Om böcker för barn och ungdom

Saker ingen ser av Anna Ahlund

saker-ingen-ser

Jag hade lyckan att bli bjuden på releasefesten för Saker ingen ser av Anna Ahlund (Rabén & Sjögren 2017). Den hölls på Rabén & Sjögren i Norsdtedtshuset på Riddarholmen i Stockholm. Bara det! Jag kunde inte motstå detta tillfälle utan bokade genast tåg och hotell för en härlig resa till huvudstaden. Kanske blir det enda gången jag får stiga in i det där häftiga gamla huset? Den nya boken är en riktig knubbis på drygt 400 sidor i ett slags blandning mellan kartonnage och storpocket med ett snyggt omslag i milda, lite pastelliga färger, som gör sig fint i bokhyllan ihop med debuten, och givetvis hade jag beställt ett signerat exemplar.

Anna Ahlunds språk är vackert och färgstarkt, som den regnbåge hon spänner över Sibylla allmänestetiska läroverk i Uppsala, det fiktiva gymnasium som utgör fonden för den här ungdomsromanen. Det är poetiskt och stämningsfullt och det märks att författaren gillar att uttrycka sig, att jobba med språket. Denna kunskap genomsyrar även de inslag som har med skapandet på musiklektionerna i romanen att göra. Ahlund är nämligen utbildad lärare i både svenska och musik, även om hon nu arbetar med läsfrämjande på Uppsala bibliotek, vid sidan av sitt författande. Här får vi även följa med på bildlektioner. Jag gillar dessutom att denna, liksom många andra av dagens ungdomsböcker, är skriven i presens, vilket skapar närhet i läsningen och ett slags intimitet mellan läsaren och huvudpersonerna.

Dessa huvudpersoner är ett gäng udda karaktärer som går i tvåan på det estetiska programmet på gymnasiet. Handlingen inleds på nyårsafton med Sebastian, som är en aning mer central figur än övriga. Han får en nyårskyss av en tjej som påstår att hon alltid kysser främlingar på nyår och att den kyssen säger hur resten av året kommer bli. Och det här, det blir ”ett oväntat bra år”, konstaterar hon efteråt (sidan 8). Där och då får Sebastian idén till sitt nyårslöfte, nämligen att kyssa en ny person varje månad. Cirkeln sluts sedan följande nyårsafton. Här vill jag citera en av alla många fina formuleringar: ”Sebastians bröstkorg känns full av rymd. En del av nyårsnatten hittade just in i honom. Stor, och full av möjligheter” (sidan 12). Så målande skriver hon, Ahlund. När skolan drar igång någon vecka senare möter vi de övriga vännerna, som alla är esteter av något slag. Det är den icke-binäre Fride och hens stora kärlek Miriam, Yodit som är ny i gruppen, vars passion är att teckna och måla, precis som Johannes, som försöker måla, gillar Karin Boye och bär på en stor sorg. Därtill lär vi känna tvillingarna. Linn, som är med i samma band som Sebastian och som spelar på flygeln så den ”spinner under fingrarna” (sidan 168) och Aron, som känner sig misslyckad och inte kan prestera på samma nivå som sin syster. Här finns någon för alla läsare att identifiera sig med.

Att förlägga handlingen till den klassiska universitetsstaden Uppsala är perfekt för en roman om det som händer på och i anslutning till en gymnasieskola. Jag ser den här historiska staden för mina ögon. Att Ahlund inspirerats av Uppsalas gamla miljö, och själv har varit runt och gjort research på adresserna hon skriver om, råder det inget tvivel om. Särskilt kul är det att hon har valt att låta Yodit bo på just Åsgränd. Mina tankar gick direkt till Gösta Knutsson och hans Pelle Svanslös. Uppenbart är också att Ahlund har inspirerats av sin favoritpoet Karin Boye och det är ett engagerande inslag att ta med delar av Boyes dikter i texten. Vissa känner jag igen, andra inte. Det kryllar alltså av intertextualitet här, med referenser både till Boyes dikter och annan litteratur. Och Maltesers är ”den bästa chokladen mot dementorer”, får vi lära oss, med en blinkning till Harry Potter. Beträffande musiken som omnämns, känner jag bara till Håkan Hellström, som har viss betydelse i berättelsen. Andra är jag tydligen för gammal för eller helt enkelt bara ovetande om. Jag gissar att försäljningen och utlåningen av flera olika böcker kommer att öka i samband med att folk blir nyfikna när de läser Saker ingen ser. Inte minst jag själv bidrar genom att genast ha beställt Jag ger dig solen av Jandy Nelson och två böcker av Karin Boye.

