Om böcker för barn och ungdom

Gryningsstjärna av Charlotte Cederlund

gryningsstjarna

Nu har jag läst ut andra delen i den spännande och magiska Idijärvi-trilogin. Skånska Charlotte Cederlunds ungdomsbok Gryningsstjärna (Opal 2017) är en lysande uppföljare till Middagsmörker, som är både välskriven och vacker. Omslaget är så fräckt gjort att jag måste röra det. Och när jag låter fingrarna varsamt vika bort fodralet – ja, då väntar en överraskning! Själva kartonnaget har en annan bild, men jag avslöjar inte vad som skiljer. Så läckert. Och insidan är lika gul som Cederlunds kofta på författarporträttet på pärmen. Jag älskar dessutom titlarna i den här trilogin, som är fantastiska och fantasieggande. Den avslutande delen som kommer 2018 heter Midnattsljus.

Mörkret har sänkt sig ner över Idijärvi sameby. Solen kommer inte åter på flera veckor. Gammelmormor Raija finns inte längre och Áilis morfar har dessutom råkat ut för en olycka. Nu är hon ensam kvar i huset, nedstämd och håglös, vilket beskrivs så här: ”Saknaden får hjärtat att kränga i bröstkorgen, en skadad fågel i en bur av eld” (sidan 12). Nådernas råd har kommit till byn för att söka efter Urseiten, som är det mytomspunna föremål som kan förgöra dem alla, om det hamnar i fel händer. Men finns Urseiten verkligen i byn? Inte ens rådmedlemmarna är säkra på det. Áili, som inte litar på rådet, försöker lära sig mer om sina krafter. Hon måste söka svaren inom sig själv genom att resa till andevärlden. Hon gör allt hon kan för att skydda byn och dem som hon har kommit nära under sin korta tid i Lappland. Tillsammans med sin nya vän Olivia beger hon sig till Kiruna där spänningen trappas upp. Samtidigt fortsätter Àilis märkliga drömmar. Vad betyder de egentligen?

Cederlunds språk är inlevelsefullt och starkt samtidigt som det är avskalat och utan onödiga utsmyckningar. Kanske just därför? Jag gillar stilen och trivs med jagberättaren, den snart 18-åriga Áili. Hjärtat pickar lite extra i den här berättarformen. Det märks att Cederlund har utvecklats under skrivandets gång och skärpt till texten också språkmässigt. För en sann berättare är hon verkligen, det visade hon redan i första boken.

Trots snön och kylan sprakar det om Gryningsstjärna och den väcker nyfikenhet att lära sig mer om samerna. Den här berättelsen berör mig och den tar upp viktiga ämnen att fundera över i dagens Sverige. Jag frågar mig hur Cederlund kan skriva så trovärdigt om en miljö hon aldrig tidigare hade vistats i innan hon gav sig i kast med det här projektet? Mycket imponerande. Det är ett högre tempo och dessutom får vi vara med om fartfylld jakt med både hundspann och skoter, som i en riktig action. Och som väntat blir det en cliffhanger i slutet. Cederlund låter kraften flöda och den andra delen i Idijärvi-trilogin uppfyller med råge förväntningarna.

Här kan du köpa Gryningsstjärna:

Adlibris

Bokus

Hugo och kepskampen av Christina Lindström

hugo-och-kepskampen

Redan tidigare har jag förstått att Christina Lindström har en underbar humor. Här får jag ytterligare bevis på detta. Hugo och kepskampen (B. Wahlströms 2017) är en väldigt rolig och underhållande berättelse, även om den har ett underliggande stråk av allvar, precis som jag noterat i Lindströms andra böcker.

Hugo går i sexan. I skolan verkar han mest vara för sig själv även om han inte är direkt mobbad – nu för tiden: ”[…] ingen kastar sudd på mig eller doppar min mössa i toaletten längre. Sådant hände tidigare. Fatta vad blöt mössan blev” (sid. 10). Hugos berättarröst tillhör en klok, mogen och smart kille, som sprudlar av humor och självironi. Han skulle ju vara en toppenkompis för vem som helst, tänker jag. Varför skulle han vara utanför? Men sånt kan man förstås aldrig veta … Det är nog många gånger slumpen som avgör vem som blir mobbad. Och alla reagerar dessvärre inte på obehagliga och grymma händelser lika obekymrat som Hugo. Men jag tänker att hans självdistans och humor måste vara ett slags skydd mot och även ett resultat av hans tidigare upplevelser.

