Jag har läst en bok som kategoriseras som lättläst. Det är Isak är en tjuv av Emma Askling med fyra illustrationer i färg av Valentin Schönbeck, utgiven på Nypon förlag 2016 (Lix 13). Den här boken är på 31 sidor och från 8 år. Askling har tidigare gett ut två längre barnböcker, som vänder sig till barn i åldern 9-12, på Idus förlag. Det här är hennes första lättlästa bok. I slutet av den hittar vi fyra frågor till författaren respektive illustratören.
Isak är en tjuv är en kort och lättläst bok med stort typsnitt och tjocka blad. Den inleds med ett persongalleri på en särskild sida, och i det här fallet består det bara av två personer. Det lilla och behändiga formatet är lätt att ha med sig i väskan. Boken är skriven i första person och berättad ur Isaks synvinkel. Det handlar om honom och hans populäre klasskamrat Hugo, som är omtyckt av alla. Isak uttrycker det så här: ”Hugo har många kompisar. Alla vill vara med honom” (sidan 11). Isak och Hugo spelar fotboll med de andra barnen på rasterna. Isak passar och Hugo gör mål – perfekt samarbete tycker Hugo. En dag undrar han om Isak vill följa med hem efter skolan och Isak blir alldeles varm av glädje. Det är klart han vill! I Hugos rum finns det massor av coola saker. Han visar dem för Isak. Bland annat en jättefräck klocka …
Det är svårt att skriva lättläst. Jag vet, för jag har själv försökt. Det gäller att fånga läsarens intresse direkt och kunna få fram mycket innehåll och gestalta känslor med några få skarpsynta ord i korta meningar. Det räcker med en huvudperson och några bipersoner i handlingen. Det blir dessvärre inte så att man får tillfälle att fördjupa sig nämnvärt i karaktärerna på dessa få sidor, vilket jag tycker är det enda som är synd när jag läser lättläst (jag som är vuxen och inte har lässvårigheter). Jag gillar Isak och tycker att Emma Askling har lyckats väl med sin debut.
Här kan du köpa Isak är en tjuv:
Charlotte Cederlunds debutbok Middagsmörker (Opal 2016) är en fantastisk berättelse full av intressanta karaktärer och spännande historia. Det är samisk magi på hög nivå.
Áili är sexton år och har just mist sin far i cancer. Hon tvingas lämna Skåne för att bege sig till släkten i den lilla samebyn Idijärvi, djupt inne i det öde Norrland. Här ska hon bo hos sin morfar som hon aldrig tidigare har träffat, och som inte verkar vara särskilt förtjust i att hon kommer. Att han ger henne skulden för att hennes mamma dog förstår man ganska tidigt. Men vad var det egentligen som hände?
Pappan och Áili har flyttat runt på olika platser i Skåne så hon har aldrig riktigt hunnit få någon vän. Att hon är född med ett ovanligt öga, med en mjölkvit slöja över, har inte heller gjort det lättare för henne att bli smälta in och accepteras. Istället har hon blivit hånad och utstött. Inte helt otippat tycks hon dessutom vara den enda vegetarianen i samebyn, där renskötsel och renslakt har en central betydelse. Det gör inte hennes anpassning enklare; inledningsvis känner hon sig ensam och lika malplacerad i kylan, som de tunna sneakers hon bär på fötterna.
Áili märker ganska snart att det ligger en obehaglig stämning mellan samer och så kallade storsvenskar. Hon upptäcker också att hon har en förmåga att känna saker som ingen annan känner och att hon upplever en särskild närhet till vissa djur. Vad vill den vita vargen som stryker omkring hos Áili?
