Idus förlag grundades 2011 av Ulrika Slottner och hennes man Mats. Det är ett litet förlag med bas i Lerum utanför Göteborg, vars utgivning ökat rejält de senaste två åren. Under 2014 hade de inte mindre än 200 titlar till försäljning och 180 författare. Jag har läst mängder med böcker från Idus, de flesta riktigt bra, och har recenserat dem här på Bokhemligheter. Deras författare är ofta debutanter och därför helt nya bekantskaper. Nu har jag läst Anna-Karin Anderssons debutbok, I skuggan av Blå Jungfrun (underbar titel, så fantasieggande!). Det är en 273 sidor lång berättelse med historisk koppling och lite övernaturliga inslag. Omslaget har en vackert blå färg och baksidestexten är lockande.
Therese berättar själv sin historia i förstaperson presens. Hon och hennes mamma ska tillbringa påsklovet på ön Blå Jungfrun, som ligger i Kalmarsund på östkusten. Mamman ska utforska ön i sitt arbete som arkeolog. Huset de har hyrt har en hemsk historia, som kaptenen på båten som tar dem dit gladeligen berättar: Fyrvaktarens dotter som dog på ön i ung ålder spökar här. Enligt ryktena var det hennes egen far som tog livet av henne!
Redan första dagen hittar Therese ett halssmycke under en enbuske på stranden. Vems är smycket? Senare samma dag upplever hon ett slags syn – som om hon både drömmer och är vaken samtidigt – och hon förflyttas bakåt i tiden. Vem är flickan ur vars ögon Therese ser? Och vad vill hon? Kan det ha med smycket att göra?
Det här är ett jättespännande ämne och en ruggig historia. Men jag tycker att texten är alldeles för lång, med sega transportsträckor där samma sak avhandlas, vilket gör att jag stundtals tappar fokus och intresse. Det känns som om Therese och hennes vän Daniel inte kommer fram till så mycket och jag upplever dialogen som väl pratig, även om jag tycker att den känns naturlig i det som sägs. I skuggan av Blå Jungfrun kunde med fördel ha kortats ned ca 40-50 sidor.
Ändå ser jag ju att Anna-Karin Andersson kan skriva! Hennes gestaltning är i flera stycken mycket bra och gripande, och skapar tydliga bilder i mitt huvud när jag läser. Hade det inte varit för de ovanligt många irriterande och störande korrfelen, de onödiga upprepningarna, och det lite låga tempot, skulle I skuggan av Blå Jungfrun ha fått ett högt betyg. Nu vet jag inte hur jag ska bedöma boken som helhet, men själva historien är riktigt bra!
Jeanette Palm
Här kan du köpa I skuggan av Blå Jungfrun:
I Johanna Westers debutroman Nattsagor för sömnlösa från 2013 (Natur & Kultur) träffar vi Olivia, en jagberättare som verkar ovanligt blasé för att bara vara nitton år. Hennes dagar staplas monotont på varandra och hon driver runt på Södermalm med sina vänner i ett hopplöst och destruktivt ekorrhjul av fester och uteliv. Ibland arbetar hon i kiosk men när pengarna tryter lånar hon pengar av mamma. Hon känns omogen och oansvarig samtidigt som orden hon formulerar tyder på motsatsen. Jag tycker att Olivia har ett jobbigt tomt liv; hon dricker för mycket och vet inte vart hon är på väg. Det verkar som om hon har tappat fotfästet i tillvaron. Dagarna som går under det att texten fortskrider fylls av meningslöst slöseri med tid.
Den 295 sidor långa texten inleds med att Olivia och bästa vännen Pascal ligger och spanar upp på himlen nedanför Västerbron. De vill egentligen därifrån, uppleva något annat, bort från krogrundor i Stockholmsnatten. I slutet återknyter berättaren till kvällen under stjärnorna och vi är tillbaka där vi började.
Olivia kan inte sluta tänka på Josef, som är en före detta pojkvän, och hon anpassar sitt liv efter sin längtan efter honom. Just detta gör att jag som läsare tycker att hon är svag och naiv. Jag irriterar mig på att hon konstant låter sig påverkas av honom, att han får styra henne. Han släpper in henne när det behagar honom, i sitt liv och i lägenheten han delar med sin flickvän. Ett sådant kräk är han. Och hon är väl inte bättre som låter det ske? Hon gör sitt bästa för att sysselsätta sig utan Josef, och en flummig resa till Amsterdam med väninnan Chris är nära att spåra ur.
Handlingen rör sig framåt och det känns att något kommer att hända. Det ligger som en osynlig hinna av olust över sidorna, något obehagligt som lockar och drar, trots att jag inte vill läsa det. Jag tycker egentligen inte ens om huvudpersonen, inte förrän mot slutet. Hon går igenom ett slags uppvaknande och läsaren får en känsla av att det vänder, det kommer att ordna sig.
