Utan att säga hej då

Utan att säga hej då av Kerstin Erlandsson-Svevar (Hegas 2011) är en lättläst bok från 14 år. Den handlar om en tjej och en kille som är allra bästa kompisar. De gör alltid saker tillsammans: ”Ja, nästan allting faktiskt” (sidan 17). Berättelsen skildras i förstaperson ur flickans perspektiv och därmed kommer jag som läsare väldigt nära huvudpersonen.

En dag när de som vanligt pluggar ihop, sätter han sig rätt nära henne, närmare än vanligt. Han vill berätta något: ”Jag förstår direkt vad du ska säga. Jag hör det på din röst. Ser det i din blick” (sidan 15). Vad händer med två kompisar om en vill vara mer än vän? Blir allt förstört då? För att slippa höra vad det är killkompisen vill säga, drar tjejen till med en lögn. Hon säger att hon ska träffa någon annan. Hon vet inte var hon får det ifrån. ”Du skakar på huvudet. Sedan går du. Utan att säga hej då” (sidan 16). Men tänk om hon ångrar sig? Är det för sent då? Där hade vi förresten titeln, redan på sidan 16. Jag älskar när titeln finns med i texten och har alltid ögonen öppna ifall den ska dyka upp.

Det är flera turer i handlingen och det finns ett driv som gör att jag vill läsa vidare trots att det ligger ett slags oro mellan sidorna. Det är som om jag väntar … Jag känner på mig att något ska hända. Att kunna skapa sådana känslor hos läsaren och smyga in en obehaglig stämning mellan raderna – det tycker jag är väldigt skickligt gjort av en författare.

Jag blir väldigt berörd av den här berättelsen och tycker mycket om stämningen i den. Den är gripande och ärlig. Kerstin Erlandsson-Svevar säger i intervjun längst bak i boken, att ”mitt största intresse är ord, därför att man kan göra så mycket spännande med dem” (sedan 110). Jag tycker att hon lyckas mycket väl med att gestalta både kärlek, förtvivlan, dramatik och sorg i den här relativt korta boken. Väl avvägda ord, känsligt och fint uttryckta tankar. Läs den!

Här kan du köpa Utan att säga hej då:

Adlibris

Bokus

Hegas

Annonser