När klassens lärare Gun kräver att en i klassen anmäler sig som elevrådsrepresentant nappar Hugo, framåt som han är. Nu hamnar han i en position där han kan påverka elevernas situation och skolmiljö. Han får flera önskemål om förändringar från sina klasskamrater men den första frågan han ska ta upp är given – att eleverna ska få ha på sig keps inomhus. Därmed börjar kepskampen. Hugo hoppas mycket på det här med elevrådet, för han skulle inte ha något emot att bli lite populär som omväxling, och därmed få umgås med klassens coola killar, med Alexander i spetsen. Dessvärre är de riktiga mobbare som inte drar sig för att trycka ner den som inte passar in, som är lite udda. De skrattar gärna på andras bekostnad. Hugos granne Simon är också utsatt för de coola killarnas tuffa behandling. Han är oftast ensam i skolan och inte blir det bättre av att han gillar poesi. Och nu vill Simon att Hugo ska se till att skolan arrangerar en poesifestival. Men det verkar inte vara så populärt med dikter bland de andra eleverna. Hugo tvekar. Nu när han äntligen chansen att komma in i det coola gänget …

Vid flera tillfällen under berättelsens gång, tycker jag att Hugo uppför sig dumt och att han fegar ur, och jag vill skaka honom i axlarna och skrika ”Skärp dig!”. Bland annat när han väljer mobbarkillarna framför Simon. Ska han komma på andra tankar? Och vad tycker Klara, som han kallar ”mina drömmars tjej”? Kommer han att få dansa med henne på skoldiskot?

Hugo tänker mycket och han uttrycker sig roligt och begåvat. Därför räknar jag kallt med att han inte ska falla för frestelsen att försöka bli ”populär”, speciellt inte börja umgås med klassens mobbare. Trots detta gör han så, han vänder kappan efter vinden för att fortsätta hänga med de ”tuffa killarna”. Men då får han åtminstone dåligt samvete, vilket ändå är ett gott tecken.

Hugo och kepskampen är en ömsint berättelse om vänskap, utanförskap och om att våga gå sin egen väg. Hugos lite brådmogna språk och mysiga personlighet gör mig som läsare varm i hjärtat. Han är dessutom snabbtänkt och har en rejäl dos med humor. Vilken kille! Lindströms förmåga att hitta rätt ton för den här unga åldern är imponerande. Själva kepskampen handlar minst lika mycket om Hugos egen kamp om att få vara den han är, som om kampen för allas rätt att bära keps. Titelns innebörd blir med ens djupare än vad man kunde tro vid första anblicken. Det blir högt betyg för Lindström.

Här kan du köpa Hugo och kepskampen:

Adlibris

Bokus

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

mer fokus på Hugos personlighet.

Här kan du köpa Hugo och kepskampen:

adlibris

Bokus

Ordbrodösen av Anna Arvidsson

 

ordbrodosen

Anna Arvidssons debutroman Ordbrodösen (Rabén & Sjögren 2017) har varit upphaussad i sociala medier under ett par års tid. Många är vi som har väntat på att få läsa, inte minst sedan det läckra omslaget publicerades. Med det sepiatonade fotografiet av de vackra gamla husen på Mariaberget på söder i Stockholm i fonden, och en ung kvinna i förgrunden, är det uppseendeväckande vackert. Hela boken är galet snygg, med sina svarta fodersidor och bläckplumpar mellan avsnitten i kapitlen. Omsorgsfullt planerad och välgjord. Sånt gillar jag!

Ordbrodösen är en välskriven berättelse med en märklig historia, den liknar faktiskt inte något annat som jag har läst. Språket är stramt och vackert med ord som alla är betydelsebärande på ett stillsamt och exakt sätt. Berättelsen är finurlig och stundtals så invecklad att jag måste gå tillbaka och läsa om. Och även om huvudpersonerna inte är så många, egentligen, är det ett stort persongalleri i bakgrundshistorien.

I den lilla bruksorten Vintervila i västra Värmland, bor sedan flera hundra år tillbaka en sällsam släkt med ordbrodöser. Dessa är starka kvinnor som kan styra andra människors handlingar genom det skrivna ordet. Kraften ärvs från mor till dotter men dottern får den först på sin 18-årsdag. Nu är det dags för Alba att införlivas i detta hemliga, märkvärdiga, och hon ska göra sitt inträdesprov under en speciell ceremoni. Hon har aldrig längtat efter förmågan att styra andra människor, men har ställt in sig på det och accepterat att hennes framtid är utstakad. Att bli ordbrodös är hennes öde.

