitelbok för åldern 9-12 år. Den handlar om Livia, som själv berättar sin historia med en tilltalande berättarröst. Jag gillar speciellt att titeln har en symbolisk betydelse handlingen igenom. Detta är en genomtänkt bok från början till slut.
Livias familj har varit tvungen att sälja sitt gröna, fina trähus med vitt staket och syrener och har flyttat till en liten lägenhet i en annan del av stan. Det var när pappan förlorade arbetet på fabrikens IT-avdelning som de inte längre hade råd att bo kvar i villan. Det är många punkter som har försämrats nu, tycker Livia. Den första är att hon bor långt från sin BFF, Best Friend Forever. Det andra är att hon måste dela rum med sin fyraåriga lillebror. Det tredje är att hon måste cykla åtta kvarter till skolan istället för att gå dit på fem minuter. Och dessutom stinker det sopor i trappuppgången. Pappa har lovat att fixa punkan på hennes cykel, men har ännu inte gjort det. Han har blivit deprimerad och apatisk av att inte ha något jobb och känner sig förstås ansvarig för att familjen måste flytta. Att Livia och bästa vännen Kajsa blir osams gör inte heller livet roligare för Livia. Visserligen kan man ju protestera och säga att det här är småsaker, att det är många som bor i lägenhet (helt frivilligt!) eller måste dela rum och har det bra ändå. Men detta är bakgrunden till Livias story.
En dag när Livia kommer hem från skolan sitter det en lapp på hissen: ”TRASIG”. Typiskt! Det är jobbigt att gå trapporna upp till sjätte våningen. Hon kikar på dörrarnas namnskyltar och får syn på en med namnet ”Anders Grå”. Genast sätter fantasin igång. Är det en grå liten hustomte som bor där eller kanske en färgsprakande punkare med lila hår? Plötsligt kommer personen ut och det är en vanlig man i kostym, som passar att heta Grå i efternamn. Det ligger något gråfärgat, sorgset över honom, tycker Livia. När han ska låsa dörren får han inte bara upp nyckeln ur fickan utan också ett gnistrande halsband. Livia tycker det är underligt att han har ett så fint smycke i fickan. Han kikar leende på det en stund innan han kilar in och lämnar halsbandet. Är han en diamanttjuv?
En annan lustig grej med grannarna är att Livia en dag strax efter inflyttningen hade råkat få syn på en vacker kvinna i trappuppgången. Hon såg ut som en filmstjärna. Men varför verkade hon så rädd? Livia har inte sett henne sedan dess och funderar på om det kan ha hänt henne något?
Frågan som genomsyrar berättelsen är, om man ska bygga vindskydd eller väderkvarnar när förändringens vindar blåser? Livias coola farfar berättar att man antingen kan ”bygga väderkvarnar och utnyttja vindarna. Eller så kan man bygga ett vindskydd och helt enkelt gömma sig” (sidan 9). Det är mycket bra och tankeväckande ord som passar in i alla möjliga sammanhang, och de återkommer här i berättelsen i flera avseenden.
Jag tycker mycket om den här boken. Den är välskriven, varm och mysig och innehåller flera spännande vändningar och har en härlig upplösning. Man kan nästan kalla den för en feelgood för barn.
Här kan du köpa Livia och förändringarnas vindar:
Spökskrivaren av Malin Stehn (Opal 2017) är en riktig bladvändare, som jag lätt korar till en av de bästa barnböcker för 9-12 år som jag har läst på senare år. Malin Stehn var en ny bekantskap för mig, så jag gick in och kollade på hennes hemsida. Det visar sig att hon har varit fantastiskt produktiv och jag kände igen flera av hennes titlar utan att ha läst något av henne tidigare. Nu får jag väl ta mig en titt på dem igen.
Spökskrivaren handlar om 13-årige Casper Bolander, vars pappa Paolo Bolander är en hyllad deckarförfattare, som håller på med den fjärde boken i sin deckarserie. Han och Casper åker till släktens torp Oxelbo för att tillbringa höstlovet där, samtidigt som pappan ska försöka komma över sin skrivkramp. Dessutom är föräldrarna skilda och Caspers mamma är i Spanien med sitt jobb, så att han skulle få stanna kvar ensam hemma är uteslutet. Casper tycker inte att vare sig pappans böcker eller författande är särskilt intressant; han är rätt trött på alla som blir imponerade. De skulle bara vet att det inte är något yrke för den som drömmer om ett glättigt liv i rikedom med kändisfester varje vecka.
När de kommer fram visar det sig att strömmen har gått och att det är iskallt inne i stugan. Ingen täckning finns det heller mitt ute i skogen, så de kan inte ringa efter hjälp. Och kolmörkt är det också, bara en svag månstrimma lyser upp. Som tur är får de tag på en elektriker, men kan de verkligen lita på Hasse? Varför ställer han så många märkliga frågor till Casper om Paolo Bolander? Och vad vill Helena, som bor i närheten och verkar vara överdrivet insatt i deckare i allmänhet, och författarens böcker i synnerhet? Är det, som Casper misstänker, hans kända singelpappa som lockar?