Här finns en hel del sex, mer än i förra boken, Du, bara. Att Ahlund inte gör någon stor grej av vilken sexuell läggning de olika karaktärerna i Saker ingen ser har, eller vem de vill vara, visar hennes avslappnade sätt att se på sexualitet. Fride kallas till exempel hela tiden ”hen” utan att vare sig fysiskt kön eller läggning diskuteras. I och med publiceringen av sin debutroman kom Ahlund att ta ett kliv in på den svenska ”hbtq-scenen” eftersom hon så fint skildrar homosexuell kärlek och sex, män emellan. Det är viktigt med hbtq-litteratur och jag skulle gärna se en större andel böcker om samkönad kärlek (och sex), även för kvinnor.

Jag funderar över att Miriam räknas som en i gänget medan Aron och Linn inte gör det? Jag tycker att allihop har en självklar plats, och snarare de två senare mer än den förra. Tillsammans med Johannes, som verkar så skör, är detta syskonpar mina favoriter. Jag gillar att Linn köper second hand-kläder, för ett coolt inslag i texten är att vi får veta vad de har på sig. Klädseln och stilen med hårfärg/frisyr, smycken och allmänt uttryck har därmed stor betydelse för karaktärerna, för det är genom dessa som de uttrycker sin personliga stil och preferenser (och författaren själv, gissar jag). Det bidrar till att huvudpersonerna får liv och känns äkta. Det gör även det faktum att dialogen är träffsäker och trovärdig.

Tydligen var det här från början tänkt att bli en novellroman, med flera olika noveller baserade på varsin karaktär samlade i en bok. Kanske bara med den röda tråden att de gick på samma gymnasium i Uppsala? Att den innehåller flera olika karaktärer gör möjligen berättelsen aningen spretig och att porträtten inte blir riktigt så djupa som annars. Den mest tydliga röda tråd jag ser nu är Sebastians nyårslöfte att kyssa en ny person varje månad. Det är något jag följer med intresse. Upplösningen är spännande, men vägen dit är lite som separata delar, nedslag i olika månader, dagar, tider och platser. Fast jag gillar det! För det är vackra delar, poetiska och finstämda. Jag njuter av språket och alla mysiga, lite udda karaktärer. Det är kul att hänga med dem, runt i Uppsala, på gymnasiet och in på bildlektionen, till exempel.

Det är lågmält och odramatiskt, åtminstone utåt. Inuti karaktärerna händer det ”saker ingen ser”. Under läsningens gång funderar jag över titeln och var den kan komma ifrån. När jag kontaktar Anna Ahlund, berättar hon att tanken var att boken skulle handla om många olika teman, som alla kunde härledas till det övergripande temat ”saker ingen ser”. Som till exempel det faktum att hur vi ser på oss själva och på varandra, vad vi innerst inne tänker och känner, och den bild av oss själva eller den personlighet vi väljer att visa upp utåt, inte alltid stämmer överens. Missförstånd och situationer som sårar kan uppstå, inte minst i den här åldern när man håller på att upptäcka sig själv och den man är, sin identitet, även sexuellt. Alla går vi och bär på ”saker ingen ser”.

Saker ingen ser är en lika välskriven och välbehövlig bok som debuten. Gymnasieelevers intresse för aktuell och spännande ungdomslitteratur med hbtq-identiteter hos huvudpersonerna och explicit sex är säkert stort. Det påminner mig om när jag ivrigt och med rosiga kinder slukade Kram respektive Puss med fler böcker på sjuttiotalet, skrivna av Hans-Eric Hellberg.

Jag gillar titeln, den är ”catchy” och lite lagom flummig. Man får tänka till för att förstå symboliken. Anna Ahlunds andra ungdomsroman är genomtänkt, finstämd med ett njutbart språk och ett brokigt persongalleri. Dessutom sjuder den av sex. Ser nu fram emot nästa bok, som enligt uppgift kommer att tilldra sig på samma gymnasieskola i Uppsala. Då blir det vårbal!

Här kan du köpa Saker ingen ser:

Adlibris

Bokus

Nadir och ingen annan av Pär Sahlin

nadir-och-ingen-annan

Nadir och ingen annan är en sprillans ny lättläst bok av Pär Sahlin utgiven på Hegas förlag (2017). Den riktar sig till barn från 13 år och uppåt och speciellt bra passar den här boken dem som är nyanlända. Texten ligger på en Hegas-nivå med tre punkter av fem, lite medelsvår alltså. Den här berättelsen har ett ganska stort typsnitt och är ca 60 sidor lång. I inledningen finns en innehållsförteckning med de tolv kapitlens titlar och sidhänvisningar, vilket är tydligt och bra. I slutet finns som vanligt en intervju med författaren. Sånt är trevligt!