Döm om allas förvåning när det visar sig att Alba inte tycks ha förmågan när allt kommer omkring. Kraften ska komma automatiskt om alla villkor är uppfyllda. Men är de verkligen det? Är det något som blockerar hennes kraft? Misstankar börjar gro och det visar sig att det riktigt sjuder av lögner och lömska hemligheter i Albas släkt. Efter att hon har misslyckats med inträdesprovet skickas hon till en avlägsen släkting i Stockholm. Tillsammans börjar de nysta i härvan för att ta reda på vad som har gått snett och en spännande jakt på sanningen börjar. Men det är ont om tid, och vem kan de lita på?

Jag är imponerad av Anna Arvidssons debutroman. Den är både invecklad, intressant och väldigt annorlunda. Och hennes språk! Berättaren tar oss med både bakåt i tiden och till olika platser, det är händelserikt utan att vara överdrivet nervkittlande. Jag biter inte på naglarna, men det är spännande! Jag försöker läsa slutet som om det vore öppet och jag hoppas att det kommer en fortsättning. Men jag vet inte. Det skulle kunna vara slut där, på sidan 322. Det skulle det absolut. Men jag hoppas att det inte är det.

Här kan du köpa Ordbrodösen:

Adlibris

Bokus

 

Det övergivna barnhemmet av Erika Svernström

 

det-overgivna-barnhemmet

Det är fart och fläkt i Erika Svernströms senaste bok, Det övergivna barnhemmet (Idus förlag 2016), som är ett slags äventyrlig spökhistoria för 9-12 år. Det händer mycket hela tiden, vilket delvis förstärks av långa meningarna med flera bisatser, en berättarstil som jag känner igen från de både föregående böckerna av författaren (de humoristiska berättelserna om Surtanten Birgitta). Jag hinner knappt hämta andan mellan varven, där ett agerande hela tiden följs av ett annat. Detta gör att det blir lätt stressande att läsa, som jag ser det, men det är väl så de unga vill ha det?

Sommarlovet har just börjat och Alvins mamma tar med sig barnen till ett gammalt hus på landet, som hon har hyrt under två veckor. Huset har tidigare varit barnhem men ingen har bott där på tjugo år. En fråga som dyker upp ganska omgående är varför inte pappa följer med på semestern? Är det något som mamma inte berättar? När de kommer fram visar det sig att hyresvärden är synnerligen hemlighetsfull, och Alvin blir misstänksam. Hur kommer det sig att ingen har hyrt huset på så länge? Vad var det egentligen som hände med barnhemsbarnen?

Historien som rullas upp är invecklad, med flera kopplingar till det som hände för tjugo år sedan. Även i nutid finns en mängd olika trådar och det är ett antal personer att hålla reda på i handlingen. Ibland måste jag bläddra bakåt och läsa om för att komma ihåg. Men jag älskar böcker med någon form av historisk koppling, och här har vi en intressant vinkling, även om det kanske är en väl komplicerad bakgrund som målas upp. Speciellt med tanke på åldersgruppen. Fast särskilt läskig kanske jag ändå inte skulle kalla den.

Det är ett hejdundrande tempo och spännande vändningar och många olika berättargrepp, bland annat olika berättarröster, brev och tidningsartiklar. Detta gör dels att texten blir varierad och rolig att läsa, dels att det blir lite förvirrande med tanke på berättarrösterna. Första kapitlet börjar med att Alvin berättar i förstaperson i preteritum (dåtid) och sedan glider det i andra kapitlet över i tredje person, med ett nära perspektiv på mamma Eva istället. Det blir lite annorlunda att följa berättelsen ur en vuxen synvinkel i de flesta kapitlen, och hon omnämns som ”Eva” i dessa kapitel. Sedan finns det ytterligare en variant där det är en blandning av ”mamma” och ”Eva”. Jag förstår egentligen inte syftet med dessa olika röster, varför Alvin får berätta sina sex kapitel, och varför han får just dessa när mamman är den som för historien framåt i alla övriga kapitel?

