Minna och monsterungen

Monica Arvidson W:s bok Minna och Monsterungen (Idus förlag 2015) är den andra berättelsen i en tänkt trilogi, men den kan läsas fristående. Hennes första bok, Minnas hemlighet, recenserades här på Bokhemligheter av Åsa Öhnell, och den har jag inte läst. Därför var det en helt ny värld som öppnade sig för mig.

Berättelsen inleds med en karta över ”Izabellas hemliga ö” samt en lista med ”Personer och annat i boken”. Den behövs, tycker jag, för det kryllar av detaljer. Trots denna lista tycker jag att det är svårt att hänga med när det gäller namnen på alla personer som finns i handlingen. De dyker upp som irrbloss här och där utan att jag får riktig kläm på dem.

Vi får följa den 14-åriga flickan Minna, som är en älva, och kan förflytta sig genom sfärerna till andra världar. I första kapitlet befinner hon sig i nutiden, Uppsala år 2014. Sent på kvällen blir hon uppringd av sin bästa vän Clara, som drömmer sanndrömmar. Clara varnar Minna för någon som heter Katinka och tycker dessutom att hon ska hålla sig ifrån vatten. I Minnas egen dröm hade någon kallat på henne. När de har lagt på luren tar det inte lång stund förrän hon har blivit förflyttad till en annan sfär. Vem är Katinka? Vilka faror lurar i de andra världarna? Ska Minna lyckas med sitt uppdrag?

Med tanke på språk och grammatik i Minna och Monsterungen är den välskriven, ofta väl gestaltad, med vackra och målande bilder. Den innehåller tidvis gammaldags lite mer ”vuxna” ord, som jag själv funderar över. Hoppas de är begripliga för de yngre läsarna. Det är roligt att författarens kunskap om växt- och djurliv lyser igenom. Saken är väl den att Monic Arvidson W har så mycket hon vill berätta att det blir svårt att sålla.

Många olika varelser i berättelsen fyller inte direkt någon funktion, utan cirklar runt i periferin. Eller också är det bara jag som inte hänger med? Jag längtar efter att tempot i händelseförloppet ska skruvas upp så att jag inte vill lägga ifrån mig boken. Men det känns som att vi får följa Minna under varenda sekund och det blir stundtals lite för mycket av det goda. Monsterungen själv är inledningsvis både obehaglig, opålitlig och ointressant, och en bra bit in i berättelsen har jag ingen önskan om att den ska klara sig. Men sedan verkar både ungen och jag ändra oss.

Något jag funderar över är hur allting i nutiden i Uppsala hänger ihop med tiden i sfärerna. Saknar ingen Minna i den ”verkliga” världen? Vännen Clara vet ju att hon är borta, men hur tänker alla andra i hennes närhet? Jag hade gärna velat ha en starkare återkoppling till verkligheten.

Här kan du köpa Minna och Monsterungen:

Idus förlag

Adlibris

Bokus

Annonser