Nadir och ingen annan handlar om den ensamkommande flyktingpojken Nadir, som bor tillsammans med två andra killar på ”boendet”, Ali och Said. De ser varandra som bröder fast de inte är släkt, men de har det arabiska språket gemensamt, som de talar alla tre. Nadir har ingen annan familj än dessa två och känner sig ibland lite ensam i Sverige. Han har bara bott här i ett år, efter flykten från kriget i Damaskus i Syrien, men kan redan svenska. Nadir går på högstadiet och tycker att det går hyfsat även om det är svårt när svenskarna pratar snabbt. Han förstår dock mer svenska än han själv kan uttrycka, vilket gör att det blir missförstånd. Ibland drömmer han sig tillbaka till Syrien. Där fanns Soraya, med sitt svarta hår som doftade så gott av någon sorts blomma. ”De var kanske bästa vänner. Kanske var de mer än så …” (sidan 53).

En söndag har Nadir, Ali och Said gått till simhallen för att bada. Plötsligt får Nadir syn på en liten flicka som försvinner ner under vattenytan. Hon är bara fem, sex år och han förstår att hon håller på att drunkna. Han kastar sig i bassängen och simmar fram till flickan så fort han kan. När han gör sitt bästa för att rädda henne, dyker hennes pappa upp och anklagar honom för att försöka dränka henne. Nadir fattar ingenting! Han kommer sig inte heller för att förklara, det är så svårt på svenska, särskilt när han känner sig lite rädd och osäker. Pappan ser så arg ut. Nadir tänker aldrig mer gå tillbaka till simhallen!

Utanför omklädningsrummet står det en badvakt, som har sett alltihop. Hon undrar om han har lust att träna simning. Det har han gjort tidigare, i Syrien före kriget och flykten till Sverige. Nadir vet inte längre vad han vill. Det är så mycket i skolan, att han kanske inte har tid. Dessutom har han dåligt samvete gentemot Ali och Said, som kanske inte skulle förstå? Nadir känner att han behöver tänka, utan sin ”familj”, som givetvis undrar varför han inte vill hänga med dem. Han orkar inte förklara sina funderingar på att börja med simning för Ali och Said, inte riktigt än. Man måste väl inte berätta allt för sina vänner?

I den här berättelsen tar Sahlin upp flera olika intressanta ämnen utöver simträning och tävlingar. Grundproblemet är svårigheten att som nyanländ kunna anpassa sig och känna sig hemma i vårt land, när framför allt språket är nytt och främmande. Detsamma gäller att lära sig förstå och ta till sig till kulturen i övrigt i det nya landet. Nadir och ingen annan handlar om relationer i allmänhet men kanske i synnerhet om hur man ska hantera situationer som uppkommer när man får nya vänner och intressen, som konkurrerar med de gamla. Sviker han Ali och Said om han börjar med simning? Det är en fråga han ställer sig. Det betyder ju inte att han inte längre älskar dem? Å andra sidan skulle det kunna leda till att Nadir får nya vänner, hittar gemenskap och en meningsfull och positiv framtid här i Sverige. För om man har andra drömmar och mål än de gamla vännerna och får chansen att uppfylla dem – hur gör man då?

Som läsare känner jag hur frustrerande det måste vara för Nadir att folk har förutfattade meningar om honom och dömer honom utan anledning. Detta är inget som uttalas i boken men jag gissar att man kan tolka t ex flickans pappas beteende som att hans ilska och framför allt rädsla beror på Nadirs utseende och härkomst.

Jag gillar verkligen Nadir, han är väldigt fint gestaltad. Jag får lust att krama honom! Även om det händer flera saker i texten som skapar olust hos mig som läsare, uppfylls jag av en bubblande skön känsla när jag har läst ut den. Det är en feelgood, helt enkelt! Pär Sahlin lyckas berätta om och förmedla många olika sinnesstämningar. Det är rädsla, ilska och oro blandat med vänskap, lycka och en liten antydan till kärlek. Det är spännande och högt tempo, dialogen är trovärdig och träffande. Jag förundras över att Sahlin kan få till så mycket medryckande handling på relativt få sidor. Rekommenderas varmt.

Här kan du köpa Nadir och ingen annan:

Adlibris

Bokus

Hegas förlag

Livia och förändringarnas vindar av Sofia Weiss

Livia

Livia och förändringarnas vindar av Sofia Weiss (Idus förlag 2017) är en kapitelbok för åldern 9-12 år. Den handlar om Livia, som själv berättar sin historia med en tilltalande berättarröst. Jag gillar speciellt att titeln har en symbolisk betydelse handlingen igenom. Detta är en genomtänkt bok från början till slut.

