sagan-om-turid-krigstid

Här kommer äntligen min recension av del två i Elisabeth Östnäs’ trilogi om stenåldersflickan Turid, Krigstid (Berghs Förlag 2016). Den är lika intressant, fängslande och faktaspäckad som den första. Tonen är korthuggen och språket kargt, på ett läckert vis. Jag vill inte avslöja för mycket för dem av er som händelsevis ännu inte har läst den första boken. Men en kort sammanfattning av händelseförloppet i inledningen är nog dessvärre oundvikligt.

Den andra berättelsen tar vid där den första slutade. Turid Ulvsdotter och hennes träl Unna är de enda överlevande efter att deras by har utplånats av varjagerna. De måste fly, naturligtvis till fots. Turid vet att hon har en väg utstakad för sig, men inte vart den bär. De utgår från Åslunda i Skåne och får sällskap av farandefolket och deras ledare Arjat när de vandrar mot Torsåkra, där Kung Adil är storkonung. Lyckligtvis känner han igen Turid, som har träffat honom en gång på en resa tillsammans med sin far. Tillsammans ger de ger sig genast av mot Hedeby, rustade för krig mot de vidriga varjagerna som dödade Turids folk. Turid hoppas på att där träffa sin trolovade Frode. Vill han fortfarande ha henne nu när hon inte längre har något rike?

Turid är en häftig hjältinna med många bra egenskaper. Dessutom har hon en fantastisk förmåga som både hon och andra får nytta av‚ hon kan sia och läka. Turid har samiskt blod och är noajdi (nåjd) vilket innebär att hon kan resa i andevärlden, den ”mellanvärld” en människa hamnar i mellan liv och död. Hon kan hämta tillbaka folk. Allt hon äger bär hon med sig på färden, några få ting och sina minnen. Hon måste hela tiden intala sig vad hon är, vem hon är. ”Jag är Unnas husmor och Åslundas drottning. Jag är völva och vandrerska” (s 7). Beväpnad med det vackra spjutet Vindorm känner sig Turid som en krigare. Men kommer de två kvinnorna att klara sig i denna våldsamma värld helt på männens villkor, där Turid varken kan skydda sig själv eller sin slav?

Det är sällan som jag känner mig så närvarande i en text, och upplever både lukter och syner på ett väldigt tydligt vis. Just att det är ur en ung flickas perspektiv som vi får uppleva vikingatiden, med allt vad den innebär, är ovanligt och spännande. Vänskapen som spirar mellan Turid och Unna är ömt och rörande gestaltad. Östnäs’ berättelser är speciella; när vi går där bredvid Turid känner också vi röken sticka i näsan, rädslan bulta i halsen, ser blodet pulsera ut ur djuren och får kväljningar av den söta klibbiga blodstanken. Östnäs är en kunnig berättare och jag uppskattar alla fakta som sprängts in i berättelsen, i nästan varenda mening, utan att det på något vis känns tungt. Hon värjer inte för att skildra blod och död, hon låter Turid berätta rakt upp och ner vad som händer, hur hon upplever saker och ting – utan förskönande omskrivningar. Här får vi så målande bilder av den tiden att det är som att gå på bio. Jag skulle inte heller bli förvånad om det här blir film, så småningom.

Språket är så exakt att varje ord får en mening, som läsare fylls jag av intressant information och kunskap. Orden är i viss mån gammaldags, många som jag känner igen, andra inte. Det är sånt som gör den här skildringen så trovärdig. Det är inte bara fakta om kläder, mat, verktyg och sysslor utan även hennes tankar och språk gör att Turid framstår som en verklig person från vikingatiden. Ordlistan längst bak i boken är praktisk och en stor hjälp för att förstå ord som till exempel fränka, göpa och völva.

Det är spännande, det är rått och det känns stundtals som att klafsa runt i dynga och träck. Det här är en blivande klassiker, en fantastisk och nödvändig historieskildring för alla skolor i Sverige och Norden. Kan varmt rekommenderas! Från 13 år.

Här kan du köpa Krigstid:

Adlibris

Bokus

Annonser