Om böcker för barn och ungdom

Kategoriarkiv: Recensioner av ungdomsböcker

Norra Latin

Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren (Rabén & Sjögren 2017) är en tegelsten på 577 sidor. Titeln är tilltalande och lätt att komma ihåg, dessutom är omslaget så snyggt! Det ligger något ödesmättat över det, både lockande och skrämmande på samma gång. Dessutom har jag passerat det här här gamla läroverket många gånger de senaste åren. Det är coolt och fascinerande hur Bergmark Elfgren hittar ett redan existerande läroverk, som dessutom lämpligt nog har lagts ner, återupplivar det och gör det till sin egen fantasieggande skådeplats.

Med skicklig pensel målar Sara Bergmark Elfgren porträtten av de två olika huvudpersonerna, som har vuxit upp under olika förutsättningar, men kanske har mer gemensamt än samma födelsedag? De båda berättarrösterna har varsitt kapitel, vilka växlar mellan presens och preteritum, så läsaren lätt kan hålla isär dem. För Tamar, som kommer från en ”vanlig” bakgrund i Östersund, är det magi redan från början att ens komma in på detta anrika läroverk. Clea, däremot, med sin skådespelande mamma och egna småroller sedan barnsben ligger steget före, och för henne är den här världen mer som vardag.

Tamar är försiktig, väldigt självmedveten och känner sig udda i sin nya skola. Hon har ingen att umgås med och plågas av osäkerhet. Därför är det av desto större betydelse att dramaläraren Olle ser henne och berömmer henne för hennes antagningsprov. Hon och alla andra ser upp till Olle, som är en legend på skolan. Clea verkar leva ett drömliv, i alla fall på ytan. Som ”kändis” har hon ett stort antal följare i sociala medier, får skriva autografer på stan och är en till synes självsäker tjej. Hon tillhör givetvis toppskiktet i skolans hierarki. Emellertid tvivlar hon lika mycket på sig själv som Tamar.

Vi får även följa Tim, som också är barnskådespelare och son till en världskänd skådespelare. Han är nonchalant, lynnig och opålitlig, vilket gör att jag ogillar honom. Han beter sig precis som jag föreställer mig att rika, obekymrade och oansvariga ”brats” beter sig. Men inte ens Tim är platt, utan en mer komplex person, vilket framkommer ju längre jag läser.

Shakespeares komedi ”En midsommarnattsdröm” står i centrum för handlingen, med den undanglidande och opålitlige Puck i den mest eftertraktade rollen i pjäsen. Även andra dramer och komedier antyds i de olika projekten som eleverna på Norra Latins teaterprogram får roller ur och jobbar med under läsåret. Bergmark Elfgren verkar insatt.

En fråga man som läsare ställer sig, är förstås om det finns något spöke på Norra Latin? Jodå, det dröjer inte länge förrän det börjar hända lite egendomliga saker. Vi får höra talas om en vandringssägen som florerar på skolan, om en före detta elev. Ehrling Jensen spelade Puck i en föreställning på skolan någon gång på fyrtiotalet och försvann sedan spårlöst. Varför tog han på sig den röda masken, som det sägs vila en förbannelse över? Ligger det någon sanning bakom ryktet att han visar sig i skolan så att ”de som ser honom råkar ut för hemska olyckor” (sidan 67)?

I vanliga fall brukar jag inte ha några problem med vare sig övernaturliga inslag och/eller magi, men jag har lite svårt att köpa det här med spöket/masken. Jag föll inte helt för upplägget. Men jag ser i första hand den här boken som en berättelse om tonårstidens alla våndor gällande att passa in, hitta sin plats, veta vem man är och hur man vill vara utåt. Det är fint tecknade personporträtt och genuina miljöer, dialogen är trovärdig och får mig att minnas och återuppleva känslor som jag hade under gymnasietiden. Ungdomarnas interaktioner är stundtals obehagligt beräknande och ofta rent elaka. Dessa relationer är tillräckligt dramatiskt laddade, tänker jag, även utan spöken.

