Sagan om Turid-Kungadottern

Den egensinniga och kaxiga kungadottern Turid vill helst av allt lära sig skriva och vara fri att resa till främmande platser – inte bli drottning. Hon ser inte heller fram emot att gifta sig med sonen till sin fars bästa vän, som hon aldrig har träffat! Turids mamma dog i barnsäng och hon har vuxit upp med styvmodern Ingeborg, faderns nya hustru. Som ung var hon sommartärna och, blond och vackrast av alla, drog hon blickarna till sig när hon barbröstad gick omkring med sädesaxen i håret. Hon är sejderska, en som kan tala med andar och se in i framtiden. Hon och Turid har aldrig kommit överens, och Ingeborgs ord är lika hårda som hennes örfilar. Turid blir allt trotsigare ju äldre hon blir och det är tack vare den älskade brodern Njord, bästa vännen Sten och trälen Unna som hon står ut med den bryska och kärlekslösa styvmodern.

Saker och ting förändras när Turid träffar Holme, som med sitt svarta, toviga hår och mörka skinn påminner om henne själv. Först nu får hon veta att han kände hennes mor och mormor och han berättar att Turid äger en speciell kunskap, förd i arv från mormor. Hon är en noajdi – en klok, en vis – och hon kommer att lära känna sin kraft nu under sitt femtonde år. Medan Ingeborg planerar för bröllop blir den kalla vintern allt mer tärande. Man offrar tre hästar till gudarna i ett blot. För Turid är det naturligt att inte vare sig djur eller vissa i byn lyckas överleva en vinter. Hon har en överlägsen inställning till trälarna men tycker för den skull mycket om Unni. De råa beskrivningarna av vikingarnas vardagsliv är intressanta, samtidigt som de är motbjudande och de tar läsaren med på en inre resa till det här avlägsna livet. Många detaljer och spännande händelser gör hela sagan levande. Miljön är övertygande, både beträffande natur, byggnader, mat, vardagssysslor och ritualer. Det jag reagerar mest på är den rått beskrivna förekomsten av död och blod, både bland Turids närmaste, djur och trälar och med den självklarhet som Turid ser sig själv som förmer än deras trälar. Östlund är en skicklig berättare och hon skriver inte läsaren på näsan. Det är intressant och lärorikt. En hel del gammaldags ord och specifika fackuttryck förekommer och ibland får jag helt enkelt gissa betydelsen. Längst bak i boken finns en flera sidor lång ordlista för den som vill lära sig de olika glosorna.

Från början har jag svårt med det sätt på vilket jagberättaren Turid förmedlar sin historia. Stilen känns aningen kärv och korthuggen, till exempel genom att de tre första meningarna börjar med ”Jag”. Men allt eftersom berättelsen fortskrider, blir jag mer och mer förtjust i Turid och hennes lite strama berättarröst. Den känns distanserad och objektiv på samma gång som den skälver av distinkta känslor och stämningar. Språket är definitivt en av de stora behållningarna med boken: ”Jag går ut. Ned till havet. Strandremsan är smal och skäggig av sjögräs” (s. 165). Jag njuter av hur orden skapar tydliga bilder för mitt inre, hur jag får vara med och se denna vikingaby och dess invånare, känna doften av hav och mat eller stanken av blod. Ser fram emot att läsa fortsättningen om kungadottern Turid.

Sagan om Turid – Kungadottern är utgiven på Berghs Förlag 2015. Här kan du köpa den:

Berghs förlag

Bokus

Annonser