Livias familj har varit tvungen att sälja sitt gröna, fina trähus med vitt staket och syrener och har flyttat till en liten lägenhet i en annan del av stan. Det var när pappan förlorade arbetet på fabrikens IT-avdelning som de inte längre hade råd att bo kvar i villan. Det är många punkter som har försämrats nu, tycker Livia. Den första är att hon bor långt från sin BFF, Best Friend Forever. Det andra är att hon måste dela rum med sin fyraåriga lillebror. Det tredje är att hon måste cykla åtta kvarter till skolan istället för att gå dit på fem minuter. Och dessutom stinker det sopor i trappuppgången. Pappa har lovat att fixa punkan på hennes cykel, men har ännu inte gjort det. Han har blivit deprimerad och apatisk av att inte ha något jobb och känner sig förstås ansvarig för att familjen måste flytta. Att Livia och bästa vännen Kajsa blir osams gör inte heller livet roligare för Livia. Visserligen kan man ju protestera och säga att det här är småsaker, att det är många som bor i lägenhet (helt frivilligt!) eller måste dela rum och har det bra ändå. Men detta är bakgrunden till Livias story.

En dag när Livia kommer hem från skolan sitter det en lapp på hissen: ”TRASIG”. Typiskt! Det är jobbigt att gå trapporna upp till sjätte våningen. Hon kikar på dörrarnas namnskyltar och får syn på en med namnet ”Anders Grå”. Genast sätter fantasin igång. Är det en grå liten hustomte som bor där eller kanske en färgsprakande punkare med lila hår? Plötsligt kommer personen ut och det är en vanlig man i kostym, som passar att heta Grå i efternamn. Det ligger något gråfärgat, sorgset över honom, tycker Livia. När han ska låsa dörren får han inte bara upp nyckeln ur fickan utan också ett gnistrande halsband. Livia tycker det är underligt att han har ett så fint smycke i fickan. Han kikar leende på det en stund innan han kilar in och lämnar halsbandet. Är han en diamanttjuv?

En annan lustig grej med grannarna är att Livia en dag strax efter inflyttningen hade råkat få syn på en vacker kvinna i trappuppgången. Hon såg ut som en filmstjärna. Men varför verkade hon så rädd? Livia har inte sett henne sedan dess och funderar på om det kan ha hänt henne något?

Frågan som genomsyrar berättelsen är, om man ska bygga vindskydd eller väderkvarnar när förändringens vindar blåser? Livias coola farfar berättar att man antingen kan ”bygga väderkvarnar och utnyttja vindarna. Eller så kan man bygga ett vindskydd och helt enkelt gömma sig” (sidan 9). Det är mycket bra och tankeväckande ord som passar in i alla möjliga sammanhang, och de återkommer här i berättelsen i flera avseenden.

Jag tycker mycket om den här boken. Den är välskriven, varm och mysig och innehåller flera spännande vändningar och har en härlig upplösning. Man kan nästan kalla den för en feelgood för barn.

Här kan du köpa Livia och förändringarnas vindar:

Adlibris

Bokus

Spökskrivaren av Malin Stehn

 

Spökskrivaren

Spökskrivaren av Malin Stehn (Opal 2017) är en riktig bladvändare, som jag lätt korar till en av de bästa barnböcker för 9-12 år som jag har läst på senare år. Malin Stehn var en ny bekantskap för mig, så jag gick in och kollade på hennes hemsida. Det visar sig att hon har varit fantastiskt produktiv och jag kände igen flera av hennes titlar utan att ha läst något av henne tidigare. Nu får jag väl ta mig en titt på dem igen.

Spökskrivaren handlar om 13-årige Casper Bolander, vars pappa Paolo Bolander är en hyllad deckarförfattare, som håller på med den fjärde boken i sin deckarserie. Han och Casper åker till släktens torp Oxelbo för att tillbringa höstlovet där, samtidigt som pappan ska försöka komma över sin skrivkramp. Dessutom är föräldrarna skilda och Caspers mamma är i Spanien med sitt jobb, så att han skulle få stanna kvar ensam hemma är uteslutet. Casper tycker inte att vare sig pappans böcker eller författande är särskilt intressant; han är rätt trött på alla som blir imponerade. De skulle bara vet att det inte är något yrke för den som drömmer om ett glättigt liv i rikedom med kändisfester varje vecka.

När de kommer fram visar det sig att strömmen har gått och att det är iskallt inne i stugan. Ingen täckning finns det heller mitt ute i skogen, så de kan inte ringa efter hjälp. Och kolmörkt är det också, bara en svag månstrimma lyser upp. Som tur är får de tag på en elektriker, men kan de verkligen lita på Hasse? Varför ställer han så många märkliga frågor till Casper om Paolo Bolander? Och vad vill Helena, som bor i närheten och verkar vara överdrivet insatt i deckare i allmänhet, och författarens böcker i synnerhet? Är det, som Casper misstänker, hans kända singelpappa som lockar?

Just som Casper tror att veckan som kommer ska bli den tristaste i världshistorien, dyker Klara upp. Hennes mamma är en gammal klasskamrat till Caspers pappa och han minns henne vagt från tidigare somrar i torpet. Genast ser allt lite ljusare ut. Möjligen blir han lite distraherad av hennes närvaro, för när han märker vad som håller på att hända är det kanske för sent?