Westers poetiska språk skapar tydliga bilder i läsarens huvud. Det är underfundigt med träffande metaforer som berör och lämpar sig för högläsning. Det är vackert och stramt, lekfullt och klokt på en och samma gång. Och lite tungt. De korta kapitlen bidrar också till den poetiska känslan. Trots tidvis dystert innehåll får texten mig att le, nicka fånigt igenkännande och imponeras. Westers stil känns överraskande frisk och unik. Eller vad sägs om den här meningen? ”Hennes ögonfransar är ett myller av parenteser runt den glada blicken” (s. 19). Det blir emellertid en märklig kontrast mellan det vackra språket och det lite skitiga livet, som Olivia lever.
Den här vackra boken är full av färgglada plastmarkörer som jag har stuckit in, som visar på alla meningar jag vill spara och återkomma till. Inte markeringar av korrfel, för här finns inga. Texten är mycket välskriven, både i teknisk och litterär bemärkelse.
Trots att det vilar en mörk stämning över i stort sett hela händelseförloppet, andas de sista sidorna möjligheterna om en hoppfull början. Som man säger på engelska: A new beginning. Berättarjaget konstaterar några rader från slutet: ”Ändå har jag en beslutsamhet i mig. Jag vet inte vad den vill, men jag hör motorn från den spinna lågt” (s. 294).
Här kan du köpa Nattsagor för sömnlösa:
Idus förlag, 212 sidor, utgivningsår 2015, illustratör Sara N. Bergman
Birgitta är en grinig surtant som de fem grannbarnen är rädda för. Hon avskyr verkligen barn och önskar till och med att hela gården i bostadsområdet varit full av brännässlor, så barnen inte kunde hållas där och störa med sin lek och sina skratt. Eller fotbollsspel. Det är första dagen på sommarlovet och barnen i grannhusen är uppspelta och glada men surtanten Birgitta är bitter. När hon ilsken går ut för att hämta mattorna, som hänger på vädring, får hon en fotboll i huvudet och blir alldeles vimmelkantig. Nästa dag blir början på ett roligt äventyr, som inte liknar någonting som Birgitta hittills har varit med om.
Lennart von Spetsnäsa är stadens egoistiske och mallige kommunalråd, utan någon som helst självkritik. Han har tjusig villa med pool, superflott racercykel och en fräck dyr bil. Dessutom stjäl han pengar från stadens kassa. Hans mål i livet är att bygga en ny fin motorväg istället för att använda stadens pengar till olika fritidsanläggningar för barn. Han är en riktigt sliskig typ med vass näsa, precis som namnet antyder, roligt illustrerad i svartvitt av Sara N. Bergman. Det är när surtanten Birgittas och von Spetsnäsas vägar korsas som en spännande katt-och-råtta-lek med högt tempo tar fart. Ska det gå att stoppa von Spetsnäsas planer?
Det är smart att låta Birgitta och barnen presentera sig för varandra och berätta vad de gillar och ogillar eller är rädda för. På så vis får läsaren en bra bild av de fem barnen. Deras ålder är mellan sju och elva år, surtanten är sextiosex. Det fungerar som en sammanfattning när surtanten senare i texten tar sig an uppgiften att lotsa barnen förbi sina värsta farhågor.
Svernström har med Surtanten Birgitta och Lennart von Spetsnäsa lyckats skapa ordentliga karikatyrer och sätter verkligen ljuslampa på hur det kan gå till i de fina salongerna. Det känns kunnigt och genomtänkt och de knäppar på näsan som ges åt kommunpolitikerna är uppfriskande och mycket humoristiska, texten sprudlar av humor. Dialogen flyter fint och känns realistisk. Det är en ganska lång text men det känns aldrig långsam, utan läsaren vänder girigt blad efter blad mot den spännande upplösningen.
Att det förekommer några älsklingar som t ex ”hon log stort” och ordet ”sirliga” ett antal gånger, liksom några korrfel som lätt hade kunnat åtgärdas, förtar inte upplevelsen av den här berättelsen. Den är väldigt rolig, varm och välskriven med många överraskande vändningar. Finurliga lösningar och fiffiga trådar knyts ihop och dessutom finns det en viktig sensmoral. Och är det inte så att det till och med ryms en liten kärlekshistoria bland sidorna? Slutet är öppet och bådar för en fortsättning. Den ser jag fram emot!
Jeanette Palm
Här kan du köpa Surtanten Birgitta och Lennart von Spetsnäsa:
Bokhemligheter 