Avslutningsvis är jag alltså tveksam till om det magiska tillför så mycket; allt annat är egentligen fullt tillräckligt. Norra Latin är välskriven med ett gediget och intressant persongalleri som gör mig engagerad. Jag uppskattar varvningen av berättarröster och tempus, vilket får mig att känna med de två huvudkaraktärerna. Det är spännande att läsa om det sociala spelet och vardagsdramerna eleverna emellan, liksom den inspirerande miljön, och de historiska kopplingarna. Det är med förväntan som jag ser fram emot nästa roman i kvartetten, som tydligen är planerad. Rekommenderas varmt.

Här kan du köpa Norra Latin:

Adlibris

Bokus

Annonser

 

I det här kalla landet

Det här kalla landet av Pernilla Gesén (B. Wahlströms Bokförlag 2017) är en sorts dystopi som utspelar sig i det fiktiva landet Nordland. Här blåser förändringens kalla vindar och en ekonomisk kris seglar upp. Människor bli arbetslösa och butiker får slå igen. Utanför på gatorna sitter människor vars händer sträcks mot förbipasserande, ackompanjerade av please, please! Oron sprider sig, särskilt band ungdomarna, som flera går med i det främlingsfientliga partiet ND, Nya Demokraterna.

Efter några sidor känner jag hur det liksom kryper under skinnet på mig; det är olustigt, skrämmande och träffande som en smocka i magen. Det här samhället känns delvis som den verklighet jag ser; berättelsen tilldrar sig inte i någon avlägsen framtid utan det skulle nästan lika gärna kunna vara här och nu. Det är det som gör det så obehagligt. Känslan av att ”det kan hända här” tickar som en sekundvisare i bakhuvudet när jag läser.

Vi får följa Noomi och Zahra, två sjuttonåriga tjejer som går i samma klass. De är varandras motsatser, både till utseende, sätt och socioekonomisk bakgrund. Noomi är från övre medelklassen, pappa Erland är journalist och numera mellanchef på en stor dagstidning, medan modern Signhild är psykolog. De bor i ett stort hus i stadsdelen Västermalm. Noomi är van vid att kunna köpa kläder och saker när hon behagar utan att tänka på priset; hon verkar allmänt bortskämd i inledningen. Hon bryter till exempel nästan ihop när hennes mamma säger att det inte kan bli någon ny kappa i höst. De måste hålla i pengarna. Zahra, däremot, är en invandrarflicka som bär mycket med sig i bagaget, förstår vi efterhand. Hon flydde med sin familj från ett land i krig till Nordland, men det var bara hon och hennes pappa som lyckades ta sig hela vägen fram. Hon och pappan bor i ett höghusområde i en del som beskrivs som ett ”ghetto” av Noomi och hennes vänner, Stensätra. Zahra har mycket sämre förutsättningar än Noomi och ändå står hon upp för sina rättigheter, ifrågasätter de nya strömningarna i samhället och känns allmänt modig och sympatisk. Det är spännande att följa handlingen ur två berättarröster, som varvas: Noomis och Zahras nära tredjepersonsperspektiv.

Efter att Noomi en kväll på spårvagnen blivit trakasserad och rånad av ett gäng ”nidingar” (ett nedsättande ord för människor, i det här fallet unga tjejer, som flytt till Nordland från andra länder) går hon med i ND. Hennes bror Nick har varit aktiv i partiet sedan en tid tillbaka och har numera fått en mer framträdande roll. Föräldrarna står hjälplösa och diskussionerna kring middagsbordet går höga.

ND står för åsikter som är raka motsatsen till Zahras. Hon är öppet kritisk mot utvecklingen i samhället och blir arg och besviken på Noomi, som hon tycker är intelligent nog att förstå att man inte kan skylla det som händer på dem som flytt dit. Noomi vet inte riktigt vad hon tycker, det är något som skaver med den nya utvecklingen och hennes kompis Sus som hon inte riktigt känner igen längre. Ändå väljer hon att stödja partiet. Men ju mer hon hör och ser av Zahra, desto mer växer tvivlen inom henne. Hon känner dessutom en oförklarlig dragning till Zahra.