Spökskrivaren har allt: En sympatisk och trovärdig berättarröst, en spännande och lite skrämmande setting, högt tempo, en genomtänkt smart handling och en överraskande final. Språket är rappt och trovärdigt och huvudpersonerna är coola och intagande. Hela upplaget är väldigt klurigt och själva upplösningen är dramatisk. Älskar dessutom titeln!

Opal håller en mycket hög klass på sin utgivning, enligt mig. Jag har läst många barn- och bilderböcker samt både svenska och översatta ungdomsböcker och jag är väldigt imponerad.

Här kan du köpa Spökskrivaren:

Adlibris

Bokus

En bästis, tack! av Emma Askling

En bästis, tack

En bästis, tack! av Emma Askling är en kapitelbok om relationer och intriger, om vänskap och svek, för åldern 9-12 år (Ordalaget 2017). Den berättas av Luna, som fyller tolv år i första kapitlet. Sedan hennes bästis Hanna flyttade i somras har Luna varit ganska ensam. Hon och Hanna hade hängt ihop sedan förskolan och nu går hon vårterminen i femman. Det enda som Luna önskar sig i födelsedagspresent är något man inte kan få i present, nämligen en ny bästis. Det hade verkligen varit perfekt. Någon att gå till gympan med eller sitta bredvid i matsalen och helt enkelt bara hänga med.

Lunas mamma är kanske inte den mest pedagogiska person man kan tänka sig. Hon är orolig för att Luna är ensam alldeles för mycket och vill förstås också att hon ska hitta en ny bästis. Som födelsedagspresent ger hon Luna en dagbok, där hon kan skriva om ”alla sina hemligheter om killar och kompisar”, föreslår hon. Bra tänkt av mamma kanske, men också jobbigt för Luna. Hon har ju ingen kompis att skriva om. Än. När det gäller det där med killar finns det visserligen en som är lite extra intressant, och det är Melvin. Är hon kär i honom?

När klassens drottning Cleo överraskande nog bjuder med Luna till badhuset, tackar hon ja, fast med viss tvekan. Förmodligen har Cleo redan frågat flera andra innan, som inte har kunnat. Luna vet att hon står längre ner på listan och bara duger ibland. Ändå vill hon följa med, både för att hon älskar att bada och för att Cleo förväntar sig att alla ska göra som hon säger.

På badet går Cleo omkring och visar upp sig på bassängkanten i sin fina nya guldbikini, kastar med håret och klagar på att vattnet är kallt. Som tur är, finns det fler klasskompisar på badhuset den här dagen. Melvin till exempel och Zorona med sitt långa svarta hår. ”Om det är något jag inte kan kalla mig själv så är det badkruka”, berättar Luna (sidan 27). Så Luna badar med de andra och vågar hoppa från trampolinen och har jättekul, ända tills Cleo befaller henne att följa med hem.

Det är nu den nya dagboken kommer väl till pass. Luna skriver om dagens upplevelser på badhuset och bestämmer sig dessutom för att satsa på tre viktiga mål. Hon ska bli modigare och göra saker hon inte har vågat tidigare, prata med folk oavsett om de är coola eller inte och sist men inte minst – skaffa sig en bästis. Ska hon lyckas med detta? Hon tänker på ett av morfars ordspråk, som säger: ”Man måste våga för att vinna”. Kanske kan den nya flickan som ska börja i klassen, Bella, bli Lunas nya kompis?

Det händer saker hela tiden och Askling lyckas väl med uppgiften att hålla både spänning och tempo på topp. Stundtals sitter jag på helspänn och våndas. Det känns obehagligt när det visar sig att vänner både ljuger och sviker och jag undrar hur Luna tackla detta? Ska hon vända andra kinden till eller ge igen?

Jag gillar Lunas berättarröst från början, hon verkar lite lagom filosofisk och känns mogen för sin ålder. Jag tänker till exempel på hennes sätt och tankar, språk och uttryck. Dessutom är det kul att hon gillar ordspråk.

En bästis, tack! är en riktig bladvändare och jag läser ivrigt. Dessutom skrattar jag högt. Jag tycker verkligen om den här tjejen, Luna. Hoppas att det finns planer på en fortsättning!

Här kan du köpa En bästis, tack!:

Adlibris

Bokus

Ordalaget

Skuggsyster av Anna-Karin Andersson

 

Skuggsyster

Skuggsyster av Anna-Karin Andersson (Idus förlag 2017) är den andra boken i den trilogi, som började med I skuggan av Blå Jungfrun (Idus förlag 2015). Den sista boken i serien väntas komma ut under hösten 2018.

Det är en fascinerande miljö, som Anna-Karin Andersson tar oss med till för sin fortsättning. Hon har förflyttat handlingen från den mytomspunna ön Blå Jungfrun utanför Oskarshamn till det gamla mentalsjukhuset Gertrudsvik i Västervik. Där har vi den perfekta settingen för det hela, med sin lite lagom fantasieggande och skrämmande miljö, historiskt sett.

