nar-hundarna-kommer

Min recension av Jessica Schiefauers När hundarna kommer (Bonnier Carlsen 2015) har dröjt, trots att jag läste boken i somras. Jag fick väl kalla fötter och vågade mig inte på att skriva. Det här är nämligen en sådan text som måste sjunka in, landa och bearbetas. Först nu i höst var jag mogen att försöka sätta ord till tankarna, så jag läste om den lagom till utdelningen av Augustpriset. Och kan man tänka sig – Jessica Schiefauer går och vinner och får ta emot sitt andra statyett för Årets svenska barn- och ungdomsbok! Timing!

När hundarna kommer är en kärleksroman, som handlar om sjuttonåriga Isak och Ester och deras första svindlande upplevelse av kärlek. Men det är lika mycket Isaks lillebror Antons historia. Även han kastas mellan starka känslor och upplever både lycka och fruktan inför sin nya bekantskap med en äldre kille, ”han” som går omkring med stora svarta kängor och är rakad på huvudet. Anton söker nu tillhörighet med en person som han först är rädd för, och tar avstånd från, åtminstone inombords. Det utvecklar sig till ett slags beroende, på samma sätt som Ester blir beroende av Isak. Så småningom får Anton sitt huvud rakat, utan att det egentligen ligger så mycket planering bakom det från hans sida. Detta blir en symbolisk markering, ett avstamp – från och med då är han i allra högsta blir grad delaktig. Detta scenario är lika aktuellt nu som för tjugo år sedan, ondskan är lika våldsam och oförklarlig idag.

Berättelsen tar sin början i april ett år, vilket som helst, och avslutas följande år i mars. Det är ett tvärsnitt ur några ungdomars liv, en sommar när något går snett. Den obehagliga stämningen byggs upp allt eftersom och ett stråk av olust ligger hela tiden och lurar under ytan. Brottet sker inte förrän efter knappt halva boken. Hela händelsen är skakande och tung att ta in. Men När hundarna kommer handlar inte om att skuldbelägga, utan mordet är ett sidospår, som gör ett starkt avtryck hos alla i omgivningen och hela samhället, och inte minst de båda familjerna som vi lär känna. Det går inte att föreställa sig hur man skulle reagera som förälder eller syskon till vare sig offret eller mördaren. Några av de många stycken som jag rörs av är följande, där Schiefauer gestaltar Isaks mammas förtvivlan: ”Hon går över trösklar, upp och ner för trappor, ut och in genom dörrar. Huset är en labyrint och hon har ramlat ut ur verkligheten, hon söker efter någon. /…/ Hon vet inte vart hennes son har tagit vägen, hon kan inte sluta leta efter någon som inte är där” (sidan 145).

Jag älskar när ord nästan välter omkull mig av sin egen kraft, när det knyter sig i halsen och jag måste läsa om för det är så vidunderligt vackert skrivet, så mitt i prick. De korta kapitlen i När hundarna kommer är fullmatade med innehåll och orden är väl avvägda. Historien berättas utan utsvävningar, med smärtsamt träffande och liksom bräckliga ord. I denna min andra läsning fascineras jag av att sjön tar så pass stor plats, den är som ett levande väsen, och jag tänker att det inte är så konstigt att den engelska titeln blir The Eye of the Lake (översatt men ännu inte utkommen, enligt författaren).

Det är väl lika bra att jag erkänner att jag är svag för vackra bokomslag och här har vi nog årets läckraste. Jag vill bara hålla i boken, känna dess matta lena yta under fingrarna, vika ut flikarna och läsa, läsa, läsa meningar som denna: ”Och i tystnaden efter de orden, mellan två tuggor på en macka, mellan sömnens dimma och Veronicas röst – i det mellanrummet vrids världen ett halvt varv och kan aldrig vridas tillbaka” (sidan 141). Suck! Vilken njutning!

Här kan du köpa När hundarna kommer: 

Bonnier Carlsen

Adlibris

Bokus

 

Annonser