För övrigt är Det övergivna barnhemmet en spännande och fiffig berättelse, och stundtals en riktig nagelbitare som är svår att lägga ner. Det är mycket action i upplösningen med stor dramatik när allting får sin förklaring. Handlingen är som sagt aningen komplex men allt hänger ihop i det välplanerade slutet.

Här kan du köpa Det övergivna barnhemmet:

Adlibris

Bokus

Idus förlag

Elsa i London av Ann-Charlotte Ekensten

 

elsa-i-london

Ann-Charlotte Ekensten är en produktiv författare som debuterade 2014. Hon har lyckats få totalt 20 böcker publicerade sedan dess och fem till är planerade att släppas i augusti. Elsa i London (Nypon förlag 2016) är en lättläst bok, men med sina 54 sidor är det en förhållandevis lång text, utan illustrationer. Titeln är klockren och det härliga omslaget är ett collage i milda, bleka pasteller gjort av duktiga Anna Winberg.

Berättelsen riktar sig till barn från 12 år och har läsbarhetsindex (Lix) 15. Med Nypons egen nivå blir detta 2 av 4, det vill säga ”nästan lättläst”. Rent allmänt talar man om att Lix upp till 25 är ”mycket lättläst”, som till exempel barnböcker. För en person utan lässvårigheter är detta en bok som går att läsa ut på ungefär en kvart. Det är stort typsnitt och korta stycken. Dessutom är den behändig i sitt lilla format, vilket jag har påpekat tidigare angående Nypons böcker. Lätt att ta med sig i väskan också!

Elsas faster frågar om hon vill följa med henne till London över en långhelg. Tessan arbetar med att köpa in kläder till en stor butik och ska gå på modemässa. Elsa blir överlycklig, och vill väldigt gärna åka till London – hennes drömmars stad. Men kommer att pappa att säga ja? Och hur blir det då med provet i engelska på fredagen när Elsa ska åka? Några hinder finns det att hitta lösningar till innan det kan bära iväg.

Elsa älskar kläder och särskilt skor, så hon vill shoppa mycket i London. Bästa vännen Noor tipsar henne om att det finns gott om second hand-butiker i London med fräcka kläder, som ingen annan har. Dessutom är det ju bra med återvinning för miljön och förmodligen är begagnade kläder dessutom billigare än nya kläder. Elsa tvekar. Ska hon verkligen köpa kläder och skor som någon annan har använt? Elsas inställning framgår tydligt av följande citat: ”Det finns ju så mycket nytt att välja bland, och det behöver inte alls vara dyrt” (sid. 9). Ska hon få en annan uppfattning under resans gång?

Väl framme i London kikar de i affärer, upplever stämningen i den härliga storstaden och dricker te och äter scones. Men Elsa vill även passa på att besöka det kända vaxkabinettet, Madame Tussauds’s, där kändisar finns porträtterade som vaxdockor. Skådisar, popstjärnor, politiker – spännande människor överallt. Elsa hoppas få se sin idol, Johnny Depp, och ta en selfie med honom att skicka till Noor. Dockorna där ser ju nästan levande ut. Men allt är kanske inte som det ser ut …?

Huvudpersonen i Elsa i London är en charmig och positiv tjej i femtonårsåldern, som själv berättar i förstaperson. Det är ett fint tempo med roliga och intressanta händelser som avlöser varandra. Från början framställs Elsa som något ytlig; hon pratar mest om kläder, smink och shopping. Jag måste erkänna att jag inte var särskilt förtjust i henne då. Faster Tessan däremot, som arbetar i modebranschen, är cool och miljömedveten, och en bra förebild för Elsa. Min uppfattning om Elsa ändras allt eftersom jag läser, det blir ett slags aha-upplevelse, för både henne och mig. Det är uppfriskande att se henne utvecklas under resans gång. Flera faktorer samverkar och gör nämligen så att hon får sig en och annan tankeställare. Ekensten vill få läsaren att tänka till, att reagera och agera, precis som hon låter Elsa göra.

Jag hoppas vi får läsa mer om Elsa i framtiden, men än så länge är inga uppföljare planerade. Jag håller tummarna, för det här är bra!

Här kan du köpa Elsa i London:

Adlibris

Bokus

Nypon förlag

Lättläst från Hegas

Hegas förlag i Helsingborg ger ut lättlästa böcker, som är rejäla i formatet, med stort typsnitt och luftiga sidor. De är lätta att känna igen och har markering för svårighetsgrad på framsidan, den så kallade Hegas-nivån, med upp till fem punkter ifyllda. Den här gången har jag läst två böcker, båda utgivna 2016. Ingen som hon av Helena Karlsson, riktar sig till barn från 10 år (tre punkter) och Älskar dig, hatar dig av Martin Jonols (fyra punkter), som passar något äldre läsare, från 13 år.