Åter igen får vi stifta bekantskap med de två vännerna Therese och Daniel. Den här gången ska de tillbringa höstlovet i Västervik hos Daniels farmor. För att ha något kul att göra på lovet, har de anmält sig till ett skaparläger för ungdomar. Detta ska hållas i en av de många byggnader som tillhörde det gamla mentalsjukhuset. Som om det inte vore nog att de ska vistas där under kursen på dagtid, så visar det sig att Daniels farmor har flyttat in i en nyrenoverad lägenhet på området.

Det som är extra fascinerande med bakgrunden till den här berättelsen, är att delar av den är sann. Psykiatriska Museet, som barnen besöker, fick 2002 nya lokaler i en gammal vårdavdelning som restaurerats till ursprungligt skick. I dagsläget har mentalsjukhuset omvandlats till moderna bostäder. Men de finns där, husen från förr. Särskilt väl lägger man märke till Ettan med klockan. Nu för tiden är kanske tankarna på forna tiders hemskheter långt borta i den här vackra miljön intill vattnet i Västervik. Men vålnaderna från tiden, de som aldrig har fått ro, vart har de tagit vägen? Sitter deras ångestskrik kvar mellan väggarna på husen i Gertrudsvik?

Therese tycks ha en sällsynt förmåga att få kontakt med ”andra sidan”, vilket är både spännande och skrämmande. Hon är mottaglig inte bara för syner utan hon upplever även flera gånger en mystisk dov ton som fyller henne, eller en rysning som lägger sig i hennes knäskål, att det fräser i hennes kropp. Kompisen Daniel tycks oftast helt missa de läskiga partierna.

Anna-Karin Andersson bygger successivt upp stämningen, så att det kryper efter ryggraden. Hon lämnar små ledtrådar som den uppmärksamma läsaren har nytta av i sina försök att lista ut vart historien är på väg. Det gamla mentalsjukhuset är en lagom kuslig omgivning, som är som gjord för att skapa associationer och ge de läsande barnens fantasier fritt spelrum. Hur kommer det sig att den stora klockan, i tornet högst upp på byggnaden som kallas Ettan, har stannat just på tre minuter i halv? Hur hänger allt detta ihop med det förra äventyret, i påskas, på ön Blå Jungfrun? Och vad är det är fiolmusik Therese hör nerifrån kulvertarna? Den mystiska gamla kvinnan som de stöter på inuti museet – vad har hon för roll? Hon verkar nästan leva i en annan tid …

Dialogen är både varm, kaxig och trovärdig, och jag gillar även de andra personerna som är med på kursen. Särskilt Theo. Berättarstilen är något långsam, men på ett bra, nästans suggestivt sätt. Det händer hela tiden saker som ”stoppar upp” flödet. Det kan vara torra löv som prasslar, svarta fåglar som flaxar till och lyfter mot skyn i närheten, eller en kvinnas hastiga klackar som klapprar iväg i den sena kvällen. Ändå upplever jag att det går framåt. Fast det är inte ”action” i dess vanliga bemärkelse, utan ett slags smygande krypande dramatik, som trappas upp mot slutet tills bitarna faller på plats på ett listigt sätt. Och det hela avslutas med en vink om var den tredje och avslutande delen kommer att äga rum, och det låter minsann riktigt spännande! Men jag säger inget. Läs!

Här kan du köpa Skuggsyster:

Adlibris

Bokus

Idus förlag

 

 

Sommartider, hej hej!

IMG_2124
Hej alla bokälskare!

Nu tar jag lite sommarlov och återkommer inte med en ny recension förrän om tidigast en månad. Lägg er i hängmattan, i solstolen eller på stranden och läs, läs, läs! Det tänker jag göra.

Jag önskar alla mina läsare en riktigt härlig fortsättning på sommaren!

Glada semesterhälsningar

Jeanette och Bokhemligheter

Handbok för Superhjältar av Elias och Agnes Våhlund

handbok-for-superhjaltar-del-1-handboken

Handbok för superhjältar är den första boken av fyra om superhjälten Lisa av Elias och Agnes Våhlund, utgiven på Rabén & Sjögren 2017. Det är en seriebok med läckra och fantasifulla illustrationer på vartenda uppslag och den är späckad med action.

Lisa är nio år och har precis flyttat till sin mormor i Rosenhill, en ny stad där hon ska bo medan mamma arbetar utomlands i några månader. I den nya skolan blir Lisa dessvärre mobbad av tre stöddiga killar, som jagar henne varje dag. De knuffas och slåss och säger elaka saker. De är både större, starkare och snabbare än henne, så det är inte lätt att komma undan dem. Men Lisa har ett särskilt ställe som hon flyr till – biblioteket.