När Áili inser att samebyns ordförande Ivvár är av den åsikten att hon inte har i Idijärvi att göra, blir hon desto mer intresserad av att stanna kvar. Det handlar mycket om tillhörighet och vem som har rätt att kalla sig same. ”Jag tycker inte att det samiska sitter i språket” säger Áili tidigt i berättelsen och överraskar till och med sig själv med hur övertygad hon är. ”I så fall kan ju vem som helst med språkbegåvning kalla sig same. Det sitter i blodet. Min mamma var same, därför är jag det också” (sidan 25). I Olivia får hon en lojal och kaxig vän och när dessa två beslutar sig för att ta reda på vad som pågår i Idijärvi, hamnar de mitt i en konflikt som sträcker sig flera hundra år bakåt i tiden.
Berättelsen har ett rätt normalt tempo till en början, den olustiga och hetsiga stämningen byggs successivt upp för att eskalera mot slutet, då det blir riktigt dramatiskt. Att det är Áili själv som berättar i förstaperson förstärker läsupplevelsen, särskilt i de sekvenser när det hettar till. Áili är annorlunda och det gör henne till en cool huvudperson och hjältinna – hon blir en fin förebild för alla som någon gång har känt eller känner sig lite udda.
Middagsmörker är en läckert vävd berättelse och något så ovanligt som en svensk magisk ungdomsthriller som tilldrar sig bland samerna. Jag älskar den här miljön! Det hela är mycket originellt uttänkt. Det är nyskapande att handlingen kretsar kring det samiska arvets seder och traditioner och texten igenom finns samiska namn, ord och uttryck. Norrsken och samisk mystik gör berättelsen speciell och jag längtar redan efter fortsättningen. Högt betyg.
Här kan du köpa Middagsmörker:
Vanna Rosenbergs författardebut Singers melodi (Bonnier Carlsen 2016) är en varm berättelse om ursprung och tillhörighet, vänskap och gemenskap. Men också om saknad och längtan. Den är vackert formulerad och dessutom fylld med Cecilia Heikkiläs fantastiska illustrationer, i härliga färger – brända toner av brunt, rött och guld – och är lika skimrande som texten.
Sjölejonet Singer kommer bort från sin mamma och pappa och hamnar på en cirkus, långt från havet. Han och lejontämjarungen Manfred växer båda upp i cirkussällskapet där Singer hänför publiken med sin säreget vackra sång, sången som får alla att ”känna sig viktiga och utvalda” (s. 10). De båda vännerna gör allt tillsammans, år efter år, och tiden rinner iväg. Så en dag är Singer försvunnen. Vart har han gett sig av och varför? Någon berättar för Manfred att Singer hade börjat längta till havet. Kanske är det därför som de inte har hört honom sjunga sin melodi på länge? Är Singer på väg till havet? Manfred lämnar genast cirkusen för att leta reda på sin vän.
Texten är poetisk med ett sinnrikt och symboliskt språk som kryllar av roliga ordlekar. Detta gäller inte minst titeln. Det är festligt att det skönsjungande lilla sjölejonet får heta Singer (alltså sångare) samtidigt som det även kan kopplas till Vanna Rosenbergs eget (judiska) ursprung genom referensen till Nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer. Listigt, tycker jag. Jag vill gärna citera en mening som jag tycker visar hur roligt och innovativt språk Rosenberg har:
”Vindarna kändes kallare här och medan han cyklade genom en obläddrad bokskog var det som om löven självmant plötsligt kastade sig från träden och tunga moln följde honom som höstlika spioner.” (s. 41-42)
Dialogen, där cirkusdirektören Maffioso bryter på svenska och talar tokigt, framkallar leenden och små fniss hos mig som vuxen. Med sina underfundiga ordlekar (och ett inte alltför enkelt språk), kommer den att bli en pärla som högläsningsbok. De lite mer kluriga eller svåra orden kan då förklaras av en förälder eller ett äldre syskon.
Rosenbergs berättelse är en aktuell och tänkvärd historia om längtan. En längtan som växer sig så stark att Singer till slut inte har något annat val än att ge sig av. Det handlar om att hitta hem, men att hemma kan vara var som helst.
Här kan du köpa Singers melodi:
Bokhemligheter 