Begreppet ”folkförflyttade” myntas här, liksom ”utomgränskomna” och andra finurliga, nya ord, när författaren skapar en ny värld där Nordland är det här kalla landet från titeln. Settingen blir påtagligt aktuell; även om det handlar om ett fiktivt land kan man direkt applicera den på landet Sverige och sätta fingret på de problem vi kämpar med idag. Jag tycker mycket om den här boken. Den är välskriven och aktuell och tar på ett fängslande sätt upp problem och viktiga frågor. Högt betyg.

Här kan du köpa I det här kalla landet:

Adlibris

Bokus


saker-ingen-ser

Jag hade lyckan att bli bjuden på releasefesten för Saker ingen ser av Anna Ahlund (Rabén & Sjögren 2017). Den hölls på Rabén & Sjögren i Norsdtedtshuset på Riddarholmen i Stockholm. Bara det! Jag kunde inte motstå detta tillfälle utan bokade genast tåg och hotell för en härlig resa till huvudstaden. Kanske blir det enda gången jag får stiga in i det där häftiga gamla huset? Den nya boken är en riktig knubbis på drygt 400 sidor i ett slags blandning mellan kartonnage och storpocket med ett snyggt omslag i milda, lite pastelliga färger, som gör sig fint i bokhyllan ihop med debuten, och givetvis hade jag beställt ett signerat exemplar.

Anna Ahlunds språk är vackert och färgstarkt, som den regnbåge hon spänner över Sibylla allmänestetiska läroverk i Uppsala, det fiktiva gymnasium som utgör fonden för den här ungdomsromanen. Det är poetiskt och stämningsfullt och det märks att författaren gillar att uttrycka sig, att jobba med språket. Denna kunskap genomsyrar även de inslag som har med skapandet på musiklektionerna i romanen att göra. Ahlund är nämligen utbildad lärare i både svenska och musik, även om hon nu arbetar med läsfrämjande på Uppsala bibliotek, vid sidan av sitt författande. Här får vi även följa med på bildlektioner. Jag gillar dessutom att denna, liksom många andra av dagens ungdomsböcker, är skriven i presens, vilket skapar närhet i läsningen och ett slags intimitet mellan läsaren och huvudpersonerna.

Dessa huvudpersoner är ett gäng udda karaktärer som går i tvåan på det estetiska programmet på gymnasiet. Handlingen inleds på nyårsafton med Sebastian, som är en aning mer central figur än övriga. Han får en nyårskyss av en tjej som påstår att hon alltid kysser främlingar på nyår och att den kyssen säger hur resten av året kommer bli. Och det här, det blir ”ett oväntat bra år”, konstaterar hon efteråt (sidan 8). Där och då får Sebastian idén till sitt nyårslöfte, nämligen att kyssa en ny person varje månad. Cirkeln sluts sedan följande nyårsafton. Här vill jag citera en av alla många fina formuleringar: ”Sebastians bröstkorg känns full av rymd. En del av nyårsnatten hittade just in i honom. Stor, och full av möjligheter” (sidan 12). Så målande skriver hon, Ahlund. När skolan drar igång någon vecka senare möter vi de övriga vännerna, som alla är esteter av något slag. Det är den icke-binäre Fride och hens stora kärlek Miriam, Yodit som är ny i gruppen, vars passion är att teckna och måla, precis som Johannes, som försöker måla, gillar Karin Boye och bär på en stor sorg. Därtill lär vi känna tvillingarna. Linn, som är med i samma band som Sebastian och som spelar på flygeln så den ”spinner under fingrarna” (sidan 168) och Aron, som känner sig misslyckad och inte kan prestera på samma nivå som sin syster. Här finns någon för alla läsare att identifiera sig med.