En dag när hon har sprungit in och gömt sig i sin egen lilla hörna bland rader av bokhyllor får hon syn på den, underst i en hylla. Det är en bok, som är så röd att den verkar vara självlysande. Den lockar på henne med sitt röda sken och hon blir som förtrollad av den. När hon kommer närmare, så att hon kan läsa vad det står på den, blir hon ännu mer övertygad om att boken är menad för henne. På boken står ”Handbok för Superhjältar” och den manar liksom på Lisa att ta upp den och bläddra i den. Gissa om hon blir förvånad när hon inser att boken beskriver hur man kan öva upp 101 förmågor för att bli en superhjälte! Det är ju precis vad hon behöver!

Praktiskt nog visar sig bibliotekarien vara Lisas mormors syster Caroline och hon hjälper henne att låna hem boken. Men visst är det märkligt att den inte finns med i registret över böcker? ”Det är precis som om den inte finns”, säger Caroline (sidan 23). Vad är det för en spännande bok Lisa har hittat?

Lisa övar och övar och lär sig den ena förmågan efter den andra. Superbra slagsmålsteknik till exempel och förmågan att sväva och flyga runt överallt. Hon är enveten och har ett varmt hjärta som klappar för dem som råkar illa ut, precis som hon själv har gjort. Och precis som det står på Rabén & Sjögrens hemsida, är hon ett slags modern Pippi Långstrump med superkrafter. Den röda pyjamasen från mormor blir en perfekt superhjältedräkt, liksom slipsen hon täcker ögonen med så att hon blir oigenkännlig och mystisk – hennes identitet måste förbli hemlig. Hur ska det gå i skolan? Kan de nya superhjältekrafterna vara till någon hjälp mot hennes mobbare? Givetvis finns det även riktiga skurkar med i handlingen och Lisa får rycka in när en person blir rånad. Men klarar hon det, hon som bara är en nybörjarhjälte?

En grej jag lade märke till på bilderna är att barnen i skolan bär skoluniform, som de gör i Storbritannien eller USA. Kjol, skjorta och slips har Lisa på sig, och de andra har också uniform. Jag tänker att detta kanske är en smart blinkning till dessa länder, ett sätt att nå läsare här också så småningom, kanske? Även skolbyggnaden ser mer amerikansk ut i min ögon än våra typiskt svenska skolor.

Handbok för Superhjältar är en bok full av action och roliga scener och Elias text matchas perfekt av de snygga mangaliknande illustrationerna, som Agnes gjort. Det är befriande att läsa om en tuff liten tjej som tröttnar på hur hon blir behandlad och gör vad hon måste; hon står upp mot sina mobbare. Längst bak i boken finns numret till BRIS efter en kort text om mobbning. Därefter kommer ett par sidor med ”Lisas anteckningar och dagbok”, handskrivna med teckningar. Sådana roliga detaljer gillar jag! Det är något av en cliffhanger i slutet av denna första del och därmed upplagt för en spännande fortsättning. Del två kommer inom kort, Röda Masken.

Här kan du köpa Handbok för Superhjältar, del 1: Handboken:

Adlibris

Bokus

Stenkistan av Annika Widholm

Stenkistan

 

Stenkistan av Annika Widholm är utgiven på Bokförlaget Hegas (2017) och är ett spännande och välskrivet mysterium för barn i åldern 9-12. Den har en snygg och lockande framsida och ett antal svartvita illustrationer inuti texten, alla gjorda av Lucas Svedberg. Boken har fyra markeringar av fem på Hegas-nivån vilket innebär att den är bland de ”svårare” böckerna, och den ställer högre krav på läsarens ordförråd och grammatik. Boken är på 132 sidor, vilket är en ganska lång bok i den här kategorin. Visst känns den lättläst för mig som vuxen, men hade jag inte vetat om det, skulle jag inte ha tänkt tanken ens att den var ”särskilt lättläst”. Den är som vilken bok som helst, ifall nu någon funderar, och om barn/ungdomar som inte behöver specifikt ”lättlästa” böcker blir intresserade, kan jag varmt rekommendera den.

En dag i början av sommarlovet hittar Lukas en sten i en grop i skogen. Den är vit, slät och rund. När han håller i den får han för sig att det är en dödskalle – två tomma hålor gapar mot honom och lite uppskrämd kastar han iväg den. Men det är något som lockar med den, trots allt. Kan han ha sett fel? Lukas önskar att hans bästa vän Jenna hade varit med, hon är bra på sånt här, och bestämmer sig för att ta med stenen och visa henne.

På väg hem upptäcker han ett hus som ligger för sig själv i skogen, inte långt från gropen. Det ser ut som en jaktstuga. Han blir nyfiken och går närmare. Vem är det som bor här? Vad är det för gamla tidningar som någon har sparat i en byrålåda? Han hittar artiklar om en ung flicka som försvann för länge sedan under mystiska omständigheter. Vem var hon? Plötsligt hör han ljudet av steg utanför stugan. Ska han hinna undan?

