Det kom en trevlig överraskning i brevlådan. Det var ett bokpaket från Carina Wolff-Brandt, som är en finlandssvenska som skriver på svenska. Bokförlaget heter Förlaget Vingpennan och återfinns i Helsingfors. Hon har skrivit många böcker och jag ska recensera ytterligare en av dem här på Bokhemligheter. Men vi börjar med Johanssons och dyngbaggarna som kom ut 2014 och är den fjärde boken om systrarna Johansson och deras familj. Berättelsen vänder sig till barn i åldern 9-12 år och är en kapitelbok med mycket text men även många illustrationer – överallt! Jag återkommer till Thomas Lindbergs illustrationer längst ner.
Malin från Rukubacka berättar historien i imperfekt. Hon har en behaglig ton och det flyter väldigt bra i texten. Jag får inte riktigt klart för mig hur gammal Malin är, men att döma av bilderna skiljer det flera år mellan henne och lillasyster Fia. Och egentligen handlar det nog mest om Fia och hennes galna upptåg, så man lär inte känna berättaren så mycket. Men det gör inget.
Det börjar med att pappan kommer hem från en affärsresa och släpper en bomb. Det kommer inte att bli något vanligt julfirande i år. Familjen ska nämligen åka till Kenya i Afrika på safari! När barnens första besvikelse över att inte få julpynta har lagt sig, liksom mammans grusade planer på att skriva en ny bok om just julpynt, blir framför allt barnen eld och lågor över den förestående resan. Fia har egna idéer om vad hon ska göra i Afrika. Kan hon verkligen tämja en elefant? Och vad ska hon med all silvertejp till?
Eftersom det dessutom är väldigt roligt skrivet blir det en bra högläsningsbok i familjen eller i en skolklass. Dialogen är fullspäckad med humor utan att det känns klämkäckt och hysteriskt. Lillasyster Fia är både nyfiken och frågvis och dessutom fullkomligt orädd vilket gör berättelsen både uppfinningsrik och komisk.
Fakta om djuren på savannen sprängs in i texten på ett intressant sätt. Till exempel får vi veta att en flodhäst äter femtio kg gräs per dygn och att en elefant kan springa nästan fyrtio km i timmen. Jag är säker på att författaren själv har varit på safari i Kenya som Malin och hennes lillasyster Fia med familj. Två av filmen Lejonkungens huvudfigurer, Simba och Pumba, har också namn som verkligen betyder lejon och vårtsvin på swahili får vi veta. Listigt av Disney att namnge djuren i filmen på detta vis, tycker jag, även om det förstås känns självklart, när man väl hör dem.
Avslutningsvis är det alldeles för många illustrationer för min smak. Det blir väldigt rörigt. Dessa är som sagt gjorda av Thomas Lindberg. Även om det är roliga och passande bilder, blir det svårt att överblicka sidorna. För runt texten ligger dessutom en ram på varje sida som åtminstone ställer till det i mitt huvud. Vidare har kapitelrubriken ett rörigt typsnitt med gemena ”a” och ”n” blandade med versaler (små och stora bokstäver) vilket gör texten svårläst. Det är som att man vill alldeles för mycket istället för att gå efter devisen ”less is more”. Till det positiva hör att det finns en innehållsförteckning längst fram samt en ordlista på swahili i slutet liksom en sida med fakta om massajer. När jag upptäckte detta blev jag glatt överraskad.
Jag kan varmt rekommendera Johanssons och dyngbaggarna till den som gillar spännande äventyr med ett roligt persongalleri och även ett intresse för djur och natur.
Jeanette Palm
Här kan du köpa Johanssons och Dyngbaggarna:
En mystisk nyckel och en svepande känsla av ett slags närvaro som inte hör hemma i nuet är upptakten till Ewa Christina Johanssons femte bok om Ella, Nyckelns hemlighet. Den är utgiven på Hegas förlag i Helsingborg, och är en lättläst bok som vänder sig till barn från 9 års ålder. Den har 103 sidor med stor stil och några få illustrationer gjorda i ett slags blandteknik mellan teckning och fotografi, av Åsa Carlsson. På insidan av pärmarna finns en målning i svartvitt som man förstår knyter an till det förgångna, vilket är något som har en stor betydelse i den här berättelsen. Det finns också en kapitelindelning i inledningen och tydliga rubriker på varje kapitel för att underlätta för läsaren.
Det här är alltså den femte boken i en serie, som alla har Ella i huvudrollen. Först efter knappt halva boken förstår jag det faktum att hennes syster Ida är hennes tvilling. Jag hade ju inte läst de tidigare böckerna så jag blev överraskad. Det kändes finurligt. Tvillingar som ändå är olika, visar det sig.
Berättelsen inleds i en fjärran tid där någon blir inlåst. Vems gråt är det som hörs genom den tjocka trädörren och som sedan tystnar? Det är en ruskig prolog som förstås skapar en lätt obehaglig stämning, samtidigt som den gör läsaren nyfiken och intresserad. Sådant här gillar jag! Vem är det egentligen som blir inlåst? Meningen ”Det var nyckeln som låste in” ger mig genast associationer till Astrid Lindgrens Mio min Mio, även om det kanske mest handlar om en känsla, som förmedlas genom det lite poetiska språket här. Vidare berörs jag av den sista meningen i prologen: ”Och gråten bakom den låsta dörren tystnade och hördes inte mer”. Vem lockas inte av en sådan inledning?
I första kapitlet lämnar vi det förgångna bakom oss liksom det något poetiska språket. Vi hamnar i nuet och får veta att det är städdag i skolan. Huvudpersonen Ella verkar vara lite lat av sig och drömmer om det stundande sommarlovet – läsa böcker, äta glass, och bada … När hennes syster visar upp en nyckel hon hittat blir Ella intresserad. Det är en märklig hjärtformad nyckel som dessutom blir alldeles kall i Ellas hand. Och visst är det väl bokstäver som kommer fram när hon håller i den?
Ella har verkligen inte tid att städa nu när hon fått upp ögonen för den mystiska nyckeln. Vad är det nyckeln vill berätta? Och vem är det hon ser som en skugga här och där? Vad betyder orden, ”Håll dig borta. För din egen skull.” som hon hör liksom inuti sitt eget huvud? Får Ella verkligen kontakt med någon från det förflutna?
Den som gillar det lite magiska och övernaturliga har en härlig lässtund att se fram emot. Det är en lättläst berättelse och historien är vacker och spännande. Visserligen noterar jag ett par onödiga upprepningar i början, några konstiga formuleringar. Jag hittar även några små grammatiska misstag senare i texten, vilka lätt hade kunnat åtgärdas med vass penna. Sådant reagerar jag på, men det är det kanske inte någon annan som gör, och förmodligen inte målgruppen som boken riktar sig till heller.
Jag tycker mycket om berättarrösten och den historiska kopplingen och det är ett härligt tempo i texten, liksom en trovärdig dialog. Så betyget blir högt.
Jeanette Palm
Här kan du köpa Nyckelns hemlighet:
Bokhemligheter 