Att förlägga handlingen till den klassiska universitetsstaden Uppsala är perfekt för en roman om det som händer på och i anslutning till en gymnasieskola. Jag ser den här historiska staden för mina ögon. Att Ahlund inspirerats av Uppsalas gamla miljö, och själv har varit runt och gjort research på adresserna hon skriver om, råder det inget tvivel om. Särskilt kul är det att hon har valt att låta Yodit bo på just Åsgränd. Mina tankar gick direkt till Gösta Knutsson och hans Pelle Svanslös. Uppenbart är också att Ahlund har inspirerats av sin favoritpoet Karin Boye och det är ett engagerande inslag att ta med delar av Boyes dikter i texten. Vissa känner jag igen, andra inte. Det kryllar alltså av intertextualitet här, med referenser både till Boyes dikter och annan litteratur. Och Maltesers är ”den bästa chokladen mot dementorer”, får vi lära oss, med en blinkning till Harry Potter. Beträffande musiken som omnämns, känner jag bara till Håkan Hellström, som har viss betydelse i berättelsen. Andra är jag tydligen för gammal för eller helt enkelt bara ovetande om. Jag gissar att försäljningen och utlåningen av flera olika böcker kommer att öka i samband med att folk blir nyfikna när de läser Saker ingen ser. Inte minst jag själv bidrar genom att genast ha beställt Jag ger dig solen av Jandy Nelson och två böcker av Karin Boye.

Här finns en hel del sex, mer än i förra boken, Du, bara. Att Ahlund inte gör någon stor grej av vilken sexuell läggning de olika karaktärerna i Saker ingen ser har, eller vem de vill vara, visar hennes avslappnade sätt att se på sexualitet. Fride kallas till exempel hela tiden ”hen” utan att vare sig fysiskt kön eller läggning diskuteras. I och med publiceringen av sin debutroman kom Ahlund att ta ett kliv in på den svenska ”hbtq-scenen” eftersom hon så fint skildrar homosexuell kärlek och sex, män emellan. Det är viktigt med hbtq-litteratur och jag skulle gärna se en större andel böcker om samkönad kärlek (och sex), även för kvinnor.

Jag funderar över att Miriam räknas som en i gänget medan Aron och Linn inte gör det? Jag tycker att allihop har en självklar plats, och snarare de två senare mer än den förra. Tillsammans med Johannes, som verkar så skör, är detta syskonpar mina favoriter. Jag gillar att Linn köper second hand-kläder, för ett coolt inslag i texten är att vi får veta vad de har på sig. Klädseln och stilen med hårfärg/frisyr, smycken och allmänt uttryck har därmed stor betydelse för karaktärerna, för det är genom dessa som de uttrycker sin personliga stil och preferenser (och författaren själv, gissar jag). Det bidrar till att huvudpersonerna får liv och känns äkta. Det gör även det faktum att dialogen är träffsäker och trovärdig.

Tydligen var det här från början tänkt att bli en novellroman, med flera olika noveller baserade på varsin karaktär samlade i en bok. Kanske bara med den röda tråden att de gick på samma gymnasium i Uppsala? Att den innehåller flera olika karaktärer gör möjligen berättelsen aningen spretig och att porträtten inte blir riktigt så djupa som annars. Den mest tydliga röda tråd jag ser nu är Sebastians nyårslöfte att kyssa en ny person varje månad. Det är något jag följer med intresse. Upplösningen är spännande, men vägen dit är lite som separata delar, nedslag i olika månader, dagar, tider och platser. Fast jag gillar det! För det är vackra delar, poetiska och finstämda. Jag njuter av språket och alla mysiga, lite udda karaktärer. Det är kul att hänga med dem, runt i Uppsala, på gymnasiet och in på bildlektionen, till exempel.

Det är lågmält och odramatiskt, åtminstone utåt. Inuti karaktärerna händer det ”saker ingen ser”. Under läsningens gång funderar jag över titeln och var den kan komma ifrån. När jag kontaktar Anna Ahlund, berättar hon att tanken var att boken skulle handla om många olika teman, som alla kunde härledas till det övergripande temat ”saker ingen ser”. Som till exempel det faktum att hur vi ser på oss själva och på varandra, vad vi innerst inne tänker och känner, och den bild av oss själva eller den personlighet vi väljer att visa upp utåt, inte alltid stämmer överens. Missförstånd och situationer som sårar kan uppstå, inte minst i den här åldern när man håller på att upptäcka sig själv och den man är, sin identitet, även sexuellt. Alla går vi och bär på ”saker ingen ser”.

