nattsagor-for-somnlosa

I Johanna Westers debutroman Nattsagor för sömnlösa från 2013 (Natur & Kultur) träffar vi Olivia, en jagberättare som verkar ovanligt blasé för att bara vara nitton år. Hennes dagar staplas monotont på varandra och hon driver runt på Södermalm med sina vänner i ett hopplöst och destruktivt ekorrhjul av fester och uteliv. Ibland arbetar hon i kiosk men när pengarna tryter lånar hon pengar av mamma. Hon känns omogen och oansvarig samtidigt som orden hon formulerar tyder på motsatsen. Jag tycker att Olivia har ett jobbigt tomt liv; hon dricker för mycket och vet inte vart hon är på väg. Det verkar som om hon har tappat fotfästet i tillvaron. Dagarna som går under det att texten fortskrider fylls av meningslöst slöseri med tid.

Den 295 sidor långa texten inleds med att Olivia och bästa vännen Pascal ligger och spanar upp på himlen nedanför Västerbron. De vill egentligen därifrån, uppleva något annat, bort från krogrundor i Stockholmsnatten. I slutet återknyter berättaren till kvällen under stjärnorna och vi är tillbaka där vi började.

Olivia kan inte sluta tänka på Josef, som är en före detta pojkvän, och hon anpassar sitt liv efter sin längtan efter honom. Just detta gör att jag som läsare tycker att hon är svag och naiv. Jag irriterar mig på att hon konstant låter sig påverkas av honom, att han får styra henne. Han släpper in henne när det behagar honom, i sitt liv och i lägenheten han delar med sin flickvän. Ett sådant kräk är han. Och hon är väl inte bättre som låter det ske? Hon gör sitt bästa för att sysselsätta sig utan Josef, och en flummig resa till Amsterdam med väninnan Chris är nära att spåra ur.

Handlingen rör sig framåt och det känns att något kommer att hända. Det ligger som en osynlig hinna av olust över sidorna, något obehagligt som lockar och drar, trots att jag inte vill läsa det. Jag tycker egentligen inte ens om huvudpersonen, inte förrän mot slutet. Hon går igenom ett slags uppvaknande och läsaren får en känsla av att det vänder, det kommer att ordna sig.

Westers poetiska språk skapar tydliga bilder i läsarens huvud. Det är underfundigt med träffande metaforer som berör och lämpar sig för högläsning. Det är vackert och stramt, lekfullt och klokt på en och samma gång. Och lite tungt. De korta kapitlen bidrar också till den poetiska känslan. Trots tidvis dystert innehåll får texten mig att le, nicka fånigt igenkännande och imponeras. Westers stil känns överraskande frisk och unik. Eller vad sägs om den här meningen? ”Hennes ögonfransar är ett myller av parenteser runt den glada blicken” (s. 19). Det blir emellertid en märklig kontrast mellan det vackra språket och det lite skitiga livet, som Olivia lever.

Den här vackra boken är full av färgglada plastmarkörer som jag har stuckit in, som visar på alla meningar jag vill spara och återkomma till. Inte markeringar av korrfel, för här finns inga. Texten är mycket välskriven, både i teknisk och litterär bemärkelse.

Trots att det vilar en mörk stämning över i stort sett hela händelseförloppet, andas de sista sidorna möjligheterna om en hoppfull början. Som man säger på engelska: A new beginning. Berättarjaget konstaterar några rader från slutet: ”Ändå har jag en beslutsamhet i mig. Jag vet inte vad den vill, men jag hör motorn från den spinna lågt” (s. 294).

Här kan du köpa Nattsagor för sömnlösa:

adlibris

bokus

 

Annonser