VP_Johanssons_kansi_etu

Det kom en trevlig överraskning i brevlådan. Det var ett bokpaket från Carina Wolff-Brandt, som är en finlandssvenska som skriver på svenska. Bokförlaget heter Förlaget Vingpennan och återfinns i Helsingfors. Hon har skrivit många böcker och jag ska recensera ytterligare en av dem här på Bokhemligheter. Men vi börjar med Johanssons och dyngbaggarna som kom ut 2014 och är den fjärde boken om systrarna Johansson och deras familj. Berättelsen vänder sig till barn i åldern 9-12 år och är en kapitelbok med mycket text men även många illustrationer – överallt! Jag återkommer till Thomas Lindbergs illustrationer längst ner.

Malin från Rukubacka berättar historien i imperfekt. Hon har en behaglig ton och det flyter väldigt bra i texten. Jag får inte riktigt klart för mig hur gammal Malin är, men att döma av bilderna skiljer det flera år mellan henne och lillasyster Fia. Och egentligen handlar det nog mest om Fia och hennes galna upptåg, så man lär inte känna berättaren så mycket. Men det gör inget.

Det börjar med att pappan kommer hem från en affärsresa och släpper en bomb. Det kommer inte att bli något vanligt julfirande i år. Familjen ska nämligen åka till Kenya i Afrika på safari! När barnens första besvikelse över att inte få julpynta har lagt sig, liksom mammans grusade planer på att skriva en ny bok om just julpynt, blir framför allt barnen eld och lågor över den förestående resan. Fia har egna idéer om vad hon ska göra i Afrika. Kan hon verkligen tämja en elefant? Och vad ska hon med all silvertejp till?

Eftersom det dessutom är väldigt roligt skrivet blir det en bra högläsningsbok i familjen eller i en skolklass. Dialogen är fullspäckad med humor utan att det känns klämkäckt och hysteriskt. Lillasyster Fia är både nyfiken och frågvis och dessutom fullkomligt orädd vilket gör berättelsen både uppfinningsrik och komisk.

Fakta om djuren på savannen sprängs in i texten på ett intressant sätt. Till exempel får vi veta att en flodhäst äter femtio kg gräs per dygn och att en elefant kan springa nästan fyrtio km i timmen. Jag är säker på att författaren själv har varit på safari i Kenya som Malin och hennes lillasyster Fia med familj. Två av filmen Lejonkungens huvudfigurer, Simba och Pumba, har också namn som verkligen betyder lejon och vårtsvin på swahili får vi veta. Listigt av Disney att namnge djuren i filmen på detta vis, tycker jag, även om det förstås känns självklart, när man väl hör dem.

Avslutningsvis är det alldeles för många illustrationer för min smak. Det blir väldigt rörigt. Dessa är som sagt gjorda av Thomas Lindberg. Även om det är roliga och passande bilder, blir det svårt att överblicka sidorna. För runt texten ligger dessutom en ram på varje sida som åtminstone ställer till det i mitt huvud. Vidare har kapitelrubriken ett rörigt typsnitt med gemena ”a” och ”n” blandade med versaler (små och stora bokstäver) vilket gör texten svårläst. Det är som att man vill alldeles för mycket istället för att gå efter devisen ”less is more”. Till det positiva hör att det finns en innehållsförteckning längst fram samt en ordlista på swahili i slutet liksom en sida med fakta om massajer. När jag upptäckte detta blev jag glatt överraskad.

Jag kan varmt rekommendera Johanssons och dyngbaggarna till den som gillar spännande äventyr med ett roligt persongalleri och även ett intresse för djur och natur.

Jeanette Palm
Här kan du köpa Johanssons och Dyngbaggarna:

Vingpennan

adlibris

Annonser