Ingen som hon handlar om Tova och hennes bästa vän Judit, som också är hennes kusin. De gör allting tillsammans och träffas nästan varje dag. De chattar, spelar fotboll, skrattar och har hemligheter. Visst, Tova har andra vänner också, som hon tycker om: ”Men dom var inte som Judit. Ingen var som hon” (sidan 12). Den första meningen i boken sätter stämningen direkt: ”Det borde varit dåligt väder den dagen mamma berättade att Judit skulle dö” (sidan 9). Det måste vara svårt att skriva om en obotlig sjukdom som cancer; både att välja angripssätt, berättarröst och ton och framför allt att försöka undvika att det blir sentimentalt. Det tycker jag att Helena Karlsson lyckas väl med. En nackdel med den här inledningen är dock att det inte blir så stor spänning gällande händelseutvecklingen – vi vet att Judit ska dö. Tova brottas med skuldkänslor. Borde hon verkligen spela match när Judit inte kan vara med? Får man ha roligt fast ens bästa kompis är svårt sjuk? Hur påverkas vänskapen av detta grymma, oåterkalleliga?

Det är viktiga frågor som tas upp och avsikten med berättelsen är säkert både att väcka tankar och beröra, gripa tag i läsaren. Kanske berodde det på min dagsform när jag läste men jag blev inte riktigt lika berörd som jag brukar. Dels uteblir överraskningsmomentet, dels tycker jag att deras barndom glorifieras och jag har alltid haft svårt för överdrifter: ”Himlarna var rosa dom somrarna. Nätterna tog aldrig slut” (sidan 15).

Trots det gillar jag Ingen som hon, som är klart läsvärd. Det är ett ovanligt ämne som det behövs fler böcker om. Kanske är det ett sätt att mildra omständigheterna, att inleda med ”slutet” så att säga, så inte döden kommer som en chock?

Jonols bok är en fristående fortsättning på Minna och Hugo och Lyssna på mig. Alla tre är skrivna i dagboksform. I Älskar dig, hatar dig får jag åter bekanta mig med Minna och hennes dagboksanteckningar. Minna älskar att göra beats och låtar. Hon och bästisen Jossan brukar alltid hitta på kul saker ihop men nu vill Jossan bara plugga hela tiden, så Minna känner sig övergiven. Minnas kille Hugo har inte heller så mycket tid över för henne. ”Vi har sjukt mycket läxor och Hugo pussar mig alldeles för sällan”, skriver hon i dagboken (sidan 9). Dessutom finns det en jobbig kille i klassen som heter Max. Tack och lov händer det något nytt. Den coola tjejen Amelia börjar i klassen och får sitta bredvid Minna. Hon har en helt egen stil och det visar sig att hon gillar hip hop och läser samma böcker som Minna. Kan det bli bättre? Hon verkar veta vad hon vill och är självständig. Minna och Amelia börjar vara med varandra på rasterna och efter skolan. Hon är spännande och kul, tycker Minna. Ända tills Amelia berättar att Jossan har sagt saker om Minna. Kan det verkligen vara sant? Vem ska Minna lita på?

Jag gillar jagpersonen Minna och hennes berättarstil i dagboksform. Själva settingen i skolmiljö är också bra. Det här med att göra beats är nytt för mig, och roligt att läsa om. Det är läckert att hon gör sin egen musik. Däremot tycker jag att Jossans plötsliga pluggande hela tiden blir överdrivet. Inte heller Amelias karaktär är helt trovärdig i mina ögon, med tanke på hennes beteende. Först är hon väldigt tyst och blyg och osäker. Hon blir uppriktigt förvånad när Minna frågar henne om hon ska hänga med till skolfiket och ta en kopp varm choklad. Sedan vänder hon helt om och bli hur självsäker och kaxig som helst. Läsaren får aldrig veta varför Amelia är som hon är, får inte lära känna henne på djupet. Jag vill veta mer om henne och hennes tidigare upplevelser, till exempel varför hon byter skola?