Saker ingen ser är en lika välskriven och välbehövlig bok som debuten. Gymnasieelevers intresse för aktuell och spännande ungdomslitteratur med hbtq-identiteter hos huvudpersonerna och explicit sex är säkert stort. Det påminner mig om när jag ivrigt och med rosiga kinder slukade Kram respektive Puss med fler böcker på sjuttiotalet, skrivna av Hans-Eric Hellberg.

Jag gillar titeln, den är ”catchy” och lite lagom flummig. Man får tänka till för att förstå symboliken. Anna Ahlunds andra ungdomsroman är genomtänkt, finstämd med ett njutbart språk och ett brokigt persongalleri. Dessutom sjuder den av sex. Ser nu fram emot nästa bok, som enligt uppgift kommer att tilldra sig på samma gymnasieskola i Uppsala. Då blir det vårbal!

Här kan du köpa Saker ingen ser:

Adlibris

Bokus


nadir-och-ingen-annan

Nadir och ingen annan är en sprillans ny lättläst bok av Pär Sahlin utgiven på Hegas förlag (2017). Den riktar sig till barn från 13 år och uppåt och speciellt bra passar den här boken dem som är nyanlända. Texten ligger på en Hegas-nivå med tre punkter av fem, lite medelsvår alltså. Den här berättelsen har ett ganska stort typsnitt och är ca 60 sidor lång. I inledningen finns en innehållsförteckning med de tolv kapitlens titlar och sidhänvisningar, vilket är tydligt och bra. I slutet finns som vanligt en intervju med författaren. Sånt är trevligt!

Nadir och ingen annan handlar om den ensamkommande flyktingpojken Nadir, som bor tillsammans med två andra killar på ”boendet”, Ali och Said. De ser varandra som bröder fast de inte är släkt, men de har det arabiska språket gemensamt, som de talar alla tre. Nadir har ingen annan familj än dessa två och känner sig ibland lite ensam i Sverige. Han har bara bott här i ett år, efter flykten från kriget i Damaskus i Syrien, men kan redan svenska. Nadir går på högstadiet och tycker att det går hyfsat även om det är svårt när svenskarna pratar snabbt. Han förstår dock mer svenska än han själv kan uttrycka, vilket gör att det blir missförstånd. Ibland drömmer han sig tillbaka till Syrien. Där fanns Soraya, med sitt svarta hår som doftade så gott av någon sorts blomma. ”De var kanske bästa vänner. Kanske var de mer än så …” (sidan 53).

En söndag har Nadir, Ali och Said gått till simhallen för att bada. Plötsligt får Nadir syn på en liten flicka som försvinner ner under vattenytan. Hon är bara fem, sex år och han förstår att hon håller på att drunkna. Han kastar sig i bassängen och simmar fram till flickan så fort han kan. När han gör sitt bästa för att rädda henne, dyker hennes pappa upp och anklagar honom för att försöka dränka henne. Nadir fattar ingenting! Han kommer sig inte heller för att förklara, det är så svårt på svenska, särskilt när han känner sig lite rädd och osäker. Pappan ser så arg ut. Nadir tänker aldrig mer gå tillbaka till simhallen!

Utanför omklädningsrummet står det en badvakt, som har sett alltihop. Hon undrar om han har lust att träna simning. Det har han gjort tidigare, i Syrien före kriget och flykten till Sverige. Nadir vet inte längre vad han vill. Det är så mycket i skolan, att han kanske inte har tid. Dessutom har han dåligt samvete gentemot Ali och Said, som kanske inte skulle förstå? Nadir känner att han behöver tänka, utan sin ”familj”, som givetvis undrar varför han inte vill hänga med dem. Han orkar inte förklara sina funderingar på att börja med simning för Ali och Said, inte riktigt än. Man måste väl inte berätta allt för sina vänner?

I den här berättelsen tar Sahlin upp flera olika intressanta ämnen utöver simträning och tävlingar. Grundproblemet är svårigheten att som nyanländ kunna anpassa sig och känna sig hemma i vårt land, när framför allt språket är nytt och främmande. Detsamma gäller att lära sig förstå och ta till sig till kulturen i övrigt i det nya landet. Nadir och ingen annan handlar om relationer i allmänhet men kanske i synnerhet om hur man ska hantera situationer som uppkommer när man får nya vänner och intressen, som konkurrerar med de gamla. Sviker han Ali och Said om han börjar med simning? Det är en fråga han ställer sig. Det betyder ju inte att han inte längre älskar dem? Å andra sidan skulle det kunna leda till att Nadir får nya vänner, hittar gemenskap och en meningsfull och positiv framtid här i Sverige. För om man har andra drömmar och mål än de gamla vännerna och får chansen att uppfylla dem – hur gör man då?

