det-overgivna-barnhemmet

Det är fart och fläkt i Erika Svernströms senaste bok, Det övergivna barnhemmet (Idus förlag 2016), som är ett slags äventyrlig spökhistoria för 9-12 år. Det händer mycket hela tiden, vilket delvis förstärks av långa meningarna med flera bisatser, en berättarstil som jag känner igen från de både föregående böckerna av författaren (de humoristiska berättelserna om Surtanten Birgitta). Jag hinner knappt hämta andan mellan varven, där ett agerande hela tiden följs av ett annat. Detta gör att det blir lätt stressande att läsa, som jag ser det, men det är väl så de unga vill ha det?

Sommarlovet har just börjat och Alvins mamma tar med sig barnen till ett gammalt hus på landet, som hon har hyrt under två veckor. Huset har tidigare varit barnhem men ingen har bott där på tjugo år. En fråga som dyker upp ganska omgående är varför inte pappa följer med på semestern? Är det något som mamma inte berättar? När de kommer fram visar det sig att hyresvärden är synnerligen hemlighetsfull, och Alvin blir misstänksam. Hur kommer det sig att ingen har hyrt huset på så länge? Vad var det egentligen som hände med barnhemsbarnen?

Historien som rullas upp är invecklad, med flera kopplingar till det som hände för tjugo år sedan. Även i nutid finns en mängd olika trådar och det är ett antal personer att hålla reda på i handlingen. Ibland måste jag bläddra bakåt och läsa om för att komma ihåg. Men jag älskar böcker med någon form av historisk koppling, och här har vi en intressant vinkling, även om det kanske är en väl komplicerad bakgrund som målas upp. Speciellt med tanke på åldersgruppen. Fast särskilt läskig kanske jag ändå inte skulle kalla den.

Det är ett hejdundrande tempo och spännande vändningar och många olika berättargrepp, bland annat olika berättarröster, brev och tidningsartiklar. Detta gör dels att texten blir varierad och rolig att läsa, dels att det blir lite förvirrande med tanke på berättarrösterna. Första kapitlet börjar med att Alvin berättar i förstaperson i preteritum (dåtid) och sedan glider det i andra kapitlet över i tredje person, med ett nära perspektiv på mamma Eva istället. Det blir lite annorlunda att följa berättelsen ur en vuxen synvinkel i de flesta kapitlen, och hon omnämns som ”Eva” i dessa kapitel. Sedan finns det ytterligare en variant där det är en blandning av ”mamma” och ”Eva”. Jag förstår egentligen inte syftet med dessa olika röster, varför Alvin får berätta sina sex kapitel, och varför han får just dessa när mamman är den som för historien framåt i alla övriga kapitel?

För övrigt är Det övergivna barnhemmet en spännande och fiffig berättelse, och stundtals en riktig nagelbitare som är svår att lägga ner. Det är mycket action i upplösningen med stor dramatik när allting får sin förklaring. Handlingen är som sagt aningen komplex men allt hänger ihop i det välplanerade slutet.

Här kan du köpa Det övergivna barnhemmet:

Adlibris

Bokus

Idus förlag

Annonser