Det här är inte bara ett spännande deckare där Lukas försöker hitta svaren på gåtan om dödskallen och flickan som försvann, utan det är också en berättelse om den första pirriga kärleken. Lukas upptäcker att bästa kompisen Jenna betyder mer för honom än han tidigare insett. Är han kär i henne? Samtidigt viskas det om att populära Felicia gillar honom. Hennes kompis är ihop med Lukas kompis, då skulle de ju kunna vara tillsammans alla fyra. Hur ska Lukas göra? Och är det Felicia eller Jenna som han är kär i – egentligen?

En kul tråd är att Lukas föräldrar är ute och reser och därför har hans mormor flyttat in. Hon är inte vare sig en typisk bullmormor eller någon höjdare på att laga mat, utan  ligger antingen och sover på soffan eller kör som en biltjuv. Avsnitten med henne är humoristiska.

Stenkistan är en nervpirrande och genomtänkt historia som tar oss många årtionden tillbaka i tiden för att lösa ett mysterium. Det finns flera trådar som Widholm knyter ihop fint i en överraskande upplösning. En perfekt bok för den som tycker om att det händer saker hela tiden och inte skräms av en dödskalle eller två!

Här kan du köpa Stenkistan:

Adlibris

Bokus

Bokförlaget Hegas

Korpgudinnan av Elisabeth Östnäs

Korpgudinnan

Den sista delen i trilogin Sagan om Turid heter Korpgudinnan och utkom 2016 (Berghs förlag). Jag har redan recenserat de föregående två här på Bokhemligheter, se länkar nedan, och imponeras även nu av Östnäs’ språk, som är kargt och precist, lite korthugget. Jag som oftast själv broderar ut och vräker på – väl mycket ibland kan tyckas – njuter av att läsa texter av någon som har förmågan att säga mycket med bara några få ord. Men det är handlingen, den spännande berättelsen om Turids inre och yttre resa, som fascinerar. ”Att resa är ingenting som tar slut. Allt är en resa, en övergång”, säger Turid (sidan 14). Det här är läsarens sista resa med Turid.

Mitt under Turids och Frodes bröllopsfest kommer bud att varjagerna närmar sig Ribe i Danmark, där de befinner sig, och det är dags att förbereda sig för krig igen. Då behöver Frodes far Harald sin kusin Torkels krigare för att kämpa mot varjagerna. Fadern säger sig kunna undvara Frode och Turid och han skickar iväg de båda nygifta mot Dyflin för att hämta förstärkning. Harald är en vidrig person som favoriserar vissa av sina barn och de som inte är gjorda för kraftmätningar och krig duger inte i hans ögon. Jag knyter handen av ilska när jag läser. Men brudparet är snarare glada att få ge sig av och reser snart med en ynklig skara män mot det som idag är Irland, handelsplatsen Dyflin (nuvarande Dublin). På den sjätte dagen siktar de Irland.

Turid utvecklas under resans gång och lär sig nya saker, både om sig själv och andra. Hon och Frode bor en tid i ett kloster, med nunnor som tillber Vite Krist. Men Turids gudinna Freja har ingen plats där. Detta är slutet på vikingatiden och kristendomen har börjat sitt intåg. Turid känner sig inte hemma här. Och hennes resa är heller inte slut ännu, utan hon måste resa vidare, och söka ett nytt liv i en ny tillvaro, ett annat land.

Givetvis kan man dra paralleller till dagens flyktingström här. Många tvingas fly från sina hemländer och försöka skapa sig ett nytt liv. Men det är inte lätt att anpassa sig till det nya landet. Det är nya förutsättningar: ett nytt språk, nya seder och bruk – kort sagt ett nytt liv. Detta får Turid och hennes make uppleva.

Det är spänning både genom den andliga vandring och utveckling som Turid gör och den fysiska resa som hon ger sig ut på, mot Världens ände. Och det blir både med- och motgångar. Berättelsen är gripande på flera ställen och alla lärorika fakta om den här tiden ger mig som läsare mycket stor behållning. Aldrig hade jag kunnat tro att jag skulle tycka att det var så här spännande med vikingatiden! Det finns även här en karta i inledningen och en ordlista i slutet, för den som vill ha extra koll.

Slutet är vemodigt och vackert och jag kan inte hejda tårarna. Trots att jag blir så gripen att jag gråter, är det ändå det bästa slut jag kan tänka mig och det är definitivt. Det finns inte någon öppning till en fjärde bok. Det ska därför bli roligt att se vad Elisabeth Östnäs hittar på i fortsättningen.

Här kan du läsa mina recensioner om de två föregående böckerna:

Sagan om Turid – Kungadottern

Sagan om Turid – Krigstid

Här kan du köpa Sagan om Turid – Korpgudinnan:

Adlibris

Bokus