Skuggsyster av Anna-Karin Andersson (Idus förlag 2017) är den andra boken i den trilogi, som började med I skuggan av Blå Jungfrun (Idus förlag 2015). Den sista boken i serien väntas komma ut under hösten 2018.
Det är en fascinerande miljö, som Anna-Karin Andersson tar oss med till för sin fortsättning. Hon har förflyttat handlingen från den mytomspunna ön Blå Jungfrun utanför Oskarshamn till det gamla mentalsjukhuset Gertrudsvik i Västervik. Där har vi den perfekta settingen för det hela, med sin lite lagom fantasieggande och skrämmande miljö, historiskt sett.
Åter igen får vi stifta bekantskap med de två vännerna Therese och Daniel. Den här gången ska de tillbringa höstlovet i Västervik hos Daniels farmor. För att ha något kul att göra på lovet, har de anmält sig till ett skaparläger för ungdomar. Detta ska hållas i en av de många byggnader som tillhörde det gamla mentalsjukhuset. Som om det inte vore nog att de ska vistas där under kursen på dagtid, så visar det sig att Daniels farmor har flyttat in i en nyrenoverad lägenhet på området.
Det som är extra fascinerande med bakgrunden till den här berättelsen, är att delar av den är sann. Psykiatriska Museet, som barnen besöker, fick 2002 nya lokaler i en gammal vårdavdelning som restaurerats till ursprungligt skick. I dagsläget har mentalsjukhuset omvandlats till moderna bostäder. Men de finns där, husen från förr. Särskilt väl lägger man märke till Ettan med klockan. Nu för tiden är kanske tankarna på forna tiders hemskheter långt borta i den här vackra miljön intill vattnet i Västervik. Men vålnaderna från tiden, de som aldrig har fått ro, vart har de tagit vägen? Sitter deras ångestskrik kvar mellan väggarna på husen i Gertrudsvik?
Therese tycks ha en sällsynt förmåga att få kontakt med ”andra sidan”, vilket är både spännande och skrämmande. Hon är mottaglig inte bara för syner utan hon upplever även flera gånger en mystisk dov ton som fyller henne, eller en rysning som lägger sig i hennes knäskål, att det fräser i hennes kropp. Kompisen Daniel tycks oftast helt missa de läskiga partierna.
Anna-Karin Andersson bygger successivt upp stämningen, så att det kryper efter ryggraden. Hon lämnar små ledtrådar som den uppmärksamma läsaren har nytta av i sina försök att lista ut vart historien är på väg. Det gamla mentalsjukhuset är en lagom kuslig omgivning, som är som gjord för att skapa associationer och ge de läsande barnens fantasier fritt spelrum. Hur kommer det sig att den stora klockan, i tornet högst upp på byggnaden som kallas Ettan, har stannat just på tre minuter i halv? Hur hänger allt detta ihop med det förra äventyret, i påskas, på ön Blå Jungfrun? Och vad är det är fiolmusik Therese hör nerifrån kulvertarna? Den mystiska gamla kvinnan som de stöter på inuti museet – vad har hon för roll? Hon verkar nästan leva i en annan tid …
Dialogen är både varm, kaxig och trovärdig, och jag gillar även de andra personerna som är med på kursen. Särskilt Theo. Berättarstilen är något långsam, men på ett bra, nästans suggestivt sätt. Det händer hela tiden saker som ”stoppar upp” flödet. Det kan vara torra löv som prasslar, svarta fåglar som flaxar till och lyfter mot skyn i närheten, eller en kvinnas hastiga klackar som klapprar iväg i den sena kvällen. Ändå upplever jag att det går framåt. Fast det är inte ”action” i dess vanliga bemärkelse, utan ett slags smygande krypande dramatik, som trappas upp mot slutet tills bitarna faller på plats på ett listigt sätt. Och det hela avslutas med en vink om var den tredje och avslutande delen kommer att äga rum, och det låter minsann riktigt spännande! Men jag säger inget. Läs!
Här kan du köpa Skuggsyster:
Bokhemligheter 