hugo-och-kepskampen

Redan tidigare har jag förstått att Christina Lindström har en underbar humor. Här får jag ytterligare bevis på detta. Hugo och kepskampen (B. Wahlströms 2017) är en väldigt rolig och underhållande berättelse, även om den har ett underliggande stråk av allvar, precis som jag noterat i Lindströms andra böcker.

Hugo går i sexan. I skolan verkar han mest vara för sig själv även om han inte är direkt mobbad – nu för tiden: ”[…] ingen kastar sudd på mig eller doppar min mössa i toaletten längre. Sådant hände tidigare. Fatta vad blöt mössan blev” (sid. 10). Hugos berättarröst tillhör en klok, mogen och smart kille, som sprudlar av humor och självironi. Han skulle ju vara en toppenkompis för vem som helst, tänker jag. Varför skulle han vara utanför? Men sånt kan man förstås aldrig veta … Det är nog många gånger slumpen som avgör vem som blir mobbad. Och alla reagerar dessvärre inte på obehagliga och grymma händelser lika obekymrat som Hugo. Men jag tänker att hans självdistans och humor måste vara ett slags skydd mot och även ett resultat av hans tidigare upplevelser.

När klassens lärare Gun kräver att en i klassen anmäler sig som elevrådsrepresentant nappar Hugo, framåt som han är. Nu hamnar han i en position där han kan påverka elevernas situation och skolmiljö. Han får flera önskemål om förändringar från sina klasskamrater men den första frågan han ska ta upp är given – att eleverna ska få ha på sig keps inomhus. Därmed börjar kepskampen. Hugo hoppas mycket på det här med elevrådet, för han skulle inte ha något emot att bli lite populär som omväxling, och därmed få umgås med klassens coola killar, med Alexander i spetsen. Dessvärre är de riktiga mobbare som inte drar sig för att trycka ner den som inte passar in, som är lite udda. De skrattar gärna på andras bekostnad. Hugos granne Simon är också utsatt för de coola killarnas tuffa behandling. Han är oftast ensam i skolan och inte blir det bättre av att han gillar poesi. Och nu vill Simon att Hugo ska se till att skolan arrangerar en poesifestival. Men det verkar inte vara så populärt med dikter bland de andra eleverna. Hugo tvekar. Nu när han äntligen chansen att komma in i det coola gänget …

Vid flera tillfällen under berättelsens gång, tycker jag att Hugo uppför sig dumt och att han fegar ur, och jag vill skaka honom i axlarna och skrika ”Skärp dig!”. Bland annat när han väljer mobbarkillarna framför Simon. Ska han komma på andra tankar? Och vad tycker Klara, som han kallar ”mina drömmars tjej”? Kommer han att få dansa med henne på skoldiskot?

Hugo tänker mycket och han uttrycker sig roligt och begåvat. Därför räknar jag kallt med att han inte ska falla för frestelsen att försöka bli ”populär”, speciellt inte börja umgås med klassens mobbare. Trots detta gör han så, han vänder kappan efter vinden för att fortsätta hänga med de ”tuffa killarna”. Men då får han åtminstone dåligt samvete, vilket ändå är ett gott tecken.

Hugo och kepskampen är en ömsint berättelse om vänskap, utanförskap och om att våga gå sin egen väg. Hugos lite brådmogna språk och mysiga personlighet gör mig som läsare varm i hjärtat. Han är dessutom snabbtänkt och har en rejäl dos med humor. Vilken kille! Lindströms förmåga att hitta rätt ton för den här unga åldern är imponerande. Själva kepskampen handlar minst lika mycket om Hugos egen kamp om att få vara den han är, som om kampen för allas rätt att bära keps. Titelns innebörd blir med ens djupare än vad man kunde tro vid första anblicken. Det blir högt betyg för Lindström.

Här kan du köpa Hugo och kepskampen:

Adlibris

Bokus

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

mer fokus på Hugos personlighet.

Här kan du köpa Hugo och kepskampen:

adlibris

Bokus

Annonser