Som läsare känner jag hur frustrerande det måste vara för Nadir att folk har förutfattade meningar om honom och dömer honom utan anledning. Detta är inget som uttalas i boken men jag gissar att man kan tolka t ex flickans pappas beteende som att hans ilska och framför allt rädsla beror på Nadirs utseende och härkomst.

Jag gillar verkligen Nadir, han är väldigt fint gestaltad. Jag får lust att krama honom! Även om det händer flera saker i texten som skapar olust hos mig som läsare, uppfylls jag av en bubblande skön känsla när jag har läst ut den. Det är en feelgood, helt enkelt! Pär Sahlin lyckas berätta om och förmedla många olika sinnesstämningar. Det är rädsla, ilska och oro blandat med vänskap, lycka och en liten antydan till kärlek. Det är spännande och högt tempo, dialogen är trovärdig och träffande. Jag förundras över att Sahlin kan få till så mycket medryckande handling på relativt få sidor. Rekommenderas varmt.

Här kan du köpa Nadir och ingen annan:

Adlibris

Bokus

Hegas förlag


Du, bara

Vissa böcker vill man bara stanna i och dra ut på läsningen så länge det går, trots att man samtidigt måste bläddra på för att få reda på hur det slutar. Det är motsägelsefullt, jag vet. En sådan bok är Anna Ahlunds debutroman Du, bara (Rabén & Sjögren 2016). Den är 340 sidor och utgåvan är tryckt i s k flexband, med ett vackert omslag gjort av Sepidar Hosseini. Det syntes på den suggestiva bilden, att den skulle vara något särskilt, så jag var lite beredd. Men inte helt ändå, visade det sig. Du, bara är en romantisk ungdomsroman som suger in mig lite lagom långsamt i handlingen så jag hinner få en känsla för huvudpersonen innan saker och ting börjar hända. Sedan ökar spänningen allt eftersom och stämningen blir mer laddad.

Det är sommarlovet efter nian och sextonårige John väntar på antagningsbesked från det fotbollsgymnasium han har sökt till och han kollar otåligt posten varje dag. Han och bästa kompisen Elli har en sådan där varm och naturlig och självklar relation, som den ska vara i äkta vänskap. De har varit vänner i evigheter och kan varandra utantill. De pratar om allt och tillbringar en hel del tid uppe på Ellis hustak med utsikt över hela Uppsala.

Med i handlingen finns också storasyster Caroline och hennes senaste flirt – Frank som arbetar i pappershandeln intill skoaffären där hon jobbar. När Caroline bjuder hem Frank på middag, som John har lagat, skakar världen en smula och för John blir den sig aldrig riktigt lik igen. Frank med de mörka, gnistrande ögonen och en dansares starka och vältränade kropp. Frank som välter omkull John med sin uppenbarelse. Frank som Caroline har tänkt sätta klorna i. Frank gillar att läsa och klassikern och ungdomsboken Räddaren i nöden av J. D. Salinger från 1951 (på svenska 1953) har en framträdande roll i deras möte. Det har även Nick Drakes musik: ”Five Leaves Left är väl ändå en regnskiva?” (sidan 49).

Du, bara är kärlek, längtan och sex i en ljuv blandning. Det är nytt och fräscht och dessutom välbehövligt med en ungdomsroman med explicita men sensuella sexscener. Jag förundras särskilt över att Anna Ahlund så naturligt förmedlar manliga känslor och beteenden. Det är imponerande. Dessutom är det befriande att det inte görs någon grej av sexualiteten som skildras, över huvud taget nämns inget om att någon skulle vara hetero, gay eller bisexuell. Det sätts ingen etikett på kärleken, utan den får vara just det – kärlek.