Just som Casper tror att veckan som kommer ska bli den tristaste i världshistorien, dyker Klara upp. Hennes mamma är en gammal klasskamrat till Caspers pappa och han minns henne vagt från tidigare somrar i torpet. Genast ser allt lite ljusare ut. Möjligen blir han lite distraherad av hennes närvaro, för när han märker vad som håller på att hända är det kanske för sent?
Spökskrivaren har allt: En sympatisk och trovärdig berättarröst, en spännande och lite skrämmande setting, högt tempo, en genomtänkt smart handling och en överraskande final. Språket är rappt och trovärdigt och huvudpersonerna är coola och intagande. Hela upplaget är väldigt klurigt och själva upplösningen är dramatisk. Älskar dessutom titeln!
Opal håller en mycket hög klass på sin utgivning, enligt mig. Jag har läst många barn- och bilderböcker samt både svenska och översatta ungdomsböcker och jag är väldigt imponerad.
Här kan du köpa Spökskrivaren:
En bästis, tack! av Emma Askling är en kapitelbok om relationer och intriger, om vänskap och svek, för åldern 9-12 år (Ordalaget 2017). Den berättas av Luna, som fyller tolv år i första kapitlet. Sedan hennes bästis Hanna flyttade i somras har Luna varit ganska ensam. Hon och Hanna hade hängt ihop sedan förskolan och nu går hon vårterminen i femman. Det enda som Luna önskar sig i födelsedagspresent är något man inte kan få i present, nämligen en ny bästis. Det hade verkligen varit perfekt. Någon att gå till gympan med eller sitta bredvid i matsalen och helt enkelt bara hänga med.
Lunas mamma är kanske inte den mest pedagogiska person man kan tänka sig. Hon är orolig för att Luna är ensam alldeles för mycket och vill förstås också att hon ska hitta en ny bästis. Som födelsedagspresent ger hon Luna en dagbok, där hon kan skriva om ”alla sina hemligheter om killar och kompisar”, föreslår hon. Bra tänkt av mamma kanske, men också jobbigt för Luna. Hon har ju ingen kompis att skriva om. Än. När det gäller det där med killar finns det visserligen en som är lite extra intressant, och det är Melvin. Är hon kär i honom?
När klassens drottning Cleo överraskande nog bjuder med Luna till badhuset, tackar hon ja, fast med viss tvekan. Förmodligen har Cleo redan frågat flera andra innan, som inte har kunnat. Luna vet att hon står längre ner på listan och bara duger ibland. Ändå vill hon följa med, både för att hon älskar att bada och för att Cleo förväntar sig att alla ska göra som hon säger.
På badet går Cleo omkring och visar upp sig på bassängkanten i sin fina nya guldbikini, kastar med håret och klagar på att vattnet är kallt. Som tur är, finns det fler klasskompisar på badhuset den här dagen. Melvin till exempel och Zorona med sitt långa svarta hår. ”Om det är något jag inte kan kalla mig själv så är det badkruka”, berättar Luna (sidan 27). Så Luna badar med de andra och vågar hoppa från trampolinen och har jättekul, ända tills Cleo befaller henne att följa med hem.
Det är nu den nya dagboken kommer väl till pass. Luna skriver om dagens upplevelser på badhuset och bestämmer sig dessutom för att satsa på tre viktiga mål. Hon ska bli modigare och göra saker hon inte har vågat tidigare, prata med folk oavsett om de är coola eller inte och sist men inte minst – skaffa sig en bästis. Ska hon lyckas med detta? Hon tänker på ett av morfars ordspråk, som säger: ”Man måste våga för att vinna”. Kanske kan den nya flickan som ska börja i klassen, Bella, bli Lunas nya kompis?
Det händer saker hela tiden och Askling lyckas väl med uppgiften att hålla både spänning och tempo på topp. Stundtals sitter jag på helspänn och våndas. Det känns obehagligt när det visar sig att vänner både ljuger och sviker och jag undrar hur Luna tackla detta? Ska hon vända andra kinden till eller ge igen?
Jag gillar Lunas berättarröst från början, hon verkar lite lagom filosofisk och känns mogen för sin ålder. Jag tänker till exempel på hennes sätt och tankar, språk och uttryck. Dessutom är det kul att hon gillar ordspråk.
En bästis, tack! är en riktig bladvändare och jag läser ivrigt. Dessutom skrattar jag högt. Jag tycker verkligen om den här tjejen, Luna. Hoppas att det finns planer på en fortsättning!
Här kan du köpa En bästis, tack!:
Bokhemligheter 