Det är ett bra driv i båda böckerna och det går lätt att läsa båda. Jag blir nyfiken och vill veta vad som ska hända! Visserligen tycker jag att det några saker som kunde ha gjorts lite annorlunda, tydligare, men det är kanske mest jag som är petig? Läs själv och gör din egen bedömning!

Här kan du köpa Ingen som hon och Älskar dig, hatar dig:

Adlibris

Bokus

Hegas

Krigstid av Elisabeth Östnäs

sagan-om-turid-krigstid

Här kommer äntligen min recension av del två i Elisabeth Östnäs’ trilogi om stenåldersflickan Turid, Krigstid (Berghs Förlag 2016). Den är lika intressant, fängslande och faktaspäckad som den första. Tonen är korthuggen och språket kargt, på ett läckert vis. Jag vill inte avslöja för mycket för dem av er som händelsevis ännu inte har läst den första boken. Men en kort sammanfattning av händelseförloppet i inledningen är nog dessvärre oundvikligt.

Den andra berättelsen tar vid där den första slutade. Turid Ulvsdotter och hennes träl Unna är de enda överlevande efter att deras by har utplånats av varjagerna. De måste fly, naturligtvis till fots. Turid vet att hon har en väg utstakad för sig, men inte vart den bär. De utgår från Åslunda i Skåne och får sällskap av farandefolket och deras ledare Arjat när de vandrar mot Torsåkra, där Kung Adil är storkonung. Lyckligtvis känner han igen Turid, som har träffat honom en gång på en resa tillsammans med sin far. Tillsammans ger de ger sig genast av mot Hedeby, rustade för krig mot de vidriga varjagerna som dödade Turids folk. Turid hoppas på att där träffa sin trolovade Frode. Vill han fortfarande ha henne nu när hon inte längre har något rike?

Turid är en häftig hjältinna med många bra egenskaper. Dessutom har hon en fantastisk förmåga som både hon och andra får nytta av‚ hon kan sia och läka. Turid har samiskt blod och är noajdi (nåjd) vilket innebär att hon kan resa i andevärlden, den ”mellanvärld” en människa hamnar i mellan liv och död. Hon kan hämta tillbaka folk. Allt hon äger bär hon med sig på färden, några få ting och sina minnen. Hon måste hela tiden intala sig vad hon är, vem hon är. ”Jag är Unnas husmor och Åslundas drottning. Jag är völva och vandrerska” (s 7). Beväpnad med det vackra spjutet Vindorm känner sig Turid som en krigare. Men kommer de två kvinnorna att klara sig i denna våldsamma värld helt på männens villkor, där Turid varken kan skydda sig själv eller sin slav?

Det är sällan som jag känner mig så närvarande i en text, och upplever både lukter och syner på ett väldigt tydligt vis. Just att det är ur en ung flickas perspektiv som vi får uppleva vikingatiden, med allt vad den innebär, är ovanligt och spännande. Vänskapen som spirar mellan Turid och Unna är ömt och rörande gestaltad. Östnäs’ berättelser är speciella; när vi går där bredvid Turid känner också vi röken sticka i näsan, rädslan bulta i halsen, ser blodet pulsera ut ur djuren och får kväljningar av den söta klibbiga blodstanken. Östnäs är en kunnig berättare och jag uppskattar alla fakta som sprängts in i berättelsen, i nästan varenda mening, utan att det på något vis känns tungt. Hon värjer inte för att skildra blod och död, hon låter Turid berätta rakt upp och ner vad som händer, hur hon upplever saker och ting – utan förskönande omskrivningar. Här får vi så målande bilder av den tiden att det är som att gå på bio. Jag skulle inte heller bli förvånad om det här blir film, så småningom.

Språket är så exakt att varje ord får en mening, som läsare fylls jag av intressant information och kunskap. Orden är i viss mån gammaldags, många som jag känner igen, andra inte. Det är sånt som gör den här skildringen så trovärdig. Det är inte bara fakta om kläder, mat, verktyg och sysslor utan även hennes tankar och språk gör att Turid framstår som en verklig person från vikingatiden. Ordlistan längst bak i boken är praktisk och en stor hjälp för att förstå ord som till exempel fränka, göpa och völva.

Det är spännande, det är rått och det känns stundtals som att klafsa runt i dynga och träck. Det här är en blivande klassiker, en fantastisk och nödvändig historieskildring för alla skolor i Sverige och Norden. Kan varmt rekommenderas! Från 13 år.

Här kan du köpa Krigstid:

Adlibris

Bokus