Det är många små detaljer som tillsammans gör den här texten exceptionell. Den mest uppenbara är språket, Johns språk, hans behagliga berättarröst. Den är vacker och tydlig med härliga detaljer som gör hans story levande och intressant. Inte bara dofter och smaker, kläder och musik (törs knappt erkänna att jag inte kände till Nick Drake innan jag läste Du, bara– bakläxa!) utan lustiga små egenheter som till exempel den som John har gemensam med Frank – att blanda ner M & M-godis i popcornen på bion (sidan 179). Det måste jag definitivt prova själv! Johns sinnen verkar vara på helspänn och han noterar så mycket i sin omgivning, vilket gör att läsaren medverkar på ett helt annat sätt. Han är en uppmärksam berättare som på ett trivsamt och naturligt sätt redogör för de dagliga händelserna, utan att det känns uppradande och tjatigt. Hans personlighet stannar kvar i mig efter läsningen. Jag gillar att han funderar på vilket som är bäst – att jämföras med ett sommarregn eller med en tromb?

Gestaltandet av den första härliga förälskelsen skapar igenkänning och där är flera lika vågade som vackra sexscener. John säger: ”Min kropp är full av sockerdricka. Varje gång han nuddar vid mig känns det som om blodet kastas runt i vågor, och huden han kommit åt sprakar och bränner” (sidan 110). Så tänker jag om hela läsupplevelsen, att den bubblar härligt under huden. Lämnar spår. Spår som enskilda inte är så märkvärdiga men som tillsammans skjuter fyrverkerier mot den bleka sommarhimlen. Jag gillar att det inte är så uttalat beträffande Johns känslor, att han bara konstaterar saker, som ”Jag tycker om när Frank ler så att hans tänder syns, det gör att han får små rynkor uppe vid ögonvrårna” (sidan 73).

Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör att jag tycker om den här berättelsen. Den är inte spännande på det mer traditionella viset, med högt tempo och oväntade vändningar, men den greppar tag i läsaren och jag virvlar in mellan sidorna och trivs där, i språket, i miljön, i det varma förhållandet som skildras mellan Elli och John och John och andra. Och i de explicita sexscenerna.

Avslutningsvis vill jag nämna att jag beundrar de genomtänkta kapitelrubrikerna och det påhittiga med de fina papperssvalorna! Jag tror att Anna Ahlund själv vek ett stort antal inför sin release av Du, bara. Det är coolt. Min uppmaning till alla som gillar en välskriven ungdomsroman om vänskap och kärlek med lite komplikationer, kryddat med sex: Du – bara läs!

Adlibris

Bokus

 


Jack

Släng dig i väggen, Ulf Lundell! Här kommer en ny Jack, som äntrar ungdomsboksscenen med en 18-årings coola attityd och rör runt i läsarens känslor. Författaren Christina Lindström har just flyttat till Göteborg, och det är där hennes Jack (B. Wahlströms 2016) rör sig mellan Linnégatan, Slottsskogen och Västra Frölunda, och andra platser i min egen närmiljö. Det är alltid roligt med igenkänning, oavsett om det gäller personliga egenskaper, språk och dialog eller som här, miljöer.

När Jack träffar Freja förändras allt. Freja med den rosa stickade mössan och de märkliga frågorna men framför allt den riktigt stora näsan. ”Rejäl snok”, konstaterar kompisen Abrahamsson första gången han ser henne (sidan 158). Jack, den populäre lagkaptenen i innebandylaget som kan välja och vraka bland tjejerna, faller handlöst. Hans vänner står med hängande hakor och noterar förändringen hos Jack. Vem är hon egentligen, den där Freja? Är Jack kär på riktigt den här gången? Freja är annorlunda, har integritet och ifrågasätter flera av Jacks slentrianmässiga svar och huvudlösa påståenden. Hon får honom att ta tillbaka och begrunda, både vad han säger och gör – och inte minst, vad han har gjort i sitt förflutna. Och hon älskar att gå till Slottsskogen och titta på sälarna i Säldammen.

Jack berättar själv sin historia och hans berättarröst är både kaxig, humoristisk och ömsint. Dessutom uttrycker han sig begåvat. Allt eftersom handlingen fortskrider kryper mer och mer  fram om hans bakgrund men då älskar jag redan killen – allt utom snusandet! Jag slås av tanken att det är märkligt hur någon som tänker så kloka tankar och är så charmig har kunnat hamna snett men inser förstås att alla kan göra misstag, särskilt som ung. Men vad händer när Jacks förflutna hinner ikapp honom? Om man tar ansvar för sina handlingar och vill gottgöra, kan man man få en chans till? Eller beror det på vad man har gjort?

Jag blir imponerad av det rappa språket och tonen i Jacks berättarröst. Det är trovärdigt och mitt i prick. Jag tänker att Lindströms erfarenhet som gymnasielärare i svenska och engelska för ungdomar på Teknikerprogrammet, måste ha gett henne inspiration till den grymma dialogen och även tips till karaktärsdrag hos en och annan. Dessutom är det roligt, så jag skrattar högt för mig själv, både på bussen och hemma. Jag kan inte citera just de avsnitt jag skrattade mest åt med risk för att spoila, så ni måste läsa själva. Jack uttrycker sig både poetiskt och romantiskt om Freja, som till exempel här: ”Ibland händer tydligen allt i fickorna mellan orden. I mellanrummen” (sidan 81) och ”Allt tidigare var en viskning medan hon är ett rop” (sidan 157). Wow!

Jag har inte läst Christina Lindströms första ungdomsroman, Hälsningar från havets botten, (B. Wahlströms 2015) utan bara hennes fina böcker för lågstadiet om Leo, med roliga och väldigt läckra illustrationer av Kajsa Lind. Men den står på läslistan nu. Inom kort kommer en serie lättlästa böcker för 6-9 år ut, även dessa på B. Wahlströms. Det är Nils och Maja på badhuset som är först ut.

Ska du bara läsa en enda ungdomsbok i år, ger jag dig inga alternativ: Läs Jack!

Här kan du köpa Jack av Christina Lindström:

Adlibris

Bokus


Utan att säga hej då

Utan att säga hej då av Kerstin Erlandsson-Svevar (Hegas 2011) är en lättläst bok från 14 år. Den handlar om en tjej och en kille som är allra bästa kompisar. De gör alltid saker tillsammans: ”Ja, nästan allting faktiskt” (sidan 17). Berättelsen skildras i förstaperson ur flickans perspektiv och därmed kommer jag som läsare väldigt nära huvudpersonen.

En dag när de som vanligt pluggar ihop, sätter han sig rätt nära henne, närmare än vanligt. Han vill berätta något: ”Jag förstår direkt vad du ska säga. Jag hör det på din röst. Ser det i din blick” (sidan 15). Vad händer med två kompisar om en vill vara mer än vän? Blir allt förstört då? För att slippa höra vad det är killkompisen vill säga, drar tjejen till med en lögn. Hon säger att hon ska träffa någon annan. Hon vet inte var hon får det ifrån. ”Du skakar på huvudet. Sedan går du. Utan att säga hej då” (sidan 16). Men tänk om hon ångrar sig? Är det för sent då? Där hade vi förresten titeln, redan på sidan 16. Jag älskar när titeln finns med i texten och har alltid ögonen öppna ifall den ska dyka upp.

Det är flera turer i handlingen och det finns ett driv som gör att jag vill läsa vidare trots att det ligger ett slags oro mellan sidorna. Det är som om jag väntar … Jag känner på mig att något ska hända. Att kunna skapa sådana känslor hos läsaren och smyga in en obehaglig stämning mellan raderna – det tycker jag är väldigt skickligt gjort av en författare.

Jag blir väldigt berörd av den här berättelsen och tycker mycket om stämningen i den. Den är gripande och ärlig. Kerstin Erlandsson-Svevar säger i intervjun längst bak i boken, att ”mitt största intresse är ord, därför att man kan göra så mycket spännande med dem” (sedan 110). Jag tycker att hon lyckas mycket väl med att gestalta både kärlek, förtvivlan, dramatik och sorg i den här relativt korta boken. Väl avvägda ord, känsligt och fint uttryckta tankar. Läs den!

Här kan du köpa Utan att säga hej då:

Adlibris

Bokus

Hegas